Category Archives: Samhälle

Tillit – underlättar så mycket, funkar så ofta

Under dagarna jag var i Korrö så hamnade jag parallellt i en twitterdiskussion kring läskbackar och tillit.

När man tänker på det så är tillit grunden för så väldigt mycket i tillvaron. Inte bara när det gäller att lämna läskbackar eller att affären lagrar jordsäckar ute på parkeringen och litar på att den som tar en jordsäck också kommer in och betalar för den. Utan i väldigt många andra sammanhang också.

Som till exempel just i ett sådant sammanhang som Korröfestivalen, och alla andra liknande festivaler. Folk bor i tält, som de av naturliga skäl inte kan befinna sig i och ha koll på hela tiden. Och folk dansar och ställer därmed ifrån sig både väskor med värdesaker (plånböcker och telefoner) och instrument i högar i närheten av dansbanor och scener. Och folk lämnar sina telefoner och powerbanks på laddning vid de enstaka eluttag som finns att tillgå. Och så vidare. Och det funkar.

Ärligt talat funkar tillit långt mycket oftare än vi kommer ihåg. Snarast tar vi det för givet i så många vardagssituationer som vi aldrig ens reflekterar över.

De flesta beter sig faktiskt aldrig som svin

En före detta minister har varit på fest, druckit mycket alkohol och uppfört sig som ett svin*. Och då dyker det upp kommentarer av typen ”Vem har aldrig uppfört sig som ett svin på fester med alkohol?”.

Självklart har jag aldrig uppfört mig som ett svin på fester med alkohol.

Jag har för övrigt aldrig varit full. Nånsin. Men många dricker alkohol men i måttliga mängder och uppför sig aldrig som svin.

Jag var på många studentfester när jag pluggade. Andra drack alkohol. En del drack mycket. Jag var alltid nykter. Men de allra allra flesta uppträdde aldrig nånsin som svin.

Det är ett märkligt antagande att alla människor ibland uppträder som svin.

För övrigt skrev  jag visst något om accepterade ursäkter för ett tag sedan. Det blev visst liksom lite småaktuellt nu.

* Jag ber om ursäkt till alla av grissläkte.

Cementerandet av en semesternorm

Det känns vid det här laget som en tradition: det här att det så här års kommer en nyhet som handlar om att en del barn(s familjer) inte har råd att åka på semester. I år till exempel denna:

Många familjer i Sverige har för lite pengar för att åka på semester under sommaren. Men det finns saker man kan göra gratis.

Det intressanta är att det är just dessa återkommande nyheter som fått mig att inse, eller tro, att det finns någon sorts norm om att man ska åka på semesterresa – som något sånt där tydligt, konkret, standardiserat… Nyheter av detta slag cementerar en norm istället för att motverka den.

För mig innebär semester främst möjlighet att göra annat än det man brukar. Hinna ikapp med det man inte hunnit, göra saker man inte brukar, inte behöva gå upp en viss tid på morgonen. Kunna ta saker i sitt eget tempo, göra en sak i taget istället för att följa en mer inrutad vardag.

Och ja, semester kan innebära en resa. Eller ett antal dagsutflykter i närområdet. Eller att göra något annat man tycker är kul.

Och semesterresa kan också betyda väldigt olika saker. Jag är uppvuxen med att det väldigt ofta betyder att man tar bilen och tältet och far runt och hälsar på bekanta på olika håll i landet och tittar på saker utmed vägen och badar om det är fint väder, sover hos bekanta när det går och tältar resten av nätterna. Lagar mat på spritkök och lever billigt.

Men de är årligen återkommande nyheterna om att inte alla har råd med Semesterresa TM, för mig är det just de nyheterna som talar om att man förväntas åka på Semesterresa TM, att det är det som är Normen TM.

 

Själv befinner jag mig just nu på folkmusikfestival och gör… ingenting. Och det är ovant :-) Men det är en annan historia.

Allt detta tjafs kring Valborg och första maj

Valborg och första maj. Twitterflödet fylls med… gnäll och pajkastning. Många på twitter har uppenbarligen många starka åsikter kopplade till Valborg och första maj. Och allting känns så polariserat. (Och då älskar jag ändå twitter i vanliga fall, och har ett trevligt och vänskapligt flöde.)

Uppfattningen att bara ”vänstern” får vilja ändra världen – eller i alla fall säga vad de tycker vid demonstrationer.

Uppfattningen att första maj bara är viktig just för de som vill förändra världen och manifestera genom demonstrationståg.

Uppfattningen att det är slöseri med en extra dag fri från lönearbete. För det kan ju ingen behöva i vackra stressiga maj?!?

Uppfattningen att Valborg är borgerligt. Ursäkta, va?

Det känns som att ni driver på någon sorts polarisering för att ni vill det. För att ni vill vara osams om något, för sakens skull. Nästan som syskonbråk, eller bråk två grannstäder emellan.

Och nej, jag har aldrig upplevt den polariseringen förrän de senaste åren. Den finns inte omkring mig, bara på sociala medier. Är det ett storstadsfenomen som kommer närmre mig för att jag träffar på mer storstadsfolk här?

Jag är van vid att Valborg är en synnerligen okomplicerad grej. Nånstans i bygden tänds en stor brasa. Och alla samlas där. Barnfamiljer. Tonåringar. Gamlingar. Alla. Någon lokal förening – scouter, byalag, kyrkan, vem som nu är aktiv på orten – håller i saker. Säljer grillad korv. Någon håller tal som ingen kan höra. Någon kör sjunger de gamla vanliga sångerna. Elden tänds (eller så misslyckas man). Folk står och njuter alternativt fryser beroende på vädret. Och beroende på vädret skyndar man hem så fort man kan eller stannar länge.

Och första maj är en ledig dag. Det behövs lediga dagar efter aftnar, liksom. En del demonstrerar. En del arbetar i trädgården. En del åker på skogsutflykt. Alltsammans är bra saker att göra en dag i maj. En paus från ”det andra”, det där ekorrhjulet som har en tendens att rulla på som värst så här års.

Det finns många vägar att åstadkomma förändring, jobba för en bättre värld. Din väg är inte nödvändigtvis bättre än någon annans. Så klaga inte på att någon annan gör på det sätt som passar hen. Ta ansvar för att göra det du gör på ditt sätt bra i stället för att klaga på andra.

Och för företagare är det uppenbarligen väldigt känsligt att betala lön för en helgdag då det finns en möjlighet att några av deras anställda demonstrerar mot dem. Samtidigt som det från andra företagare påpekas hur dumt det är att betala för en ledig dag när det ju bara är några få som demonstrerar.

Vi har mängder med helgdagar med mer eller mindre tydlig koppling till religion. En specifik religion. De helgdagarna är i huvudsak ohotade. Trots att de ger kristendomen en särställning. Och trots att vi är många som inte alls är religiösa. Men 1 maj sticker uppenbarligen i ögonen. Trots att det ju inte alls bara är arbetarrörelsens demonstrationsdag, utan så mycket mer.

Och nationaldagen, denna ganska nya helgdag av sekulärt ursprung, ifrågasätts också vartenda år. Vartenda år gruffas det och diskuteras vad den egentligen ska vara bra för.

Medan de religiösa högtiderna som sagt var står ohotade. Det tycker jag är spännande i vårt sekulariserade samhälle.

Vad gör folk med sina lediga dagar, då? Bortsett från vad man äter så tror jag att för många kvittar det ganska mycket vad namnet på dagen är. Man träffar släkt och vänner, tar det lugnt, eller jobbar ikapp med saker man inte hunnit hemma.

 

Och ovanpå detta, som ett sidospår, så har vi Beltanefirandet. Människor som av olika anledningar inte känner samhörighet med de ”stora” religionerna har plockat upp gamla märkesdagar – ja, i det här fallet sammanfallande med vår Valborg – och gör något med det. Skapar nya traditioner, med spår av gammalt i sig. Skapar ritualer och symbolik som passar dem.

Och det är banne mig det farligaste man kan göra. Inget är så hånat från det omkringstående samhället som den sortens nyreligiositet. Ska man ägna sig åt riter och ceremonier så ska man ha bevismaterial för att folk har ägnat sig åt idiotin i över tusen år eller så. Då kan man få hävda att vin blir till en guds blod och dricka det under högtidliga former och hävda att den döde återuppstått – och ha helgdagar för det utan att någon får ifrågasätta. Men ack nåde den som gör något liknande och inte hänför det till en abrahamitisk gud. Vilket gör att sådana som jag, som skulle behöva hitta ett sammanhang utan att behöva tro på något, står och tittar på från sidan, för jag vet att det ses som extremt och konstigt (vilket ju ingen skulle tycka om jag drällde in på en gudstjänst i kyrkan i advent för samhörighet och att sjunga några psalmer).

Detta trots alla fina ord om att alla ska få tro det den vill och leva som den vill och göra sina egna val så länge det inte skadar någon annan.

Kyrkan har fortfarande en otrolig särställning i det svenska samhället.

Sorry för rörigt inlägg. För många trådar åt olika håll. Och egentligen hade jag inte alls tänkt skriva. Skulle göra annat. Men kunde inte låta bli.

Men jag antar att Skatteverket verkligen granskar den där tidsvinsten med bil?

Ungefär varje år när jag ska deklarera funderar jag över det här med avdrag för jobbresor. Så här står det i årets upplaga av ”Dags att deklarera”:

Alltså:

Om du har åkt kollektivt har du rätt att göra avdrag för utgifterna om avståndet är minst 2 km.

Har du kört bil eller motorcykel har du rätt att göra avdrag för utgifterna om avståndet är minst 5 km. Du måste dessutom ha gjort en tidsvinst på minst två timmar per dag för fram- och återresan, jämfört med om du åkt kollektivt.

Du har också rätt att göra avdrag för bil eller motorcykel om det inte finns några allmänna kommunikationsmedel och om avståndet är minst 2 km.

Det är möjligt att någon detalj i det är ändrat sedan tidigare år. Men biten om att du bara har rätt att göra avdrag för att köra bil/motorcykel om tidsvinsten jämfört med kollektivtrafik är tillräckligt stor har funnits länge (och jag tror det varit just två timmar så långt tillbaka som jag haft skäl att hålla koll, i alla fall).

Varje år undrar jag om Skatteverket någonsin granskar denna detalj. Alltså: om de faktiskt går in och kollar hur mycket längre tid det skulle ta med kollektivtrafik för alla de som söker avdrag för jobbpendling med bil. Jag gissar på att de inte gör det. Och det är i så fall väldigt synd. För här finns ju faktiskt en jättefin möjlighet som bara ligger alldeles framför näsan på dem och rimligen inte kan ifrågasättas, men som borde kunna göra en ganska rejäl skillnad för miljö – och för vad som är socialt accepterat. Plus att det faktiskt skulle kännas ganska fint för oss som liksom håller oss till de här reglerna.

Men det kan ju också vara så att jag har fel. Att de faktiskt kollar detta. Det skulle förstås vara förjävla skönt om det var så. Så snälla, säg att jag har fel!

De missade skicka med deklarationsbilagan ”Du som dött under året”

Bland det allra sista älsklingen gjorde innan han dog var att deklarera – jag tror det var samma dag som jag senare skjutsade honom till sjukhuset för sista gången.

Som en effekt av Döden (TM) ska jag i år uppenbarligen deklarera för fyra personer.

Deklarationspappren kom nog så sent som i förra veckan. Sent var det i alla fall: en bra bit in i april, ett bra tag efter att alla andra verkade ha fått sina att döma av sociala medier. Fyra stycken sådana där platta blåa plastförsändelser. En till mig, en till älsklingen (dödsbo), och en till vardera barnet. Ja, för barnen har ju fått efterlevandepension eller vad det heter.

Jag har inte ens vågat öppna plastpåsarna förrän idag. Nu har jag gjort det.

Jag konstaterar att den här gången har både min och älsklingens försändelse fått en ”Dags att deklarera”-bilaga. Fast den är ju tunnare än nånsin. Och verkar ändå inte ha punkten jag letar efter, punkten jag skulle behöva för att reda ut hans deklaration: ”Det här gäller om du har dött under året.” Och det kan väl inte bara vara jag, utan det måste väl ändå rimligen de flesta som får deklarationsförsändelse för någon döing undra – de allra flesta av oss drabbas väl rimligen inte så ofta av det att vi har koll sedan tidigare på hur man gör?!?

Jag konstaterar för övrigt också att älsklingen nästan har lika högt belopp under ”Lön, förmåner, sjukpenning” som jag, trots att han bara levde en tredjedel av året. Och visst, det kom någon stor klumpsumma för innestående semester och sånt, men det låter ändå mycket… men jag har ju inte koll. Dessutom har jag sämre ordning på papper än jag brukar. Sorg och slut på ork och själv med allt och så vidare – ja, ni vet.

Så… jag drar mig för det här. Samtidigt som jag känner att det förmodligen inte är läge att bara köra på varianten anta att allt stämmer och skicka in – eller?

De märkliga kommentarerna

Jag förstår att många från den brundaskiga sidan försöker utnyttja det som hände i Stockholm igår och komma med otrevliga kommentarer och antydningar. För det nämns omkring mig att de gör det. Men mina flöden är märkligt tomma på sånt. Jag har väl valt mig en fin filterbubbla…

Däremot dyker det upp andra saker som besvärar mig. Goda snälla bra människor som irriterar sig på andra människors välvilja i detta.

En person delar info om att det inte är brist på blod på sjukhusen men att man gärna får lämna blod ändå för att det kan behövas av andra skäl. Varvid någon annan kommenterar ”Är det ett skämt? Självklart finns det blod så det räcker till 15 skadade.” – Ja. Men driv inte med att folk inte har full koll i ett katastrofläge. Gläds åt att folk vill hjälpa och att man använder detta till att informera!

Människor använder facebooks inbyggda funktion för att lägga till en liten svensk flagga i sina profilbilder. Varvid det kommer kommentarer i stil med att det är oväsentligt att vi är svenskar, att när något sådant här händer så är vi framför allt världsmedborgare och att det är fel att lyfta att det är just Sverige. Eller nåt sånt. – Ja, men alltså… Poängen är att folk har ett behov av att manifestera att man bryr sig, att man är ledsen, och så vidare. Det här är ett sätt. Ett sätt som funkar för många. Ett sätt som många av oss använde när det hände i Paris (och ja, jag vet, vi fick kritik för det också), och ett sätt som många använder nu när det händer i Sverige. Och det är något som funkar inte bara för oss i Sverige men för hela världen. Även om det inte funkar för alla, så är det inget skäl att gnälla över att de det funkar för gör det.

När sånt här händer måste vi låta folk få hantera sorgen och ledsenheten på olika sätt. Det sätt som funkar för dig kanske inte funkar för någon annan.

Och flödena fylls också av konstaterandet att den här händelsen har hanterats väldigt bra av väldigt många inblandade. Dels den stora mänskligheten från allmänheten i stort, med hjälpsamheten i att ta hand om strandsatta människor i Stockholms city och liknande. Dels beröm om att myndigheter – polis, sjukvård, regeringen, och många många andra – hanterat krisläget väldigt bra.

Och då kommer det märkliga gnället där också. Uttalanden om att myndigheter och tjänstemän bara gjort sitt jobb och därmed inte förtjänar beröm, utan bara gjort vad de ska göra, vad vi har rätt att förvänta oss av dem, rätt att kräva.

Och ja, självklart har de ”bara” gjort vad de är anställda för och får betalt för. Det betyder inte på något sätt att de inte är värda beröm. Tvärtom. Faktiskt behöver man få beröm för att man gör ett bra jobb. Speciellt under sådana här omständigheter. Att fortsätta hålla huvudet kallt i skarpt läge, och göra ett gott arbete. Eller för den delen lyckas säga rätt saker för att lugna folket i TV. Det är värt massor av beröm.

Vår märkliga syn på grupparbeten och enskilda arbeten

Jag sitter på toa när jag börjar fundera på det. Visst är det ofta då man börjar fundera? Jag tänker på mitt skrivande, på behovet av att bolla idéer med någon annan. Behovet av input av typen ”vad borde hända här?” eller ”hur löser jag den här klurigheten?”.

Och jag inser att det sitter en bromskloss där någonstans. För sedan barnsben har vi lärt oss hur viktigt det är att göra saker själva. Att sätta en ära i att den här saken – teckningen var det väl ofta när man var liten, men andra saker också – har jag gjort själv. Och hur viktig gränsdragningen är. För om jag diskuterat med Sven, Lisa och Pelle, kan jag då verkligen sätta mitt namn på det jag gjort utan att nämna alla dem? Om Tindra och Malte och dessutom både mamma och läraren varit med och dragit några streck på teckningen, sjunker dess värde då automatiskt?

Vi får alltså tidigt lära oss att det är individuella enskilda prestationer som är viktiga och värdefulla.

Och detta SAMTIDIGT som vi tidigt får lära oss att det är viktigt och värdefullt att samarbeta. Bland annat lär vi oss detta genom skolans förkärlek för grupparbeten. Där ska alla vara med – på lika villkor. Alla förväntas åstadkomma lika mycket och lika bra. Och alla ska ha gemensam och lika del av äran. Det är så vi förväntas lära oss att samarbeta.

Det är liksom prestige åt båda hållen. Prestige i enskilda prestationer. Prestige i grupparbeten. Och definitionen av vilket är JÄTTEVIKTIG.

Är det inte fullkomligt bisarrt?

För verkligheten, den rimliga verkligheten, är väl egentligen ofta att det är en person som har en bra idé om något att genomföra, och en person – ibland den som kom på idén, ibland någon annan – är alldeles utmärkt att hålla i det mesta av arbetet, men behöver hjälp med delar som någon annan är bättre på eller delar som blir bättre av flera inblandade.

Är det inte det vi borde lära oss och öva på från tidig ålder? Både hur man på ett bra sätt samarbetar när någon har en idé som man vill hjälpas åt att genomföra – och hur man på ett bra sätt hanterar de olika aspekterna av prestige, stolthet, cred etc när många är inblandade på olika nivåer?

För övrigt tror jag att de människor som trots allt lyckas hitta bra former för detta ofta är de som lyckas bra i livet.

Accepterade ursäkter

Apropå förra inlägget, och dansgolv och fester och nattligt röj…

… så associerar jag via det faktum att jag är nykterist och ”alltid” varit, och det faktum att det nog faktiskt var ganska smart av det var UNF som höll i showdanskurserna jag gick på högstadiet, för det var trots allt början till en trygghet på dansgolvet, en trygghet att vara mig själv, och det är säkert en bra förebyggande grej om man ska hålla ungdomar borta från alltför mycket alkohol? Fast för mig så var det väl kanske snarast så att jag inte skulle gett mig på alkoholen annars, utan snarast stannat hemma. Och därmed förstås missat en jävla massa kul…

… och därifrån hamnar jag associationsvägen vidare i saker som anses vara fullgoda ursäkter för en massa dumheter. Och ja, det var det jag egentligen tänkte skriva om nu.

För det är ju uppenbarligen så: det finns en massa accepterade ursäkter. Ursäkter som jag på det hela taget tycker är märkliga eller ger märkliga konsekvenser.

Alkohol är en sådan. Om man var full eller berusad så kan man komma undan med en hel massa saker som man inte skulle komma undan med om man var nykter. Trots att folk vet att det är en effekterna av att dricka alkohol, och därmed kunde låta bli att dricka om de ville undvika att de där sakerna händer. Vilket gör att jag helt enkelt måste anta att folk ibland väljer att dricka alkohol för att kunna skylla på alkoholen. Och ja, jag kan känna mig lite avundsjuk på det där ibland. På att ni som dricker kan dricka och sedan göra saker ”i skydd av det” – medan jag liksom måste våga av egen kraft, eller hur man ska säga. Och jag som är nykter förväntas liksom på ett annat sätt ta konsekvenserna av det jag eventuellt gör, medan någon som druckit alkohol kan komma undan med och bli förlåten på grund av att hen inte kunde hjälpa det, typ.

En annan sådan där sak är ungdom. På något märkligt sätt verkar folk kunna ursäkta en hel massa saker med ungdom. Fan att man var snäll och duktig och ordentlig istället för att utnyttja det där en gång i tiden :P

Ungdomsursäkten har två varianter. Den ena lyder ungefär ”Vi var så unga så vi förstod inte bättre.” – Ursäkta, men de saker ni säger att ni inte begrep är liksom inga komplicerade grejer. Och nej, ni var inte korkade bara för att ni var unga. Faktiskt inte. Den andra varianten av ungdomsursäkten handlar på något vis om hormoner eller ungdomligt sinne och liknande.

Jag har också varit ung. Jag var inte korkad när jag var ung, jag var typ lika smart då som nu :P (Och jag, som aldrig utnyttjade de lägre förväntningarna på intelligens och allmän tankeförmåga till något som var fördelaktigt för mig, fick jämt höra från jobbiga vuxna att jag inte begrep bättre när jag tyckte att de inte tog ansvar på jobbiga områden som miljö. Fast det handlade nog snarast om att de vuxna inte ville behöva bry sig om jobbiga saker.)

Ja, och sedan har vi alla de där som ursäktar sig med vad andra gjorde. Hur någon annan klädde sig, uppträdde, och så vidare, och liksom lyckas använda det som en ursäkt för att få lov att uppföra sig som skitstövlar.

Nu har jag säkert glömt något exempel – så känns det i alla fall. Men poängen är i alla fall att det finns saker som anses vara accepterade ursäkter. Och vi som sköter oss, vi missar hela tiden möjligheten att gömma oss bakom dessa ursäkter. Skulle vi råka göra något misstag eller något som blir pinsamt, då får vi märkligt nog stå med mycket mer skam.

Det var det dummaste jag hört på länge

Coop för en stund sedan. Jag skulle handla lite blandade saker. Bland annat något att äta till ikväll.

I köttdisken fanns inte mycket ekologiskt. Färs – som ibland tycks vara stapelvaran framför andra i ekosammanhang. Och så ett enda paket med ekologiska benfria fläskkotletter. Packade i ett sådant där tråg där det inre plastlagret är vakuumfastsuget ända inpå köttet. Tre små köttbitar, alldeles utmärkt för tre personer en fredagskväll. Ja, och så var bäst före-datum satt till den 2 mars. Igår, alltså. Bäst före, inte sista förbrukningsdag. Och köttet såg fint ut, och jag har chansat på kött på gränsen många gånger innan och det har aldrig nånsin varit problem. (De få gånger jag råkat ut för dåligt kött har det inte varit ”för gammalt”.)

Eftersom affärerna ju ofta sätter ner priset på varor med kort datum, och det brukar löna sig att fråga i kassan när man är på det där uppenbarligen magiska datumet, så frågade jag i kassan: ”Eftersom köttet gick ut igår så undrar jag om jag får det till nedsatt pris?”

Det skulle jag inte ha frågat. För svaret från damen i kassan var att nej, eftersom det har passerat bäst före-datum så MÅSTE det slängas i containern. För så är deras regler. För OM något skulle bli dåligt, typ att någon blir sjuk av att ha ätit köttet, så är det deras ansvar, och det ansvaret kan de inte ta, och därför måste de slänga köttet i CONTAINERN om det passerat bäst före-datum.

”Det var det dummaste jag hört på väldigt väldigt länge”, sa jag. Och jag är inte den som säger så i onödan.

Jag påpekade att jag ju självklart luktar och smakar, och om något verkar dåligt äter jag inte. Jag påpekade skillnaden mellan bäst före-datum och sista förbrukningsdag.

Hon påpekade upprepade gånger att det MÅSTE slängas i CONTAINERN.

Jag påpekade att om jag inte hade sagt något så hade jag ju fått köpa köttet, till fullt pris, och det hade inte varit några problem.

”Ja, då hade jag bara blippat förbi det”, sa hon.

”Det hade med andra ord varit bättre för miljön om jag inte hade sagt något”, sa jag.

Jag tror hon sa något om regler och container igen, men jag är inte säker. Och så sa hon något om att det här inte var något hon bestämde över och att i så fall fick jag prata med köttavdelningen. Men jag hade en tid att passa och hade inte lust att behöva dra saker i långbänk för att få förhindra slängandet av köttbitarna. Så jag betalde resten av mina saker och gick.

Men jag tycker det är problematiskt. Det är problematiskt att man ska behöva orka tjafsa för att man tycker illa om att mat slängs. Det är problematiskt när benhårt paragrafrytteri får vinna över förnuft även i sådana här sammanhang.

Vad vi ska äta ikväll? Ingen aning. Men oavsett vad det blir så kommer det ju att innebära en större miljöpåverkan än om jag hade fått köpa de där jävla köttbitarna.