Category Archives: Inget särskilt

Några snabba tankar om högstadieövningen “drömpartner”

För tillfället vandrar det på sociala medier runt en bild på en whiteboard från en niondeklass där killarna (utan tjejerna närvarande; de har gjort samma övning för sig) fått svara på hur de tänker sig sin drömpartner.

Nedan följer min egen kommentar (rakt av plockad från vad jag skrev när bilden dök upp i mitt flöde på facebook ihop med någon lång kommentar):

Jag tänker på när vi hade motsvarande diskussioner, uppdelade tjejer resp killar, när jag gick i högstadiet, och vi skulle klämma fram motsvarande tankar. Jag tror att jag också sa något utseenderelaterat. Inte för att det var det jag tyckte var viktigast, utan för att jag egentligen inte alls hade funderat i de banorna. Jag hade varit småkär någon gång (och det var vid detta tillfälle nog flera år sedan), aldrig varit ihop med någon, och en framtid med en eventuell idealpartner var en långt mer fjärran och irrelevant tanke än eventuella yrkesval, där jag i alla fall hade drömmar om än vaga. Tankar på vad som var viktigt hos en partner var liksom inget jag hade intresse av eller skäl att fundera över.

Ändå var man tvungen att svara. Klämma fram något i den där diskussionen. Och då blev det något utseendemässigt – för det var det lättaste att svara när jag nu egentligen inte hade någon aning.

Och sedan användes de där utseendemässiga bitarna vi sagt för att få oss att förstå hur fel det var att bry sig om utseende. Dvs på något vis blev det ett shame-ande av det jag svarat, för att jag var tvungen att svara något.

Jag tycker ärligt talat det är väldigt mycket begärt att man, i en ålder där man fortfarande håller på att hitta sig själv, skapa en uppfattning om vilka värderingar man själv har, och ännu inte lyckats hitta orden för att uttrycka vem man själv är, ändå förväntas kunna uttrycka vad man tycker är viktigt hos en partner.

November

Det är november.

November är i princip alltid den tyngsta tiden på året, tiden när jag alltid är som närmst att rasa samman, om jag inte rentav gör det.

Nu är det november.

Jag har ett barn vars skolgång mest är en trasselsudd.

Jag har två barn som tappat all ork att hjälpa till.

Jag har ingen att luta mig mot, stödja mig mot, ingen som sitter i min soffa och pratar eller tar hand om.

Jag har tränat två gånger det senaste året, om man bortser från det jag tränat hemma framför youtube under någon period.

Jag är i huvudsak låst härhemma. Vartenda avsteg från att vara hemma innebär trassel, planering, och en stor risk att det ändå inte blir av. Massor med ansträngning för något som riskerar att sluta med bråk, katastrof och inställt i sista ögonblicket.

Jag har inte ork kvar att stå upp för mitt barn när det behövs. Jag har inte ork kvar att stötta mitt barn. Jag har ingen som helst ork att vara inspirerande eller motiverande eller hitta på något.

Jag har knappt ens ork att få tillvaron att gå runt med mat, disk, tvätt. Men det är det jag ägnar mig åt. Disk, mat, tvätt, väcka barn, få iväg barn till skolan, få barn att gå och lägga sig på kvällen… Jag lyckas ganska dåligt på det hela taget.

Och ja, jag har saker jag skulle vilja formulera om olika delar av det där. men jag kan inte formulera mig för tillfället. Orkar inte. Har inte fokus.

Och när man tror att något börjat bli bättre, så rasar det igen. Man ska aldrig börja tro att något är på väg att bli bättre. Man kommer bara att bli besviken.

Den konstiga

Vi hittade varandra i den stora vida världen. Båda två ganska avvikande från den stora normen om hur man förväntas vara, båda med åsikter, båda med strävan mot en bättre värld på olika sätt.

Vi passade löjligt bra ihop.

Men omvärlden tyckte om dig. Jag har träffat ytterst få människor som inte tycker om dig.

Mig har omvärlden oftast inte tyckt om. Jag har snävat in min värld allteftersom i livet, för att slippa från alla de människor som tycker jag är fel – för att jag tycker för mycket, för att jag inte passar med normen, vägrar rätta in mig i ledet.

Med dig fick jag tillgång till en hel massa nya vänner: vänner som också accepterar mig för den jag är, tycker om mig trots att jag är den jag är, eller till och med för den jag är.

Och med dig vid min sida hade jag ett ständigt stöd. För vi tyckte ju nästan alltid lika i allt som betydde något. Och du tyckte att jag uttryckte saker bra. Och du kunde stötta upp om omvärlden inte förstod mig. Den där mer fientligt inställda världen utanför bubblan, de trodde mer på dig, lyssnade mer på dig, och eftersom vi tyckte samma så fanns det någon de lyssnade på.

Och vi fick barn ihopa. Underbara barn, som ju ärvt egenskaper från oss båda. Barn som alltså inte heller passar i den där normen om hur man ska vara, barn som inte heller passar in i förväntningarna.

Och det var okej, för vi var två föräldrar som kunde stå upp för dem. Två föräldrar som kunde få omvärlden att lyssna. Lyssnade de inte på mig så lyssnade de i alla fall på dig. Med oss som skyddsnät skulle våra barn kunna få blomstra och ha det bra.

Och sen dog du.

Och jag står ensam kvar med barnen. Jag som inte passar i normen. Jag, som den “normala” genomsnittliga världen ser på med misstänksamma ögon. Tycker för mycket och tycker fel och har egenheten att dessutom inte bara svälja vad omvärlden tycker. Egenheten att vägra säga ja och amen och släta över och låtsas hålla med när jag inte gör det.

Det är jag, den där besvärliga, som ska stå upp för våra barn. Ensam.

Det är ensamt här, älskling! Du skulle finnas här. Vi skulle göra det här tillsammans. Tillsammans kunde vi klara att vara de föräldrar våra barn behöver.

Hej kära läsare!

Jag har, som alla bloggare antar jag, under lång tid periodvis fått många spamkommentarer. Men nu har det ökat nåt rent löjligt: typ 500 per dygn, de allra flesta som kommentarer till det här förkylningsinlägget (och de går nog allesammans ut på att länka till ställen där man kan köpa medicin).

Så nu har jag slutligen tagit mig samman och aktiverat ett sånt där tillägg som dumpar allt den tror är spam i spamkorgen och slänger det efter en viss tid.

Jag hoppas den inte slänger nåt som inte borde slängas, för det är förstås också lite svårt att upptäcka i den här mängden. Och jag får ju inte jättemånga “riktiga” kommentarer.

Om du kommenterat och det verkar som att din kommentar inte syns, säg gärna till mig på något sätt. (Och testa gärna att kommentera här. Speciellt du som aldrig kommenterat innan, för då är det väl större risk att fastna i spamfiltret, gissar jag.)

Och jag får säkert äta upp det här också, för så här får man absolut inte skriva

Livet är för det mesta på det hela taget skit. En konstant påfrestning som är större än vad jag mäktar med, på områden där ingen annan kan ta över. Ett konstant sluttande plan med ingen eller ytterst liten påfyllnad av det jag skulle behöva och ingen möjlighet att ta mig upp till normalnivå.

Jag tycker ändå jag lyckas hantera det över förväntan. Till stor del genom att låta saker rinna av. Inte engagera mig ens i de saker jag verkligen borde. Försöka ignorera folks förväntningar eller halvutsagda krav. Samt förstås stänga av. Titta åt andra hållet.

Men ibland måste jag ändå uttrycka saker jag tycker och tänker och känner. Och jag vet inte om folk vant sig av vid det? För de gånger jag inte slinker undan, struntar i att säga för att det tar för mycket energi, de gånger jag faktiskt uttrycker saker jag tänker, ställer frågorna, utan att linda in i gullegull på längden och på tvären utan tänker att nä, men just nu orkar jag bättre med att säga än att låta bli, då läser folk uppenbarligen in allt mellan himmel och jord i det jag säger eller skriver. Då är det liksom tillbaka i ungdomens krav om att jag minsann ska uttrycka mig på ett visst sätt, och ha vägt in alla eventualiteter kring vad folk kan tolka in innan jag öppnar käften eller skriver något. För annars tycker folk inte om mig. Och då är skulden helt och hållet min – för att jag uttryckte mig på ett visst sätt – trots att det var en respons på det de sagt eller skrivit. Och trots att det är de som läser in allt möjligt.

(Min svensklärare på gymnasiet brukade påpeka att det faktiskt inte står något mellan raderna. Men det är väldigt många människor som inte hade henne som lärare och som alltså inte lärt sig det.)

Nä, jag borde säkert inte skriva det här heller. Det kommer att komma skit tillbaka, från så många olika håll. Garanterat. För nu är jag ju inte söt och snäll.

Jag kommer att tänka på alla gånger mamma (för många år sedan) påpekat att släktingar minsann är sååå stolta över mig. Ja, men de kan samtidigt inte respektera att jag har en åsikt som inte stämmer med deras och att jag har mage att uttrycka den? (För det är just i sådana situationer hon påpekar det.) Tack, då kan jag vara utan stoltheten, för då är det inte mig de är stolta över utan bara mina prestationer på områden som passar dem.

Folk påpekar gärna att ja, självklart har jag det jobbigt, tufft, i min situation nu. Ändå lämnas det inte ens utrymme för mig att vara människa, uttrycka vanliga enkla saker – utan tvärtom är kraven större än nånsin på mig att vara smidig, diplomatisk, och så vidare.

På facebook dyker det för övrigt väldigt ofta upp de där raderna som man uppmanas kopiera, om att det alltid finns någon som lyssnar när någon är deprimerad, som del av någon sorts suicide prevention. Och jag fattar ärligt inte vad det är folk menar. Jag undrar hur många av dem som verkligen skulle vara intresserade av att lyssna. När det inte ens är okej att man inte lindar in vartenda ord i gullegull när man har vanliga trötta dagar utan att folk ska gå bananas, hur sjutton ska de då reagera om man mår riktigt jävla skit?

Oavsett om jag bara har genomsnittliga dagar i min nuvarande sunksituation, eller om jag har riktigt för jävliga dagar, så finns det ändå ingen som förutsättningslöst kan tänka sig att sitta och lyssna, eller för den delen ännu viktigare förutsättningslöst kan tänka sig att bara sitta och hålla om och tycka om. Villkorslös kärlek dog med älsklingen.

Ska någon ta hand om mig så måste jag uppenbarligen konstant förtjäna det genom att vara trevlig nog.

Kompisar och mat

Det sägs att det är väldigt vanligt i Sverige att när barn leker hos kompisar så blir de inte bjudna på mat. Och jo, visst har jag minnen av att det ibland var så när man var hos kompisar när jag var liten.

Här bjuds i alla fall alltid kompisar – eller vem som nu råkar vara här när det är dags att äta, liksom.

Men det betyder ju inte att det är smidigt och smärtfritt.

För det första stämmer aldrig tiderna. Är det kompisar här och leker så är det oftast helg. På helgerna går inte vi upp tidigt: vi passar på att sova tills vi vaknar, och frukosten är ganska glidande, så klockan är för det allra mesta förbi elva innan frukost är avklarat (utom om det finns specifika planer som kräver att man passar tidiga tider, liksom). Men barnens kompisar… tja, det verkar vara en hel massa familjer som äter lunch vid tolv även på helgerna, liksom. Men inte vi. Definitivt inte vi. Herregud, ska man kunna passa på och göra något och man inte vill ställa sig direkt efter frukost och börja laga lunch, så blir det per automatik senare.

Sedan är det ju så att många barn uppenbarligen inte är vana vid att äta så särskilt många olika maträtter. Då tycker jag ändå att jag låter bli att låta mat som jag tycker skulle vara besvärlig eller stark eller så när jag vet att det kommer kompisar. Men det är ändå mycket som petas bort eller ratas. Och jag är snäll och låter dem hållas, för jag vet att det kan vara obekvämt nog ändå i en sådan situation i någon annans familj. Men samtidigt så är det liksom inte alla gånger jag har lust att laga köttfärssås eller pannkakor – och det verkar vara de enda säkra korten, typ.

Så ja, ungar som hälsar på här får mat. Däremot är det för det mesta ganska lite de äter och ganska mycket jag får slänga. Och jag sitter med en konstant känsla av hur oerhört KONSTIGA de gästande barnen tycker vi är.

Mina sexton kronor

Det är den 2 september. Det är två dagar förbi den sista dagen då man fortfarande kunde lösa in gamla mynt på banken. Så kanske slipper vi tjatet nu.

De sista dagarna var det i alla fall återigen rapportering i radion. Om hur mycket pengar det fortfarande var som fanns ute i omlopp som inte hade lämnats in.

Och jag tror att de som rapporterar om det där glömmer vad pengar är. Pengar är något som representerar ett värde. Och då måste insatsen, i tid eller annat värde, vägas mot vad man får ut av insatsen.

På vår köksbänk ligger tre stycken gamla femkronor. Någonstans i matrummet ligger en ensam enkrona. Det är mycket möjligt att det ligger fler mynt nånstans.

För att lösa in dessa sexton kronor skulle jag ha behövt åka nästan en mil. Då har jag ändå tur: vi har en bank som har kontantkassa öppen vissa tider. (Arbetstid, då jag bör göra annat.) För att lösa in mina sexton kronor skulle jag alltså behöva köra totalt nästan två mil med bilen. Det kostar också pengar. Eller så kunde jag cykla. Men det tar också tid och kraft. Ja, jag behöver motion, men det är liksom inte så att jag planerar min motion utifrån att cykla och lämna sexton kronor på tider jag borde göra annat.

Det har liksom helt enkelt inte varit värt det, i tid eller pengar eller ansträngning, och verkligen inte utifrån en sak till på att göra-listan, att lösa in de där sexton kronorna. Enda skälet att göra det skulle ju vara om jag av princip tyckte det var viktigt. Men just när det kommer till några mynt så har jag faktiskt inte utrymme för de extravaganserna.

Så min plan är att lägga de där mynten under golvet i verandan. Det blir roligt för den som hittar dem i framtiden.

(Jodå, nu la jag lite tid på att skriva om det här. Det är mer gynnsamt för mig än att lämna in de där sexton kronorna – för att skriva av sig irritation kan vara väldigt värdefullt.)

Avfärda inte de små myndigheterna bara för att du inte känner till dem

Regeringen meddelar att flera myndigheter ska flyttas från Stockholm till andra delar av landet.

Några av myndigheterna det handlar om är små och ganska okända. Och märkligt nog (eller inte) så är det där fokus hamnar. Igen. Jag vet inte hur många som kommenterat saker i stilen “[XXXX-myndigheten], varför har vi ens en sådan och vad gör den? Vi har alldeles för många onödiga myndigheter!”

Detta slänger alltså folk ur sig utan att ens ta reda på vad myndigheterna ifråga gör. Det där är liksom ett sånt där modernt mantra: vi har för många myndigheter och alltså måste de bli färre. Typ. På ren princip, liksom.

Men alltså: staten sysslar med väldigt många saker. Det är liksom det staten gör. Staten tar hand om att genomföra och kontrollera etc en massa saker som vi gemensamt, eller folk före oss gemensamt, har beslutat är viktiga nog för att de ska göras. Att vi inte allihopa känner till alltsammans betyder inte att det är oviktigt. Det betyder bara att vi faktiskt inte kan, eller behöver, ha koll på precis allting. Och att avfärda myndigheter inom områden du inte vet ett dyft om – vänd på det och tänk om någon annan skulle göra så mot de områden du har insikt i och förståelse för att de finns!

Och antalet då. Du tycker det vore smidigare att helt enkelt ha färre myndigheter, klumpa ihop alla småsaker i större myndigheter?

Alltså… jag har erfarenhet av att jobba i myndighet som ibland fungerar som… slasktratt ;-) eller ja, där alla de där små överblivna sakerna ska hanteras tillsammans och jämkas ihop och så där. Långa beslutsvägar, många människor, beslut som måste förankras även hos inte alls berörda personer på grund av beslutshierarkier… Det är liksom inte alltid sakfrågorna vinner på det. Eller verksamheten. Eller effektiviteten. Eller nånting alls.

Det kan mycket väl vara så att någon av de där myndigheterna skulle vinna på att omstruktureras eller förändras. Det kan till och med vara så att någon av dem borde avvecklas.

Men det stör mig med dessa hånfulla avfärdanden baserat bara på deras namn, storlek och existens.

 

Myndigheten för kulturanalys? Så här presenterar de sig själva:

Välkommen till Kulturanalys!

– myndigheten för kulturpolitiska utvärderingar och analyser

Kulturanalys har regeringens uppdrag att utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet. 

Kulturanalys ambition är att bidra till utvecklingen av kulturpolitiken för att därmed skapa bättre förutsättningar för verksamma inom kultursektorn. Genom statistik, utvärdering och analys arbetar vi för att ge en bred belysning av viktiga frågor om villkoren för konsten och kulturen.

Allt ensammare

Jag inser plötsligt att jag blir allt ensammare, och att jag sluter mig själv allt mer.

För här finns ju ingen jag kan prata med i vardagen. Ingen som har koll på och är insatt i smått och stort. Ingen jag kan prata med utan att få ändlöst med nya vinklar och råd som inte alls är relevanta. Ingen att prata med som jag inte måste börja från början med. Eller egentligen ingen alls, för den delen. (Mer än barnen. Och nej, de kan inte fylla det utrymmet. Kan inte och ska inte. De är inte vuxna.)

Det finns ju ingen älskling här att prata med. Nej, jag kan inte prata med någon som är död. Jag kan inte få svar. Det skulle vara samma sak som att prata med mig själv.

Och jag träffar nästan inga människor. För på grund av livets omständigheter, som jag inte kan gå in på här, så jobbar jag nästan bara på distans. Hemifrån. Jag kommer in till jobbet enstaka gånger ibland. Men det är sällan. (Ja, det är tacksamt, givet nuvarande omständigheter, att jag kan distansarbeta. Oerhört tacksamt. Jag vet inte hur jag skulle lösa tillvaron annars. Men ändå.)

Jag skypar med kollegor, både som chat och med ljud och ibland även med bild.
Jag träffar på lärare och skolpersonal när jag lämnar och hämtar på skolan.
Jag pratar med folk i telefon ibland. (Jag är ingen telefonmänniska, men vissa saker måste lösas den vägen ändå.)
Jag pratar med kassörskan i affären.
Och så har jag massor med kontakter via sociala medier. Utan dem skulle jag gå under.

I varje enskilt ögonblick är jag egentligen… inte missnöjd med det, liksom. Men dag läggs till dag läggs till dag. Och jag inser att jag blir allt mindre benägen att orka berätta om vad som tynger mig – för någon alls. Och det handlar delvis om att saker är tunga och trassliga och jag faktiskt inte pallar berätta, inte pallar berätta från början, inte pallar med att varje gång jag öppnar munnen så ska jag få höra hur jag borde göra eller att jag borde göra annorlunda. Men det handlar också om att jag liksom tappar förmågan av att jag inte får mänsklig kontakt. Att avskärmandet i sig gör mig allt mer avskärmad. Och att ensamheten gör mig allt mindre benägen att stå ut med folks negativa sidor.

 

Eller så är det bara att jag ska ha mens när som helst.

Det är ju sen i så fall och inte nu

Samsung fortsätter:

One generation’s impossible is the next one’s normal.

Ja – och?

Det kan förstås vara så att det för nästa generation blir möjligt att rädda den som drabbas av cancer så som min man drabbades. Kanske blir det till och med möjligt att väcka folk från de döda.

Men det betyder inte att “ingenting är omöjligt“. Det betyder att saker kan förändras över tid.