Tag Archives: klimat

Tänk att man ska behöva sitta och förklara att det finns miljöargument mot fler motorvägsfiler

M i Skåne vill ha fler motorvägsfiler och vill göra det till en regional valfråga. Det kan man läsa om i Sydsvenskan. Moderat regionpolitiker argumenterar för sexfilig motorväg:

Dels är det självklart fortfarande så att utsläpp från bilar är ett problem. Vi kommer till det.

Dels vill jag påminna om begreppet inducerad trafik:

Ökad vägkapacitet skapar ny trafik. Detta fenomen kallas inducerad trafik och är sedan länge känt och erkänt av internationell forskning. Fenomenet handlar om att det finns ett samband mellan utbud och efterfrågan. Då vägkapaciteten eller kvaliteten ökar så minskar uppoffringen för att färdas på vägen vilket ökar efterfrågan. Inducerad trafik definierar den trafik som nygenereras av vägkapacitet och är alltså trafik utöver den som omfördelas till den nya vägen i tid eller från andra vägar. Inducerad trafik inkluderar inte heller ökad trafik på grund av att befolkning eller ekonomiskt utrymme ökar.

(Trafikverket.)

Alltså: Bygger man ut en vägs kapacitet så kommer trafiken på den att öka. Ungefär lika mycket. Fler filer motorväg -> mer trafik.

Men om vi ska titta närmre på det här med bilars utsläpp, så vill jag dela upp i två typer av utsläpp. Dels finns det utsläpp som skitar ner luften. Det är mot sådana katalysatorer hjälper. Dels finns det utsläpp som påverkar klimatet. Och där är det centrala vad källan till energin är: fossil eller förnybar?

En gasbil som körs på biogas är ur klimathänseende en väldigt bra sak. Fast den kan ändå ge skita ner-utsläpp.

En elbil skitar inte ner luften. Men ur klimathänseende är det väsentliga varifrån elen kommer – förnybar eller inte?

Men oavsett om bilen skitar ner luften eller påverkar klimatet eller ingetdera, så behövs det energi för att driva den.

Vi har i nuläget inte oändligt med energi som vi kan använda. Alltså måste vi hushålla med den. Så att den förnybara energin räcker. Även om alla bilar går på förnybart framställd el, så går det ändå åt en väldig massa energi om alla ska sitta och köra bil. Mycket mycket mer än om vi stoppar in människorna i tåg istället. Eller om folk inte förflyttar sig i onödan.

Så: är fler motorvägsfiler och därmed mer biltrafik verkligen det vi vill använda den begränsade mängden energi till?

Jag tycker inte det.

Lämna inte utrymme åt bullshit!

Den här skiten hittar jag i veckans utgåva av Lokaltidningen.

Det innebär ju förstås att den sannolikt finns i väldigt många andra upplagor av Lokaltidningen.

Jag blir arg, ledsen och frustrerad. Mest blir jag nog besviken på att Lokaltidningen tar in den jävla skiten. Varför upplåter de utrymme åt en gammal gubbe (Ja, han är ju professor emeritus) som använder sin professorstitel till att uttala sig om något som inte ens är hans ämnesområde och ger honom detta utrymme till att sprida lögner?

För det är bullshit. Det är bullshit att forskarna skulle ha dålig koll på de naturliga variationerna. Och nej, det är inte “flera tunga namn på båda sidor” när det kommer till klimatvetenskap. Alla tunga relevanta namn är överens om att det är människan som påverkar klimatet. Åtminstone om man med “tunga” menar de som uppfyller normala vetenskapliga krav om opartiskhet (dvs de som inte är köpta av fossilindustrin, på samma sätt som tobaksindustrin brukade köpa forskare till att säga att tobak är ofarlig). Ja, han till och med rapar upp det gamla skitargumentet om att temperaturökningen skulle ha planat ut.

Så… att det finns idioter som fortsätter att framföra den här ståndpunkten gör mig ledsen, men jag är inte förvånad. Men att Lokaltidningen – som annars faktiskt är bra på att skriva om lokala framsteg i miljö- och omställningsarbete – släpper in en sådan här text på sidan 2, det gör mig riktigt riktigt ledsen.

Jag hoppas att någon relevant person tar på sig uppgiften att skriva en bra, skarp, tydlig svarstext och får in den i Lokaltidningen.

Kan inte de där andra åren få räknas lite?

Klimatfrågan har “fått ett uppsving” på sistone, eller vad man ska säga. Det pratas och skrivs mer – i alla fall i vissa sammanhang – om klimatet än det gjort på ett tag. Det är förstås bra, och viktigt, och nödvändigt.

Det finns en del nyfrälsta därute. Folk som slutligen, efter många om och men, fattat att det här är viktigt och på riktigt och något vi behöver göra något åt. Det är bra.

Men en del av de där nyfrälsta går på som om ingen annan nånsin före dem fattat att det här är viktigt och på riktigt. Som att det inte var förrän just den dagen som hen såg ljuset som allvaret infann sig.

Och en del av de där nyfrälsta går på med uttalanden av typen att ALLA bara borde prata om klimatet och engagera sig i klimatet från nu och framåt, att alla andra problem ska läggas på hyllan nu, att vi ska prioritera bort andra saker i våra liv nu bums.

Det gör mig ledsen.

För jag har engagerat mig i miljöfrågor sedan sent åttiotal. Jag har utbildat mig inom området (och valde bort andra utbildningar bland annat för att jag tyckte jag borde göra något som var viktigt och meningsfullt). Jag har ägnat hela mitt arbetsliv åt det. Och periodvis en hel del av min fritid. Jag har prioriterat utifrån miljöaspekter sedan högstadiet. Jag har inte orkat bli riktigt “extrem”, dels för att det är krävande, men dels för att man som miljöengagerad ofta blivit motarbetad och smutskastad och idiotförklarad som extremist även när man gör saker på en sansad nivå.

Nej, jag har inte varit guds bästa miljömupp. Men jag har haft miljön med i det allra mesta jag gjort i snart 30 år, mer eller mindre.

Nu är jag i läget att livet kört ihop sig på en massa sätt. Min man dog, mina barn och jag har det känslomässigt tufft, och jag behöver prioritera att fylla på av sånt som ger mig kraft, i det lilla och enkla. Jag klarar inte att stå på barrikaderna nu. Och ja, jag har dåligt samvete för det. Men jag är inte hjälpt av att andra påtalar att vi alla behöver stå på barrikaderna just nu.

Kan jag inte snälla få känna att det jag gjort alla de andra åren kan få vara värt nu? Kan inte jag få lov att bara leva just nu?

Normalisering, symboler och små skillnader åt rätt eller fel håll

Litet facebook-flygplan [Namn Namnsson] reser till Norrköping från Centralstationen Linköping.

Det talar facebook om. Eller, det är förstås en vän som talar om det: hen reser från Norrköping till Linköping och meddelar detta via facebook.

Men det är facebook som illustrerar detta med en symbol i form av ett flygplan (även om ordningen på riktigt är en annan än den jag visar ovan) samt en karta med en böjd linje mellan de båda orterna som tydligt visar att facebook tänker sig en flygresa – det är så resor brukar illustreras.

Det är nog ytterst få som reser med flyg mellan Norrköping och Linköping. Det vet alla vi som ser det om: ytterst få som ser en facebookpostning som denna tror nog egentligen att det handlar om en flygresa – vi antar ändå att det rör sig om en resa med tåg, bil eller buss. Speciellt när resan utgår från Centralstationen Linköping känns flyg väldigt osannolikt?

Men ett flygplan är facebooks standardsymbol för resor. Och även om vi vid det här laget lärt oss att det är så, att det egentligen inte säger något alls om vilket färdmedel som används under resan, så kan jag inte låta bli att fundera över hur det påverkar vad vi ser som normalt. Eller kanske just därför kan jag inte låta bli att fundera över det.

Och jag kan inte svara för hur stor skillnad en sådan normaliseringsprocess gör för sociala normer och beteenden. Men jag kan inte låta bli att tycka att det vore bra om facebook bytte till en annan symbol som standard. Tänk om vi kunde få se ett tåg som standardsymbol? Och resvägen på kartan kunde för enkelhets skull bara visa kortaste vägen mellan orterna.

I skräckfilmsvärlden efter att någon valt FEL

Det är mitten av september. Och det är varmt. Högsommarvärme. Dag efter dag med omkring 25 grader varmt, eller ännu mer. Värme som slår emot en när man kommer ut ur huset.

Ibland känns det som att tillvaron är hämtad ur någon sorts science fiction eller fantasy. Att någon vid en avgörande punkt gjort fel val eller påverkat tiden på ett otillbörligt sätt, och att vi därför hamnat i en parallell verklighet, att allting från en viss tidpunkt liksom blivit FEL.

Min älskade blev sjuk och dog och finns inte längre.

Det finns en stor och påtaglig risk att Trump blir president i USA.

Och medeltemperaturen på jorden stiger stadigt på grund av klimatförändringarna.

Det låter som ett skräckfilmsscenario.

Kan du skänka en slant till ungdomarnas stämning?

– Staten ska säkerställa en god miljö för nästa generation. Det gör man inte genom att sälja Vattenfalls brunkol. Därför kommer vi driva ett skadeståndsmål mot dem, säger Frida Berry Eklund.

På torsdag lämnar en rad ungdomsorganisationer, som Fältbiologerna, nätverket PUSH Sverige och ett 30-tal privatpersoner, in stämningsansökan till Stockholms tingsrätt. I den hävdar de att staten bryter både mot generationsmålet och regeringsformen.

Magnoliamålet kallar de det, efter restaurangen i Stockholm där unga träffats och diskuterat. Citatet ovan är hämtat från SVT:s artikel.

Generationsmålet, med nedanstående lydelse, är fastställt och definierat av riksdagen och ska vara uppnått senast år 2020:

Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.

Mer om vad generationsmålet innebär på www.miljomal.se/Miljomalen/Generationsmalet/

Men för att stämma staten behövs pengar till jurist och domstolskostnader. Tillhör du dem som kanske har mer pengar än tid och ork att driva den här sortens processer? Då kan du vara med och stötta ungdomarna som kräver mer ansvarstagande för framtiden. Skänk en slant till Magnoliamålets fundraising!

Satsa på laddstolpar och gasmackar på landet så blir det politiskt möjligt med höjd bensinskatt

Vi behöver styrmedel som minskar trafik som påverkar klimatet negativt. Styrmedel som gör att folk kör mindre med fossilbränsledrivna bilar. Som olika skatter som gör det jävligt dyrt att köra vanlig bensin- eller dieselbil.

Så fort någon för fram den sortens förslag blir det ramaskri från landsbygden. Och det är ju fullt förståeligt. För det är på landsbygden bilarna framför allt behövs.

Fast det finns ju andra sorters bilar. Bilar som går på biogas. Bilar som går på el.

Problemet är att satsningarna på infrastruktur för de klimatmässigt bättre bilarna ofta görs i större städer – inte på landsbygden. Argumentet är att det bor fler människor i städerna, och att miljösatsningarna i städer därmed gör större nytta per satsad krona.

Det innebär att människorna i städer i allt större utsträckning har möjlighet att göra miljövänliga val vad gäller sina transporter. Och att människor på landsbygden känner sig ännu mer trampade på varje gång någon säger “koldioxidskatt på bränsle” eller nåt liknande.

Därmed blir det egentligen hela tiden alltmer omöjligt att införa nödvändiga skatter. Även om behovet ökar. För det är en sak att gynna stadsbefolkningen med de bra lösningarna, men det är politiskt sett väldigt svårt att vara den som driver igenom skatter som gör det nära nog omöjligt att leva på landsbygden.

Jag tycker lösningen på det här är ganska självklar: Satsa på fossilbränslefri infrastruktur på landsbygden. Laddstolpar. Gastankstationer. Och så vidare. TROTS att det inte är mest fossilbränsleeffektivt per satsad skattekrona.

För om vi på landsbygden får en fungerande vettig möjlighet att välja ett fossilbränslefritt alternativ till att köra våra bilar på, så blir de där skatterna på bensin och diesel politiskt möjliga att genomföra. Och det borde i det något längre loppet vara rätt mycket mer effektivt.

Som en bonus kan vi på landet på känna att vi inte bara är bromsklossar och miljöbovar som de bestämmande i storstan inte bryr sig om.

Storleken på köttbitarna

Idag stekte jag karrékotletter till kvällsmat. Jag köpte ett paket med två karrékotletter med ben till nedsatt pris eftersom det var bäst före-datum idag. 386 gram var det i förpackningen.

Vi är ju numera tre i familjen – en vuxen (jag) och två barn (en tolvåring som mellan varven drabbas av äta hur mycket som helst-vansinne och en åttaåring som mellan varven äter ganska lite).

386 gram kött – om än med ben – känns ganska generöst till oss tre, tycker jag. Jag kunde mycket väl ha kört med samma mängd när vi var fyra i familjen. Då hade jag delat varje kotlett på två. Nu delade jag istället båda kotletterna i tre bitar var, och så fick vi vars två bitar.

Till de stekta kotlettbitarna åt vi även kokt broccoli, stekta champinjoner och egenodlad blå potatis. Alla var nöjda och tyckte det var gott och bra.

Jag funderar ibland över det där med storleken på köttbitarna i affären. Storleken på karrékotletter kan variera ganska mycket. Detsamma gäller andra sorters köttskivor avsedda att stekas. Hur många av dessa olika köttsorter kan man egentligen bestämma storleken på genom styckningsfinlir?

För de köttskivor som säljs i affärer är nästan alltid större än vad en person bör äta om dagen i köttmängd. Och jag tror det påverkar. Jag tror att de allra flesta bara rakt av tänker “en köttbit per person”. Oavsett om kotletten/biffen/vaddetnuär väger 100, 150, 200 eller 250 gram per styck. Och därmed tror jag att köttkonsumtionen blir större.

Personligen tycker jag ändå att det är de första tuggorna som är godast. Större köttbit än 100 gram behövs absolut inte för smakens skull. Och knappast av något annat skäl heller.

Och om fler åt mindre köttbitar så kunde fler få äta lite kött utan att miljön ska lida av negativa effekter. Och äter man mindre köttmängder så har man råd med bättre kött. Till exempel ekologiskt svenskt naturbeteskött.

Så jag undrar: har de som styckar kött för butiksförsäljning funderat över hur de kan påverka portionsstorleksnormen för kött som portionsstyckas?

Egentligen har jag ju gett upp

Om miljön och klimatet, alltså. För det känns som att vi har harvat så länge, och det händer så lite och långsamt, och det går så fort åt fanders. Så egentligen tror jag liksom inte det är väldigt mycket lönt längre. Eller ja, lönt och lönt, det finns ju grader i helvetet och klimatförändringarna kan bli olika många grader och så, men i alla fall.

Men nej, det hindrar mig förstås inte från att fortsätta. Ganska mycket miljögnetande har jag vid det här laget så djupt rotat att jag kan fortsätta av gammal vana, på ryggmärgsreflex.

Det får duga. Jag orkar inte bry mig mer än så för tillfället.

Folks märkliga uppfattning om sommar

Folk klagar på sommaren. På det dåliga vädret. På att det är för kallt. “Hur gör man för att reklamera sommaren?” frågar de. “Vart tog sommaren vägen?”

Jag fattar inte vad de menar. I början av sommaren var det skitvarmt ganska länge. Det har varit torrt under en lång period. Sedan har det regnat en hel del och åskat en del. Och nu är det lite “mellanväder”: dagar med växlande molninghet och ganska normala sommartemperaturer. Jag har gått i ganska kort klänning och inget på benen de allra flesta dagar i minst en månad.

En normal svensk sommar innebär inte 25-30 grader och ihållande solsken i tre månader i sträck. Och det ska vi vara tacksamma för.

Jag uppfattar det som en ganska genomsnittlig sommar, med en blandning av allt. Det har jag ingen statistik på, nej. Och förmodligen är sanningen att medeltemperaturen ligger över det som räknas som normalt, för så är det liksom numera på grund av klimatförändringarna.

Så jag vet inte riktigt vad det är folk vill reklamera – eller var de fått sina förväntningar ifrån.