Monthly Archives: september 2011

När blev normalt normalt?

Apropå Claras fina bilder på småpojkar i klänning, så grunnade jag på just det häromdagen: När blev olika saker som betraktas som normala idag normala?

Att småpojkar har klänning var ju som sagt normalt i början av förra seklet. Så – när blev det normala att småpojkar skulle ha byxor och absolut inte klänning?

När blev det normalt att raka armhålorna?

Och när slog egentligen det bisarra till att all kroppsbehåring (alltså allt utom längst opp på huvudet) blev “fult”? (För det märkte jag aldrig ens när det hände… och jag har ännu bara stött på det i diskussioner på nätet.)

För att nu bara ta några exempel.

(Min poäng är att det som betraktas som “normalt” inte alls behöver vara särskilt gamla fenomen.)

Curling igen

Det är svårt det där att inte curla.

Att inte curla innebär att säga nej hela hela tiden. Inte bara när barnen vill något olämpligt eller något man inte tycker om. Utan också att säga nej när de ber snällt. “Mamma, kan du inte bre en macka åt mig?” Nä, du kan faktiskt själv, du är stor nu. (Annars skulle jag få bre varenda macka åt sjuåringen.) Eller när de spelar på att det är så synd om dem som måste göra saker. “Mååååååste jag packa upp gympapåsen?” Ja, det måste du. “Men ååååååh, jag är så trööööött, och det är så jobbigt! Måste jag göra allt?” Eller använder rättviseargumentet. “Men J måste ju inte!” Nä, men han är mycket mindre än du, och när du var i den åldern behövde inte du heller.

Att undvika att curla gör lätt att jag känner mig som en sur och grinig mamma. Och det leder till sura och gnälliga barn, suckar och stönanden. Eller för den delen en treåring som ligger och skriker en kvart på golvet i mataffären (då får han göra det), eller värre: bits och slåss.

Jag tror det finns en rädsla för hur omgivningen uppfattar det också. För det är ju så viktigt att vara en bra förälder. Har man skaffat barn så ska man vilja vara med dem varje dag, dygnet runt. Man ska vilja göra allt för dem och med dem och helst bejaka deras minsta önskan och bekräfta dem i allt – oavsett om man kväver sig själv. Annars är man självisk. Och självisk får man inte vara som förälder. Att vara förälder förväntas på något sätt innebära att vara just förälder ända in till självutplåning. I alla fall om man ska vara en bra förälder. Och en dålig förälder vill man inte vara, det är ju bland det värsta man kan vara. Ibland värre än en grov brottsling.

Skrev jag just “förälder” i hela förra stycket? Äsch, mamma ska det förstås vara. Pappor är en helt annan sorts föräldrar, med en mycket lägre nivå av krav. För att bli en dålig PAPPA krävs att man försummar barnet riktigt allvarligt. Ju. [Tycker inte jag, ifall nu nån missförstod.]

Men i alla fall. Om man ställer krav, och inte hjälper barnen i varje steg och med allt de vill, så uppfattas det som negativt i omgivningens ögon. Som att man inte älskar sitt barn tillräckligt. Herregud, människa (kvinna), passa på att NJUTA av dina barn medan de är små – snart är de stora och med mycket större problem (jo tjena, vad konstigt), och då kommer du att ÅNGRA att du inte njöt av de här åren! (Och tar man upp den här sortens frågor på nätforum och liknande, som kommer de förr eller senare: kommentarerna om man inte är lämplig som förälder och frågan om varför man över huvud taget valt att skaffa barn.)

Dessutom uppfattas man som lat av omgivningen. Jaha, ska barnen göra det – varför kan du inte göra det själv?

Och då blir det så lätt att man själv gör de där sakerna barnet borde göra. Det är jobbigt nog att tjafsa ändå, men att göra det på offentlig plats – till exempel när man hämtar på fritids eller i affären – när man dessutom känner omgivningens ögon…

Dessutom är det ofta enormt tidsbesparande att göra det själv, i alla fall i stunden. Och har man då ett tåg att passa för att hinna till jobbet, eller vill komma hem och laga mat på kvällen, så är det lätt att man gör det som är rationellast just då. Även om man vet att det är dumt.

Naturligt är ett skitkasst argument

I många sammanhang används argumentet “det är naturligt”. Till exempel när det handlar om könsroller. Det är “naturligt” – enligt vissa debattörer – att kvinnor tar mer ansvar för barnen, att pojkar leker vissa lekar och flickor andra, att pojkar är bråkigare eller att pappor jobbar mer.

De som uttalar sig har ofta inga seriösa studier att hänvisa till, utan argumentet “det fattar väl alla”/”det kan ju vem som helst se att det är s唝.

Som biolog med samhällsintresse tycker jag det är väldigt intressant att “naturligt” över huvud taget anses vara ett relevant argument. Självklart tycker jag att det är intresssant, ur ett forskningsmässigt hänseende, vad som är naturligt. Ungefär som att evolution är jättespännande, och livets uppkomst, och taxonomi. Men på vilket sätt är det relevant för hur vi ska leva?

Det är naturligt att en stor del av människans barn dör redan som spädbarn.

Det är naturligt att många människor dör av influensaepidemier och andra sjukdomar.

Det är naturligt att sämre rustade människor – de som ser sämre, hör sämre, har diverse fysiska skavanker av större eller mindre slag – överlever i lägre grad och också i mindre utsträckning lyckas sätta barn till världen. Och att de på det hela taget får sämre livskvalitet, sämre möjligheter.

Det är naturligt att en hel del människor inte lyckas få barn.

Det är naturligt med otrohet – för att sprida sina chanser.

Det är naturligt med mobbing och utstötning.

Det är naturligt att det slår slint hos en del människor så att de mördar eller våldtar.

Det är naturligt att den som lever osunt och tar risker dör i förtid.

Det är naturligt att den som är bäst anpassad klarar sig bäst i det långa loppet.

Själva poängen med en civilisation, med ett samhälle, är att sätta “det naturliga” ur spel. Att inte låta de bäst anpassade alltid vinna och resten slås ut, utan hjälpas åt. Både hjälpa dem som har sämre odds från början och dem som gör dumheter men ångrar sig. (Ja, på något plan är det förstås att betrakta som evolutionärt stabil strategi – på vissa plan finns det förstås något att vinna på det.)

Det är inte naturligt att rädda cancersjuka och hjälpa dem som har fertilitetsproblem att få barn. I det långa loppet är det inte alls gynnsamt för människan som art.

Men vi gör det ändå. För poängen med att leva i en civilisation är inte att leva naturligt, utan att leva som vi vill. Vi har möjligheten att välja, att gemensamt bestämma hur vi VILL leva. De stora möjligheterna att välja är väl för övrigt det som tydligast skiljer oss från andra djur – det som gör oss till människor? Möjligheten att välja och möjligheten att styra i den riktning vi vill.

Och moral är ju för övrigt också frånvaro av naturlighet. Det finns olika moraler i olika samhällen och system, men gemensamt för dem alla är att de på något vis dikterar hur vi ska göra istället för att göra det som är naturligt. Moral, lagar och liknande är saker vi kommit fram till – själva eller gemensamt – att leva efter för att vi inte gillar det som är det “naturliga”.

Det är för övrigt inte heller naturligt att sitta uppkopplad mot internet stora delar av dygnet, lyssna på musik, skaffa nya kläder en gång i halvåret eller vara vaken när det blivit mörkt. Som om det skulle hindra någon… Och det är inte naturligt att raka bort armhålshår. Men de som använder “naturligt” som ett argument när det gäller könsroller tycks väldigt ofta tycka att det är något dåligt att vara naturlig när det kommer till hårväxt.

Natur är frånvaro av mänsklig påverkan. Så fort människan styr så blir det frågan om kultur – odling. Påverkat av våra val och vår styrning.

Naturligt är ett skitkasst argument till allt som har med människans sociala sammanhang att göra. Det enda som betyder något i de sammanhangen är hur vi väljer att ha det, och vad vi faktiskt gör.

Ibland tror jag mina barn önskar att de hade en vanlig mamma

En mamma som inte vägrade köpa chips och salta pinnar en tisdagskväll – utan svarar att vi kan köpa chips till helgen om affären fått hem ekologiska (och det gör de sällan).

En mamma som inte vägrar köpa sockerärtor för att de transporterats från Kenya eller vindruvor för att de kommer ända från Sydamerika.

En mamma som inte envisas med att då och då laga mat med linser, bönor, matvete och annat konstigt – utan istället en mamma som gick med på en dag med korv, en med köttbullar, en med köttfärssås och en med pannkakor varje vecka.

Men en sådan mamma har de nu inte.

Tomatröd (tomatfri) soppa med rågkrutonger

Jag fortsätter mitt arbete med att vänja barnen vid vegetarisk mat då och då… Tricket är att lura i linser och liknande på sätt som gör att de inte smakar och inte syns – däremot är det numera mindre av ett problem att de vet om, åtinstone för det mesta.

Recept för en vuxen och två barn (samt en liten rest).

Koka upp buljong på en liter vatten och två grönsaksbuljongtärningar.

Skala 4 rejäla potatisar och en gigantisk rödbeta (den vägde nog över tre hg). Skär i tunna skivor (rödbetan fyrdelade jag först) ner i buljongen. Skala en bit färsk ingefära och skär i små bitar, häll i. I med 1 dl gula dal-linser. Låt koka en stund (typ 20 minuter). Mixa med stavmixer. Tillsätt en dl grädde.

Servera med krutonger:

4 skivor rågbröd (det nya rostbrödet av råg)

knappt ½ dl olivolja

lite salt

På en plåt, in i ugnen 10-15 minuter på ca 200 grader (eller nåt sånt)

Matvetefräs

Koka matvete enligt instruktion, med buljong istället för salt.

Smält smör och häll i lite olivolja i traktörpanna. Skär en röd paprika i 1x1cm bitar, lägg i, låt fräsa. Skär 2 salladslökar i små bitar, stoppa i. Klipp ett paket bacon i små små bitar, lägg i. Skär i några hg champinjoner och kantareller. Låt fräsa en stund. Rör på slutet i hälften av matvetet. Servera med matvete, småstrimlad smörfräst brysselkål samt turkisk yoghurt.

[rubrik saknas]

Rubriker är viktiga.

Jag är inte alltid bäst i världen på att läsa rubriker i en vanlig text, det ska jag erkänna. Ibland betraktar jag dem mer som fysiska avgränsare som strukturerar texten än som ett element som faktiskt ska tillföra information. Framför allt underlättar de navigeringen i en text.

Men speciellt i mejlsammanhang är rubriken jätteviktig. Vi kontorsråttor i dagens samhälle får många mejl på en dag, och då är det viktigt att kunna sovra och snabbt se vilka saker som är viktiga och bråttom och vilka som kan vänta. Eller för den delen hitta de viktiga sakerna igen. Då är det inte så smidigt med rubriker som “Mötet” eller “Arbetsgruppen” – eller för den delen mejl helt utan rubrik.

I många fall kan en bra rubrik vara avgörande för att mejlet alls ska öppnas istället för att bli liggande. Har man något viktigt att säga eller få svar på ska det framgå direkt i början av mejlet, och allra helst i rubriken. – Men då blir det förstås svårt när det allra mest centrala finns i rubriken, och så vissa personer helt sonika hoppar över rubriken och därmed inte fattar frågan eller avsikten med mejlet.

Rubrikerna är också viktiga för att kunna sortera mejlen och kunna följa ett skede och en diskussion. Därför gillar jag inte alls när en del människor när de ska skicka mejl till mig bara letar reda på senaste mejlet de fått av mig, oavsett ämne, och bara svarar rakt av. Utan att ens ändra rubriken. Hur ska jag då kunna hitta?

Varför är det okej att lämna kylskåpsdörren öppen i mataffären?

Det är viktigt att stänga kyl och frys. Man ska inte släppa in värmen och släppa ut kylan. Man ska spara energi. Både för miljön och plånboken. Och förstås för att maten ska hålla bättre.

Men i mataffären är det annorlunda. Där finns det både kylskåp och frysboxar utan dörr respektive lock. Hur funkar det där egentligen? Gäller andra naturlagar där? Eller är det någon sorts magi som får den kalla luften att stanna kvar därnere hos pommes frites, fiskblock och frysta ärtor?

För det handlar ju knappast om att det är mindre viktigt att hålla rätt temperatur i affären än hemma.

Och om det nu finns en teknisk lösning som funkar i affärerna, som gör att dörrar och lock inte behövs, hur kommer det sig då att den inte används för hemmakylar och -frysar?

Märkligt är det.

För om det inte är frågan om magi, så måste det ju gå åt FRUKTANSVÄRDA mängder el till de där kylanläggningarna. Och det kan väl inte affärerna ha råd med? Miljön har det i alla fall inte.

_______________

Energimyndigheten testade för ett tag sedan dryckeskylar som används i affärer. De konstaterar – förstås – att kylar med dörr drar minst ström.

http://energimyndigheten.se/sv/Hushall/Testerresultat/Testresultat/Dryckeskylar/

Det är sällan jag skriver en disposition längre

Man ska ju göra det när man skriver en längre text. Speciellt en argumenterande sådan. Stapla upp alla de saker man tänkt ta upp, strukturera upp ordningen, tänka igenom hur man ska inleda och avsluta. Det var ju så vi lärde oss i skolan.

Så gör jag aldrig nuförtiden.

Eller jaa, det är inte helt sant. När jag skriver pressmeddelanden och sånt så tänker jag i nyhetsdisposition – viktigast först, bakgrund längre ner. Men det är på en väldigt rudimentär nivå.)

Oftast börjar jag bara helt enkelt skriva.

Fast nä… det är egentligen inte heller helt sant :-) Oftast har jag faktiskt gått och tuggat på texten en hel del i huvudet innan jag börjar skriva. I alla fall när jag skriver blogginlägg. Så nån sorts plan har jag ju.

Men jag har inte helt säkert bestämt vilken ordning det ska komma i. Jag har halvfärdiga stycken och lösryckta meningar i huvudet. Och så skriver jag ner dem, och så flyttar jag runt och filar och kompletterar så att det ska sitta ihop någorlunda :-) Oftast tycker jag att det i alla fall funkar hyfsat.

Den stora skillnaden är väl just den: möjligheten att flytta runt små och stora bitar. För när vi lärde oss det där med disposition, då var det kopplat till att vi fortfarande skrev uppsatser för hand, och på tid. Uppsatsskrivning i aulan, fem timmar, kladdpapper och renskrivningspapper och något att äta.

Det var ju i alla fall delvis en annan värld. Eller – skriver de fortfarande svenskuppsatser på det sättet på gymnasiet?

Stockholm

När det inte framgår av en inbjudan som skickas ut nationellt vilken stad evenemanget går av stapeln i, så kan man anta att det är i Stockholm. Det är bara stockholmare som tror att Stockholm är enda orten i Sverige och som inte fattar att det finns gator och stadsdelar med samma namn på fler ställen.