Category Archives: Inget särskilt

Kompisar och mat

Det sägs att det är väldigt vanligt i Sverige att när barn leker hos kompisar så blir de inte bjudna på mat. Och jo, visst har jag minnen av att det ibland var så när man var hos kompisar när jag var liten.

Här bjuds i alla fall alltid kompisar – eller vem som nu råkar vara här när det är dags att äta, liksom.

Men det betyder ju inte att det är smidigt och smärtfritt.

För det första stämmer aldrig tiderna. Är det kompisar här och leker så är det oftast helg. På helgerna går inte vi upp tidigt: vi passar på att sova tills vi vaknar, och frukosten är ganska glidande, så klockan är för det allra mesta förbi elva innan frukost är avklarat (utom om det finns specifika planer som kräver att man passar tidiga tider, liksom). Men barnens kompisar… tja, det verkar vara en hel massa familjer som äter lunch vid tolv även på helgerna, liksom. Men inte vi. Definitivt inte vi. Herregud, ska man kunna passa på och göra något och man inte vill ställa sig direkt efter frukost och börja laga lunch, så blir det per automatik senare.

Sedan är det ju så att många barn uppenbarligen inte är vana vid att äta så särskilt många olika maträtter. Då tycker jag ändå att jag låter bli att låta mat som jag tycker skulle vara besvärlig eller stark eller så när jag vet att det kommer kompisar. Men det är ändå mycket som petas bort eller ratas. Och jag är snäll och låter dem hållas, för jag vet att det kan vara obekvämt nog ändå i en sådan situation i någon annans familj. Men samtidigt så är det liksom inte alla gånger jag har lust att laga köttfärssås eller pannkakor – och det verkar vara de enda säkra korten, typ.

Så ja, ungar som hälsar på här får mat. Däremot är det för det mesta ganska lite de äter och ganska mycket jag får slänga. Och jag sitter med en konstant känsla av hur oerhört KONSTIGA de gästande barnen tycker vi är.

Mina sexton kronor

Det är den 2 september. Det är två dagar förbi den sista dagen då man fortfarande kunde lösa in gamla mynt på banken. Så kanske slipper vi tjatet nu.

De sista dagarna var det i alla fall återigen rapportering i radion. Om hur mycket pengar det fortfarande var som fanns ute i omlopp som inte hade lämnats in.

Och jag tror att de som rapporterar om det där glömmer vad pengar är. Pengar är något som representerar ett värde. Och då måste insatsen, i tid eller annat värde, vägas mot vad man får ut av insatsen.

På vår köksbänk ligger tre stycken gamla femkronor. Någonstans i matrummet ligger en ensam enkrona. Det är mycket möjligt att det ligger fler mynt nånstans.

För att lösa in dessa sexton kronor skulle jag ha behövt åka nästan en mil. Då har jag ändå tur: vi har en bank som har kontantkassa öppen vissa tider. (Arbetstid, då jag bör göra annat.) För att lösa in mina sexton kronor skulle jag alltså behöva köra totalt nästan två mil med bilen. Det kostar också pengar. Eller så kunde jag cykla. Men det tar också tid och kraft. Ja, jag behöver motion, men det är liksom inte så att jag planerar min motion utifrån att cykla och lämna sexton kronor på tider jag borde göra annat.

Det har liksom helt enkelt inte varit värt det, i tid eller pengar eller ansträngning, och verkligen inte utifrån en sak till på att göra-listan, att lösa in de där sexton kronorna. Enda skälet att göra det skulle ju vara om jag av princip tyckte det var viktigt. Men just när det kommer till några mynt så har jag faktiskt inte utrymme för de extravaganserna.

Så min plan är att lägga de där mynten under golvet i verandan. Det blir roligt för den som hittar dem i framtiden.

(Jodå, nu la jag lite tid på att skriva om det här. Det är mer gynnsamt för mig än att lämna in de där sexton kronorna – för att skriva av sig irritation kan vara väldigt värdefullt.)

Avfärda inte de små myndigheterna bara för att du inte känner till dem

Regeringen meddelar att flera myndigheter ska flyttas från Stockholm till andra delar av landet.

Några av myndigheterna det handlar om är små och ganska okända. Och märkligt nog (eller inte) så är det där fokus hamnar. Igen. Jag vet inte hur många som kommenterat saker i stilen ”[XXXX-myndigheten], varför har vi ens en sådan och vad gör den? Vi har alldeles för många onödiga myndigheter!”

Detta slänger alltså folk ur sig utan att ens ta reda på vad myndigheterna ifråga gör. Det där är liksom ett sånt där modernt mantra: vi har för många myndigheter och alltså måste de bli färre. Typ. På ren princip, liksom.

Men alltså: staten sysslar med väldigt många saker. Det är liksom det staten gör. Staten tar hand om att genomföra och kontrollera etc en massa saker som vi gemensamt, eller folk före oss gemensamt, har beslutat är viktiga nog för att de ska göras. Att vi inte allihopa känner till alltsammans betyder inte att det är oviktigt. Det betyder bara att vi faktiskt inte kan, eller behöver, ha koll på precis allting. Och att avfärda myndigheter inom områden du inte vet ett dyft om – vänd på det och tänk om någon annan skulle göra så mot de områden du har insikt i och förståelse för att de finns!

Och antalet då. Du tycker det vore smidigare att helt enkelt ha färre myndigheter, klumpa ihop alla småsaker i större myndigheter?

Alltså… jag har erfarenhet av att jobba i myndighet som ibland fungerar som… slasktratt ;-) eller ja, där alla de där små överblivna sakerna ska hanteras tillsammans och jämkas ihop och så där. Långa beslutsvägar, många människor, beslut som måste förankras även hos inte alls berörda personer på grund av beslutshierarkier… Det är liksom inte alltid sakfrågorna vinner på det. Eller verksamheten. Eller effektiviteten. Eller nånting alls.

Det kan mycket väl vara så att någon av de där myndigheterna skulle vinna på att omstruktureras eller förändras. Det kan till och med vara så att någon av dem borde avvecklas.

Men det stör mig med dessa hånfulla avfärdanden baserat bara på deras namn, storlek och existens.

 

Myndigheten för kulturanalys? Så här presenterar de sig själva:

Välkommen till Kulturanalys!

– myndigheten för kulturpolitiska utvärderingar och analyser

Kulturanalys har regeringens uppdrag att utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet. 

Kulturanalys ambition är att bidra till utvecklingen av kulturpolitiken för att därmed skapa bättre förutsättningar för verksamma inom kultursektorn. Genom statistik, utvärdering och analys arbetar vi för att ge en bred belysning av viktiga frågor om villkoren för konsten och kulturen.

Allt ensammare

Jag inser plötsligt att jag blir allt ensammare, och att jag sluter mig själv allt mer.

För här finns ju ingen jag kan prata med i vardagen. Ingen som har koll på och är insatt i smått och stort. Ingen jag kan prata med utan att få ändlöst med nya vinklar och råd som inte alls är relevanta. Ingen att prata med som jag inte måste börja från början med. Eller egentligen ingen alls, för den delen. (Mer än barnen. Och nej, de kan inte fylla det utrymmet. Kan inte och ska inte. De är inte vuxna.)

Det finns ju ingen älskling här att prata med. Nej, jag kan inte prata med någon som är död. Jag kan inte få svar. Det skulle vara samma sak som att prata med mig själv.

Och jag träffar nästan inga människor. För på grund av livets omständigheter, som jag inte kan gå in på här, så jobbar jag nästan bara på distans. Hemifrån. Jag kommer in till jobbet enstaka gånger ibland. Men det är sällan. (Ja, det är tacksamt, givet nuvarande omständigheter, att jag kan distansarbeta. Oerhört tacksamt. Jag vet inte hur jag skulle lösa tillvaron annars. Men ändå.)

Jag skypar med kollegor, både som chat och med ljud och ibland även med bild.
Jag träffar på lärare och skolpersonal när jag lämnar och hämtar på skolan.
Jag pratar med folk i telefon ibland. (Jag är ingen telefonmänniska, men vissa saker måste lösas den vägen ändå.)
Jag pratar med kassörskan i affären.
Och så har jag massor med kontakter via sociala medier. Utan dem skulle jag gå under.

I varje enskilt ögonblick är jag egentligen… inte missnöjd med det, liksom. Men dag läggs till dag läggs till dag. Och jag inser att jag blir allt mindre benägen att orka berätta om vad som tynger mig – för någon alls. Och det handlar delvis om att saker är tunga och trassliga och jag faktiskt inte pallar berätta, inte pallar berätta från början, inte pallar med att varje gång jag öppnar munnen så ska jag få höra hur jag borde göra eller att jag borde göra annorlunda. Men det handlar också om att jag liksom tappar förmågan av att jag inte får mänsklig kontakt. Att avskärmandet i sig gör mig allt mer avskärmad. Och att ensamheten gör mig allt mindre benägen att stå ut med folks negativa sidor.

 

Eller så är det bara att jag ska ha mens när som helst.

Det är ju sen i så fall och inte nu

Samsung fortsätter:

One generation’s impossible is the next one’s normal.

Ja – och?

Det kan förstås vara så att det för nästa generation blir möjligt att rädda den som drabbas av cancer så som min man drabbades. Kanske blir det till och med möjligt att väcka folk från de döda.

Men det betyder inte att ”ingenting är omöjligt”. Det betyder att saker kan förändras över tid.

Rykten om rötmånadens död är överdrivet enligt mig

För typ en månad sedan kom de årliga nyheterna om rötmånaden, med förklaringar om att det handlar om temperaturer och luftfuktighet och att det därmed förstås inte heller kan kopplas till några exakta datum utan mer är beroende av när dessa omständigheter uppfylls – och så de klassiska råden om vad man bör tänka på, i form av att se till att mat kommer in i kylskåpet snabbt och så vidare.

Strax därefter kom också nyheterna om att rötmånaden är en myt och att rötmånaden är utrotad – för att alla numera har kylskåp.

Tja, att ”alla” har kylskåp, så har det ju varit i hela mitt liv. Men nu är det ju inte så enkelt som att det löser alla problem rakt av.

För det första måste vi ju ställa in maten tillräckligt snabbt i kylskåpet – eller inte glömma kvar den framme. Och jodå, vi är fortfarande människor och gör inte allting bara för att vi vet att vi borde. Skillnad på teori och praktik, liksom.

Sedan är det ju faktiskt inte all mat som ens mår bra eller bäst av att förvaras i kylskåp. Och nog sjutton blir frukten i fruktskålen dålig fortare under vissa förutsättningar?

Och sedan gäller ju rötmånadsförutsättningar för en massa annat också. Vilket jag påmindes om här för en stund sedan, när den där musen som en av katterna släpat och lagt på trappen utanför ytterdörren plötsligt liksom krälade av massor med små (eller ganska stora) läskiga varelser.

Rötmånaden, i den form den funnits hela mitt liv, finns nog fortfarande kvar, skulle jag vilja hävda.

Vikingeskibsmuseet i Roskilde

När trettonåringen var en liten plutt på typ ett och ett halvt år (tror jag) så var vi på semester i Danmark. På Själland, det vill säga bara på andra sidan sundet, så inte så långt borta. Vi bodde i en stuga i anslutning till en bondgård på landet, och så åkte vi iväg och hittade på saker: Tivoli och annat i Köpenhamn, något utemuseum med uppbyggda miljöer från stenåldern, något slott där det var alldeles hopplöst att komma med unge i sittvagn. Och så Roskilde, där vi dels besökte domkyrkan (och vår blonde lillskrutt blev fotograferad av japanska turister), dels var på Vikingeskibsmuseet.

Vi blev väldigt förtjusta i Roskilde – det är en söt liten stad. Och vi sa att hit vill vi återvända, kanske bo på något pensionat eller så lite längre tid.

Fast det hörde till de saker som inte hans med när nu livet tillsammans blev kortare än vi hoppats på.

Men igår lyckades jag slutligen få med mig barnen till Vikingaskibsmuseet igen. Det är ju inte så långt egentligen: först tåg till Hyllie (med sommarkortet), sedan tåg över Öresund, byte till nytt tåg i Köpenhamn mot Roskilde, och så buss sista sträckan. Smidigt och enkelt, bortsett från att tåget över sundet var äckligt överfullt.

Och museet var fortfarande så bra som jag mindes det. Det är kombinationen av två bra saker jag gillar: Dels visar man upp de gamla vikingaskeppen, som grävts upp ur dyn på fjordens botten (och berättar varför de hamnade där och en massa annat från den tiden). Dels rekonstruerar man skeppen: visar hantverket, visar resultatet, och ger möjligheten att provåka. På det sättet blir den där tiden för 1000 år sedan både fjärran och nära på samma gång.

Dessutom ligger det vackert, och fritt och öppet, med stora gräsytor för barn som behöver springa av sig.

Nä, jag är inte så såld på grillning som ni

Det är sommar. Grillsäsong. Och ibland undrar jag om världen blivit fullkomligt grilltokig. Allt ska grillas. Hela tiden, ständigt och jämt, ska det grillas. Och många grillar både vår och höst och till och med på vintern.

Jag tycker det är gott med grillat. Då och då. Men inte hela tiden.

Numera är det, av naturliga skäl, jag som är huvudansvarig härhemma när det ska grillas. Jag, som faktiskt aldrig skött en grill innan älsklingen blev sjuk.

Jodå, jag reder ut att grilla. Men jag har svårt att förstå att folk tycker det är så förbannat charmigt och vill göra det hela tiden. Jämfört med vanlig matlagning är det så väldigt osmidigt. Först ska man lyckas dosera lagom mängd kol eller briketter. Sedan ska man få fyr på den och få den lagom varm. (Vi använder eltändare, så det är aldrig några problem att tända, men ändå.) Och så ska man lyckas hålla det man grillar lagom varmt lagom länge. När man sedan är klar är det förstås alltid en massa värme kvar som inte kommer till någon nytta utan bara står där, liksom.

Slöseri med tid. Slöseri med en massa energi. Så väldigt inexakt och opraktiskt.

Dessutom så tråkigt att stå och passa. Och hur man än gör så blir det alltsomoftast bränt nånstans. Bränt på nåt ställe och rått på något annat. Och med det brända har man ju cancerångesten att hantera.

Nej, jag har inte slutat skriva

Jag vet att det är tyst i bloggen för tillfället. Det beror på…

… äh, jag vet inte riktigt vad det beror på.

Jo, jag skriver. Men den tid och det fokus jag uppbringat för skrivande har på sistone landat i… annat skrivande. Inte i bloggande.

Det är inte en direkt medveten prioritering. Eller kanske? Det är inte bloggandet som käts angelägnats, bara.

Ångest 2

När jag och åttaåringen vaknade i fredags noterade jag att han var ljust röd över ena ögonlocket och ovanför det ögat, i en rundning. Och kanske kanske såg det lite svullet ut – eller också inte. Eftersom runda färgade fläckar så där är observandum för fästing och borrelia så var det liksom min första tanke. Så jag tittade närmre och såg ingen fästing. Och en stund senare var det röda borta. Så jag antog att det bara var fråga om att han legat konstigt.

När vi vaknade i lördags morse tyckte jag att jag såg något litet som satt fast på ögonlocket eller snarast under ögonbrynet på honom (ja, samma öga). Något som skulle kunna vara en pytteliten fästing. Fast det var svårt att se säkert. Så jag ville att vi skulle gå iväg och titta i bättre ljus. Men han ville först springa in på sitt rum och titta i spegeln. Och sedan kom han rusande tillbaka och sa att den hade trillat av ner på golvet.

Fast jag tittade närmre och konstaterade att det satt något litet kvar. Det kan ha varit bakändan på en fästing som jag en stund senare plockade bort med pincett. Eller också inte.

JAG VET INTE!

Och jag kan ju inte gärna ringa till vårdcentralen och diskutera det som kanske var en fästing och kanske inte. Och det känns som bakvänd ordning att ha sett det röda först :P Och det är hopplöst att redogöra för en sådan där historia som bara innehåller ”jag vet inte” och ”kanske”. Vilket gör att jag inte tycker jag ska ringa. Och så får jag ångest över det. Fast skulle jag ringa så skulle de bara säga att jag ska avvakta och hålla koll.

Jävla ångest. Jävla jävla ångest.