Tag Archives: skrivande

Bakom alla som gör mer än att överleva dagen står…

Mat. Vatten. En lagom temperatur och skydd från akuta faror.

Det där är våra grundläggande behov.

(Den som läst facklitteratur i ämnet har säkert invändningar och säger att jag missat något, men det kan kvitta. Det är inte poängen här.)

Det vi har att prioritera är, precis som för alla andra arter, att överleva. I första hand överleva dagen. I andra hand överleva som art, genom att även fortplanta oss. Det är grunden. Det viktigaste vi gör från dag till dag är hela tiden överlevnad: att fixa fram tillräckligt med mat och vatten och avstyra akuta faror i vårt liv. Och den tid som blir över hinner vi återhämta oss, så att vi ska orka nästa dag också.

Men människan kan så mycket mer. Människan gör så mycket mer. Vi har byggt civilisation och specialisering, vi bygger fantastiska byggnader, har klurat ut och konstruerat fantastisk teknik, vi gör underbara saker på vår fritid, och så vidare.

Grunden för det är dock i princip alltid att vi utnyttjar någon annan. Människor som anser sig vara mer värda än andra låter de där som anses vara mindre värda göra mer än sin andel av jobbet för överlevnad. Detta oavsett om vi gör uppdelningen mellan hudfärger, kön, eller mellan vilka som råkat födas som barn till vem inom den lokala byn. Grunden är ändå densamma: För att vissa personer ska kunna ägna sig åt det där mer avancerade – utforska världen, fördjupa sig i forskning, bestämma vilka fantastiska byggnadsverk andra stackare ska uppföra, styra ett land som president, eller för den delen skriva böcker – så krävs att någon annan (ofta många andra) tar på sig en större andel av det där grundläggande med mat och vatten.

”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna…” eller hur det nu brukar sägas. För det är så det ofta hanterats sett i den lilla skalan: det är kvinnan som tagit hand om hem och barn för att mannen ska kunna förkovra sig. Och ren förkovran har det väl bara varit i familjer där det dessutom funnits en nivå till nedanför så att inte kvinnan på egen hand behövt odla den mat som behövs.

I vårt tidevarv har vi dopat det ett snäpp till. Med hjälp av uppgrävd olja och kol, från urtida växter och djurs växtkraft, har vi sett till att göra det enklare att fixa vårt levebröd. Fast de som får betala i det fallet är de som kommer efter oss – ALLA kommande generationer – men också människor i fattiga och utsatta delar av världen.

Om DU (eller jag) vill ägna dig åt annat än din rena överlevnad i form av mat och vatten och annat akut för stunden så förutsätter det alltid att någon annan fixar maten åt dig. Annars kommer du att dö. Att du vill förverkliga dig och göra något som är kul eller känns meningsfullt eller bara tillverka och sälja ofantligt med en meningslös pryl förutsätter ALLTID att någon annan producerar mat du kan äta.

Det här förstås inget nytt eller revolutionerande. Det är saker som inte behöver sägas eller förklaras (även om jag efter den här sommaren verkligen stundtals undrar om folk tror att mat bara är något som magiskt finns i affären).

Men att jag skriver det här nu beror på min egen sommar. Min egen privata sommar.

Jag har alltid haft en inre konflikt, en konflikt mellan att ägna mig åt det jag tycker är viktigt och det jag tycker är kul. Jag har pluggat biologi och miljövetenskap men ändå stundtals trillat tillbaka i min längtan att få ägna mig åt mina kreativa sidor.

I sommar har jag lagt mina världssamveten åt sidan. (Försökt i alla fall.) Jag har tagit långsemester. Jag fixar inte med huset. Jag tar inte hand om min trädgård. Mina odlingar i trädgårdslandet torkar bort och dör, och det handlar inte bara om torkan utan om att jag nogsamt ansträngt mig att inte prioritera det. Det faller äpplen från äppelträden och jag låter dem falla och försöker att inte ens ha dåligt samvete. Och jag är världens mest oinspirerade mamma. Barnen vill ändå inte hitta på något annat än att sitta vid sina datorer, och jag låter dem hållas. Jag struntar i rimliga läggningstider och vettiga mattider och gemensamma måltider och låter dem huvudsakligen hållas. Och även om jag har dåligt samvete (det finns inte en Sanne utan dåligt samvete) så låter jag det ändå vara så.

För i sommar prioriterar jag det där andra. I sommar ägnar jag mig åt skrivande. Kreativt meningslöst skrivande som inte har någon bäring på överlevnad, vare sig för mig själv eller mänskligheten. Jag gör det bara för att jag vill. För att jag har velat det så länge. För att jag behöver det för att komma vidare. För att jag behöver den här luckan.

Fast behöver är alltid ett relativt begrepp. Det vi alla behöver är mat och vatten och skydd mot faran.

Egentligen är skrivande på den nivån omöjligt i min situation. Jag är ensamstående mamma. Det finns ingen annan som tar över och sköter markservice, ingen annan som tar över föräldraskapet, ingen annan som odlar så att vi får mat på bordet. Jag ägnar mig åt lyxlirande som inte är relevant för en person i min position. Jag är traditionellt den som borde stå bakom en framgångsrik man ;-) Å andra sidan kan man fråga sig vem som egentligen har rätt att kliva upp på den där positionen och förvänta sig att någon annan människa ska täcka upp för hens matbehov? Men nej, en ensamstående mamma är förstås den sista som ska göra det.

Så jag vet detta. Jag vet att det jag gör går emot allt rimligt, alla principer. Jag borde ägna mig åt att diska, tvätta, laga kläder och odla mat samt åt att lära mina barn om världen.

Nå. Överlag tror jag inte jag är mer förtappad än de flesta av er. Jag bara tänker på det mer. För vem är mer synlig när hon prioriterar annat än överlevnad än en ensam mamma?

Civilisationen, döden och klimatet

Värme. Värmebölja. Det har varit varmt precis hur jävla länge som helst nu. Varmt och torrt. Fast torrt har vi ofta på somrarna, så även om torkan började mycket tidigare än den brukar och därmed tagit ännu hårdare på naturen och grödorna än vanligt, så är det ändå värmen som är mest knäckande. Jag är en sådan där som tycker att 22 grader är optimalt och allt däröver blir jobbigt. Det var nu väldigt länge sedan temperaturen sjönk under 22 grader annat än korta stunder på natten. Och jag vadar därför runt i någon sorts konstant groggy känsla, där det inte riktigt går att tänka och absolut inte går att GÖRA något.

Klimatförändringarna är HÄR. NU. Det här är en grads global uppvärmning, och redan fastnar väderlägena i något som knappt är hanterbart, som bara blir genomlevande av dagarna istället för att faktiskt leva. Och jag tänker på tipping points och självförstärkande cirklar, att det här bara är början – och sedan orkar jag inte tänka mer. För även om jag tror att den är sommaren får fler människor att fatta att det här är allvar, så tvivlar jag tyvärr allt starkare på att tillräckligt många kommer att fatta, att tillräckligt mycket kommer att göras och att det ens skulle vara möjligt att stoppa de processer som redan är igång.

Jag vill inte tänka undergång, apokalyps. Så jag försöker att inte tänka.

Men det påverkar på så många andra sätt. Mentalt alltså.

För jag försöker tänka skrivande. Försöker ägna mig åt mitt bokskrivande. Men det är svårt. Dels för att värmen gör det svårt att tänka. Men också för att skrivandet, skapandet, kulturen… det har liksom en aspekt av att lämna något efter sig. Knyta ihop mänskligheten bakåt och framåt. Allt människan lämnat efter sig av kulturaspekter genom årtusenden.

Tanken på de som kommer efter, tanken på att de kan läsa, lyssna, uppleva det som vi lämnat efter oss, det är sånt som liksom hjälper när tanken på ens egen dödlighet är tung. Att skriva böcker är ett sätt att lämna något efter sig, att göra sig själv lite mindre dödlig. Det är en stärkande och motiverande tanke.

I alla fall när man kan tänka sig mänskligheten som många generationer framåt.

Den tanken känns inte längre så självklar som den brukat. Människans förmåga att optimera för sig själv för stunden och oförmåga att tänka på långsiktiga konsekvenser gör att framtiden känns ytterst osäker.

Jag vill inte tänka undergång. Jag vill inte vara pessimist och alarmist. Jag vill ha hopp. Eller åtminstone låta bli att tänka framåt på det viset. Ta det som det kommer. Tänka att det faktiskt inte är upp till bara mig att rädda världen. Tänka att jag faktiskt gör vad jag kan.

Men mitt skrivande… Om mina böcker blir klara så vill jag liksom gärna att de ska kunna finnas kvar i en framtid. Att det ska finnas en framtid där böcker är relevanta.

Keep the channel open

Jag snubblade över den här texten: Zadie Smith: dance lessons for writers.

Jag började läsa den, men kom i ärlighetens namn inte så väldigt långt – det är en lång text, på engelska, och jag var/är trött, och ganska snabbt kom texten ändå huvudsakligen in på personer jag inte i första hand förknippar med dans.

Men den här biten i början vill jag gärna spara:

“There is a vitality, a life force, an energy, a quickening that is translated through you into action, and because there is only one of you in all of time, this expression is unique. And if you block it, it will never exist through any other medium and it will be lost. The world will not have it. It is not your business to determine how good it is nor how valuable nor how it compares with other expressions. It is your business to keep it yours clearly and directly, to keep the channel open.”

(Martha Graham.)

Och: för mig, som ägnat mig helhjärtat åt både skrivande och dansande, så känns kopplingen mellan dans och skrivande på ett sätt ganska självklar. Skrivandet är som att sätta ihop en stor koreografi, väva ihop olika delar med olika karaktär och olika syfte och binda ihop det till något som blir intressant och levande.

Och så den fysiska känslan. Den fysiska känslan av något jag vill förmedla. I dansandet gör jag det på det uppenbara sättet, men i skrivandet letar jag efter de ord som ska kunna få läsaren att känna samma fysiska förnimmelse som jag.

… och egentligen borde jag nog förklara det där bättre? Men jag behöver ägna mig åt mitt brödjobb, och om jag inte trycker på publicera nu så blir det här bara liggande bland utkast.

Don’t kill your darlings – feed them!

Kill your darlings! säger man ju.

Och det har ju jag också gjort ibland (och då menar jag inte bokstavligt; det var inte jag som dödade honom oavsett vad mina skuldkänslor ibland hävdar).  Men ju mer jag tänker på det så tänker jag att det tvärtom är darlingsarna man ska mata och hålla i liv. För det är de som gör saker värdefulla.

Det där som sticker ut. Det som går utanför det rationella och logiska och förväntade. Det som är lite för extravagant, lite för konstigt, lite för ologiskt – det är det som ger mervärde, det som gör det värt det.

Vad skulle böckerna om Narnia ha varit om C S Lewis hade rationaliserat bort garderoben som leder till Narnia och den där lyktstolpen i skogen?

Och för egen del: det där lösryckta textutkastet från nästan tjugo år tillbaka i tiden – det är typiskt sånt där som skulle räknas som en sådan där darlinggrej man borde städa bort. Det är liksom alldeles för mycket – på vissa sätt. Men det är också det som ger nerv och känsla. Och i sig är skäl nog för mig att trots allt fortsätta skriva.

Städar jag bort älsklingarna blir det bara tråkigt och meningslöst.

Dispositioner och pusselskrivande

När man pratade om skrivande i skolan så betonades alltid vikten av att göra en disposition. Oavsett om det handlade om diskuterande svenskuppsatser eller skönlitterära texter så betonades disposition som en av de allra viktigaste sakerna. I princip var budskapet att utan en disposition kan man inte skriva. I alla fall inget som är värt att läsa.

För mig har det där alltid varit ett irritationsmoment. Det funkar inte för mig att tänka på det sättet. Har jag en struktur och en plan så har jag den i huvudet. Och annars kommer den efterhand som jag skriver. Gör den inte det så får jag improvisera. Men det löser sig.

Ibland har jag trots allt försökt skriva dispositioner. Men det har ställt till mer än det hjälpt. Så jag har gett upp de försöken.

Länge höll jag dock fast vid att skriva kronologiskt. Dels för att det var så jag lärt mig att göra och det kändes logiskt. Men sett i backspegeln så inser jag att det ju inte fanns något annat sätt att göra det, då när skrivande gjordes med penna på papper. Blyerts gav lite flexibilitet, men inte mycket.

Numera är datorn mitt skrivredskap. Och det ger en enorm flexibilitet: jag kan skriva ner saker när de dyker upp och flytta runt efterhand.

På ett sätt innebär det att jag i alla fall ibland och i alla fall till viss del använder mig av dispositionstanken. Eller i alla fall de bitar av den som passar mig. Men det är fortfarande inte en avsiktlig Disposition TM, inte ett Nu Ska Jag Sätta Mig Och Göra En Medveten Struktur För Det Här TM. Jag gör det när jag vill, om det passar, utifrån behov.

Men det som är betydligt intressantare och ett mycket större steg är att jag numera släppt kronologitanken. Jag har inte ens ambitionen att skriva från början till slut. Jag skriver lite här och lite där, utifrån inspiration och lust och vad som faller på plats. Lägger pussel.

Det tog emot i början. Så kan man ju inte göra, ju! Men nu när jag vant mig vid det så är det väldigt skönt. Mycket mer avslappnat. Ja, det är rörigare. Men det kan jag ta.

Det radikala i att beskriva hur saker borde vara och risken att det går spårlöst förbi

En av de saker man kan göra, en av de ambitioner man kan ha, om man skriver ”fiction” (skönlitteratur, men vad heter det på svenska när det inte handlar om text utan om film eller liknande?), är att ”ta upp viktiga frågor”. Alltså: man tycker att något i världen är problematiskt eller fel, och så berör man på något vis det ämnet i det man skriver/skapar.

Det där kan man ju göra på olika sätt. Ett sätt är att belysa det som är fel genom att beskriva det som är fel på ett tydligt sätt så att läsaren  ser felet och förstår vad som är fel. Det kan i sin tur bli en del av ”storyn”, plotten, och bidra till att leda historien framåt, eller rentav vara upprinnelsen till det man skriver om.

En annan variant är att istället beskriva saker så som man tycker de rimligen ska vara. Beskriva en tillvaro där saker är på det sätt man tycker att de borde vara i verkligheten, fastän de inte är det.

På ett sätt är den senare varianten radikalare. Och trots det är den ganska otacksam. Den bygger ingen intrig. Den riskerar faktiskt att gå spårlöst förbi, inte noteras av läsaren, om den inte är väldigt tydlig eller läsaren är väldigt medveten på det aktuella området. Och det hör liksom till sakens natur att det som beskrivs måste passera mer i förbigående, just för att det inte kan bygga intrig, och därmed ökar liksom risken att det man vill lyfta fram bara går spårlöst förbi.

Det är liksom bara småbarnsböcker som kan beskriva en okomplicerad bra fin tillvaro utan problem. En bok för vuxna, eller ens större barn, som kan sammanfattas ”de levde lyckliga från början till slut” finns väl knappast.

Så den radikala varianten ”i förbigående beskriva saker på ett sätt som vore drömmen” ger liksom ganska små krusningar på vattnet jämfört med varianten ”beskriva något som är skit”. Och ändå… ändå är det så förbannat önskvärt med det.

Det är väl liksom något som tangerar att bygga förebilder. Och att långsamt långsamt flytta kontinenter.

Det är sånt jag funderar över stundtals i mitt skrivande och när jag funderar över hur det jag skriver uppfattas.

Frågan jag inte klarar att svara på – varför är det så?

– Så vad är det för bok du skriver?

Jag fick frågan innan idag. Eller någon variant av den i alla fall. Det är den självklara första frågan när man [jag] säger att man [jag] skriver på en bok. Förstås.

Den som ställer den där frågan till mig får nästan aldrig något svar. Eller ett väldigt undvikande svar. Eller ett svar i stil med att det där klarar jag inte om att prata om.

Jag inser att det nog är ganska udda, för att vara mig. Jag pratar utan några påtagliga problem om de allra flesta saker; väldigt många saker pratar jag med glädje om och kommer jag igång så är det nog ibland svårt att få tyst på mig.

Men Boken (TM)… där tar det stopp.

Och jag tycker själv det är intressant. Jag tycker själv att det är värt att bena i vad problemet är – även ”här ute i det fria”, i den här bloggen där jag skriver om det mesta, men inte om just bokskrivandet.

För just det, jag klarar inte ens av att skriva om det :P

Så… vad beror det på?

Tja, en bit av det är att jag fortfarande har förbannat dåligt självförtroende när det kommer till bokskrivandet. Jag vet annars vid det här laget att det finns en hel drös människor som tycker att jag skriver bra, både när det handlar om faktatexter och annat på jobbet och när det kommer till det jag skriver här i bloggen. Jag vet att jag kan skriva. Men samtidigt är både jobbskrivandet och bloggskrivandet saker där innehållet är det allra viktigaste, även om det är en bonus att språket är bra etc. Men när jag ska skriva en bok så är kvaliteten på själva texterna på ett helt annat sätt det bärande, självändamålet. Och samtidigt har jag egentligen ingen riktig feedback på det området. Jag har inte en susning om jag är usel, medioker eller bra. Och då har jag svårt att stå för skrivandet. Svårt för att stå för att jag vill och hävda att jag kan när det ju kan visa sig att jag faktiskt är riktigt jädra skitkass.

Fast det där säger ju inget om det faktum att jag inte kan klara av att prata om vad det är för bok?

Nä…

En bit i det handlar om en oförmåga – och ovilja – att definiera. Det problemet har jag på andra områden också. Till exempel inom biologin. När jag pluggade biologi så handlade mycket om att definiera och kategorisera och klassificera. Hur mycket är det av ditten och hur mycket av datten och hur samverkar de? Jaha, då är det en sådan här vegetationstyp. Och det här naturområdet är viktigare och värdefullare än de andra, på grund av det här och det här. Jag är riktigt jävla kass på sånt. Jag jobbar inte med sånt längre. Jag har också svårt för att kategorisera människor. Och jag stämmer ju själv aldrig in på de enkla kategoriseringarna av människor, och har alltid mått dåligt av effekterna av när folk vill placera mig i en kategori jag inte stämmer med. Och på samma sätt har jag svårt att definiera det jag skriver. En definition och en kategorisering innebär alltid att man förenklar, och därmed också alltid utesluter saker.

Men den viktigaste biten är nog att jag är rädd att bli dömd på förhand. Att jag alltför många gånger i livet fått höra nedvärderande kommentarer baserade på klädsmak eller smak på andra områden. I de sammanhang jag nu rör mig skulle mycket av det jag en gång fick skit för snarast ses som coolt nörderi. Men tja, mina spår sitter djupt. Jag är beredd på så många nedsättande kommentarer bara jag yppar en gnutta av det jag skulle kunna definiera min bokstory som. Barnsligt. Banalt. Jag är säkerligen överdrivet nervös på området, jag vet. – Och samtidigt inser jag att det finns en risk att jag själv skulle fnysa (om än kanske tyst) om någon presenterade ett bokprojekt så som jag själv skulle bli tvungen att beskriva det här om jag blev tvungen att förenkla.

En brist på självkänsla. En enorm brist på tron att det här riktigt håller. Och ändå. Ändå kan jag efter alla dessa år fortfarande inte släppa tanken, utan ändå envisas skiten med att vilja skrivas och utvecklas.

Och kanske kanske borde jag öva på att kasta mig utför det där stupet och försöka svara på frågan. Även om jag kommer att känna mig som en enda stor blobb av rodnad. Kanske vore det nyttigt. Kanske är det inte riktigt så farligt som jag tror.

Eller så är det just precis så farligt som jag tror. Den risken är ganska stor, faktiskt.

Men vem fan vill läsa en bok som inte ens författaren vågar tala om vad den handlar om?

 

Tillägg en stund senare:

Tanken slår mig: Jag började skriva boken under högstadiet. Det var den tid när jag var som allra mest utsatt pga avvikande smak, inte passade in, och det fanns vissa människor som var påtagligt elaka om allting som var påtagligt jag. Alltså: boken är uppkommen i den kontexten. Och jag har egentligen aldrig kunnat prata om boken. Kanske ligger en del av roten till det just i tidpunkten för uppkomsten och livet i stort under den perioden?

Berättelser vid en annan brasa

Nu ska jag berätta en hemlis: Det finns en blogg till.

För jag har försökt få igång mitt skrivande igen. Det där andra, eller ursprungliga, skrivandet: mitt bokskrivande. Och jag har tusen tankar och saker att stöta och blöta. Och förbannat dåligt självförtroende. Så dåligt självförtroende att jag inte riktigt klarar av att stå för vare sig bokskrivandet eller tankarna. Eller knappt ens erkänna det, liksom. Och dessutom tror jag att alla har alldeles för höga förväntningar på det jag ska åstadkomma, där också, och det gör det liksom ännu värre, för jag tror bara att ni kommer att bli besvikna.

Å andra sidan så behöver jag ju verkligen stödet där. Ännu mer, liksom, på nåt vis. Speciellt om jag ska kunna våga tro på det, och kunna tro att det är något som är värt att finnas utanför min egen slutna fantasivärld.

Men nej, de flesta av er kommer jag inte att släppa in där, i den bloggen. Det är så det måste vara. Men ni som fått nyckeln och kan ta er in och sitta framför brasan och höra mig berätta mina tankar om mitt skrivande: kom gärna och hälsa på ibland? För det betyder väldigt väldigt mycket.

Slut på säsongen-tankar

Idag har jag sett det sista avsnittet av säsong 3 av Reign. Och säsong 4 visas i sin originalkanal och finns ännu inte på svenska netflix. Så i nuläget och för överskådlig framtid finns inget mer jag kan se av Reign.

Ja, den tog sig igen efter Francis död.

Så vad har jag då fått med mig från serien – om man bortser från vad jag tidigare skrivit om?

Tja, en känsla av att väldigt många av huvudkaraktärerna tycks kunna komma upp med en briljant, strategisk och genomtänkt plan för hur man ska slingra sig ur en situation i princip medan de står och pratar, planer av ett slag jag inte skulle komma på ens om jag fick flera dagar på mig. Samt känslan av att det händer ofantligt mycket hela tiden och att de historier min fantasi knåpar ihop är så innehållslösa och intrigfattiga och jämförelsevis enkla att jag borde lägga ner varje tanke på att skriva något som någon vill läsa.

Inte så upplyftande egentligen.

Hur bra behöver man vara på något för att få lov att ägna sig åt det?

En gång i tiden hade jag egentligen bestämt mig för att satsa på dansen. Men omgivningens påtalanden om hur tuff branschen var, hur få jobb, hur dålig lön, hur hård konkurrens och så vidare, fick mig att fega ur och aldrig våga försöka när det väl var dags…

… vilket jag ju ångrade några år senare, och försökte igen. Fast då hade oddsen hunnit försämras av den där faktiska detaljen om ålder som är så central i sådana sammanhang. Och kanske var det inte min värld ändå. Men jag är ändå, trots det totala magplask mitt nya försök slutligen landade i, glad att jag faktiskt försökte.

Jag tror jag hört Ingemar Stenmark berätta om en lärare han hade som sa att det där med skidåkningen kommer du aldrig att kunna leva på eller ha som jobb. Men det gick ju uppenbarligen.

Oavsett vad för något man drömmer om att göra så är ju egentligen budskapet ett jantelagsbudskap: Det finns redan alldeles för många som vill ägna sig åt det där. Och du ska fan inte tro att du är bättre än någon av de andra, så det är lika bra du lägger ner och struntar i det. Lägg av, lägg ner, låt bli.

Det där mal i mitt huvud nu också, vad gäller skrivandet. Jag är inte bäst, det vet jag. Jag kämpar som en blå för att åstadkomma något som förmodligen på sin höjd är medelmåttigt. Och det finns redan alldeles för många författare. Varför ska jag?

Fast jag vill. Är det meningen att man ska låta bli allting man vill och tycker är kul bara för att man inte är bäst i klassen? Eller vem ska bestämma vilka områden den regeln i så fall ska gälla på? Om jag skriver för att jag vill det, på min fritid, även om det inte är fantastiskt bra, varför ska jag då ändå ständigt känna att jag borde låta bli för att det finns andra som är bättre och för att all historier redan är skrivna.

Det är ju bara de som vågar skita i det som har en chans att lyckas, eller hur?