Tag Archives: skrivande

Dispositioner och pusselskrivande

När man pratade om skrivande i skolan så betonades alltid vikten av att göra en disposition. Oavsett om det handlade om diskuterande svenskuppsatser eller skönlitterära texter så betonades disposition som en av de allra viktigaste sakerna. I princip var budskapet att utan en disposition kan man inte skriva. I alla fall inget som är värt att läsa.

För mig har det där alltid varit ett irritationsmoment. Det funkar inte för mig att tänka på det sättet. Har jag en struktur och en plan så har jag den i huvudet. Och annars kommer den efterhand som jag skriver. Gör den inte det så får jag improvisera. Men det löser sig.

Ibland har jag trots allt försökt skriva dispositioner. Men det har ställt till mer än det hjälpt. Så jag har gett upp de försöken.

Länge höll jag dock fast vid att skriva kronologiskt. Dels för att det var så jag lärt mig att göra och det kändes logiskt. Men sett i backspegeln så inser jag att det ju inte fanns något annat sätt att göra det, då när skrivande gjordes med penna på papper. Blyerts gav lite flexibilitet, men inte mycket.

Numera är datorn mitt skrivredskap. Och det ger en enorm flexibilitet: jag kan skriva ner saker när de dyker upp och flytta runt efterhand.

På ett sätt innebär det att jag i alla fall ibland och i alla fall till viss del använder mig av dispositionstanken. Eller i alla fall de bitar av den som passar mig. Men det är fortfarande inte en avsiktlig Disposition TM, inte ett Nu Ska Jag Sätta Mig Och Göra En Medveten Struktur För Det Här TM. Jag gör det när jag vill, om det passar, utifrån behov.

Men det som är betydligt intressantare och ett mycket större steg är att jag numera släppt kronologitanken. Jag har inte ens ambitionen att skriva från början till slut. Jag skriver lite här och lite där, utifrån inspiration och lust och vad som faller på plats. Lägger pussel.

Det tog emot i början. Så kan man ju inte göra, ju! Men nu när jag vant mig vid det så är det väldigt skönt. Mycket mer avslappnat. Ja, det är rörigare. Men det kan jag ta.

Det radikala i att beskriva hur saker borde vara och risken att det går spårlöst förbi

En av de saker man kan göra, en av de ambitioner man kan ha, om man skriver ”fiction” (skönlitteratur, men vad heter det på svenska när det inte handlar om text utan om film eller liknande?), är att ”ta upp viktiga frågor”. Alltså: man tycker att något i världen är problematiskt eller fel, och så berör man på något vis det ämnet i det man skriver/skapar.

Det där kan man ju göra på olika sätt. Ett sätt är att belysa det som är fel genom att beskriva det som är fel på ett tydligt sätt så att läsaren  ser felet och förstår vad som är fel. Det kan i sin tur bli en del av ”storyn”, plotten, och bidra till att leda historien framåt, eller rentav vara upprinnelsen till det man skriver om.

En annan variant är att istället beskriva saker så som man tycker de rimligen ska vara. Beskriva en tillvaro där saker är på det sätt man tycker att de borde vara i verkligheten, fastän de inte är det.

På ett sätt är den senare varianten radikalare. Och trots det är den ganska otacksam. Den bygger ingen intrig. Den riskerar faktiskt att gå spårlöst förbi, inte noteras av läsaren, om den inte är väldigt tydlig eller läsaren är väldigt medveten på det aktuella området. Och det hör liksom till sakens natur att det som beskrivs måste passera mer i förbigående, just för att det inte kan bygga intrig, och därmed ökar liksom risken att det man vill lyfta fram bara går spårlöst förbi.

Det är liksom bara småbarnsböcker som kan beskriva en okomplicerad bra fin tillvaro utan problem. En bok för vuxna, eller ens större barn, som kan sammanfattas ”de levde lyckliga från början till slut” finns väl knappast.

Så den radikala varianten ”i förbigående beskriva saker på ett sätt som vore drömmen” ger liksom ganska små krusningar på vattnet jämfört med varianten ”beskriva något som är skit”. Och ändå… ändå är det så förbannat önskvärt med det.

Det är väl liksom något som tangerar att bygga förebilder. Och att långsamt långsamt flytta kontinenter.

Det är sånt jag funderar över stundtals i mitt skrivande och när jag funderar över hur det jag skriver uppfattas.

Frågan jag inte klarar att svara på – varför är det så?

– Så vad är det för bok du skriver?

Jag fick frågan innan idag. Eller någon variant av den i alla fall. Det är den självklara första frågan när man [jag] säger att man [jag] skriver på en bok. Förstås.

Den som ställer den där frågan till mig får nästan aldrig något svar. Eller ett väldigt undvikande svar. Eller ett svar i stil med att det där klarar jag inte om att prata om.

Jag inser att det nog är ganska udda, för att vara mig. Jag pratar utan några påtagliga problem om de allra flesta saker; väldigt många saker pratar jag med glädje om och kommer jag igång så är det nog ibland svårt att få tyst på mig.

Men Boken (TM)… där tar det stopp.

Och jag tycker själv det är intressant. Jag tycker själv att det är värt att bena i vad problemet är – även ”här ute i det fria”, i den här bloggen där jag skriver om det mesta, men inte om just bokskrivandet.

För just det, jag klarar inte ens av att skriva om det :P

Så… vad beror det på?

Tja, en bit av det är att jag fortfarande har förbannat dåligt självförtroende när det kommer till bokskrivandet. Jag vet annars vid det här laget att det finns en hel drös människor som tycker att jag skriver bra, både när det handlar om faktatexter och annat på jobbet och när det kommer till det jag skriver här i bloggen. Jag vet att jag kan skriva. Men samtidigt är både jobbskrivandet och bloggskrivandet saker där innehållet är det allra viktigaste, även om det är en bonus att språket är bra etc. Men när jag ska skriva en bok så är kvaliteten på själva texterna på ett helt annat sätt det bärande, självändamålet. Och samtidigt har jag egentligen ingen riktig feedback på det området. Jag har inte en susning om jag är usel, medioker eller bra. Och då har jag svårt att stå för skrivandet. Svårt för att stå för att jag vill och hävda att jag kan när det ju kan visa sig att jag faktiskt är riktigt jädra skitkass.

Fast det där säger ju inget om det faktum att jag inte kan klara av att prata om vad det är för bok?

Nä…

En bit i det handlar om en oförmåga – och ovilja – att definiera. Det problemet har jag på andra områden också. Till exempel inom biologin. När jag pluggade biologi så handlade mycket om att definiera och kategorisera och klassificera. Hur mycket är det av ditten och hur mycket av datten och hur samverkar de? Jaha, då är det en sådan här vegetationstyp. Och det här naturområdet är viktigare och värdefullare än de andra, på grund av det här och det här. Jag är riktigt jävla kass på sånt. Jag jobbar inte med sånt längre. Jag har också svårt för att kategorisera människor. Och jag stämmer ju själv aldrig in på de enkla kategoriseringarna av människor, och har alltid mått dåligt av effekterna av när folk vill placera mig i en kategori jag inte stämmer med. Och på samma sätt har jag svårt att definiera det jag skriver. En definition och en kategorisering innebär alltid att man förenklar, och därmed också alltid utesluter saker.

Men den viktigaste biten är nog att jag är rädd att bli dömd på förhand. Att jag alltför många gånger i livet fått höra nedvärderande kommentarer baserade på klädsmak eller smak på andra områden. I de sammanhang jag nu rör mig skulle mycket av det jag en gång fick skit för snarast ses som coolt nörderi. Men tja, mina spår sitter djupt. Jag är beredd på så många nedsättande kommentarer bara jag yppar en gnutta av det jag skulle kunna definiera min bokstory som. Barnsligt. Banalt. Jag är säkerligen överdrivet nervös på området, jag vet. – Och samtidigt inser jag att det finns en risk att jag själv skulle fnysa (om än kanske tyst) om någon presenterade ett bokprojekt så som jag själv skulle bli tvungen att beskriva det här om jag blev tvungen att förenkla.

En brist på självkänsla. En enorm brist på tron att det här riktigt håller. Och ändå. Ändå kan jag efter alla dessa år fortfarande inte släppa tanken, utan ändå envisas skiten med att vilja skrivas och utvecklas.

Och kanske kanske borde jag öva på att kasta mig utför det där stupet och försöka svara på frågan. Även om jag kommer att känna mig som en enda stor blobb av rodnad. Kanske vore det nyttigt. Kanske är det inte riktigt så farligt som jag tror.

Eller så är det just precis så farligt som jag tror. Den risken är ganska stor, faktiskt.

Men vem fan vill läsa en bok som inte ens författaren vågar tala om vad den handlar om?

 

Tillägg en stund senare:

Tanken slår mig: Jag började skriva boken under högstadiet. Det var den tid när jag var som allra mest utsatt pga avvikande smak, inte passade in, och det fanns vissa människor som var påtagligt elaka om allting som var påtagligt jag. Alltså: boken är uppkommen i den kontexten. Och jag har egentligen aldrig kunnat prata om boken. Kanske ligger en del av roten till det just i tidpunkten för uppkomsten och livet i stort under den perioden?

Berättelser vid en annan brasa

Nu ska jag berätta en hemlis: Det finns en blogg till.

För jag har försökt få igång mitt skrivande igen. Det där andra, eller ursprungliga, skrivandet: mitt bokskrivande. Och jag har tusen tankar och saker att stöta och blöta. Och förbannat dåligt självförtroende. Så dåligt självförtroende att jag inte riktigt klarar av att stå för vare sig bokskrivandet eller tankarna. Eller knappt ens erkänna det, liksom. Och dessutom tror jag att alla har alldeles för höga förväntningar på det jag ska åstadkomma, där också, och det gör det liksom ännu värre, för jag tror bara att ni kommer att bli besvikna.

Å andra sidan så behöver jag ju verkligen stödet där. Ännu mer, liksom, på nåt vis. Speciellt om jag ska kunna våga tro på det, och kunna tro att det är något som är värt att finnas utanför min egen slutna fantasivärld.

Men nej, de flesta av er kommer jag inte att släppa in där, i den bloggen. Det är så det måste vara. Men ni som fått nyckeln och kan ta er in och sitta framför brasan och höra mig berätta mina tankar om mitt skrivande: kom gärna och hälsa på ibland? För det betyder väldigt väldigt mycket.

Slut på säsongen-tankar

Idag har jag sett det sista avsnittet av säsong 3 av Reign. Och säsong 4 visas i sin originalkanal och finns ännu inte på svenska netflix. Så i nuläget och för överskådlig framtid finns inget mer jag kan se av Reign.

Ja, den tog sig igen efter Francis död.

Så vad har jag då fått med mig från serien – om man bortser från vad jag tidigare skrivit om?

Tja, en känsla av att väldigt många av huvudkaraktärerna tycks kunna komma upp med en briljant, strategisk och genomtänkt plan för hur man ska slingra sig ur en situation i princip medan de står och pratar, planer av ett slag jag inte skulle komma på ens om jag fick flera dagar på mig. Samt känslan av att det händer ofantligt mycket hela tiden och att de historier min fantasi knåpar ihop är så innehållslösa och intrigfattiga och jämförelsevis enkla att jag borde lägga ner varje tanke på att skriva något som någon vill läsa.

Inte så upplyftande egentligen.

Hur bra behöver man vara på något för att få lov att ägna sig åt det?

En gång i tiden hade jag egentligen bestämt mig för att satsa på dansen. Men omgivningens påtalanden om hur tuff branschen var, hur få jobb, hur dålig lön, hur hård konkurrens och så vidare, fick mig att fega ur och aldrig våga försöka när det väl var dags…

… vilket jag ju ångrade några år senare, och försökte igen. Fast då hade oddsen hunnit försämras av den där faktiska detaljen om ålder som är så central i sådana sammanhang. Och kanske var det inte min värld ändå. Men jag är ändå, trots det totala magplask mitt nya försök slutligen landade i, glad att jag faktiskt försökte.

Jag tror jag hört Ingemar Stenmark berätta om en lärare han hade som sa att det där med skidåkningen kommer du aldrig att kunna leva på eller ha som jobb. Men det gick ju uppenbarligen.

Oavsett vad för något man drömmer om att göra så är ju egentligen budskapet ett jantelagsbudskap: Det finns redan alldeles för många som vill ägna sig åt det där. Och du ska fan inte tro att du är bättre än någon av de andra, så det är lika bra du lägger ner och struntar i det. Lägg av, lägg ner, låt bli.

Det där mal i mitt huvud nu också, vad gäller skrivandet. Jag är inte bäst, det vet jag. Jag kämpar som en blå för att åstadkomma något som förmodligen på sin höjd är medelmåttigt. Och det finns redan alldeles för många författare. Varför ska jag?

Fast jag vill. Är det meningen att man ska låta bli allting man vill och tycker är kul bara för att man inte är bäst i klassen? Eller vem ska bestämma vilka områden den regeln i så fall ska gälla på? Om jag skriver för att jag vill det, på min fritid, även om det inte är fantastiskt bra, varför ska jag då ändå ständigt känna att jag borde låta bli för att det finns andra som är bättre och för att all historier redan är skrivna.

Det är ju bara de som vågar skita i det som har en chans att lyckas, eller hur?

 

För det är fortfarande lika svårt

Letar efter en gammal text. Snubblar över den här från i januari 2015: Att det ska vara så förbannat svårt att vara sann mot sig själv. Och inser hur fruktansvärt relevant det jag skriver där är i mina funderingar kring att plocka upp min gamla bok, i känslorna och avvägningarna kring det. Den där konstanta inre striden, kraven på att kunna motivera för mig själv varför jag ska göra något som inte är meningsfullt eller konstruktivt, risken för att vara banal och känslosam…

Och så funderar jag kring det faktum att de första länkade texten ovan är från mitt känslomässiga surrande i början av 2015, och sedan bara några månader senare kom älsklingens dödliga cancer och ändrade alla förutsättningar för precis allting. Och alla eventuella önskningar och behov av att väcka liv i en något mer fantasiromantisk del av mig… fick snällt gå och gömma sig.

Och nej, det här inlägget är förstås inte ett dugg begripligt och sammanhängande om man inte läser allt det jag länkat till ovan. Och poängen är väl kanske allra mest att saker mal runt och återkommer.

Strävan efter en känsla och en hållning

Det är så märkliga saker det där…

På ena sidan allt det där som kräver eftertanke, överväganden, ställningstaganden, beslut, hanterandet av 27 år till av livserfarenhet, balansgången i vad jag vill skildra och vad jag vill spara till en annan gång och disponera det material som virvlar runt. Konkreta saker och massor med tankeverksamhet.

Och på andra sidan något som på ett sätt kan beskrivas som en kroppshållning. Ett känsla och en tanke som kan åstadkomma en kroppshållning som i sig rymmer en hel fantasivärld och kan göra en om inte oövervinnelig så i alla fall ge kraft att genomleva en hel del jobbigheter. Och den där strävan efter den där känslan som ger den där kroppshållningen, den där där känslan i en massa muskler, den där hållningen som i sin tur ger en massa känslor och kraft, den strävan finns liksom både i dansen och i skrivandet och i sången.

Och det låter ju egentligen bara jättekonstigt, eller hur?

Men det är den där strävan, och den inre… vibration (i brist på bättre ord) den hänger samman med, som liksom är drivkraften. Och lagom tills jag glömt bort dess existens så är den där och pockar på uppmärksamhet igen.

Men även om dansen, sången och fantasiskrivandet hänger samman i den där känslan, den där strävan, så väcks de på olika sätt. För medan dansen och sången i någon mån väcks ur musiken och kroppen liksom hakar på, så väcks det där skriv- och fantasibehovet ur ett behov av att fly verkligheten och skydda mig mot något. Fantasin som skydd inte bara mot elakheter utan även mot meningslöshet, tristess och annat.

Min bok och min kluvenhet

Av anledningar jag inte riktigt orkar ge mig in på att förklara just nu går jag och letar reda på min bok. Min bok, boken jag en gång började skriva 1989.

Jag har ett så kluvet förhållande till den. Jag var bara fjorton när jag började skriva den. Jag hann ändras. Utvecklas. Både skrivmässigt och i övrigt. Jag skrev klart boken och började om igen. Fler gånger. Den ändrades under tiden. Personerna bytte namn. Och kvaliteten på boken är väl därefter: bitvis en aning förvirrande och osammanhängande.

Jag har släppt den. Jag är inte nöjd med den: jag vet inte vad den har för riktning, för syfte, vad den vill säga. Känner inte att jag kan stå för den. Att om den alls ska duga något till så behöver den arbetas igenom, från början till slut, bli mer genomtänkt, ha en riktning, knytas in i ett större sammanhang… Jag har gett upp den, bestämt mig för att den inte duger, att den får gömmas undan för gott.

Ändå lever den kvar i mig. Ändå återvänder jag, gång efter annan, till tanken på att väcka den till liv, fullborda den.

Och det finns två vägar att göra det, egentligen. Den ena är att acceptera den som den i sina huvuddrag är, bara slipa den. Den andra är att faktiskt ge sig på det stora stora projektet att tänka till och bygga ut min värld – och det är ett enormt krävande, tidsödande projekt, ett projekt som kräver att jag faktiskt helhjärtat satsar.

Båda vägarna har sina fördelar. Ingen av vägarna övertygar mig.

Men jag plockar fram och bläddrar. Bläddrar i pärmen med utskriften av hela boken i sin senaste version. Fastnar och läser och hittar formuleringar som liksom fortfarande känns alldeles och helt rätt.

Och bläddrar i mappen med blandat arbetsmaterial: brev och kommentarer från vänner som fått läsa. Kommentarer som faktiskt bär mig i känslan av att det finns något här. Fastän jag själv avfärdar min bok som egentligen inte alls bra nog. Och jag hittar mina egna gamla noteringar: Funderingar som behöver lösas. Trådar och idéer för en fortsättning.

Och jag känner så mycket. Så mycket värme. Så mycket kluvenhet.

Det är luckorna, det som fattas, det jag måste bestämma, som är det jobbiga. Den gigantiska tröskeln.

Den senast ihopknåpade daterade anteckningen verkar vara från 1999-07-06. Det vill säga precis efter att jag kommit hem från Brekille och träffat älsklingen för allra första gången. Och det har egentligen inget med vartannat att göra, det är bara ett konstaterande.

Jag både vill och inte vill. Vill men orkar inte.

 

Och det sägs så ofta: det är alldeles för många som vill bli författare. – Fast det är ju inte att jag vill bli författare. Det är att jag har ett behov av att skriva. Och egentligen började skrivandet lika mycket där, i fantasins värld. Det finns fortfarande en längtan att få utlopp för det.

 

När jag började skriva boken så var det handskrivet på kollegieblock som gällde. Men senaste versionen är utskriven på dator – inplitat på brorsans Amiga. Jag tror att disketterna finns någonstans… Och jag trodde att vi hade fört över det på datorn här, att det skulle finnas någonstans på vår nuvarande stationära. Men jag hittar det inte.

Recension: Hallahem 1 & 2

Jag har då och då drällt inom Hamrelius bokhandel i Malmö på lunchen, gått ett varv och tittat på utbudet. Inte minst har jag brukat passera barn & ungdomsavdelningen. Och bland de böcker som jag lyft på och tittat på och funderat på om man kanske borde skaffa hem och läsa har de två hittills utkomna böckerna om Hallahem varit:

Tänk om du en dag fick veta att hela ditt liv varit en lögn, att du egentligen tillhör en annan värld. En värld där det finns troll, vittror och magiska väsen. Det är precis vad som händer i detta spännande äventyr, som tar ett nytt grepp på vad som gömmer sig i svenska skogar och berg. Här blandas myten om bortbytingar med urban fantasy.

I Hallahem, en hemlig stad belägen djupt under ett berg, lever tolvåriga Torun som tillhör Vitterfolket. En dag råkar Torun och hennes bästa vän Auda höra något som inte var ämnat för deras öron. Hallahem hotas av människorna, men någonstans finns en flicka som kan hjälpa dem att rädda staden. Men vem är hon, och varför är hon så viktig?

Tilda lever i människornas värld, men känner sig annorlunda. När ödet för henne samman med Torun ställs de tillsammans inför svåra prövningar, och snart vilar hela Hallahems framtid på deras axlar. Ju mer de får veta om varandra och sitt ursprung, desto mer blir de varse om att sanningar kan göra mer ont än lögner.

Fast jag är ju inte målgruppen. Och även om jag har i alla fall ett barn som borde vara i målgruppen åldersmässigt, så inbillar jag mig inte ens längre att det ska vara lönt att jag ska köpa hem något till honom och tro att han läser det.

Nå. Hamrelius bokhändel lägger ner. Och har utförsäljning. Och med 70% rabatt på alla böcker så bestämde jag mig slutligen för att köpa de där två böckerna.

Jag har läst dem nu. (För några dagar sedan.) Och mitt intryck är… tja, spretigt :-D

Egentligen tycker jag språkligt sett ganska illa om den första boken, Staden under berget, till att börja med. Det är som att det inte är färdigbearbetat – eller, jag skulle inte ha släppt iväg en text i det skicket.

Det är till exempel alldeles för långa stycken. Ett stycke kan vara typ en hel sida, och då är det liksom inte ens så att hela stycket handlar om samma sak, utan det kan vara stycken som egentligen borde delats på fyra-fem ställen för att få till ett bra flyt. Nu blir det istället bara lång staplad text. Nästan som när folk inte upptäckt att man kan radbryta sina inlägg på facebook.

Det är också alldeles för ofta uppradande av information som det känns som att författaren insett måste komma med, hänvisande bakåt i tiden på sätt som känns osmidigt. Intryckt på märkliga ställen.

Sammanfattningsvis saknar texten flyt. Den känns inte otvungen. Ibland funderar jag över om författarna verkligen bitit ihop och skrivit början av boken fastän de inte vill och tycker det är skittråkigt, för att det är något som måste göras. Men det ger i alla fall alldeles för mycket skoluppsatskänsla.

Trots detta fortsätter jag läsa. För det är ändå något med historien som håller mig fast. Och ju längre jag kommer i boken, desto mindre staplande och mer ledigt blir språket. Som att författarna har kommit till delar de tycker är kul att skriva eller är bekväma med att skriva. – Fast det där uppradandet av hur mycket text som helst i ett enda stycka, utan att dela upp i det som liksom hänger samman i en tanke, fortgår genom båda böckerna, även om det mildras efterhand.

Ja, boken är tillräckligt fängslande för att jag trots allt ska läsa klart den ganska kvickt. Och den energin räcker till för att jag ska läsa även andra boken. Även om drivet i historien är något sämre i andra boken. Eller kanske det är mindre lockande att få veta vad som ska hända? Inte lika mycket känsla av att jag måste få veta hur det går. Detta trots att den språkliga trögheten är mindre i andra boken.

Sammantaget: språkligt sett är jag inte imponerad – snarast stör jag mig ganska mycket och får kämpa med att tränga undan irritation. Samtidigt gillar jag världen som byggs upp och historien som utspelas och karaktärerna.

Jag tycker böckerna är läsvärda. Fast jag önskar att man hade lagt mer krut på språklig bearbetning. Men jo, jag kommer att leta fram tredje boken när den kommer ut 2017.