Monthly Archives: juli 2008

Han är rätt annorlunda mot sin bror

Vid första anblick är de rätt lika. Inte bara utseendemässigt. Även lillebror har stark vilja och rejäla rösteresurser och tycks företagsam och stark för sin ålder.

Men lillebror är lugnare av sig. Lillebror sover en hel massa mer. Många timmar per dag. Och I SIN SÄNG! *kryss i taket* Och även de stunder som han inte sover, så är han mer nöjd än sin storebror: mer nöjd med att bara vara i en famn – som inte behöver röra sig konstant – eller till och med nöjd med att bara ligga och titta sig omkring.

Mycket märkligt. En helt udda upplevelse för mig

Det som tar mest kraft och energi är faktiskt storebror. Storebror som blir djupt förolämpad för varenda litet påpekande om att han inte kan hoppa och studsa nästan ovanpå lillebror eller skrika eller för den delen slänga sina saker omkring sig eller vad det nu än handlar om, oavsett om det rör lillebror eller inte. Storebror som tycker att vi bara tar hand om lillebror.

Vikttapp

Dagen före förlossning: 90,6 kg
Tre dagar efter förlossning: 81,1 kg
Därefter minskande för varje dag. 8 dagar efter förlossning landade vågen på ca 75,5 kg, d.v.s. 2,5 kg över inskrivningsvikten.
Sedan har det hållit sig ungefär där.

Fast det innebär ändå att det är en bit kvar. Jag hade gått upp en del redan vid inskrivningen – även om jag inte vet exakt hur mycket.

Nåja, det känns i alla fall inte oöverstigligt

Det man missar…

Vi visste ju att det skulle bli så.

“Vår” musikfestival, sommarens stora begivenhet och det sammanhang och ställe där vi träffades för nio år sedan, gick i år av stapeln den 12 juli.
Med BF den 11 juli visste vi att vi inte skulle kunna åka dit – inte riktigt läge att att befinna sig långt hemifrån om det drog igång, liksom. Och med facit i hand så hade det inte alls varit rätt att befinna sig på en äng i en skog ute i ingenstans den 11-12 juli. Inte alls.

Men det är ju förstås ändå besvärande att det verkar ha varit så synnerligen trevligt i år. (Och vi missade det ifjol också… )

Nåja, nästa år kommer vi!

Förlossningsberättelse [version 1.0]

Det allra första tecknet på att något var på G kom vid niotiden på kvällen, strax innan jag skulle gå och lägga mig, torsdagen den 10 juli – dagen innan BF: Ett par små ljust ljust rosa aningens klumpiga flytningar på pappret.

 

Något.

 

Fast det behövde ju inte betyda något alls. Jag antog att det borde vara något som hade med slemproppen att göra, och det vet man ju att även om slemproppen går, så kan det dröja veckor tills förlossningen.

 

Jag var på toa och kissade flera gånger på natten, precis som vanligt (möjligen något fler gånger än vanligt). Inget mer rosa.

Efter att jag hade varit på toa vid 04.20-tiden började jag få “mensvärk” till och från. Det varade i ett antal minuter åt gången och försvann sedan. Det kom och gick med någon sorts regelbundenhet. Jag slumrade lite mellan varven. Vid 05.30 var jag på toa igen. Nya rosaaktiga flytningar, nu något påtagligare rosa och något mer rinniga. Och dessutom en ytterst liten klump koagulerat blod (typ en mm i diameter).

 

Mensvärken blev mer påtaglig och kom mer i tydliga intervall – mer värkbetonat. Jag låg kvar i sängen och försökte slappna av, försökte vila, även om jag inte kunde sova. Men jag lät sambon sova – jag tänkte att han behöver nog det.

 

Vid sjutiden tog jag en dusch. Vid det laget var det klart påtagliga förvärkar, som jag skulle betrakta som huvudsakligen regelbundet återkommande.

 

Efter duschen, vid kvart över sju, tog jag två panodil. Trots detta ökade det onda på, så att det gjorde mer ihållande ont, men kortare stunder åt gången. Det funkade bra att försöka andas igenom förvärkarna.

 

Först framåt kvart i nio började jag märka någon effekt av panodilen. Därefter lugnade förvärkarna ner sig påtagligt eller lade nästan av helt med tiden. Bebisen däremot levde rövare i magen (vilket den även gjort hela natten).

 

Vid 10.30 hade jag återigen rosa flytningar – mycket tunna sådana.

Klockan 11 hade jag tid hos BM för vanlig rutinkontroll. Allt var som det skulle. SF-måttet hade minskat en cm sedan sist, blodtrycket var marginellt högre än annars, och bebisens hjärtljud låg på 156, vilket var högre än någon gång tidigare under graviditeten.

 

Effekten av panodilen avtog så sakteliga igen, och när vi kom hem från BM ringde vi och förvarnade potentiella barnvakter. Mina föräldrar hade sedan tidigare erbjudit sig att ha Simon över helgen, men deras tanke var då att vi skulle mötas på halva vägen (de bor ca 15 mil bort) för överlämnande av barn under lördag förmiddag. Nu ringde vi och bad dem komma och hämta honom ända hemma hos oss och redan fredag kväll. De lät först tveksamma, men ringde senare och sa att det var OK.

Även de barnvakter som fanns på närmre håll förvarnades om att något var på gång, ifall det skulle bli mer bråttom, men att vi förstås inte alls visste något närmre.

 

Förvärkarna ökade när panodilen gick ur kroppen. Vid fyratiden tog jag nya panodil.

Vi tog det lugnt under dagen, och jag klarade av att läsa lite sagor för Simon samt försökte vila lite (jag hade ju trots allt inte sovit efter kl 04.20).

 

Under sen eftermiddag/tidig kväll hade värkarna nästan avtagit igen, kom mer sporadiskt och gjorde inte särskilt ont, så när mina föräldrar dök upp vid halv sjutiden verkade det kanske lite fånigt att vi bett dem komma tidigare – det kunde ju lika gärna ta ett antal dagar till. Men medan vi satt och åt började det göra mer ont igen. Efter att de hade åkt var det onda väldigt påtagligt. Jag fick stundtals krypa ihop ordentligt av det onda och andades mig igenom. Jag satte mig en stund vid datorn och försökte klocka värkarna. På de 45 minuter – 1 timme jag satt där varierade intervallet mellan 5 och 8 minuter; vid något tillfälle ännu något kortare. Jag tyckte visserligen inte själv att de gjorde så ont att jag borde behöva åka in till förlossningen, men jag ringde ändå in och resonerade med dem. Efter lite diskussion kom vi fram till att jag skulle avvakta en timme till och sedan ringa in igen.

 

Under den timmen blev intervallen något kortare – 4-7 minuter – men framför allt ökade intensiteten i värkarna. När jag ringde förlossningen igen, kände jag mig väldigt osäker på vad jag ville. Efter lite resonerande kom vi dock fram till att jag skulle stanna kvar hemma och ta en dusch samt sedan försöka vila.

 

Efter en dusch och två panodil gick jag och la mig. Under cirka två timmars tid lyckades jag sedan småslumra mellan värkarna. Sedan ökade det onda så pass att jag inte klarade av att ligga kvar. Jag gick ner och försökte klocka värkar samt andas igenom samma värkar.

 

Värkarna kom nog aningen tätare nu, men framför allt hade intensiteten ökat. Det gjorde ONT nu, och varade länge för varje värk. Jag kände att jag snart skulle kunna ha svårt att klara av att åka bil in till förlossningen. Och jag ville komma in innan det gjorde så ont att jag inte skulle klara av att kommunicera.

 

Klockan var nog ungefär 3 när jag gick upp och väckte sambon och sa att ursäkta den hemska tiden, men jag vill nog åka in nu. Sedan ringde jag förlossningen och sa att vi tänkte komma in nu, medan sambon slängde på sig kläder, gav katterna mat och plockade med sig någon reservtröja.

 

Vi kom in till förlossningen ganska prick klockan 4 på morgonen och blev insläppta i ett undersökningsrum. Jag blev placerad med CTG-maskin (medan BM snällt satt och läste mitt förlossningsbrev) och sedan undersökt. Jodå, jag var öppen 3-4 cm, och vi var välkomna att stanna. (Cervix var enligt journalen en halv cm, vilket hon inte säger något om.)

 

Jag fick, enligt mitt eget önskemål, lavemang. Jag mindes från förra förlossningen den hemska känslan av att krysta och samtidigt känna mig förstoppad, och så ville jag inte ha det igen, om det gick att undvika. Och jag hade insett att det var nu, i början, som jag hade möjlighet att bry mig om sådana “förberedelser” – senare skulle jag sannolikt ha för ont för att ha möjlighet att bry mig.

 

Vad ville vi göra nu? Upp och röra på mig, eller lägga mig i ett bad? Eftersom sambon fortfarande inte hade parkerat bilen (utan bara ställt den utanför förlossningsintaget), så körde vi bort den till parkeringen, så att jag skulle kunna “promenera” tillbaka, för att upp och röra på mig. Den korta promenaden var synnerligen plågsam. När värkarna kom ville jag bara krypa ihop i en boll på marken – vilket jag förstås samtidigt inte riktigt ville av helt andra skäl. Att försöka stå upp när värkarna kom var knappt görligt. Så när vi kom tillbaka ner till förlossningen valde vi att inte gå längre.

 

Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag hellre ville duscha än bada. Bad gör mig lätt dåsig, och jag brukar ha bättre smärtlindrande effekt av att duscha när jag till exempel har mensvärk. Barnmorskan försökte övertyga mig om att bad nog var effektivare och att avslappningen av ett bad förmodligen gjorde större nytta för att öppna mig. Jag sa att jag testar nog helst dusch först i alla fall, så kan jag bada senare.

 

Jag placerade mig i duschen, vilket i detta rum innebar i ett badkar utan duschdraperi och med en duschstril som passerat bäst före-datum och spred vattnet åt fler håll än önskvärt. Kombinerat innebar detta att enda möjligheten att inte duscha hela golvet var att sitta ner i badkaret, med benen rakt fram. Inte precis så jag helst ville sitta i när jag hade ont. Men efter en stund lyckades jag hitta ett läge där det onda minskade väldigt påtagligt. Och där satt jag, med duschstrilen mot magen, och slappnade av när smärtan minskade. Jag satt där rätt länge, men till slut tyckte jag att det var läge att ta mig upp därifrån.

 

Jag hade bett om, och fått, en madrass (typ gymnastikmadrass) att ha på golvet, så att jag kunde kräla runt där när värkarna kom. Nu provade jag att lägga mig att vila en stund, ömsom på sängen ömsom på madrassen på golvet, och jag lyckades nog till och med småslumra någon ytterst kort stund. Värkarna var nu glesare igen (efter duschen). Det var skönt att kunna slappna av lite.

 

Klockan var en bit förbi sju på morgonen, och dagpersonalen hade kommit. Det dröjde ytterligare en stund innan “min” barnmorska för dagen kom i och presenterade sig. Jag hade nu ganska glest mellan värkarna.

 

Den nya barnmorskan var av slaget som är ganska hurtig och som verkar anse sig ha varit med om så pass många förlossningar att hon vet bättre än patienten och inte behöver lyssna på patienten. Jag kände mig rätt tveksam till henne, men sa inget utan bestämde mig för att vänta en stund och känna efter ändå.

 

Hon gjorde CTG-kurva på mig och frågade en massa om värkarna. På det hela taget verkade hon tycka att jag hade för lite värkar och för lite ont. “Värkar är något vi skapar själva” (eller nåt sånt) sa hon, och antydde att jag uppenbarligen inte ansträngde mig tillräckligt att provocera kroppen att ha ont. Hon tyckte också att det var i högsta grad olämpligt att jag badade, för då skulle det säkert helt avstanna (och det kändes som att det inte ens var lämpligt att yppa högt att hennes kollega ansett att jag borde bada redan för en stund sedan).

 

Hon velade en massa fram och tillbaka om hon borde undersöka mig igen eller inte, och vad hon på det hela taget borde göra. Och framför allt frågade hon mig vad jag tyckte hon borde göra – ungefär som att jag borde veta hur man skulle göra för att få igång förlossningen mer. Vilket jag väl snarast tyckte var hennes roll. Jag kunde inte gärna veta.

 

Strax innan nio, när vi i alla fall konstaterat att jo, vi fick väl försöka ut och gå en runda igen, så bestämde hon sig i alla fall för att undersöka mig igen. Jag var fortfarande bara öppen 3-4 cm. (Enligt journalen är dock cervix utplånad, så det var faktiskt en förändring mot förra undersökningen, men det sa hon inte.)

 

Vid det laget hade jag i alla fall mer värkar och mer ont igen. Vi gav oss iväg på en “promenad”, med instruktionen att vara tillbaka om en timme. Det står i journalen att vi gick till parken – vilket vi inte alls gjorde… Vi gick till en affär i närheten och försökte distrahera oss med att titta på barnklädesrea och böcker. Och mellan varven hängde jag på sambon eller kröp ihop på golvet och andades genom värkarna. Det ökade helt klart på.

 

När vi kom tillbaka var vi utslängda ur vårt rum. Eller ja, utlängda är kanske inte rätt ord. Men det hade dykt upp något akut som gjort att de behövde rummet för någon sorts undersökning, så de hade lastat våra saker på en vagn och kört in på expeditionen, och vi fick sitta i väntrummet och vänta, och ingen hade tid att tala om något mer än så för oss. Det framgick inte alls var de tänkt göra av oss, om vi skulle behöva vänta tills något annat rum blev ledigt eller vad.

 

Efter en stund fick vi dock tillbaka rummet (och då verkade det snarast som att det varit planen hela tiden – men det hade ingen talat om för oss).

 

Tillbaka i rummet kollades jag och bebisen med CTG igen. Barnmorskan frågade lite kring hur täta värkarna var och om jag ville ha en vetekudde. Diskussionen kring vetekudden – jag sa att jag var osäker på om det skulle funka eller inte, eftersom jag vid mensvärk inte alls brukar gilla det, men däremot har god hjälp av vetekudde vid olika sorters muskelvärk – gjorde att det som vi redan anat blev väldigt tydligt: den här barnmorskan hade inte alls läst mitt förlossningsbrev, där det framgick bland annat att jag har problem med nacken efter en whiplashincident. Och hade hon inte läst det, så hade hon ju förstås inte läst brevet i övrigt, och alltså missat en massa annan viktig info om hur jag upplevt förra förlossningen och hur jag inte ville att det skulle bli den här gången. Som sagt var, vi hade redan anat att så nog var fallet, men nu blev det övertydligt. Så sambon fick diskutera detta med henne. (Jag hade större delen av tiden för ont för att kunna ge mig in i den sortens diskussioner. Och vitsen med förlossningsbrevet var ju just att slippa förklara en massa svårförklarade saker i en situation där jag hade för ont för att klara av det.)

 

Barnmorskan svarade ungefär att nej, det hade hon inte läst, för det hade hon inte haft tid med, och om det nu var något som var så viktigt, så kunde vi väl tala om det nu istället, så att hon slapp sätta sig och läsa det. Men sambon stod på sig och argumenterade för att det faktiskt var viktigt att hon satte sig och läste det. (Och under tiden låg ihopkrupen på golvet och hörde deras “gräl”.) (Och ja, jag testade deras värmekudde – som inte var en vetekudde – och hade i alla fall stundtals lite nytta av den. Fast kanske mest för att den gav lite stöd mellan magen och kroppen.)

 

Hon gick i alla fall och läste. Och det var faktiskt en delvis annan BM som kom tillbaka – hon verkade faktiskt ha tagit till sig en del och ändrat attityd.

 

Den närmsta stunden ägnade jag åt att försöka provocera värkarna genom att vanka runt i rummet så gott jag kunde när jag inte hade värkar, och sedan krypa ihop på alla fyra/som en liten boll på gymnastikmattan när värkarna kom. Då och då provade jag också på att sitta på en pilatesboll, både mellan och under värkarna. Det gjorde väl inte direkt mindre ont, men gav åtminstone en variation hur det kändes och i hur jag hanterade värkarna.

 

Det blev lunchdags. Mitt önskemål om att inte få smält ost i maten hade inte tolkats strikt nog, så jag stod där med mat jag inte gillade. Sambon fick min matportion, och till mig fick vi traska den långa vägen till sjukhusets cafeteria för att köpa en pasta/räksallad. På vägen dit och tillbaka hade jag värkar med intervall på mellan 1½ och 3 minuter ungefär.

 

Jag lyckades äta drygt halva min sallad mellan värkarna (som tillbaka på rummet, när jag satt ner och åt mellan dem, återigen kom lite glesare – men däremot kraftfullare).

 

Vid kvart i ett tyckte BM att det låter ju i alla fall som att det tagit något mer fart, och tyckte att vi kan nog undersöka dig igen. Nu var jag öppen 5-6 cm. Hon drog lite på det, uttryckte det först som 5-6, sedan som bara 5.

 

Det kändes inte särskilt lovande. Om det inte hänt mer än så på de här timmarna, så kunde det ju ta precis hur lång tid som helst…

 

Men nu verkade BM i alla fall tycka att det hänt tillräckligt mycket för att hon skulle kunna tänka sig att erbjuda något mera. Hon frågade om jag ville ha akupunktur nu, vilket jag tackade ja till. Hon ville bland annat sätta nålar i örat på mig, och jag skulle därför fundera ut vilket öra jag ville ha dem i – utifrån vilken sida jag helst ville kunna ligga på (då man inte så bra kan ligga på den sida man har nålar i örat på). Jag vet nog egentligen fortfarande inte varför detta var så viktigt. Jag ansåg inte det var särskilt sannolikt att jag skulle ligga på sidan under förlossningen, och det gjorde jag heller aldrig, och dessutom har jag ingen utpräglad favoritsida att ligga på. Men jag fick i alla fall nålar i höger öra, och några uppe på huvudet, samt slutligen en i höger tumveck.

 

Nu fick vi flytta in i ett “riktigt” förlossningsrum. Egentligen innebar det ingen konkret skillnad, men det kändes på något vis i alla fall som ett mentalt framsteg. Och äntligen fanns en saccosäck ledig, som jag kunde ligga över när jag kröp ihop på golvet under värkarna. Jag hade frågat efter saccosäck tidigare under förmiddagen, men ingen hade varit ledig. Nu körde jag ner hela magen i saccosäcken och fick i alla fall lite stöd under det värst onda.

 

BM var inne och tittade till oss som hastigast någon gång till innan hon gick av sitt pass för dagen. Och jag låg på saccosäcken och försökte andas genom värkarna, som blev allt plågsammare.

 

Nu gjorde det faktiskt så ont att jag stundtals smågnydde och småskrek under värkarna. Jag började känna mig ganska ynklig.

 

Klockan var strax efter två när nästa barnmorska (kvällspersonalen) kom in. Hon satte sig försiktigt ner på knä bredvid mig på golvet och presenterade sig. Och så sa hon ungefär: “Det här är jobbigt. Men du kan det här. Och jag ska göra allt för att coacha dig igenom det här.”

 

Eller… jag minns inte exakt vad hon sa – eller vad hon mer sa. Men hon sa en massa saker, en massa rätta saker. Det var uppenbart att hon hade läst förlossningsbrevet, och tagit till sig det, och förstått. Med henne stämde det från första stund.

 

Hon hjälpte mig att andas rätt. Att blåsa puffar på värkarna, snabbare och intensivare ju värre det var, för att knuffa värkarna över toppen. Hon satt där bredvid mig på golvet och andades genom värkarna. Det var hon och jag och min sambo, och vi andades genom värkarna. Hon fanns där, bredvid mig, och jag var inte ensam och övergiven med det onda. Jag behövde inte längre skrika eller gny.

 

Hon pratade om värkarna. Om att man aldrig visste något om nästa. Att ibland kom de tätt, och ibland glesare, och ibland två och två, och man kunde aldrig veta vad som kom härnäst. Det var ju på sätt och vis självklarheter hon sa, och samtidigt så oerhört betryggande att höra henne säga det. Det fanns en trygghet i hennes närvaro, i hennes utstrålning, i hennes ord.

 

Värkarna kom jobbigt tätt nu, men det fanns klara mellanrum mellan dem. Stundtals kom värkarna två och två, utan uppehåll emellan, så att jag fick jobba mig över en bergstopp till innan jag kunde sluta puffa, men sambon och BM var med mig även över andra toppen. Ibland kom det dock en tredje topp, och det verkade de inte riktigt hänga med på. Men det kom pauser emellan värkarna. Och då slappnade jag faktiskt av, till och med så mycket att jag egentligen väntade för länge innan jag började andas på nästa värk, för att jag liksom inte riktigt ville gå med på att nästa värk börjat. Och på det sättet var det hela tiden början på en värk som var jobbigast, innan jag riktigt lyckats börja andas – puffa – bort den. Toppen var inte värst – början var värst.

 

Hon sa att jag kunde. Att jag jobbade jättebra. Att jag gjorde jättebra. Hon sa det många gånger, och det var jätteviktigt.

Och då och då lyssnade hon på bebisen, och med bebisen var allt bra.

 

Jag kräktes. Massor. Förmodligen all lunchen och lite till. Kräktes så att de fick byta spypåse åt mig flera gånger. Kräktes på saccosäcken.

Det var på något vis skönt att kräkas. Det lättade för en kort stund. Om jag hade en värk när jag kräktes så kom värken av sig.

 

Enligt noteringarna i journalen var värkarna nu tuffa och kom nästan utan paus. Men jag upplevde fortfarande att det fanns pauser emellan. Det var inte lika illa som under förra förlossningen. Inte alls.

 

Jag började få mjölksyra i benen och hade svårt att sitta i samma ställning längre. BM hämtade en pilatesboll av annat slag, med dubbla pucklar, så att jag kunde variera och sitta på “bollen” med saccosäcken i ena änden på sängen att luta mig över.

 

Då och då försökte hon lyssna på bebisens hjärtljud. Men det var svårt att komma åt att lyssna på mig i den positionen. Å andra sidan så kände jag bebisen, och då var det tydligen lugnt. Aktiva barn mår bra, typ. (Det står t.o.m. i journalen att den aktiva bebisen nog hjälper mor.)

 

Jag kände att jag måste kissa, och kämpade mig till toa med ett antal värkar på vägen. Det kom lite kiss. Men framför allt kom det en massa brunt slem. Slemproppen, antar jag.

 

Och jag andades genom värkar. Många värkar.

Någonstans började jag ändå känna förtvivlan. Jag såg många timmar av det här framför mig. Om jag bara öppnat mig ett par cm på hela långa förmiddagen, så hade jag många många timmar av värkar framför mig. Jag vågade inte räkna med att det skulle ta slut före midnatt i alla fall.

 

Och samtidigt lät det på BM som att det gick framåt. Hon lät så positiv. Det lät liksom på henne som att det skulle gå snabbare än så. Men jag vågade inte tro på det. Ville inte lura mig själv.

 

Borde jag be henne undersöka mig, för att övertyga mig själv om att det gick framåt? Nej, jag ville inte bli besviken. Bättre att vänta.

 

Men det var så många värkar.

 

Jag uttryckte mina tvivel på något vis, sa något om detta att det var så svårt att tro på att det inte skulle ta åtminstone resten av det här dygnet.

Klockan var ungefär kvart i fyra. Och hon gav någon sorts löfte, som jag i mitt lätt omtöcknade tillstånd inte riktigt lyckades greppa vad det innebär, men som på något vis handlade om hon var rätt säker på att inom en halvtimme så skulle vattnet ha gått – och om det inte hade gjort det då så skulle hon undersöka mig, och… tja, vad det egentligen var hon lovade eller slog vad om vet jag inte riktigt, men hon lät så säker att det på något vis ändå gav visst hopp.

 

Jag klarade inte längre av att sitta på pilatesbollen – eller sitta alls för den delen. Jag måste stå upp. Så jag ställde mig upp, och när värkarna kom, så hängde jag med all kraft på sambon, med armarna om hans hals.

 

Jag har en ganska luddig uppfattning om när vad hände under den här biten.

Jag hängde runt halsen på sambon, och andades genom värkar.

Jag hängde runt halsen på sambon, och värkarna ändrade karaktär. Jag skrek mig genom värkarna. Avgrundsvrål, som började högt uppe och sedan flyttade långt ner i magen. Jag skrek så det kunde väcka de döda (och så att sambon riskerade att bli döv). Det var instinktivt och kändes självklart, och ingen hindrade mig. (Men värkarna gjorde också fruktansvärt ont.) Jag hängde runt halsen på sambon, såpass att jag i princip själv släppte kontakten med golvet, med benen hängande brett isär. Jag använde sambon som någon sorts yttre press, liksom pressade magen mot honom, som om jag rent fysiskt skulle kunna klämma ut bebisen på det sättet. Jag kunde liksom inte låta bli att göra så, även om jag nånstans undrade om det egentligen kunde vara bra för bebisen.

 

Och så den där plötsliga känslan av en stor spänd skinnsäck som spricker, totalt rämnar, och vattnet som forsar ur mig. Klockan är då strax efter fyra – BM har klarat sin vadslagning.

 

(16.15: Krystar aktivt för kung och fosterland.) Jag fortsätter krysta med mina avgrundsvrål. Och någonstans här har jag räknat ner antal värkar en stund. Satt upp 25 värkar för mig själv, för att kunna se detta med att det blir en värk mindre kvar för varje värk. Jag har klarat att hålla räkningen nedåt en stund, men sedan tappar jag bort mig.

 

De ber mig prova förlossningspallen en stund. Jag vet inte säkert varför, men tror att det har något att göra med att det är halt på golvet efter vattenavgången (trots försöken att torka upp) och att sambon (och undersköterskan som stöttat honom) inte längre orkar rent fysiskt.

 

Jag hamnar på pallen. Jag trivs inte alls – det funkar inte – men de lyckas få mig att hitta rätt läge, och det går bättre. BM instruerar mig i att vinkla bäckenet framåt och ta tag i henne när jag krystar. Det blir hennes öron jag skriker ut mina avgrundsvrål i en stund. Och hon pallar trycket. Fortsätter berömma. Håller mitt hopp uppe. Och jag börjar inse att det faktiskt på något vis är inom räckhåll.

 

Så kommer då det där fruktansvärda. Huvudet är nere. Huvudet stannar kvar när krystvärken är slut. Det bränner, jag brinner, det svider, hela jag skakar av smärtan. Jag får inte krysta, jag ska invänta nästa värk. Det går inte, jag kan inte, det gör ont bortom allt mänskligt, detta är inte hanterbart, jag kan inte, jag klarar inte, det GÅR inte! Och till och med i denna totala panik, så lyckas hon fånga mig, få mig att lyssna, få mig att göra som hon säger, fastän jag tror att det är omöjligt.

Huvudet är kvar på detta smärtsammaste ställe även efter nästa krystvärk. Tre eller fyra värkar är jag kvar i detta helvete. Det tar ytterligare ett par tre värkar innan jag slutligen får ut resten av bebisen. Klockan är 16.36.

 

Jag sitter med en nyfödd bebis i famnen och sambon bakom mig. Jag har ett bebishuvud med hår fullt med fosterfett och fostervatten mot mitt ansikte.

 

Vi sitter där, länge känns det som, medan blodet i navelsträngen pulserar klart. (Jo, den pulserar länge, det tycker även barnmorskan. Vid 16.55 står noterat att den pulserat klart och att han navlas av. Jag vet dock inte hur länge det egentligen pulserade.) Det tar en stund innan vi ens tittar efter vad det är vi fått. En pojke! Navelsträngsblodet fortsätter att pulsera. Barnmorskan är nyfiken på vad bebisen väger – det är ingen pyttebebis precis (fast själv tycker jag han ser alldeles lagom ut) – men väntar snällt.

 

Efter en stund får jag klättra upp på sängen. Nu börjar problemen. Jag ska försöka krysta ut moderkakan. Det är kämpigt att försöka anstränga sig att göra saker som gör ont igen. När man haft helvetesont och sedan sluppit ifrån det och känt lättnaden över att smärtan är slut, så känns minsta lilla smärta plötsligt ohanterlig – trots att den jämförelsevis är ett inget. Jag försöker ta i, gång på gång, med några minuters mellanrum, men inget händer. Barnmorskan försöker hjälpa till, men när hon rycker lätt i navelsträngen, slutar det istället med att navelsträngen lossnar. Moderkakan sitter kvar i mig.

 

Jag får prova att sitta på olika håll för att krysta ut den. Den nyfödde pojken får sitt första viktiga uppdrag: att äta, så att amningen ska hjälpa till att få ut moderkakan. Han suger nöjt på mitt bröst som om han aldrig gjort annat. Men moderkakan sitter där den sitter.

 

Den timme man har på sig för att få ut moderkakan passerar under ivriga försök från barnmorskan (bland annat tappas jag på urin för att se om det hjälper), men moderkakan vill inte ut. Jag blir skickad en våning ner, och sövs för manuell utplockning av moderkakan. Bebisen får vara med pappa. Vägning och mätning av lillen får vänta – de tycker att jag ska få vara med när det görs. Jag får svara sjutton (eller i alla fall tre-fyra) gånger på när jag senast åt (vid 12-tiden) och drack (vid fyra-tiden), och sedan dricka något skumt (natriumcitrat?) direkt ur en liten glasflaska med alldeles för smal hals.

 

Jag får andas i en mask och försvinner bort.

När jag vaknar till igen är klockan fem i sju, och någon är inne och pratar med mig, där jag ligger ensam i ett stort rum. Jag svarar på det hon säger, men har svårt att sedan minnas vad hon sagt. Jag har ont i huvudet – det känns som blodbrist men är tydligen en effekt av mediciner.

 

Efter en stund, när jag är lite klarare i huvudet, får jag frågan om jag vill fortsätta ligga här själv eller om min sambo och son är välkomna ner. Det är de. Det är rätt trevligt med lite sällskap, för jag blir kvar nere på uppvaket till någon gång efter nio på kvällen, innan någon från förlossningen har tid att hämta upp mig. Vid åttatiden lånar sambon en telefon på operation för att ringa till nyblivne storebror och berätta att han fått en lillebror, så att han får veta det innan han ska sova. Resten av släkten får vänta.

 

Väl tillbaka på förlossningen har nattpersonalen börjat. Antingen har alla fullt upp, eller så har de hunnit glömma bort oss. Det tar ytterligare en bra stund innan någon har tid att komma in med fikabricka till oss. Och slutligen går sambon och letar reda på någon som kan väga och mäta lillen. Då är klockan närmre elva på kvällen, och lillen har hunnit bli ammad två gånger till.

 

Han väger 4395 gram och är 52 cm lång.

Det blev en pojk!

Han föddes den 12 juli kl 16.36.
4395 g och 52 cm.

Storebror är jättestolt

Förlossningsberättelse kommer… men det kan dröja

Utöver allting annat

har det nu dykt upp några röda konstiga prickar på min mage. En sex-sju stycken, ganska koncentrerat i överkant.
Ja, självklart lägger jag märke till allt sånt nu. Tnker att det säkert är något viktigt jag borde notera, kanske fråga någon om.

Avlastning och samvete

Simon ska till mina föräldrar den här helgen. Det har de själva föreslaget, sedan en vecka tillbaka. Från lördag morgon till söndag kväll, var deras tanke. Lördag morgon skulle sambon köra halvvägs; på söndagen ville de att sambon skulle köra hela vägen till dem och hämta Simon. (Det är 15 mil enkel resa.)
Vi har tackat ja, med förbehållet att vi i nuläget inte vet något alls från en dag till nästa.

När vi nu idag märkt att det är lite på G här, ringde vi och föreslog att de skulle komma hela vägen hit och hämta Simon, redan ikväll. Jag orkar ju förstås inte så vansinnigt mycket. Och sambons förkylning är värre igen (envisa j-a förkylning). Två vuxna som skulle behöva bara vila och ta hand om sig själva och en fyraåring som far runt som en tok – funkar inge bra.

Oj, vad mamma drog på det när jag ringde och föreslog denna förändring.

  • De hade ju tänkt gå och lyssna på musik på Landskronakarnevalen klockan 10 ikväll. Kunde det gå ändå – eller var det för sent för Simon? (Gissa tre gånger. En fyraåring…)
  • De behöver ju STÄDA för att de får utlandsbesök i mitten av nästa vecka.
  • och så var det nog nåt mer.

Ja, GUD så besvärligt. Förlåt, mamma, jag tänkte bara föda barn. Förlåt min dåliga tajming – jag kunde ju valt en bättre dag!

Nå, efter lite funderande har de kommit fram till att de kommer och hämtar honom ikväll.
Och jag – jag har dåligt samvete. Vettigt, eller?

Armbåge i magen

Låg och vilade på sängen. Bredvid studsade Simon – lite stissig av den allmänna situationen. Och så tappade han balansen när han försökte nå taket – och trillade med armbågen rakt in min mage.

Aj!!!
Rädd.
Nä, det ska väl inte vara någon fara. Bebisen rör sig ändå därinne, och jag har inte börjat störtblöda, typ.

Annars har det onda ökat på igen – mer tydliga förvärkar. Antar att effekten av panodilen avklingat, så jag har nyss tagit två nya. Lika bra att spara på krafterna till de riktiga värkarna.

Ännu mer rosa flytningar innan vi åkte till BM

Men i övrigt har förvärkarna lugnat ner sig ytterligare – eller näst intill lagt av.
Vi har i alla fall förvarnat lite barnvakter

BM-besök:
Blodtryck: 124/84
Vikt: 90,6 kg (tror jag; vågen fick spatt och tarerade när jag stod på den, men visade sedan -90,6 när jag klev av)
SF-mått: 36 (d.v.s. 1 cm mindre än sist…)
Hjärtljud: 156 (påtagligt mer än någon annan gång med den här bebisen)
Huvudet: ruckbart

…fast nu tror jag

att det lugnat ner sig en aning.

Bebisen lever i alla fall rövare mer än nånsin… (och ha gjort även i natt)