Category Archives: Idéer

Mervärde till tågresan: natur- och kulturguide om det jag ser utanför fönstret

Jag var ute och åkte tåg häromdagen. Ja, jag gör ju det ganska ofta: jag är tågpendlare sedan många år och egentligen van att åka samma sträcka dag ut och dag in. Fast i nuläget distansarbetar jag för det mesta.

I alla fall: den här dagen åkte jag åt andra hållet jämfört med vad jag brukar. Och det är väl ofta den sortens saker som behövs för att man ska slås av självklara saker. För jag satt och funderade över vilken väg tåget skulle komma att gå, mer på detaljnivå: skulle jag komma att passera genom “snyggskog” eller inte? (Ja, det är sånt jag funderar på när maj är som vackrast och bokarna just slått ut.)

Och då slog det mig: Jag vill ha en natur- och kulturguide till pågatågsresorna.

Så här: När man på olika sätt försöker få folk att välja kollektivtrafik istället för bil så letar man ofta efter mervärdena med kollektivtrafiken och lyfter fram dem och hittar sätt att förbättra dem.

Och… när jag sitter där på tåget så har jag ju all möjlighet i världen att sitta och lyssna på en guide som berättar om det som finns därutanför: natur, byggnader, anekdoter om personer som bott där, historier om vad ortnamnen kommer av. Och nej, jag menar inte att det ska följa med en guide på tåget. Jag menar att man ska ha förinspelade guider.

För tågen går ju samma fasta sträckor hela tiden. Till och med tiden sträckan tar stämmer ju för det mesta ganska väl.

Jag tycker alltså att det borde vara fullkomligt självklart att spela in “guidade turer” för de olika pågatågssträckorna, inspelade guideturer som jag kan ladda ner till telefonen och lyssna på. Inpratade av kända skånska profiler, kanske? Det kan till och med finnas flera varianter för olika sträckor: en allmän, en mer naturinriktad, en kulturinriktad, en med märkliga gamla skrönor…

Det vore ett fantastiskt mervärde för pågatågsresorna!

Jag vill ha notifieringar från min affär

Jag har några kilometer till närmsta mataffär. Och där försöker jag handla så mycket som möjligt – för det är viktigt att de finns kvar, och det är viktigt att det finns en efterfrågan på deras ekovaror, och dessutom är det på det hela taget en bra affär.

Men de har inte allt.

Det finns också andra mataffärer på hanterbart avstånd. Några cirka en mil bort som jag besöker hyfsat ofta. Några ett par mil bort som jag besöker mer sällan. De här affärerna besöker jag för att komplettera det som saknas i min närmsta affär. Främst vad gäller miljömärkta och ekologiska produkter som inte finns här i den närmsta.

Med vissa varor funkar det smidigt: de varor jag behöver på de andra ställena finns liksom hemma för det mesta och jag kan köpa dem när jag har vägarna förbi. Tvål, disk- och tvättmedel, torrvaror, frysvaror.

Men med andra saker är det knepigare. Färskvaror av sådant slag som inte finns hemma hela tiden, som det rentav kommer leverans av ganska sällan. Ekologiskt lokalslaktat lokalproducerat kött. Eller kycklinglårfilé från Reko. Eller ekologisk butternutpumpa. Och så vidare.

För som det är nu så kan det mycket väl vara så att jag inte kommer inom just den affären som hade just den där saken under den perioden de hade det. Och så får de slänga för att inte rätt kunder kom. Men hade jag vetat så hade jag ju sett till att dyka upp!

Och alltså, för mig är det sådant som skulle vara rimligt i reklamutskick. “På måndag får vi leverans av färskt kött från Gröna gården!”, typ. Men det är ju inte så nutidens reklamutskick ser ut. Reklamutskick går ut på att tala om att något är billigt, och har grundprincipen att det ska manglas ut samma saker till hundratals butiker samma vecka. Precis motsatsen till vad jag vill ha, alltså.

Jag skulle istället vilja ha en tjänst där jag hos varje butik kan bocka för att när de får leverans av de här varorna som får jag en notifiering.

Och jag tror att det skulle vara bra både för mig, för de engagerade mataffärerna och för miljön.

Loppisbil

Häromdagen hade jag vänner här. I vårt samtal hamnade vi på utsorterade saker. Som kläder man rensat ut när man gått igenom garderoben. Och så blir de ståendes i en kasse eller låda (eller flera) som man ska lämna iväg… någon gång framöver. Eller andra saker man rensat ut – leksaker, böcker, porslin, och så vidare.

Som sagt var. Man rensar, samlar ihop, och så blir det stående. För man hinner inte lämna iväg det just då. Det är inte lönt att åka iväg med bara så få saker. Och så vidare. Så det blir kvar… länge. Tar plats och är i vägen och påverkar möjligheten att hålla ordning. I värsta fall försämrar det möjligheten att ha överblick och veta vad man har och inte har och man riskerar att köpa saker man inte behöver. Och man drar sig för att fortsätta sortera och gå igenom mer, fastän det skulle behövas, för då vet man att det blir ännu fler lådor och kassar stående med saker man borde lämna iväg. Och det hinner man inte. Eller det är i alla fall en väldigt tråkig sak att lägga tid på.

Jag tror att vi är många som mest hela tiden har sådana där kassa och lådor och annat med saker som ska lämnas iväg. Och då slog det mig: skulle man inte kunna ha en loppisbil som kör runt och hämtar upp saker med jämna mellanrum?

Sopbilen har ju hämtning med jämna mellanrum.
Glassbilen kör runt och säljer glass efter schema.
I vissa områden kommer farligt avfall-bilen då och då.
Så kan man då inte ha en loppisbil som kör runt och hämtar upp det som folk vill lämna iväg?

På det sättet slipper man att det blir en massa småkörarturer med förhållandevis stora utsläpp för att bli av med en kasse böcker eller en kasse kläder. Och så kan man veta om att det datumet kommer loppisbilen, så till dess ska vi ha rensat ut det här för att få med det. Kanske blir det lättare att komma till skott när man vet att man också snart och smidigt kan bli av med det utsorterade.

Det känns som att det borde vara en rationell lösning?

Jag har glömt hur man gör för att våga gå all in

Jag fascineras av saker omkring mig. Stora projekt av skilda slag. Folk som genomför grejer, på alla möjliga skalor.

Som att titta på dokumentärer om filmer och TV-serier. Robin of Sherwood, med mängder av tankar och idéer och research och kostymer och samordning och resor och stuntmän och djur och statister och catering till oändliga mängder med människor. Och i uppförstorad skala (typ gånger många tusen) med Sagan om ringen-filmerna.

Eller personer som startar företag. Tar den där idén de kläckt, ordnar med utvecklingsarbetet för att fixa produkten, bygger upp produktion och verksamhet och raggar upp pengar och marknadsför och så vidare.

Eller de som sätter upp en teaterföreställning. Skriver en bok. Ordnar en stor fest. Och så vidare.

Jag är mäkta imponerad av alla människor som får idéer – stora idéer – och sedan genomför dem. Människor som orkar med hela den där apparaten. Som orkar samordna en massa människor. Som vågar och orkar (ja, orkar!) tro på att saker går att genomföra. Och som orkar tro på att det är värt det, orkar tro på att det de vill göra är viktigt och bra nog för att tillåta de problem som uppstår. Som en lagom dos vansinne, bortprioritering av andra ansvarsområden (som socialt umgänge eller städning).

Jag blir imponerad.

Och ruskigt trött av att tänka tanken på allt jobb.

Men mest blir jag nog avundsjuk. För jag har glömt hur man gör för att våga gå all in på det där sättet.

Nej, det är inte så att jag aldrig har velat eller kunnat eller varit sådan. Jag har ju varit där. Okej, inga gigantprojekt. Men alltså, vi spelade trots allt in en film med en massa människor inblandade när jag var typ tolv, i alla fall till stor del på mitt initiativ. Och jag har varit drivande i att ordna studentfester. Och jag har sytt en massa kläder jag designat själv, och skrivit egna pjäser och böcker (jaja, nu ska vi inte diskutera kvalitet :-)). Och renoverat lite hus. Och så vidare.

Men alltså, jag har tappat det.

Och visst, en del av det tappade jag redan som ganska liten, i den här allmänna skiten med folk som trycker ner en i skorna och talar om att det man vill göra inte är vettigt eller bra eller värdefullt – bara för att det inte faller dem i smaken eller inte passar in  deras mallar, och man är dum nog att tro dem. Men jag inser ju att jag behöll en del av det ändå, för jag har som sagt var åtminstone genomfört en del saker senare.

Det riktiga avbräcket är föräldraskapet. Ansvaret för någon annan. Det här att veta att oavsett vad jag sätter igång så förväntas jag alltid kunna släppa det med ett par minuters varsel för att rycka ut/in akut. Det här att jag alltid kommer att behöva fixa mat och ta hand om disk, och vad jag än vill hitta på så kommer jag aldrig att kunna ägna mer än kanske en timme per kväll åt det – aldrig några sammanhängande sjok av tid. Och det här att veta att vad jag än hittar på så kommer alltid någon del av omgivningen, och därmed som en effekt även jag själv, att tycka att alla prioriteringar som inte sätter mina barn först av allt, att vara av ondo. Och på de premisserna kan jag aldrig gå all in. På de premisserna kommer allting alltid bara bli halvmesyrer.

Därför blir jag trött vid blotta tanken på att genomföra något stort projekt. Inte för att det på något vis borde vara omöjligt i sig…

Trist bemötande av inlämnad idé

För ett tag sedan kläckte jag en bra idé, tyckte jag. Jag ville ha kundvagnar vid busshållplatser och tågstationer som ligger i anslutning till externa handelsplatser etc. Som Svågertorp – det var på Svågertorp jag kom på idén – men idén är förstås användbar på massor av ställen.

Idén finns närmre beskriven här.

Eftersom jag tyckte det var en bra idé, och flera bekanta höll med, så vände jag mig till bland annat Malmö stad på twitter. Där fick jag besked om att den rätta vägen att lägga fram den sortens förslag var via den här sidan. Så det gjorde jag. Jag beskrev i korthet samt skickade länken till mitt blogginlägg.

Efter ett par veckor kom svaret, med rubriken “Färdigbehandlat ärende”:

Svågetorpstationen tillhör inte Malmö stad i sin helhet. Det är Järnhusen och Trafikverket som samäger stationen. Man skall vända sig dit med förslag.

Så jag svarade:

Hej!

Det här svaret visar bara att ni inte ens läst vad jag skrivit. Mitt förslag rör i huvudsak handelsområet eller vad det heter, alltså inte stationen. Det är dessutom ett generellt förslag, där Svågertorp var ett exempel eftersom det var där jag var när jag kom på idén. Och det var Malmö stad på twitter som ansåg att det var via den här förslagsfunktionen jag skulle framföra idén.
Det här tycker jag var ett fullkomligt uselt bemötande, helt enkelt.

Och en vecka senare kom ett nytt svar, återigen med rubriken “Färdigbehandlat ärende”:

Hej!
Någon måste vara ansvarig för detta, kommunen kommer att ta ut en årlig avgift.

Ja, jo, självklart, det begriper jag också. Men alltså, ändå. Lite trevligare än så kan man väl ändå bemöta? Även om man tycker det är en skitkass idé så borde man kunna bemöta med lite mer engagemang? För jag har tidigare fått intrycket av att Malmö stad verkligen är intresserade av att utveckla staden i en positiv riktning, både för miljö och människor. Men det här är ju verkligen inget som uppmuntrar allmänheten att komma med idéer.

Inköpslista till jul?

Under de gångna veckorna har jag brottats många gånger med det här med att köpa ekologiskt kontra den tid det tar att ränna runt för att få fatt i det och den samtidiga viljan att handla i mataffären inne i byn. Jag vill ju köpa så vettigt som möjligt och ändå handla hemma. I år har dessutom orken och tiden räk sämre än vanligt till det här med att flänga runt till många affärer inne i stora staden efter jobbet.

Och ja, jag har frågat affären i byn om ett antal av de saker jag verkligen ville ha fatt i. En del har de lyckats fixa, annat inte. Men det slog mig på sluttampen, när jag satt och skrev “riktig” inköpslista inför riktiga julmatshandlandet några dagar innan jul, att egentligen borde jag förstås ha skrivit ihop en lista och lämnat till handlaren i byn: det här vill jag att ni tar hem till jul. Me allt från mandelmassa och citrusfrukter till julskinka.

Och ja, det är en bra och tillmötesgående affär, som nog hade uppskattat den sortens förfrågan om man framförde det på rätt sätt :-)

Idag dök tanken upp igen, när jag med vänner diskuterade problemet med allt överblivet kött i affären så här på juldagen. Att lämna en beställningslista till affären inför jul, där man meddelar vad man vill köpa av till exempel kött, vore ju ett sätt att minska mängden överblivet kött efter jul. Och när jag tänker på det så har jag en vag känsla av att det nog kan vara så det fungerade fortfarande ungefär när jag var en pytteliten flicka på landet? Eller i alla fall strax dessförinnan?

Det gör ju förstås inget åt problemet att man faktiskt måste använda alla delar av de djur som slaktas, men underlättar planering i “produktionsleden”.

Men till nästa jul kanske jag ska lämna en beställninglista till affären i slutet av november? Jag ska i alla fall höra med dem hur de ser på saken.

 

Jag vill ha kundvagnar vid busshållplatsen

För en vecka sedan var jag på Svågertorp och snurrade rundor. För er som inte vet så är Svågertorp ett sånt där externhandelsområde i Malmös absoluta utkant. Ikea, Bauhaus, Biltema, Jysk och allt sånt där.

Svågertorp är också en station för pågatågstrafik. Fast tågstationen ligger i den absoluta ytterkanten av området. Det går dessutom bra med bussar nuförtiden: två olika busslinjer och åtminstone den ena (kanske båda?) har tiominuterstrafik.

Men de allra flesta som åker till Svågertorp tar förstås bilen dit. Det är så det är planerat, det vore lögn att hävda annat.

Jag åkte i alla fall buss dit. Visserligen stannar mitt pågatåg där, men jag kom att liksom hamna “mellan tåg” tidsmässigt, så buss från jobbet till Svågertorp passade bättre. Jag hamnade på en hållplats riktigt nära affären jag skulle till. (Jag skulle till en tygaffär för att köpa vitt fluff att stoppa mellan skumgummi och tyg i projektet klä om den trasiga Ikeasoffan så den håller ett tag till.) Jag fixade det jag skulle, vilket innebar att jag fick en stor säck med vitt fluff och lite annat att bära med mig. Inte tungt men lite otympligt. Så när jag var klar gick jag och tog bussen en hållplats, bort till tågstationen, för att sedan en stund senare kunna kliva på tåget vidare hemåt.

På det hela taget gick det alltså riktigt smidigt. Bra bussförbindelser, bra tågförbindelser, inga löjliga avstånd egentligen inom externhandelsområdet (eller vad det nu heter). Egentligen funkar det ganska bra att ta sig dit utan bil. Men de flesta åker ändå bil dit.

Då slog det mig:

Jag vill ha kundvagnar vid hållplatserna.

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.

Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle funka.

Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.

Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.

För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…

Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?

(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.
Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle gå runt.
Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.
Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.
För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…
Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?
(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

Men om jag betalar mellanskillnaden, då?

Jag försöker köpa ekologiskt och miljöanpassat när det går, det vill säga när det finns att få tag på på ett rimligt sätt.

Samtidigt är det väldigt många som inte gör det. Att de inte har råd är ofta åtminstone en del av skälet. Inte minst gäller det ofta i sammanhang där det inte handlar om enskilda personer. Till exempel kan det handla om föreningar som vill köpa in nåt. Eller en skola som vill ha nåt till alla eleverna. Då är det liksom ofta fråga om att köpa det allra billigaste – och annars blir det inget. Samma sak när det gäller sånt som ska handlas upp; då är det ofta mer eller mindre tvång att man ska välja det billigaste. Och samma sak när någon ska ordna stor fest; då är det som att de tankar och principer folk har i vanliga fall liksom rämnar.

Alltså: väldigt ofta handlar det om tillfällen då det faktiskt blir stora volymer.

Jag skulle vilja upprätta någon sorts fond, som folk kan få pengar ur. Pengar som kan betala den där mellanskillnaden, så att de kan köpa miljömässigt vettiga saker, socialt anständiga saker, som driver utvecklingen åt rätt håll, istället för skitprylarna som får den dåliga utvecklingen att skena.

Ekologiska tröjor med miljöbra tryck åt musikföreningen. Ekologiskt svenskt naturbeteskött istället för nåt importerat från Irland till 60-årsfesten. Och så vidare.

Jag tror det skulle vara ett väldigt effektivt utnyttjande av pengar för miljöändamål.

Jourhavande modmänniska

Jag skulle vilja inrätta en jourhavande modmänniska. Ja, du läste rätt. En jourhavande MOD-människa.

För ofta är det mod som behövs för att viktiga saker ska ske. Och ofta är de som visar mod ganska utsatta och ganska ensamma.

Det kvittar egentligen vilket sammanhang det rör sig om – miljö, genus eller något helt annat. Den som vill förändra världen, få till en omställning, ordna till nya paradigm eller vd det nu kallas, beroende på sammanhang, har det tufft och möter starka motkrafter. I form av härskartekniker, allmän inskränkhet, “så här har vi alltid gjort”, “så där kan man inte göra”, samt gammal vanlig tykenhet. Och an massa andra varianter.

Långt ifrån alla klarar av att hantera allt detta. Och även de som fortsätter kämpa på mår ofta dåligt.

Ibland är det som behövs just bara att få lite stöd. Någon som kommer med glada tillrop, uppmuntrande ord. Någon som kan agera bollplank. Någon som kan hjälpa en att behålla modet. En jourhavande modmänniska, alltså.

För övrigt tror jag att det är en faktor som är väldigt viktig i att stora kommuner ofta ligger längre fram när det handlar om nytänk och framåtanda, bland annat när det gäller miljö. Visst, resurser till genomförande är en del. Men att faktiskt kunna vara flera personer som jobbar med samma saker, vill förändring, och kan stötta varandra mot gamla ingrodda vanor och rutiner och saker som sitter i väggarna, det tror jag ger massor med mer utrymme att faktiskt orka åstadkomma nåt.

Affärsidé för hemmasemestrar?

Det slog mig plötsligt innan idag. Jag såg röran omkring mig därhemma. Tänkte på att det snart är semester. Tänkte på hur skönt det skulle vara att slippa just städningen och disken – eller ja, att det just nu känns som att halva semestern mycket väl kan gå åt till att få ordning.

Det är väl därför folk flyr hemifrån på semestern? För att slippa ifrån röran. Och för att kunna leva överklassliv en stund: ha en tillvaro där det är någon annan som lagar maten, tar hand om disk och städning. Kunna ägna hela den lediga tiden åt sig själv och det man tycker är roligt (oavsett om det är museer eller stranden eller nåt annat).

Så slog det mig att det där kunde vara en affärsidé: anställa hushållerska under semestern. På det sättet kan man semestra hemma. Få den lyxiga semesterkänslan, men utan att behöva resa bort. Klimatsmart. Och skapar nya jobb på hemmaplan.

Ja, den sortens service kostar förstås mer här hemma än på semesterorter i låglöneländer. Å andra sidan sparar man in kostnader för resan och sånt.