Monthly Archives: mars 2016

Cancerskulden

Jag funderar ibland, eller ganska ofta, över skuldbeläggandet kring cancern.

För det talas så mycket och så ofta om att cancern beror på ditten och datten. Saker man själv kan styra över. Och att det alltså därmed är självförvållat.

Som att det nånstans påpekades att 75 procent av cancerfallen beror på kost och liknande. Jag vet inte var jag såg siffran. Jag vet inte var siffran kom ifrån. Jag vet inte vilka cancerformer som inkluderades. Det kan ärligt talat kvitta. Poängen är att någon påpekade att majoriteten av de som får cancer faktiskt har sig själva att skylla, för om de bara hade ätit bättre och motionerat mer och så vidare så hade de minsann sluppit skiten.

Jag tycker det är relevant att vända på det. För även om 75 procent av cancerfallen beror på fel kost och liknande, så betyder inte det att 75 procent av alla som lever på det sättet drabbas av cancer. Av alla de som äter ganska genomsnittligt (det vill säga ganska nyttigt men inte tillräckligt samt totalt sett mer mat än de gör av med) och motionerar genomsnittligt (det vill säga lite men ändå för lite) så är det egentligen ganska få som drabbas av cancer vid dryga 40 års ålder. Faktiskt. De allra flesta som inte lever idealt drabbas mestadels av dålig kondition – och på längre sikt av andra vällevnadsproblem. Men det är liksom inte så att 75 procent drabbas av obotlig cancer.

Men visst, samtidigt hoppas jag att det finns en faktor av hälsosamt leverne i det hela – för det är möjligt att påverka. Och om våra söner har fått med sig de gener som verkar ge förhöjd cancerrisk så vill jag gärna att det ska finnas någon möjlighet att minska risken att de också ska drabbas. – Men hur hysterisk måste man då vara? Gör vetskapen om en eventuell sådan möjlighet bara allting ännu svårare? Ännu mer utrymme för skuld?

Nu när vi är i den sits vi är så är det för övrigt trots allt tacksamt att älsklingen hade lite hull att ta av. Så mycket vikt som han tappat det senaste knappa året så är han ändå fruktansvärt mager nu. Och han behöver all den näring han kan få i sig. Även av “tomma” kalorier. Periodvis är det verkligen inte alls frågan om att försöka få i honom nyttiga saker, utan att få i honom något alls – och är det energirikt är det desto bättre. Även om det innebär socker.

Ja, ska kan lyssna på självutnämnda experter så ska man undvika socker så man inte matar tumörerna. Men vården är av en annan uppfattning. Och jag med. Jag råkar hellre mata tumörerna en aning än att min älskling dör av näringsbrist och svält. Och stundtals känns det faktiskt inte heller helt otänkbart.

Läs även Cancer är liksom inget man kan säga ja eller nej till.

Sammanfattning av påsken

Ja, jag vet. Jag ligger efter. Har inte hunnit. Eller orkat. Eller prioriterat. Jag ska försöka skriva ikapp och sammanfatta.

Påsk.

Barnen åkte till mormor och morfar på skärtorsdagskvällen.

På långfredagen planterade jag om tomatplantorna och började klippa lite av häcken/läplanteringen på baksdian ut mot åkern. Tomatplantorna har sedan fått stå på de nya konsollerna i orangeriet dagtid. Natten till måndag lämnade jag kvar en av plåtarna med tomater (Sibirjak och Alaskan Fancy) ute över natten. Natten till tisdag fick alla tomaterna stå kvar ute, för då skulle det vara varmt. Fast på bilen blev det frost. Men tomaterna mådde bra ändå.

På lördagen var det soligt och stilla och fint ute – finaste dagen på hela påskhelgen. Men jag hann bara vara ute någon timme och klippa häck; sedan var det dags att köra till mina föräldrar för att äta ägg, sill, lax, tårta, och lamm… och sedan på kvällen köra hem igen och ta med barnen.

På söndagen klippte jag mer.  Samt blev förkyld. Eller om det “bara” är pollenallergi.

På natten till måndagen hade älsklingen det eländigt. På sistone har han inte kunnat äta mycket alls – dels har magen varit “sur” (bokstavligt, typ) och inte velat ha mat, dels har han haft förstoppningsproblem. Så jag har försökt att se till att han fått i sig näring i form av risifrutti, glass och annat, och så då sjukvårdens energiproteindrycker. Inte så att det räckt egentligen, men bättre än inget. Men natten till söndagen växte paniken över förstoppningen som varat nästan en vecka, och framåt morgonen fick jag skjutsa in honom till akuten. Där bestämde de sig för att köra en CT för att kolla så att inte tarmen vuxit igen av tumörerna. Kontrastvätskan hade laxerande effekt och satte fart på magen. CT:n visade att inget vuxit igen, och kontrastvätskan gav rinnande mage i typ ett dygn.

På måndagen gjorde jag i alla fall en massa nytta, med disk och klädlagning och häckklippning och annat. Samt var förkyld. Och sedan hämtade jag hem älsklingen som var ganska allmänt medtagen.

Ja, och sedan har det varit arbetsdagar. Jag har varit snorig och ögonrinnig och hängig. Älsklingen har varit långt mycket mer eländeshängig: Ingen ork, ingen kraft, vare sig fysiskt eller mentalt. Så där så man börjar tro att nä, men nu är vi på det sluttande planet, nu går det bara neråt för alltid.

… och så plötsligt reser han sig igen. Plötsligt dyker det upp både ork och inspiration. Idag har han både gett sig på att fixa med tekniska prylar och att laga Chicken Korma med sjuåringen. Och cyklat!

Än är han inte uträknad <3

Om odödlighet och att inte bry sig om konsekvenser

Tidningarna är fulla av artiklar och analyser om terroristattackerna i Bryssel. På och mellan raderna kan man läsa om den stora fördel IS och andra terroristorganisationer har jämfört med “oss”, vår sida: De har självmordsbombare. Terroristerna vill skrämma oss med döden, men själva är de inte rädda för döden, och de är inte bara beredda att offra livet för det de tror på – de gör det med glädje. För egentligen tror det inte att deras liv tar slut med den där självmordsbomben, utan att något bättre väntar bortanför. I någon mån betraktar de sig som odödliga.*

Sedan kommer jag till nästa tidningsartikel:

Terroristerna har inte lyckats få stopp på resandet

KASTRUP-MALMÖ Terrorhotet ger resandet och dess platser – tåg, flygplatser, tunnelbanor – en dov klang av rädsla.
Men resandet betyder för mycket för att ges upp. Vi ger oss av, trots obehaget.
Inför sommaren 2016 är Paris mer populärt än någonsin.
Den starka svenska ekonomin betyder i sammanhanget långt mer än en upplevelse av risk. Resandet är helt enkelt otroligt viktigt: det första vi lägger pengar på när konjunkturen lyfter, det sista vi slopar när den viker nedåt igen.

Och jag tänker att människor i västvärlden faktiskt också ser sig som odödliga. Nej, inte samma sorts odödlighet. Men folk fortsätter att resa hysteriskt. Som om det vore en livsnödvändighet (nej, det är det INTE). Eller en rättighet (nej, det är det inte heller). Som att det inte går att leva ett helt och lyckligt och bra liv om man inte flyger långt iväg flera gånger om året (jo, det går det visst!). Fastän varje tänkande människa i västvärlden över fem års ålder rimligen vet att det inte funkar att hålla på med dessa eviga flygresor, att vi sabbar livsförhållandena för oss själva och andra – inte minst de som kommer efter oss. I alla fall om vi plockar av oss skygglapparna.

Men det är förstås bekvämare att behålla skygglapparna på. Oavsett om man vill fortsätta sitt resande eller om man vill bli självmordsbombare.

Utrikesflyget fortsätter att slå rekord

För sjätte året i rad ökade antalet passagerare i linjefart och charter både inrikes och utrikes på de svenska flygplatserna. Det visar officiell statistik om luftfart från Trafikanalys.

Utrikesflyget fortsätter att slå rekord

Hela artikeln hos Trafikanalys.

 

Och nej, självklart jämställer jag inte svenska flygturister med IS-terrorister. Det finns liksom andra skillnader. Du som tycker att det är det jag skriver ska nog läsa en gång till och fundera över vad det är jag försöker lyfta fram här.

* Nej, jag har inga djupare kunskaper på området. Det är så jag uppfattar det. Men jag kan ha fel.

Den själviska glädjen över att inte vara drabbad

Attentat i Bryssel. Först på flygplats. Sedan i tunnelbana.

Och jag är, ur eget själviskt hänseende, så glad att det är nu och inte för en månad sedan, när vi befann oss i England, på min första flygsemester sedan år 2000.

Ja, jag vet att det är fruktansvärt fult att vara självisk. Det är fult nog att bry sig mer om terroristgrejer i Paris, en stad jag har en relation till, än om terroristgrejer i länder långt borta som jag saknar relation till. Och då är det självklart ännu fulare att jag är glad att jag och de mina är långt från flygplatser och tunnelbanor och att vi har semesterresan bakom oss istället för framför oss och att vi inte i detta nu befinner oss på flygresa.

Jag är nöjd med att vara här hemma.

Jag är så glad över att ingen av oss dött i någon sprängning. Det må vara ganska eländigt här på många sätt, men jag vill så mycket hellre ha min magre, klene, kräkande, ynklige sjukling här hos mig ett tag till, oavsett vilka tidsrymder det gäller och även om han bara kan dricka energidrycker, än att han eller vi alla skulle dö i ett terrordåd.

Plocka fram det påskpynt du har istället

Påsk närmar sig. Och i år är tydligen påskfjädrar en stor grej. Flera kommuner har gjort ställningstagandet att inte använda påskfjädrar i sina påskdekorationer, eftersom fjädrarna kan komma från kalkoner som plockats levande.

Och det är förstås bra.

Men jag blir lite fundersam när jag läser Djurens rätts debattinlägg i Sydsvenskan:

Du som konsument kan vara med och påverka djurens situation. De fjädrar som säljs i butikerna kommer i regel från samma kalkonindustri som de fjädrar kommunen använt. Det finns knappt några syntetiska fjädrar på marknaden och fjädrar tas inte tillvara i svensk fågelindustri. Men – misströsta inte. Det finns massor av material att använda istället, som kan vara minst lika vackra och färgglada i påskriset. Återvunnen papp, tygremsor eller andra mer miljö- och djurvänliga material är bara några exempel. Bara fantasin sätter gränser!

För det intressanta grundantagandet här är att det antas att vi allesammans behöver eller har för avsikt att skaffa “nytt” påskpynt.

Jag har påskpynt. Jag har en stor låda i förrådet med påskpynt av olika slag. Pandurogrejer målade när jag var liten. Finmålade urblåsta ägg från en tysk vän till älsklingen (vi lär ha haft de äggen i minst femton år). Blandade årgångar av saker som barnen tillverkat i skolan (och kanske saker jag själv tillverkat i skolan). Saker till påskriset, som små målade äggformade träbitar och virkade låtsasbjörkhängen. Jag har inte så god koll på alltsammans, men jag vet att där finns mer än jag vill ta fram till påsk.

Och ja, där finns nog några sådana där färgade påskfjädrar också. De är i så fall omkring tio år gamla.

För kalkonindustrin och kalkonerna gör det ingen skillnad om jag tar fram och använder de där fjädrarna ett år till eller inte.

För miljön och vår jord och en vettig användning av tillgängliga resurser är den väsentliga delen detta: Jag behöver inte köpa något påskpynt. Och förmodligen inte du heller. Jag tror de allra av oss klarar oss utmärkt med det vi redan har.

Men visst, du som ännu inte har något påskpynt och inte heller kan hitta begagnat pynt på Myrorna eller hos någon som vill minska sitt pyntförråd, du får förstås gärna tänka på det här med att låta bli påskfjädrar.

Det här är min blogg. Take it or leave it.

Jag har skrivit om det förut. Om mitt bloggande och varför jag skriver. Men jag har förstått att det kanske är dags att göra det igen.

Ja, jag vet att det jag skriver är väldigt personligt. Väldigt självutlämnande, skulle kanske en del säga.

Fast det är ju å andra sidan jag själv som sätter gränsen. Jag skriver inte allting här, även om jag skriver mycket. Men jag gör själv bedömningen av vad som är okej för mig att skriva.

Skrivandet är min ventil, min kanal. Det är mitt sätt att rensa systemen, få ur mig tankar och kunna hantera tillvaron. För tillvaron är inte alltid enkel. Och det gäller inte bara nu – den som känt mig länge eller läst min blogg länge vet att det funnits många påfrestande perioder av olika slag.

Och ja, det hjälper mig att veta att andra kan läsa det jag skriver – det skulle inte vara samma sak att skriva i en “låst dagbok”. Jag skriver för en läsare, även om läsarna oftast är få och ibland kanske nästan ingen alls. Jag vet att det finns ett skyddsnät av människor och att i alla fall någon av dem sannolikt kommer att läsa det jag skriver.

Fast jag skulle nog skriva även om ingen läste?

Men jag skriver också för att det kan finnas andra som mig. Andra som kan känna stöd eller tröst i att känna igen sig i det jag skriver. Det jag skriver kan hjälpa någon annan. Jag vet inte om det är så i den nuvarande situationen, men jag vet att det varit så när jag skrivit om graviditeter och om ångest och annat: att andra – både vänner och främlingar – känt igen sig i det jag skrivit och varit hjälpta av det. Och det ser jag ett stort värde i. För det finns så många saker som det inte pratas om, eller som det bara pratas om på vissa avgränsade städade standardiserade sätt. Om det jag skriver kan fylla ett tomrum så är det gott, både för mig och för den jag hjälper.

Och det där hänger ju samman med att jag skriver om sådant som betraktas som för personligt och för privat. För jag skriver ibland om sådant man förväntas låta bli att skriva om. Och det är lite poängen. Jag tycker inte om de avgränsningar som de sociala konventionerna satt upp. Så jag försöker skriva om det jag finner meningsfullt och viktigt att skriva om. Även om det ibland gör det svårare både för mig och läsaren. För jag skriver inte för att roa, min blogg är inte ett glassigt magasin. Jag skriver för att jag har ett behov av att skriva. Även om det ibland är svårt att skriva, ibland är svårt att fokusera och börja och få ur mig det, så är det ett behov.

Och en välsignelse.

Och det här är som sagt var inget nytt. Jag började inte blogga när älsklingen fick cancer – jag har bloggat länge länge.

Det här är mitt sätt. Du får lov att tycka att det är för personligt eller privat. Då är mitt bästa tips att du låter bli att läsa. Ingen tvingar dig att läsa det här. Men för mig handlar det om mental överlevnad.

Sedan bloggar jag ju om så mycket annat också. Jag uttrycker åsikter, förklarar sammanhang, irriterar mig på samhällsfenomen. Och skriver dagbok som i gör anteckningar om vad som gjorts när etc. Här i bloggen finns typ allt.

Och så får det vara. En gång i tiden försökte jag hålla isär det i olika bloggar – en för renovering, en för graviditet och föräldraskap, en för annat. Det gick inte. Saker hänger samman. Livet hänger samman. Jag vill inte hålla isär saker, för vad som är viktigt och hur jag reagerar och tycker på ett område hänger samman med vad som händer på ett annat.

Det här är min blogg. Take it or leave it.

Det är ju så mycket mer

Att dela livet med någon – en partner, en älskling – handlar om så mycket mer än att leva tillsammans med någon man älskar. Tvåsamheten är så mycket mer än just de känslorna.

Visst är det honom, den jag älskar, den jag trivs så bra med, den jag tycker så lika om i många (men inte alla) saker, som jag kommer att sakna när den dagen kommer.

Men på ett annat plan finns en annan sorts ensamhet att oroa sig över. För när man delar livet med varandra, så finns det någon som håller koll på en. Vakar över. Tar hand om en när det behövs.

“Du snarkar väldigt kraftfullt, så ibland undrar jag om du har svårt att få luft”, sa älsklingen till mig härom morgonen.

Och det är ju sånt där som kan bli farligt. Sånt där som man eventuellt bör undersöka hos läkare på sikt.

Det är också sånt som ingen upptäcker om man inte delar säng med någon. Om man inte delar liv med någon. Utan någon vid min sida, på det sättet – vem ska då upptäcka konstigheter hos mig som riskerar att bli livsfarliga?

Vem ska ringa ambulansen när det behövs?

Det finns liksom en annan sorts ensamhet och utsatthet, nånstans bortom den stora hemska sorgen och saknaden.

Gynuppföljning efter Wales

Idag var dagen när jag skulle till gynläkare för den där katastrofmensen i Wales. (Typ. I alla fall uppföljande besök för det, liksom.) Och oj vad jag var nervös inför läkarbesöket. Helt irrationellt nervös. Eller liksom egentligen mest nervös för det här med att gå till läkaren – komma ihåg att säga alla viktiga saker, gynundersökning i sig (det är ju trots allt en ganska märklig situation)… Och så är det ju liksom något som jag dragit mig för. Redan under den där tvåmånadersperioden utan mens funderade jag ju på om jag borde kontakta läkare, men det är liksom sånt där man drar sig för, när det är sådana där ganska diffusa saker som samtidigt kan vara en “naturlig variation”. Och sedan blev det så där jätteakut i Wales, så där jätteakut att jag liksom med paniken som drivkraft tog mig samman och hamnade på sjukhuset… fastän jag egentligen fortfarande var tveksam till om det var rätt. Och hade det inte varit för att jag faktiskt varit på akuten i Wales och blivit instruerad att ta kontakt med gynläkare när jag var tillbaka i Sverige så hade jag kanske låtit det glida förbi och aldrig kontaktat gyn nu heller.

Men nu var jag i alla fall där :-)

Jag har blivit ordentligt undersökt, både vanlig gynundersökning och ultraljudsundersökning. Och det ser ut som det ska, typ. Kanske en tendens till muskelknutor i livmodern. Kanske kanske någon tendens till polyper i livmodern. Saker som kan leda till att det liksom blir mer yta för slemhinna att bildas på, och därmed totalt sett mer blödning. Men eftersom senaste mensen inte var så kraftig, så avvaktar vi i nuläget. Telefontid två månader fram i tiden – då ska vi kolla av hur det varit och ta ställning till om jag behöver typ skrapas för polyper. Och om jag har problem med kraftiga blödningar framöver kan man även fundera på hormonspiral. Men det är senare det. I nuläget kan vi konstatera att det inte verkar vara något allvarligt eller farligt fel på mig.

Mitt Hb ligger på 133.

Och så har de förstås kollat så jag inte är gravid :P (det är jag inte). Och passat på att ta cellprov för säkerhets skull.

Och skulle jag får skitkraftig mens under de här närmsta cyklerna, så har jag kvar tranexamic acid från Cardiff och jag har nu läkarens “tillåtelse” att fortsätta ta dem vid behov.

Ibland skäms jag och känner mig slösaktig för att jag lägger pengar på onödig lyx

Som nu i orangeriet. Vi ska installera en begagnad kamin.

Varför ska vi göra det då? Tja, för att det är det gamla bykhuset och det finns en skorsten och det liksom känns rätt att ha en eldstad där. Och för att det är bra att kunna värma en liten aning därute om det blir smällkallt om vintern, så att vinterförvarade växter ska klara sig den där enda gången vart femte år när det blir minus 20. Och för att det känns ganska mysigt att kunna värma en kanna te därute. Typ så.

Ren lyx, alltså. Onödigt. Behövs inte alls. Just biten med vintervärmning för växterna, som är det enda rationella skälet, skulle säkert gå att lösa billigare på annat sätt.

För det kommer ju att gå på en slant det här. Visst, vi har köpt en begagnad kamin för 1500 kronor. Men den behöver kompletteras med nya stenar invändigt för nästan tvåtusen. Och det ska sättas rör i den befintliga skorstenen och kaminen ska installeras, och dessa bitar går på 13 000. Och det ska göras bygganmälan och sånt där.

Det är ganska dyr lyx. Och det skäms jag för. Jag skäms för att lägga en massa pengar på att installera en kamin som inte ens är modern och miljömässigt bra i ett oisolerat utrymme för användning vid enstaka tillfällen. Jag skäms liksom i så många riktningar samtidigt.

Jag undrar om andra människor skäms lika mycket över sin onödiga lyxkonsumtion? Sina poolar i trädgården, sina resor till Thailand, och så vidare. För det är ju inte så att jag har mer att skämmas över än många andra egentligen.

Om alla de andra skäms lika mycket har vi ett stort skamtrauma att hantera.

Men det sannolika är väl att de inte alls skäms.

Helgpyssel i orangeriet

I helgen har jag grejat en del i orangeriet.

Jag har målat stallfönstret ut- och invändigt nästan ett helt varv.

Och så har jag slutligen satt upp den där brädan som behövdes för mina fällbara konsoler. (Vi passade på att köpa några lister och socklar till hallen också när vi ändå var på byggmarknaden.) Egentligen skulle vi köpa två sådana klädselbrädor – en att sätta i uppkant, för uppsättning av lampor, och en i nerkant för konsolerna. Men av någon obegriplig anledning så fanns de flesta dimensionerna av klädselbrädor numera bara att köpa som grundmålade. Och dels vill jag inte ha saker som är grundmålade med fel färgtyp, dels vill jag helst ha detta trärent, så att det matchar takbjälkarna. Så vi köpte en klädselbräda så att jag kunde få upp mina konsoler, och då fick det duga med en 145 mm bred, även om vi helst vill haft bredare.

Brädan fäste vi sedan i takbjälkarna med gaffelankare, och sedan satte jag dit de fällbara konsolerna. Det innebär att jag nu under den period på våren när världen svämmar över av tomatplantor och gurkplantor och sånt där kan fälla ut konsolerna, lägga dit ett par brädor och sätta dit plåtar med tomatkrukor uppe under taket. (På sikt kan det vara så att det ska bli trådhyllor att sätta på konsolerna – men en sak i taget!)

Jag har klippt citrusträden som mest ser allmänt döende ut, och jag har lyft ut den östgötska rosen som står i kruka och därför fått flytta in i orangeriet över vintern.

Och så har jag kalkputsat större delen av väggen bredvid murstocken ett första varv. (Murstocken är ett senare kapitel.)