Category Archives: Inget särskilt

Önskelista

En önskelista ska man ha, så här till jul. Fast det är så väldigt lite saker jag önskar mig. Prylar har jag. Tid och ork att fixa med saker har jag inte.

Men ja, jag vet. Man ska ändå önska sig. Helst hanterbara prylar, eller i alla fall fysiska ting, och inte sånt där besvärligt som tjänster.

Nå. Här kommer ett försök till önskelista; jag får väl fylla på efterhand.

  • Ved till kaminen. Helst kort (25 cm) pga att kaminen är liten. Helst inte pengar utan att veden faktiskt kommer hit. I små eller stora mängder. Men ved. För brasa är mysigt. Och brasa är bra vid långvariga strömavbrott – vilket vi visserligen inte har jätteofta, men ändå.
  • Provtagning av brunnsvattnet här. För även om vi har kommunalt vatten, så har vi också en brunn med rickepump. Och för nödsituationer skulle det vara schysst att veta om det där vattnet går att dricka eller inte. Så provtagning av vattnet ur dricksvattenhänseende.
  • En ny sån här, för den gamla är utsliten.
  • En ny köttskärbräda, för den gamla har spruckit.
  • Att någon sätter fast hon i tvättstugan i väggen, för ena fästet har lossnat sedan lång tid tillbaka så den hänger på trekvart, men det måste liksom fixas med det alltför stora hålet i väggen och med plugg och grejer, och nej, det där är jag inte bra på.
  • Svart rent (ickesmaksatt) te. Kenya, Java, Keemun, Assam, Ceylon, etc.

Ja, det är som sagt var det jag funderar på. Kanske kommer jag på mer sedan och fyller på.

Blankettvals

Tänkte jag skulle fixa vab-ansökan för när jag vabbade häromveckan. Det som gör att man drar sig för att göra det där är allt krångel när man ska fylla i.

För vad är det nu egentligen för telefonnummer som ska uppges när han är i ett annat klassrum än förra terminen? Jag struntade i att ändra det förra gången jag sökte vab, men nu måste jag nog fixa det.

Och nog är det egentligen så att jag fått löneförhöjning sedan sist jag lämnade inkomstuppgift till FK? Men jag ignorerade det sist jag sökte, fastän man fyller i på heder och samvete. För om man ska krångla med alla de där sakerna som att faktiskt ha ett aktuellt lönebesked (man får ju inga utskrifter nuförtiden om man inte själv skriver ut på jobbet) så blir det ju aldrig att man söker vab. Bättre då att det blir sökt och man får lite för lite pengar.

Så. Nu tog jag mig samman och skulle fixa det. Fyllde i hela skiten, svor lite över att det fortfarande saknas frifält för saker man skulle vilja lägga till som info, bockade för på heder och samvete – och blev utkastad och fick börja om.

Tja, det går ju snabbare att fylla i andra gången. Men… jag fick inte skicka in då heller. För jag kunde inte fylla i vilken dag vi hade kommit överens om lönen. Jag minns inte. Och jag minns inte var pappret är – jag har inte orkat sätta in papper i pärmar på evigheter (sorgen och döden har fortfarande sitt på vissa orkesområden, liksom), men pappret kan också ligga kvar på jobbet i min flyttröra sedan vi bytte kontor. Jag vet inte.

Så jag fick stänga ner. Jag kan inte ansöka om utbetalning för vab, för jag vet inte vilket datum vi kom överens om den där löneförhöjningen på några hundralappar.

Jag har slösat bort en halvtimme av min måndagskväll i november på ingenting. Och ja, jag skulle vara surare på det här om jag ens hade ork till det.

Söndagsmorgonstankar i sen november 2017

En SD:are har gjort märkliga hemska uttalanden om muslimer på SD:s landsdagar.

Människor i flödet påpekar – helt riktigt – detta som en del i det lutande planet på väg mot vad som hände i Tyskland på 1930-talet (och andra folkmord i världen vid andra tillfällen). Att vi måste engagera oss politiskt och motarbeta detta.

Och i ljuset av #metoo blir det plötsligt så tydligt. Allt det där som vi alla i hela mitt liv tyckt varit så obegripligt med Tyskland på 1930- och 40-tal. “Hur kunde folk? Varför protesterade de inte? Jag skulle aldrig…”

Jo. För när motståndet är stort, och man riskerar djup smutskastning från alla håll, så är det inte bara frågan om att göra det rätta och protestera. Man är tvungen att väga mot det andra som är i vågskålen: risken att motståndarna bryter ner en psykologiskt så kraftfullt att man själv blir av med sin egen mänsklighet. Och ja, i teorin kan man tycka att det är självklart att man ska det. I praktiken är det inte ens möjligt att stå upp för andra människor om man själv brutits ner.

Ja, jag kopplar ihop områden som ligger långt ifrån varandra. Jag är ingen expert på någotdera området. Kanske har jag helt fel. Eller så har jag rätt.

Vad vi ska göra? Stötta varandra. Lyssna på varandra. Alla vi som visserligen inte alls tycker samma eller ens är lika varandra i övrigt när det gäller intressen och personlighet och annat. Vara rädda om varandra så att vi har ork och kraft att stå upp. Så att vi inte, var och en för sig, riskerar att behöva förlora vår mänsklighet för att vi står upp för det självklara.

Några snabba tankar om högstadieövningen “drömpartner”

För tillfället vandrar det på sociala medier runt en bild på en whiteboard från en niondeklass där killarna (utan tjejerna närvarande; de har gjort samma övning för sig) fått svara på hur de tänker sig sin drömpartner.

Nedan följer min egen kommentar (rakt av plockad från vad jag skrev när bilden dök upp i mitt flöde på facebook ihop med någon lång kommentar):

Jag tänker på när vi hade motsvarande diskussioner, uppdelade tjejer resp killar, när jag gick i högstadiet, och vi skulle klämma fram motsvarande tankar. Jag tror att jag också sa något utseenderelaterat. Inte för att det var det jag tyckte var viktigast, utan för att jag egentligen inte alls hade funderat i de banorna. Jag hade varit småkär någon gång (och det var vid detta tillfälle nog flera år sedan), aldrig varit ihop med någon, och en framtid med en eventuell idealpartner var en långt mer fjärran och irrelevant tanke än eventuella yrkesval, där jag i alla fall hade drömmar om än vaga. Tankar på vad som var viktigt hos en partner var liksom inget jag hade intresse av eller skäl att fundera över.

Ändå var man tvungen att svara. Klämma fram något i den där diskussionen. Och då blev det något utseendemässigt – för det var det lättaste att svara när jag nu egentligen inte hade någon aning.

Och sedan användes de där utseendemässiga bitarna vi sagt för att få oss att förstå hur fel det var att bry sig om utseende. Dvs på något vis blev det ett shame-ande av det jag svarat, för att jag var tvungen att svara något.

Jag tycker ärligt talat det är väldigt mycket begärt att man, i en ålder där man fortfarande håller på att hitta sig själv, skapa en uppfattning om vilka värderingar man själv har, och ännu inte lyckats hitta orden för att uttrycka vem man själv är, ändå förväntas kunna uttrycka vad man tycker är viktigt hos en partner.

November

Det är november.

November är i princip alltid den tyngsta tiden på året, tiden när jag alltid är som närmst att rasa samman, om jag inte rentav gör det.

Nu är det november.

Jag har ett barn vars skolgång mest är en trasselsudd.

Jag har två barn som tappat all ork att hjälpa till.

Jag har ingen att luta mig mot, stödja mig mot, ingen som sitter i min soffa och pratar eller tar hand om.

Jag har tränat två gånger det senaste året, om man bortser från det jag tränat hemma framför youtube under någon period.

Jag är i huvudsak låst härhemma. Vartenda avsteg från att vara hemma innebär trassel, planering, och en stor risk att det ändå inte blir av. Massor med ansträngning för något som riskerar att sluta med bråk, katastrof och inställt i sista ögonblicket.

Jag har inte ork kvar att stå upp för mitt barn när det behövs. Jag har inte ork kvar att stötta mitt barn. Jag har ingen som helst ork att vara inspirerande eller motiverande eller hitta på något.

Jag har knappt ens ork att få tillvaron att gå runt med mat, disk, tvätt. Men det är det jag ägnar mig åt. Disk, mat, tvätt, väcka barn, få iväg barn till skolan, få barn att gå och lägga sig på kvällen… Jag lyckas ganska dåligt på det hela taget.

Och ja, jag har saker jag skulle vilja formulera om olika delar av det där. men jag kan inte formulera mig för tillfället. Orkar inte. Har inte fokus.

Och när man tror att något börjat bli bättre, så rasar det igen. Man ska aldrig börja tro att något är på väg att bli bättre. Man kommer bara att bli besviken.

Den konstiga

Vi hittade varandra i den stora vida världen. Båda två ganska avvikande från den stora normen om hur man förväntas vara, båda med åsikter, båda med strävan mot en bättre värld på olika sätt.

Vi passade löjligt bra ihop.

Men omvärlden tyckte om dig. Jag har träffat ytterst få människor som inte tycker om dig.

Mig har omvärlden oftast inte tyckt om. Jag har snävat in min värld allteftersom i livet, för att slippa från alla de människor som tycker jag är fel – för att jag tycker för mycket, för att jag inte passar med normen, vägrar rätta in mig i ledet.

Med dig fick jag tillgång till en hel massa nya vänner: vänner som också accepterar mig för den jag är, tycker om mig trots att jag är den jag är, eller till och med för den jag är.

Och med dig vid min sida hade jag ett ständigt stöd. För vi tyckte ju nästan alltid lika i allt som betydde något. Och du tyckte att jag uttryckte saker bra. Och du kunde stötta upp om omvärlden inte förstod mig. Den där mer fientligt inställda världen utanför bubblan, de trodde mer på dig, lyssnade mer på dig, och eftersom vi tyckte samma så fanns det någon de lyssnade på.

Och vi fick barn ihopa. Underbara barn, som ju ärvt egenskaper från oss båda. Barn som alltså inte heller passar i den där normen om hur man ska vara, barn som inte heller passar in i förväntningarna.

Och det var okej, för vi var två föräldrar som kunde stå upp för dem. Två föräldrar som kunde få omvärlden att lyssna. Lyssnade de inte på mig så lyssnade de i alla fall på dig. Med oss som skyddsnät skulle våra barn kunna få blomstra och ha det bra.

Och sen dog du.

Och jag står ensam kvar med barnen. Jag som inte passar i normen. Jag, som den “normala” genomsnittliga världen ser på med misstänksamma ögon. Tycker för mycket och tycker fel och har egenheten att dessutom inte bara svälja vad omvärlden tycker. Egenheten att vägra säga ja och amen och släta över och låtsas hålla med när jag inte gör det.

Det är jag, den där besvärliga, som ska stå upp för våra barn. Ensam.

Det är ensamt här, älskling! Du skulle finnas här. Vi skulle göra det här tillsammans. Tillsammans kunde vi klara att vara de föräldrar våra barn behöver.

Hej kära läsare!

Jag har, som alla bloggare antar jag, under lång tid periodvis fått många spamkommentarer. Men nu har det ökat nåt rent löjligt: typ 500 per dygn, de allra flesta som kommentarer till det här förkylningsinlägget (och de går nog allesammans ut på att länka till ställen där man kan köpa medicin).

Så nu har jag slutligen tagit mig samman och aktiverat ett sånt där tillägg som dumpar allt den tror är spam i spamkorgen och slänger det efter en viss tid.

Jag hoppas den inte slänger nåt som inte borde slängas, för det är förstås också lite svårt att upptäcka i den här mängden. Och jag får ju inte jättemånga “riktiga” kommentarer.

Om du kommenterat och det verkar som att din kommentar inte syns, säg gärna till mig på något sätt. (Och testa gärna att kommentera här. Speciellt du som aldrig kommenterat innan, för då är det väl större risk att fastna i spamfiltret, gissar jag.)

Och jag får säkert äta upp det här också, för så här får man absolut inte skriva

Livet är för det mesta på det hela taget skit. En konstant påfrestning som är större än vad jag mäktar med, på områden där ingen annan kan ta över. Ett konstant sluttande plan med ingen eller ytterst liten påfyllnad av det jag skulle behöva och ingen möjlighet att ta mig upp till normalnivå.

Jag tycker ändå jag lyckas hantera det över förväntan. Till stor del genom att låta saker rinna av. Inte engagera mig ens i de saker jag verkligen borde. Försöka ignorera folks förväntningar eller halvutsagda krav. Samt förstås stänga av. Titta åt andra hållet.

Men ibland måste jag ändå uttrycka saker jag tycker och tänker och känner. Och jag vet inte om folk vant sig av vid det? För de gånger jag inte slinker undan, struntar i att säga för att det tar för mycket energi, de gånger jag faktiskt uttrycker saker jag tänker, ställer frågorna, utan att linda in i gullegull på längden och på tvären utan tänker att nä, men just nu orkar jag bättre med att säga än att låta bli, då läser folk uppenbarligen in allt mellan himmel och jord i det jag säger eller skriver. Då är det liksom tillbaka i ungdomens krav om att jag minsann ska uttrycka mig på ett visst sätt, och ha vägt in alla eventualiteter kring vad folk kan tolka in innan jag öppnar käften eller skriver något. För annars tycker folk inte om mig. Och då är skulden helt och hållet min – för att jag uttryckte mig på ett visst sätt – trots att det var en respons på det de sagt eller skrivit. Och trots att det är de som läser in allt möjligt.

(Min svensklärare på gymnasiet brukade påpeka att det faktiskt inte står något mellan raderna. Men det är väldigt många människor som inte hade henne som lärare och som alltså inte lärt sig det.)

Nä, jag borde säkert inte skriva det här heller. Det kommer att komma skit tillbaka, från så många olika håll. Garanterat. För nu är jag ju inte söt och snäll.

Jag kommer att tänka på alla gånger mamma (för många år sedan) påpekat att släktingar minsann är sååå stolta över mig. Ja, men de kan samtidigt inte respektera att jag har en åsikt som inte stämmer med deras och att jag har mage att uttrycka den? (För det är just i sådana situationer hon påpekar det.) Tack, då kan jag vara utan stoltheten, för då är det inte mig de är stolta över utan bara mina prestationer på områden som passar dem.

Folk påpekar gärna att ja, självklart har jag det jobbigt, tufft, i min situation nu. Ändå lämnas det inte ens utrymme för mig att vara människa, uttrycka vanliga enkla saker – utan tvärtom är kraven större än nånsin på mig att vara smidig, diplomatisk, och så vidare.

På facebook dyker det för övrigt väldigt ofta upp de där raderna som man uppmanas kopiera, om att det alltid finns någon som lyssnar när någon är deprimerad, som del av någon sorts suicide prevention. Och jag fattar ärligt inte vad det är folk menar. Jag undrar hur många av dem som verkligen skulle vara intresserade av att lyssna. När det inte ens är okej att man inte lindar in vartenda ord i gullegull när man har vanliga trötta dagar utan att folk ska gå bananas, hur sjutton ska de då reagera om man mår riktigt jävla skit?

Oavsett om jag bara har genomsnittliga dagar i min nuvarande sunksituation, eller om jag har riktigt för jävliga dagar, så finns det ändå ingen som förutsättningslöst kan tänka sig att sitta och lyssna, eller för den delen ännu viktigare förutsättningslöst kan tänka sig att bara sitta och hålla om och tycka om. Villkorslös kärlek dog med älsklingen.

Ska någon ta hand om mig så måste jag uppenbarligen konstant förtjäna det genom att vara trevlig nog.

Kompisar och mat

Det sägs att det är väldigt vanligt i Sverige att när barn leker hos kompisar så blir de inte bjudna på mat. Och jo, visst har jag minnen av att det ibland var så när man var hos kompisar när jag var liten.

Här bjuds i alla fall alltid kompisar – eller vem som nu råkar vara här när det är dags att äta, liksom.

Men det betyder ju inte att det är smidigt och smärtfritt.

För det första stämmer aldrig tiderna. Är det kompisar här och leker så är det oftast helg. På helgerna går inte vi upp tidigt: vi passar på att sova tills vi vaknar, och frukosten är ganska glidande, så klockan är för det allra mesta förbi elva innan frukost är avklarat (utom om det finns specifika planer som kräver att man passar tidiga tider, liksom). Men barnens kompisar… tja, det verkar vara en hel massa familjer som äter lunch vid tolv även på helgerna, liksom. Men inte vi. Definitivt inte vi. Herregud, ska man kunna passa på och göra något och man inte vill ställa sig direkt efter frukost och börja laga lunch, så blir det per automatik senare.

Sedan är det ju så att många barn uppenbarligen inte är vana vid att äta så särskilt många olika maträtter. Då tycker jag ändå att jag låter bli att låta mat som jag tycker skulle vara besvärlig eller stark eller så när jag vet att det kommer kompisar. Men det är ändå mycket som petas bort eller ratas. Och jag är snäll och låter dem hållas, för jag vet att det kan vara obekvämt nog ändå i en sådan situation i någon annans familj. Men samtidigt så är det liksom inte alla gånger jag har lust att laga köttfärssås eller pannkakor – och det verkar vara de enda säkra korten, typ.

Så ja, ungar som hälsar på här får mat. Däremot är det för det mesta ganska lite de äter och ganska mycket jag får slänga. Och jag sitter med en konstant känsla av hur oerhört KONSTIGA de gästande barnen tycker vi är.

Mina sexton kronor

Det är den 2 september. Det är två dagar förbi den sista dagen då man fortfarande kunde lösa in gamla mynt på banken. Så kanske slipper vi tjatet nu.

De sista dagarna var det i alla fall återigen rapportering i radion. Om hur mycket pengar det fortfarande var som fanns ute i omlopp som inte hade lämnats in.

Och jag tror att de som rapporterar om det där glömmer vad pengar är. Pengar är något som representerar ett värde. Och då måste insatsen, i tid eller annat värde, vägas mot vad man får ut av insatsen.

På vår köksbänk ligger tre stycken gamla femkronor. Någonstans i matrummet ligger en ensam enkrona. Det är mycket möjligt att det ligger fler mynt nånstans.

För att lösa in dessa sexton kronor skulle jag ha behövt åka nästan en mil. Då har jag ändå tur: vi har en bank som har kontantkassa öppen vissa tider. (Arbetstid, då jag bör göra annat.) För att lösa in mina sexton kronor skulle jag alltså behöva köra totalt nästan två mil med bilen. Det kostar också pengar. Eller så kunde jag cykla. Men det tar också tid och kraft. Ja, jag behöver motion, men det är liksom inte så att jag planerar min motion utifrån att cykla och lämna sexton kronor på tider jag borde göra annat.

Det har liksom helt enkelt inte varit värt det, i tid eller pengar eller ansträngning, och verkligen inte utifrån en sak till på att göra-listan, att lösa in de där sexton kronorna. Enda skälet att göra det skulle ju vara om jag av princip tyckte det var viktigt. Men just när det kommer till några mynt så har jag faktiskt inte utrymme för de extravaganserna.

Så min plan är att lägga de där mynten under golvet i verandan. Det blir roligt för den som hittar dem i framtiden.

(Jodå, nu la jag lite tid på att skriva om det här. Det är mer gynnsamt för mig än att lämna in de där sexton kronorna – för att skriva av sig irritation kan vara väldigt värdefullt.)