Category Archives: Mat

Bland annat anteckningar om mat jag lagat. Ibland mest för minnet, för att kunna göra igen eller kunna improvisera vidare.

Mindre socker men ändå lika jävla sött

Jag är inte jätteglad för jättesöta saker. Ja, jag tycker det är gott med socker, i lagom mängder. Men jag tycker ofta att sötade saker är alldeles för söta. Som yoghurt. Och läsk.

Varenda gång jag av en händelse köper frukt/bäryoghurt (för att det var en smak som lät god eller jag tänker att jag ska lyxa till det) så ångrar jag mig. För det är mycket godare att köpa naturell yoghurt och blanda i egen, mycket mindre söt, sylt.

Men jag har brukat tänka att det nog är av hållbarhetsskäl. Socker hjälper ju till med hållbarheten. Så det är väl så att blandar man frukt och bär i yoghurten så behövs det extra mycket socker för att det ska hålla? Ingen kan väl verkligen vilja ha det så där sött egentligen?

På senare år har det allt oftare dykt upp produkter med “mindre socker” eller “utan tillsatt socker”. Hurra! Det innebär alltså att det GÅR att göra de där produkterna utan de löjliga sockermängderna.

Men varenda gång blir jag besviken när jag tittar närmre på paketet. (Nej, jag köper inte. Jag läser FÖRST – och sedan köper jag inte.) För… må vara att de minskat sockermängden, men istället har de tillsatt sötningsmedel – av någon, eller flera, av de olika slagen.

Det finns alltså fortfarande inte produkter som är lagom söta. Det som finns att välja på är produkter som är äckligt söta av för mycket socker och produkter som är äckligt söta av andra sötningsvarianter.

Det märkliga i sammanhanget är att jag antar att svaret är att “marknaden” vill ha det så. Det vill säga det är jag som är ett ufo som inte tycker att supermegajättesött är det godaste som finns.

Och nej, jag har inga ambitioner att utesluta allt socker ur min kost. Men det kan väl få finnas något mittemellan?

Nähä. Den svartvita världen i vanlig ordning, alltså? Suck.

Skärp er världen för helvete!

Ät mindre kött! 
Ät mindre kött!
Ät mindre kött!!

Kommer till affären strax före stängningsdags – för att fylla på nödvändigheter till nästa morgons frukost huvudsakligen. Mjölk, bröd, havregryn och sånt. Men passerar ju köttdisken (av nödvändighet). Konstaterar att det finns fem paket med svensk vakuumpackad oxfilé med röda kort datum-nedsatt pris-lappar. (Vilket brukar innebära 20% lägre pris.) Kollar datum. Det är dagens datum. Det innebär att om tio minuter kommer affärens sista möjlighet att sälja detta kött att vara över och de kommer att slänga köttet.

Jag köper så gott som aldrig oxfilé – det är väl på nivån att jag tror att det har hänt någon enstaka gång, inte mer. Men jag tycker inte om när fint kött slängs.

Så jag går till kassan och förhandlar. Förklarar det jag förklarat ovan. Undrar om jag kan få köpa ett av paketen till bra pris. Det får jag. Och när jag är klar i affären är det dags för affären att stänga. Och jag åker hem och lägger ett rejält paket prima oxfilé i frysen.

För helvete världen, skärp er, världen! Vi kan inte ha det så här, att det produceras mer kött än vad som äts upp – och då äter vi ju i snitt alldeles för mycket kött ändå här i Sverige – och sedan slänger vi det. Vecka ut och vecka in. Det duger inte!

Det var det dummaste jag hört på länge

Coop för en stund sedan. Jag skulle handla lite blandade saker. Bland annat något att äta till ikväll.

I köttdisken fanns inte mycket ekologiskt. Färs – som ibland tycks vara stapelvaran framför andra i ekosammanhang. Och så ett enda paket med ekologiska benfria fläskkotletter. Packade i ett sådant där tråg där det inre plastlagret är vakuumfastsuget ända inpå köttet. Tre små köttbitar, alldeles utmärkt för tre personer en fredagskväll. Ja, och så var bäst före-datum satt till den 2 mars. Igår, alltså. Bäst före, inte sista förbrukningsdag. Och köttet såg fint ut, och jag har chansat på kött på gränsen många gånger innan och det har aldrig nånsin varit problem. (De få gånger jag råkat ut för dåligt kött har det inte varit “för gammalt”.)

Eftersom affärerna ju ofta sätter ner priset på varor med kort datum, och det brukar löna sig att fråga i kassan när man är på det där uppenbarligen magiska datumet, så frågade jag i kassan: “Eftersom köttet gick ut igår så undrar jag om jag får det till nedsatt pris?”

Det skulle jag inte ha frågat. För svaret från damen i kassan var att nej, eftersom det har passerat bäst före-datum så MÅSTE det slängas i containern. För så är deras regler. För OM något skulle bli dåligt, typ att någon blir sjuk av att ha ätit köttet, så är det deras ansvar, och det ansvaret kan de inte ta, och därför måste de slänga köttet i CONTAINERN om det passerat bäst före-datum.

“Det var det dummaste jag hört på väldigt väldigt länge”, sa jag. Och jag är inte den som säger så i onödan.

Jag påpekade att jag ju självklart luktar och smakar, och om något verkar dåligt äter jag inte. Jag påpekade skillnaden mellan bäst före-datum och sista förbrukningsdag.

Hon påpekade upprepade gånger att det MÅSTE slängas i CONTAINERN.

Jag påpekade att om jag inte hade sagt något så hade jag ju fått köpa köttet, till fullt pris, och det hade inte varit några problem.

“Ja, då hade jag bara blippat förbi det”, sa hon.

“Det hade med andra ord varit bättre för miljön om jag inte hade sagt något”, sa jag.

Jag tror hon sa något om regler och container igen, men jag är inte säker. Och så sa hon något om att det här inte var något hon bestämde över och att i så fall fick jag prata med köttavdelningen. Men jag hade en tid att passa och hade inte lust att behöva dra saker i långbänk för att få förhindra slängandet av köttbitarna. Så jag betalde resten av mina saker och gick.

Men jag tycker det är problematiskt. Det är problematiskt att man ska behöva orka tjafsa för att man tycker illa om att mat slängs. Det är problematiskt när benhårt paragrafrytteri får vinna över förnuft även i sådana här sammanhang.

Vad vi ska äta ikväll? Ingen aning. Men oavsett vad det blir så kommer det ju att innebära en större miljöpåverkan än om jag hade fått köpa de där jävla köttbitarna.

Jag vill ha notifieringar från min affär

Jag har några kilometer till närmsta mataffär. Och där försöker jag handla så mycket som möjligt – för det är viktigt att de finns kvar, och det är viktigt att det finns en efterfrågan på deras ekovaror, och dessutom är det på det hela taget en bra affär.

Men de har inte allt.

Det finns också andra mataffärer på hanterbart avstånd. Några cirka en mil bort som jag besöker hyfsat ofta. Några ett par mil bort som jag besöker mer sällan. De här affärerna besöker jag för att komplettera det som saknas i min närmsta affär. Främst vad gäller miljömärkta och ekologiska produkter som inte finns här i den närmsta.

Med vissa varor funkar det smidigt: de varor jag behöver på de andra ställena finns liksom hemma för det mesta och jag kan köpa dem när jag har vägarna förbi. Tvål, disk- och tvättmedel, torrvaror, frysvaror.

Men med andra saker är det knepigare. Färskvaror av sådant slag som inte finns hemma hela tiden, som det rentav kommer leverans av ganska sällan. Ekologiskt lokalslaktat lokalproducerat kött. Eller kycklinglårfilé från Reko. Eller ekologisk butternutpumpa. Och så vidare.

För som det är nu så kan det mycket väl vara så att jag inte kommer inom just den affären som hade just den där saken under den perioden de hade det. Och så får de slänga för att inte rätt kunder kom. Men hade jag vetat så hade jag ju sett till att dyka upp!

Och alltså, för mig är det sådant som skulle vara rimligt i reklamutskick. “På måndag får vi leverans av färskt kött från Gröna gården!”, typ. Men det är ju inte så nutidens reklamutskick ser ut. Reklamutskick går ut på att tala om att något är billigt, och har grundprincipen att det ska manglas ut samma saker till hundratals butiker samma vecka. Precis motsatsen till vad jag vill ha, alltså.

Jag skulle istället vilja ha en tjänst där jag hos varje butik kan bocka för att när de får leverans av de här varorna som får jag en notifiering.

Och jag tror att det skulle vara bra både för mig, för de engagerade mataffärerna och för miljön.

Ibland behöver vi bli bättre på att lyfta fram andra fördelar

På kaminen puttrar just nu en vegetarisk färschili. Vegofärs, lök, tomatkross, bönor från tetra, och massor med olika goda kryddor etc.

Att den puttrar på kaminen beror på mysfaktorn efter strömavbrottet. Men eftersom strömavbrottet var över kändes det okej att öppna frysen och ta fram vegofärs därifrån.

Och nu kommer vi till poängen med det här inlägget: Ibland är det väldigt smidigt med vegofärs. Inte för att det är vegetariskt. Men för att vegofärsen är lösfryst och därmed mycket lättare att hantera än infryst köttfärs. Man behöver inte trassla med att tina först, eller stå och vända den otinade färsen i stekjärn/gryta allteftersom den tinar. Med vegofärs är det bara att sätta igång.

Och det, mina vänner, är ett synnerligen praktiskt och viktigt argument i vardagen.

Bruna bröd – på riktigt, typ

I mammas receptsamling (och därmed även i min, eftersom jag förstås skrivit av hennes recept – och receptet kommer säkert ett par generationer längre tillbaka ifrån) heter kakorna “Bruna bröd”. Fast hos andra människor heter de – har jag lärt mig numera – oftast sirapskakor eller kolakakor. Kola gillar jag inte, så det namnet är ologiskt för mig. Och det är ärligt talat inte väldigt mycket sirap i dem (i vårt recept, där det i grundutförande är 175-200 g smör, så är det “1 msk (ev mer)” av sirap, men jag brukar numera ta 4 msk).

Nå. Ny ugn. Då måste man baka lite kakor, baraföratt.

Idag har jag därför bakat en halv sats av mammas bruna bröd fast med lite torkad ingefära i. Och sedan gjorde jag en variation som gjorde mer skäl för namnet:

  • 100 g smör
  • 3/4 dl kokossocker
  • 2 msk mörk sirap
  • ½ tsk bikarbonat
  • ½ dl kakao
  • knappt 2 dl vetemjöl
  • Kör i matberedaren. Dela degen i två delar, rulla i två längder, lägg på bakplåtspapper på plåt, platta till. 200 gr 10 minuter. Skär direkt när de kommer ut ur ugnen, låt svalna på plåten.

Chokladbollar med bönor

Idag har jag gjort dem. Fastän det bara är jag här hemma som vill ha dem.

Och eftersom jag har en tendens att förlägga recept och bästa stället att hitta saker igen är att lägga in dem i bloggen, så tänker jag att jag skriver in receptet här också. Nej, det är inte mitt recept, jag har fått det av en kompis som fått det av en kompis.

  • 400 g avrunna kokta svarta bönor
  • 4 msk agavesirap
  • 1 msk kokosolja
  • 2 msk kallt kaffe
  • 1½ dl kakao
  • finrivet skal av ½ apelsin
  • 150 g mörk choklad
  • finrivet apelsinskal till garnering
  1. Skölj bönorna noga. Mixa bönor, agavesirap, olja, kaffe, kakao och apelsinskal till en slät smet i mixer/matberedare.
  2. Låt smeten vila i kylen i minst 2 timmar.
  3. Smält chokladen.
  4. Ta ut smeten och forma bollar.
  5. Doppa bollarna i smält choklad med en gaffel, låt rinna av och lägg på bakplåtspappersklädd plåt. Strö över apelsinskal. Ställ i kylen i 30 min.

Några apelsinskal har jag aldrig orkat trassla med. Och idag hade jag inte tillräckligt med agavesirap utan fuskade med lite kokossocker också.

Och folk väljer så märklig skinka

Ja, jag traskar runt i min “försöka begräna mängden skinka vi äter”. Och jag väljer med omsorg bland skinkpaketen på Ica. Fast det har jag alltid gjort. Ska det va så ska det vara rätt. Fast ännu mer nu.

Men det är så märkligt.

Egentligen finns där bara en sort jag köper i “vår” lilla affär. Bara en sort som är svenskt kött och inte en massa onödiga tillsatser. (Nej, jag behöver inte glukossirap i min skinka. Ja, det finns vettiga tillsatser. Och oändliga mängder med onödiga.) Men är den slut så får jag stå och fundera länge över hur jag ska prioritera, eftersom det tycks att valet därefter blir utländskt med någorlunda liten mängd fåniga tillsatser eller svenskt med löjliga mängder tillsatser. Typ. Och sedan finns det ju ännu värre.

Men alltså, det är mig lite obegripligt det där. Att det finns så oändligt många sorters skinka i affären. Och att de allra flesta är sånt jag inte vill köpa när jag tittat på innehållsförteckningen. Men ändå måste det vara så att de allra flesta vill ha de där sorterna, för annars skulle ju inte affären sälja så mycket sånt – väl?

Nå. Sorten jag köper är i alla fall god.

Salt och torkat och rökt och processat

När ens man drabbats (och dött) av tjocktarmscancer så finns det där ständigt i bakhuvudet: att WHO slagit fast att charkprodukter ökar risken för sådan cancer. Det finns där som ett evigt malande, en evig fundering. Varenda gång man äter eller lagar korv, skinka, rimmat kött, salami, och så vidare. Varenda gång man står och funderar över vad man ska laga. Hur stor risk man vågar ta.

För det är ju så: det är en stor del av vår matkultur. Och det finns en anledning till det. Det handlar om att konservera köttet. Bevara det så att det inte blir dåligt, eftersom det är under en ganska kort period under varje år man normalt sett kunde äta färskt kött. Och alltså gjorde man vad man kunde för att bevara – genom att salta, röka, torka och så vidare. Och man tog tillvara så mycket man kunde genom att göra korv och pastejer och blodkorv och annat.

För våra förfäder måste en väldigt stor del av det kött man hade möjlighet att äta ha varit sådant som är att betrakta som en tydlig cancerrisk. Folk måste ha dött som flugor av tarmcancer?

Ja, de flesta åt säkert ganska lite kött, för att man inte hade råd. Och folk blev inte så gamla på den tiden. Och så vidare. Jag vet. Och som flugor är förstås en överdrift.

Men ändå. Det känns som att tarmcancer måste ha varit en väldigt vanlig dödsorsak. Var det så?

I år är det en väldig tur att vi inte måste överleva på vår egen skörd

För då skulle vi helt klart svälta.

Jag har liksom inte haft engagemanget och orken. Det har jag fortfarande inte. Jag har inte skött trädgårdslandet ordentligt – inte rensat, inte vattnat, inte skördat. Jo alltså, lite grann, men inte orkat engagera mig. Det blir lite grann. Halvhjärtat. Och mest skörda och äta för stunden. Inte spara och lagra, frysa in och torka och sylta och så där. Pallar inte. Vill inte. Orkar inte planera och tänka framåt. Behöver fokusera på att överleva i nuet.

Ja, vore vi på allvar beroende av det så skulle jag förstås ha försökt mer allvarligt. Men ändå. Jag skulle inte ha mäktat med tillräckligt. Om vi vore beroende av vår egen skörd så skulle vi svälta ihjäl framöver. Om inte andra ryckte in och delade med sig till oss eller så.

So much för strategin leva i nuet som effekt av att ha sett döden på nära håll :P