Monthly Archives: juli 2012

Dagens lilla glädjeämne: ekologiska kalsonger till barnen

Ibland gläds man åt det lilla ;-) Som att jag idag hittade ekologiska kalsonger till barnen på H&M. Jag har ju skrivit tidigare om att det bara funnits ekounderkläder på “flickavdelningen” (och att jag just när det gäller underkläder faktiskt föredrar att köpa pojkkläder; de på flickavdelningen är av så märklig passform och typ att jag inte heller skulle vilja ha dem, för övrigt). Men idag fanns det alltså ekobarnkalsonger på H&M! Till och med i flera färgkonstellationer, och till och med i storlek till “stora” barn.

Campingerfarenheter

Vi var som sagt iväg och campade på Öland ungefär en vecka under semestern. Klassisk campingsemester: Tält, liggunderlag, sovsäckar och spritkök. Så som jag är uppvuxen med. Inget kylskåp (bara en enkel kylväska och inga kylklampar).

Under de förutsättningarna gäller delvis andra principer än annars. Riktigt smör på mackorna (för det håller längre och smälter inte lika fort) – och ganska rikligt, så att man hinner göra av med det innan det blivit dåligt. Mer korv och charkprodukter (som man ju annars ska försöka undvika) – för poängen med den sortens produkter är ju att de faktiskt håller lite bättre. Vi tillät oss till och med vår allra första engångsgrill (vilken märklig pryl!). Och visst, man ska undvika plastprylar, men när man inte ens har stolar och bord, och all utrustning ska transporteras runt, både i bilen och fram och tillbaka till diskrummet på campingen, och hanteras på diverse rastplatser och så vidare, så är det ganska smidigt med kåsor, muggar och tallrikar i plast. Å andra sidan lever man ganska resurssnålt: det är långt till vatten och toa, och man får stoppa i pengar för att få varmvatten i duschen. (Men numera verkar alla campingplatser ha fri tvål på toa – det upplever jag ändå som en drastisk – och bra – förändring.)

Konserver är ju också en sådan sak som passar bra i campingsammanhang, med god hållbarhet och tålighet etc. Men konservburkar lät vi faktiskt bli. När vi lagade grönsaksgryta med kokosmjölk köpte vi på tetra.

Och barnen började bygga egna tält och världar av kottar, stenar, pinnar och blad.

“Varför har du en sådan, mamma?”

Det frågade fyraåringen häromdagen när vi var på stranden – och pekade på min bikini-bh.

Ja, det är ju en rimlig undran :-) Jag förklarade så gott jag kunde, ungefär så här: “När människor blir vuxna så tycker en del att det är pinsamt att vara naken. Därför tycker många att man ska ha på sig något på snoppen eller snippan när man badar. Och mammor/kvinnor/damer/tanter/flickor får större bröst när de blir vuxna, och då tycker många att man ska ha nåt på sig på brösten också.”

“Pappa har väldigt platta bröst.”

“Precis. Pappor har oftast det. Mammor har oftast lite större bröst än pappor. – Så oftast har jag på mig en sådan när jag badar, men det händer att jag badar utan. Fast olika människor tycker det är olika pinsamt. Förr tyckte många att man skulle ha ungefär shorts och tröja på sig när man badade. Och nuförtiden finns det både människor som tycker att man ska ha kläder på hela kroppen när man badar och folk som badar nakna. – Hur tycker du det känns bäst att vara klädd när man badar?”

“Så som jag har nu.” (Vilket innebar vanliga enkla badbyxor.)

Liten grönsaksrecension

Sockerärtor, Gigante Svizzero: Storvuxen. Vackra lila-rosa-blå blommor. Stora skidor. Men betydligt glesare mellan skidorna än på “vanliga” sockerärtor. Blir väldigt fort trådiga – tål knappt alls att man börjar låta dem bli tjocka (vilket större delen av familjen tycker är godast), och blir mycket fortare trista även i smaken. Alltså: smakmässigt ett nedköp, och det går faktiskt trots allt först när det gäller mat. Inte en sort vi väljer nästa år (mer än som dekoration, möjligen).

Morötter, Jaune du Doubs: Stora och fina nu på sommaren. Men en påtaglig andel har redan skickat upp blomställning… Innan vi insåg att det var det som var problemet hann vi alltså försöka äta ett antal morötter som hunnit bli riktigt träiga och otrevliga – och problemet var alltså att de inte satsade på roten längre. Jag vet inte om det är vi som gjort nåt fel eller om det är något i årets väder. (Egentligen är det alltså inte ens skördetid för dessa än, som jag uppfattat det.)

Tomater: vi odlar ju ett antal sorter. Och visst, det står skyltar i de flesta krukorna, men sedan blir det ändå ett stort virrvarr av tomatplantor längs tomatväggen. Och inte sjutton ids jag (och än mindre barnen) försöka följa varje tomat man plockar tillbaka ner i krukan för att läsa av sort. Så jag har inget vettigt alls att säga. Mer än att alla årets sorter (eller i  alla fall de som gett frukt) är goda :-)

 

Vad är det med skalbaggarna?

Sedan igårkväll dyker det upp massvis med skalbaggar i huset. Typ jordlöpare, tror jag – i alla fall klassiska skalbaggar. Först såg jag dem på golvet vi höll på att lägga – men det var väl för att det var där  vi höll på. Jag tänkte först att det var för att de ville upp från under golvet, eller möjligen ner under. Men sedan dök de upp på fler ställen. Både här nere och på ovanvåningen.

Är det värmen? Eller är det för att kornet på tre sidor av vår tomt skördats, och de blivit husvilla? Det sägs ju att problem med möss ska öka vid skörden, av just den anledningen, men kanske finns det också många skalbaggar som plötsligt tycker det är för ljust på åkern?

Man undrar ju, när man sitter här i soffan och en skalbagge kommer krypandes…

Vi har ett golv! (Fixat-färdigt-glädje och utmattning)

Vid ungefär kvart i elva igårkväll skruvade vi dit sista golvbrädan. Vi har nu ett fint, stabilt massivt 30 mm tjockt furugolv. Barnen var med och vakna ända tills vi var klara; det var liksom lite finalkänsla över det hela, och det hade varit elakt att köra dem i säng innan slutsignalen. Stämningen var upprymd, och en fixat-färdigt-glädje spred sig, allra mest i fyraåringen (som dock sedan fick en känslomässig reaktion av motsatta slaget i form av sorg och förtvivlan över en skalbagge som inte fick bo kvar i vårt hus).

Vi hade ytterligare något missöde på vägen igår, med barn som trampade igenom asfaboarden, som fördröjde det hela. Golvsågningsmässigt hade vi ju dessutom (i vanlig ordning) en massa saker att anpassa för: elslangar, dörrfoder, hörn, högre betongkanter – och enstaka jävligt bråkiga brädnoter. Och så han jag tänka många god tankar om uppfinningar som skruvar, självborrande skruvar, och skruvdragare med i- och urskruvningsmöjligheter :-) (och tack för golvskruven!)

Isoleringen (två paket 95 mm stenull – 8 battar i varje) räckte alldeles precis lagom: det blev två små bitar på ungefär 8×8 cm kvar – bättre än så kan man knappast lyckas :-)

Nu återstår förstås en massa jobb med väggarna, och med lister och en massa sånt. Men det kan man lättare ta lite pö om pö. Att fattas golv är liksom ganska besvärande…

Det är för övrigt en ganska märkligt känsla, när man lagom hunnit vänja sig vid att det liksom är extra högt i tak (eftersom lägsta punkten förflyttats en bra bit ner), och sedan kommer golvet tillbaka, snarast någon cm högre upp än från början. Det känns märkligt lågt i tak plötsligt.

Idag skulle vi åkt till Korrö folkmusikfestival, hade vi tänkt. Men vi kom fram till att vi faktiskt inte orkar. Vi har mer behov av att vara hemma, ta det lugnt, åka till stranden och spela spel. Just nu passar jag fyraåringen som badar skumbad och sänker skepp samt plockar upp delarna.

Varför skulle jag snygga till mig för att gå och handla mjölk?

Skitiga drygt knälånga jobbebyxor (såna man köper på Biltema och andra lyxigare ställen). Skitig urgammal t-shirt. Skitigt fläckigt blekt huckle om håret. Det är så jag ser ut större delen av tiden för tillfället.

Ja, jag är fullt medveten om hur jag ser. Ja, jag är fullt medveten om att det inte är så jag, som kvinna, förväntas visa mig bland folk.

Än sen då?

Jag klär mig inte för att det ska vara snyggt. Det är helt irrelevant. Jag klär mig för att det ska vara praktiskt. Hucklet skyddar håret lite mot byggdammet, för jag vill ju inte behöva hålla på och tvätta det varje kväll.

Och ja, jag visar mig så  bland folk. Behöver jag åka till affären när jag håller på och bygger – oavsett om det är mataffären eller byggvaruhuset – så gör jag det. Utan att byta om. Varför skulle jag?

Jag tycker det här är ganska självklart. Men ganska ofta läser jag kommentarer och inlägg som handlar om kvinnor som inte vill eller vågar gå till mataffären utan att klä sig rätt, sminka sig – och raka kroppen på alla möjliga ställen, ifall någon skulle se deras bara hud.

Jag tycker det är fullkomligt bisarrt. För inte sjutton reagerar någon när målaren, snickaren och elektrikern av manligt kön kommer in i affären för att handla lunch eller fikabröd?

För övrigt, i den mån kvinnor visar sig “ofixade” och med kläder som inte går ut på att framhäva dem, så är det i hög grad kvinnor som är mer eller mindre kraftiga. Sällan de smala. Eller? Är det liksom bara accepterat att strunta i utseende (tillfälligt eller permanent) om man inte är smal?

Tryggheten i bra hantverkare

Trygghet och att känna sig hemma kan handla om så många saker. Som att ha hittat hantverkare som talar samma språk som en själv och som man vet man kan lita på, både vad gäller att dyka upp och att göra ett bra jobb. Eller ett byggvaruhus där man kan diskutera praktiska lösningar och materialval samt få gott bemötande i  övrigt.

Vi har sådana. Byggvaruställe. Elektriker, murare, fönsterhantverkare och snickare.

Det är bra.

Mental verktygslåda och vad en tekopp kan ställa till med

Igår sågade jag oändliga mängder 20 cm-stumpar av 25×25-läkt, borrade hål fyra cm in från vardera änden och spikade fast i nederkanten på bjälkarna. Min man sågade stumpar av de gamla golvbrädorna och la mellan mina små “konsoller” samt skruvade fast dem i ena änden. Detta ska alltså hålla uppe asfaboarden.

Utanför den yttersta bjälken mot vardagsrummet funkar inte denna lösning. Det finns bara bjälke åt ena hållet, och det är för smalt för att kunna spika eller ens skruva fast något. Efter lite funderande och klurande bestämde vi oss för att skruva dit plattjärn undertill på bjälken, så att de sticker ut på sidan där det saknas stöd, och sedan låta detta hålla uppe asfaboarden.

“Det är smidigt att ha en mental verktygslåda”, sa min man.

För det är ju så, Vi har vid det här laget löst alla möjliga märkliga saker under vårt renoverande. Visst finns det standardlösningar, sätt man ska göra saker på under normala omständigheter och när man följer “skolboken”. Men så är det ju sällan i gamla hus. Även i de fall man till viss del kan göra som man “ska” så behövs det nästan alltid speciallösningar till en del av det. Och då handlar det om att vrida och vända på de möjligheter som står till buds – i form av verktyg, material, hållfasthet och fantasi. Där är erfarenheten en viktig beståndsdel. Vi har hittat lösningar som funkar och som vi kan använda oss av. Kanske inte alltid konventionella, men funktionella. Sedan underlättar det ju förstås att även ha en fysisk verktygslåda där man hunnit samla på sig diverse nödvändigheter, och ett uthus med diverse skruv, spik och beslag samt ett brädgarage fullt med rester efter tidigare projekt ;-) (Jag minns när någon av oss en gång i tiden önskade “en bräda” i födelsedagspresent, just för att det behövde finnas nåt sånt hemma…)

I alla fall, igår kom elektrikern förbi och tittade, och idag på morgonen var han här och drog “slangar” under det blivande golvet till att dra elkablar igenom när vi är klara. Idag har sedan min man (fan, jag har fortfarande inte vant mig vid att kalla honom det – känns fortfarande skitlöjligt)) sågat till lagoma bitar av asfaboard och lagt i. Jag har sedan fyllt på med isolering i facken allteftersom (fast inte helt klart, eftersom det sitter klivbrädor i vägen på några ställen). Jag har tänkt tacksamma tankar över att vi nu har ett cc på ungefär 60 cm och undrar hur i helskotta de lyckades balansera omkring och lägga ett golv med 140 cc. Jag känner mig som en cirkusartist när jag går balansgång på smala bjälkar, dessutom med verktyg och isoleringsbattar i händerna…

Vid femsnåret fick vi första golvbrädan på plats, och en stund senare den andra. Jisses, det börjar ju se ut som ett riktigt golv, liksom. På det sätt det brukar se ut i instruktioner, till och med. Typ modernt.

Detta firade vi med att åka och bada. Årets första bad. Kallt till att börja men skönt när man väl kommit i. Och sedan åt vi god mat (i vardagsrummet! – för nu kan man ju hjälpligt ta sig dit) och tog det lite lugnt.

Imorgon såg vi en ganska okomplicerad dag framför oss. Själva biten med att lägga massivt färdigspontant brädgolv är ju enkel, jämfört med allt det andra. Visst, vi skagöra en liten inspektionslucka, som innebär lite trassel, men ändå. Nu är det roliga kvar liksom.

Men…

Dags att natta barn. Jag går upp och ska sitta bredvid fyraåringen som ska somna. Glömmer ta med mig tekopp och ber mannen hämta en åt mig. Börjar läsa en kort bok.

“Helvete!” hör jag nerifrån.

Min man har snubblat på en bjälke, slått i knät, blöder från tån, har gjort två stora hål i asfaboarden i två intilliggande fack, samt hällt ut hälften av mitt te på två isoleringsbattar.

Han har ont. Skitont.

Asfaboarden är trasig.

Isoleringen är blöt.

Imorgon får det sågas lappningsbitar av asfaboard. Isoleringen har jag torkat så gott det går och hoppas det räcker. Mannen har suttit och tagit igen sig en stund.

Morgondagen känns inte längre lika klockren.

 

Isolering och skörd

Jag plockar fram isoleringskniven. Det var länge sedan vi senast höll på med isolering – vi isolerade ju massor uppe på vinden, men det var fem år sedan det blev klart.

Jag har tappat rutinen, helt klart, men det funkar ändå rätt bra.

Lantbrukaren som har marken runtom kör skördetröska. Det är kornet som skördas.

Mannen sågar till första golvplankan. Barnen tvättar tält med svamp och såpvatten.