Tag Archives: genus

Kallt och blåsigt

Igår var världen dimmig, drypande fuktig och vindstilla.

Idag är det minusgrader och blåser isande kallt. Och torrt. Inte en tillstymmelse till nederbörd. Vinden ligger på från sydost, rakt genom (den renoverade) verandan och den otäta ytterdörren innanför, och hallgolvet blir skitkallt, liksom allrummet på ovanvåningen, eftersom trappan går i samma riktning som ytterdörren. (Så kan man rimligen inte säga?)

Ikväll har vi, på sjuåringens önskan, sett om en av Star Wars-filmerna. Det blev mittenfilmen av den ursprungliga trilogin (Star Wars V). Det är ganska fascinerande at se den när man nyss sett The Force Awakens (Star Wars VII). Nu är det ännu mer irriterande än förr att se Han Solo uppträda som en skitstövel – det blir liksom ännu mer uppenbart med den nya filmen i färskt minne – och samtidigt liksom tröstefullt att han fått bättra sig ordentligt till den nya filmen :-) Men det är liksom verkligen helt obegripligt att Leia över huvud taget faller för honom.

Varför bryr sig män mindre om klimatet?

Jag har varit på konferens idag. Om genus och klimat. Bitvis väldigt intressant. Tyvärr handlade det inte så väldigt mycket om det jag var mest nyfiken på: Varför män verkar bry sig mindre om klimatet än kvinnor.

Ja, nu generaliserar jag. Det finns förstås massor med män som bryr sig om klimatet. Men trots allt så är det ofta män som flyger mer, kör mer bil och så vidare – reser mindre hållbart, helt enkelt. Och Föräldravrålet rapporterade häromsistens att ungefär tre fjärdedelar av dem som gillat deras facebooksida är kvinnor. Så… sett på ett förenklat generaliserat sätt så finns det en könsuppdelning. Och det är förstås problematiskt – för självklart är män och kvinnor lika viktiga om vi ska kunna få till förändringar.

En del viktiga svar eller teorier fick vi i alla fall idag.

Tydligen kan man generellt konstatera att

  • kvinnor tar risker på större allvar
  • kvinnor är mindre positiva till tekniska lösningar/tror i mindre utsträckning att tekniken ska lösa problemen

(Detta bemöts tydligen ofta av män med att “det beror på att kvinnor inte kan eller begriper. Men tydligen kvarstår skillnaden i inställning till risker och teknik även om man jämför t.ex. professorer inom fysik av olika kön.)

Och ja, om man tar riskerna mindre allvarligt och dessutom tror att tekniken ska lösa de problem som trots allt finns, så är man förstås mindre benägen att både oroa sig och engagera sig.

Om man problematiserar det lite längre, så är tydligen de som är ekonomiskt trygga benägna att ta större risker. (Män är ofta ekonomiskt tryggare.) De som är ekonomiskt trygga är också i större utsträckning beslutsfattare. Och det innebär att de som är beslutsfattare ofta tar större risker än “genomsnittsfolk”, och alltså fattar andra beslut än vad folk i allmänhet skulle göra.

Traditionellt har män dessutom mindre ansvar när det kommer till omhändertagande av barn etc.

Det får mig att fundera: tar män som varit föräldralediga mer ansvar för miljöfrågor? De tjänar mindre pengar (i alla fall under den perioden) det vill säga är mindre ekonomiskt oberoende, har ägnat sig åt omsorg för barn, har kanske fått en annan syn på risker… Det skulle i alla fall inte förvåna mig om det påverkar.

Vi fick också höra om forskning som pågår kring klimatskeptiker ur ett genushänseende. Klimatskeptiker är få, oftast äldre män, och dessutom ofta personer med makt (som företagsledare och professorer). Kanske känner de att deras position är hotad – kanske har de mest att förlora på en omställning av samhället? Jag ser fram emot att höra mer om resultaten av den forskningen.

Nästa fråga är förstås vad vi gör åt det här att män är mindre engagerade i klimatet. Mer än att se till att de är föräldralediga, förstås :-)

Tänk på vad du säger inför mina barn!

Ibland är det så tröttsamt att behöva vara beredd hela tiden. Att behöva hantera och bemöta alla onödiga saker folk säger inför mina barn.

Så smal [valfri kändis] har blivit!

Jaha, kanske det? Och? Ärligt talat vad har du med det att göra?

Om du sätter lite lego på sidorna av huvudet på figuren du gjort så ser det ut som en flicka!

Åhå, hur menade du nu? Att man ser ut som en flicka om man har långt hår? Och det säger du rakt ut till min nioåring, som har långt hår – när du pratar om figuren som han har byggt? Hur tänkte du?

Jaha, gillar han att baka? Inte visste jag att små pojkar gillar att göra sånt?

Nähä – vad trodde du att små barn gillar att göra? Och hur tror du det påverkar min fyraåring att du säger detta, inför honom, flera gånger om – han som älskat att baka och laga mat sedan han först klarade av att stå på en pall och röra i grytan vid ungefär ett års ålder?

Jag kan inte ens komma ihåg alla de exempel som kommer av att i några dagar umgås med familjen. Så många små grodor. Så många sådana där små uttalanden som är med och formar mina barns bild av världen. Så många små uttalanden från dem de bryr sig så mycket om.

Och jag kan i någon mån bara sitta och se på. Eller ja, självklart kan jag argumentera emot. Men det stör mig att jag ska behöva göra det. För det markerar ändå att det här är något som folk bryr sig om. Att diskussionen alls kommer upp gör att mina barn inte får lov att vara bara barn, utan förutfattade meningar om kön – eller om folks kroppsstorlek och ideal. Och jag skulle mycket hellre se att de slapp fundera på detta ett tag till. Istället för att jag ska behöva sitta där och argumentera för och förklara grundläggande saker som att det visst påverkar dem vad ni säger.

Suck.

Men ibland måste man bara våga fråga

Jag känner mig ofta handikappad när det kommer till saker jag inte känner att jag behärskar. Speciellt om det handlar om områden där jag liksom som tjej förväntas vara okunnigare. Som när vi ska skaffa något på en järnhandel eller på byggmarknaden och vi inte riktigt säkert vet vad det är vi behöver, utan man behöver vända och vrida lite på det, fråga och diskutera. Då överlåter jag lite för ofta på min man att fråga. För jag känner att jag kan för lite, och jag känner att det ligger mig till last. Jag vill ju inte göra bort mig.

Som nu när vi skulle skaffa skarvdel mellan vattenutkastaren och kranarna. Första varvet fick min man ställa frågorna. Och så kom vi hem med en rörskarv, som visade sig inte funka.

Och när vi klurade på vad som inte stämde och vad vi behövde istället, så insåg jag att det inte handlar om att han kan mer, utan om inställning. Han utgår från att han kommer att kunna göra sig förstådd och att det kommer att finnas det han behöver köpa. Jag utgår från att jag kan för lite, att jag inte kan rätt ord, att jag kommer att göra bort mig – och då vågar jag inte fråga.

Så nästa gång var det jag som gick in och frågade, medan jag väntade på att han skulle komma med tåget. Och jag kunde göra mig lika förstådd som honom. För ingen av oss vet vad prylen skulle heta. Och inte de i järnhandeln heller, för prylen vi egentligen ville ha fanns inte, så vi fick lösa det på annat sätt.

Ibland måste man helt enkelt våga fråga. Annars lär man sig inget nytt, och får inget veta.

Så ligger felet då bara hos mig? Är det mitt fel att jag inte vågar fråga, är det bara jag som borde ta mig i kragen?

Nä. Självklart inte. Det är en attityd som funnits från omgivningen under min uppväxt (och säkert runt andra också?): Det är mer okej att killar frågar. Det är mer okej att killar tar sig för att göra saker fast de inte kan och vet allt i förväg. Mer okej att de gör bort sig.

Som tjej måste jag veta tillräckligt mycket för att få fråga.

Så det är inte bara jag som måste våga fråga. Det är också samhället – alla vi, ja – som måste tillåta alla att fråga. Utan att håna och ifrågasätta.

För tyvärr är det inte alla som bemöter en okunnig frågande tjej lika bra som den lokala järnhandeln och byggmarknaden.

Har du träffat Fixa och Trixa?

På Byggmarknaden fick barnen för ett tag sedan en gratisbroschyr med olika saker man kan snickra: Bygg i Trä med Fixa och Trixa. Broschyren är full med olika sorters inspirerande teckningar.

På framsidan möts vi alltså av Fixa och Trixa. En pojke och en flicka – tror jag. Men det är killen som står lutad mot en stolpe med benen ihoplindade, och tjejen som står bredbent. I övrigt ser de bara ut rätt upp och ner som vanliga barn. Så okomplicerat, så vanligt, så rätt – och så betydelsefullt!

Heja Svenskt Trä!

Mer med Fixa och Trixa.

 

“Varför har du en sådan, mamma?”

Det frågade fyraåringen häromdagen när vi var på stranden – och pekade på min bikini-bh.

Ja, det är ju en rimlig undran :-) Jag förklarade så gott jag kunde, ungefär så här: “När människor blir vuxna så tycker en del att det är pinsamt att vara naken. Därför tycker många att man ska ha på sig något på snoppen eller snippan när man badar. Och mammor/kvinnor/damer/tanter/flickor får större bröst när de blir vuxna, och då tycker många att man ska ha nåt på sig på brösten också.”

“Pappa har väldigt platta bröst.”

“Precis. Pappor har oftast det. Mammor har oftast lite större bröst än pappor. – Så oftast har jag på mig en sådan när jag badar, men det händer att jag badar utan. Fast olika människor tycker det är olika pinsamt. Förr tyckte många att man skulle ha ungefär shorts och tröja på sig när man badade. Och nuförtiden finns det både människor som tycker att man ska ha kläder på hela kroppen när man badar och folk som badar nakna. – Hur tycker du det känns bäst att vara klädd när man badar?”

“Så som jag har nu.” (Vilket innebar vanliga enkla badbyxor.)

Superkvinnligt?

Igår skrev ling0n på twitter:

Vill se omvänt makeover-program. Ta superkvinnlig kvinna och klä henne i bekväma kläder, kasta sminket, lär henne att sluta banta.

Jag håller med om tanken. Men jag hängde ändå upp mig på det. För så som det uttrycktes så uppfattar jag det som att kvinnan ifråga skulle bli mindre (super)kvinnlig av att ha bekväma skor och vara utan smink. Och därmed alltså att hon skulle vara mer (super)kvinnlig innan, när hon tydligen har obekväma skor men smink.

Det skulle ju i så fall innebära att jag aldrig skulle vara superkvinnlig ;-) Och visst, nog för att jag inte identifierar mig som “superkvinnlig”, men ändå.

För när jag tänker på det, när jag funderar på när jag känner mig som mest kvinnlig (om nu det är det relevanta ordet?), så är det nog så som jag kände mig just igår eftermiddag. I dammiga jobbekläder, en sliten gammal universitets-t-shirt och ett urblekt huckle om håret. Påtagligt svettig under armarna. Barfota. När jag står där på gräset och känner hur jag finns, existerar, i varenda muskel och ända ut i det yttersta hudlagret. Känslan av att ha jobbat med kroppen. Känslan av att kunna. Av att åstadkomma – det här kan jag! Känslan av att vara jag. Njutningen i att ha trädgården, och huset, omkring mig. Detta som jag, som vi, åstadkommer. Känslan av att jag är jag och av att jag trivs med mig själv och med livet.

Ja, jag kan vara kvinnlig i klänning också. I alla fall om det är en klänning jag trivs i. Fast kvinnligheten sitter inte i klänningen. Utan i mig. I den känsla jag känner.

SVT visar en himla massa bra barnprogram (även om det finns dåliga program också)

Det finns, efter vad jag förstått, föräldrar som inte låter sina barn titta på barnprogram på SVT:s barnkanal för att de tycker att barnprogrammen är olämpliga. Till exempel ur genusperspektiv. Och visst, det finns absolut program som är mindre bra: könsnormativa, konservativa och kanske till och med lite för våldsamma, eller på andra sätt har värderingar som inte ligger i framkant.

Men att därmed avfärda alla program på Barnkanalen tycker jag är väl drastiskt. För där finns också en mängds fantastiska program. Och majoriteten av dessa är faktiskt egenproducerade.

Några exempel:

  • Boom Shakalack. Barn som skriver en egen låt, och sedan får hjälp med att spela in den snyggt arrangerad och med kul musikvideo.
  • Fixa rummet. Inredningsprogram där ett barn får hjälp att inreda sitt tråkiga rum på ett personligt och kul sätt. Visserligen på sätt och vis en del av en hysterisk inredningstrend, men barnen lär sig göra praktiska saker och bejaka sin personlighet.
  • Struten. Angriper spännande frågeställningar på ett nyskapande lagom galet sätt och väcker nyfikenhet inom många vetenskapliga riktningar.
  • Miljöhjältarna. Utmanar de deltagande barnen inom svåra vardagsområden. Ja, det är riktiga tuffa utmaningar.
  • Philofix. Philomène pysslar på oerhört kreativa sätt (och använder ofta “skräp”).
  • Lilla Aktuellt – behöver väl ingen presentation?
  • Eva Funcks olika program – Evas funkarprogram som förklarar hur olika saker funkar (teknik m.m.), Evas superkoll (mer om samhällsvetenskap), Evas sommar- och vinterplåster (om sjukdomar, insekter och annat). Kan ses ungefär hur många gånger som helst av vår treochetthalvtåring.

(En gammal favorit som nog inte går längre är för övrigt REA, som var ett konsumentprogram för barn, med tester och konsumentupplysning – ett Plus för barn, helt enkelt.)

Många av programmen visar på ett naturligt och självklart sätt upp barn som inte är stereotypa, vare sig när det gäller kläder, stil, intressen och allmän “framtoning”. Programledarna – både i de olika programmen och för själva Bolibompa – är också både tjejer och killar, som också bryter stereotypa könsmönster.

Och sedan finns det ju program som bara är… kul. Som Fåret Shaun och Häxan Surtant. Eller för den delen Phineas & Ferb, som må vara hur stereotypt som helst på vissa sätt, men som samtidigt driver med det – och är skitkul.

Astrid Lindgren-filmer däremot tycker jag ibland är tveksamma. Ja, visst är de bra, som berättelser. Men de är inte självklart bra som barnprogram. När Emils pappa jagar honom och skriker för att Emil försökt göra något bra som misslyckats, då känner inte jag som förälder att det är det bästa mina barn kan se…

Lär ut HUR man grupparbetar!

Genom hela skollivet gör vi grupparbeten. Slumpmässigt, eller utifrån intressen, eller ibland utifrån vem vi väljer att jobba med utifrån vänskap, grupperas vi ihop med andra i klassen eller på samma utbildning, och sedan förväntas vi åstadkomma något tillsammans. Oftast med någon form av deadline.

Ibland strukturera vi upp arbetet inom gruppen: en person tar ansvar för vissa delar, en annan person för andra delar. Till exempel kan man dela upp efter olika ämnesområden. En annan uppdelningsvariant är att en person letar fakta, en annan intervjuar, en tredje skriver och en fjärde redovisar. Det finns hur många varianter som helst.

En väldigt vanlig variant är att en, eller flera, inte gör något alls. Och så får de andra göra den personens jobb också. Och alla klarar sig igenom. Icke-göraren kan klara sig igenom, halka med, och låta andra göra jobbet. I vissa fall beror det på att personen är lat och gladeligen utnyttjar situationen; i andra fall handlar det om bristande förmåga och dålig handledning/dåligt stöd från lärare och andra. Man dumpar helt enkelt problemet på de andra i gruppen.

Så kommer vi då, efter nio-tio år i grundskola, tre år i gymnasiet och ofta ett antal år på högskola, universitet eller annat utbildning, ut i arbetslivet. Och där, hör och häpna, består mycket av arbetet av just grupparbete! Fast det kallas inte så. Det är arbete tillsammans med kollegor på samma avdelning eller enhet, tvärarbeten med andra ämnesområden och enheter på samma arbetsplats, samverkan med andra myndigheter, företag, organisationer och så vidare som har samma mål eller intressen som ens eget, och så vidare. Som sagt var, grupparbete.

Och samma problem som i skolan kvarstår. Förstås. Det finns alltid folk som maskar. Folk som lyckas smita undan och låta andra göra jobbet. Folk som tar på sig för många uppgifter och därmed aldrig kommer att hinna allt utan som därför per automatik kommer att lasta över jobbet på de andra som tog lagom mycket ansvar. Och folk som helt enkelt bara aldrig har lärt sig att göra sin del eller samarbeta med andra.

Häromdagen när jag satt på något möte så slog det mig plötsligt: under alla dessa år har jag aldrig fått undervisning i HUR man gör när grupparbetar. (Har du?) Det har alltid bara antagits att man vet att man kan – eller att man lär sig ändå. Och visst, trial and error funkar ju till viss del. Men det resulterar ju också i ovanstående problematik.

Vore det inte bättre att lägga en del tid på att försöka lära barnen/eleverna/studenterna/whatever HUR man bör arbeta i grupp? Dels tala om teoretiskt hur man bör gå tillväga, vilka falluckor det finns och hur man undviker dem (och vad man gör när man fallit i dem). Dels ha praktiska grupparbeten där syftet är just att lära sig grupparbeta och där resultatet är av mindre betydelse, och där det sedan finns utrymme kvar efter att man egentligen är klar till att arbeta vidare med vad som gick fel och hur man borde gjort istället? Till och med lite rollspel och grejer. Och lära ut hur man får smitarna att göra det de ska.

Visst, det låter skittråkigt – men ack så värdefullt!

Eller är det jag som är född på stenåldern? Lär man sig kanske sånt här nuförtiden?

För övrigt tror jag det här är en viktig genusfråga. För till viss del tror jag att det är de “duktiga flickorna” som gång efter annan får rädda upp situationen och göra det jobb som vissa lata pojkar inte gör. (Inte bara. Detta är självklart en ganska grov generalisering. Men jag tycker mig uppfatta en viss tendens till sådan “uppdelning”.) Och ibland tror jag till och med att det är lärarna som förväntar sig eller kräver att de där duktiga flickorna ska göra just så. (Eller är det jag som är pessimist?)

Att det ska vara så svårt att fatta!

Det handlar inte om att vi menar att alla ska vara orakade. Det handlar om att vi menar att det ska vara upp till var och en, och att var och en har rätt att bestämma över sig själv och sin kropp.

Det handlar inte om att vi vill hindra någon från att ha en åsikt. Det handlar om att yttrandefrihet inte betyder rätt att mobba, trakassera eller trycka ner den som valt att gå sin egen väg. Att det inte är okej att kalla någon äcklig bara för att hen inte anpassar sig till rådande ideal eller omgivningens krav.

Det handlar inte om vad som är naturligt eller onaturligt. Det handlar om vad olika personer trivs med, mår bra av, prioriterar, hur olika personer vill leva.

Det handlar inte om att tvinga någon att vara på ett visst sätt. Det handlar om allas rätt att vara sig själva, så länge det inte skadar någon annan. Att respektera att människor kan tycka och vara olika, och att det finns flera olika “rätt”. Att visa respekt för varandras olikheter.

Oavsett om det handlar om rakat eller orakat, rosa eller blått, dans eller fotboll, matlagning eller bilmek. Eller nåt helt annat.