Monthly Archives: september 2020

Saknad, inte längtan

I pandemitider fungerar saker annorlunda. Vi ska hålla avstånd till människor, inte umgås på vanliga villkor, stora evenemang är inte tillåtna, och så vidare. Många av de saker människor normalt sett gör kan eller får inte göras. Andra får göras på väldigt anpassade sätt.

Jag kan förstås känna en saknad efter en del av det där. Efter att kunna träffas utan att det är en stor grej. Ta en fika på stan utan avstånd. Gå på en konsert. Dansa folkdans. Det är trevliga saker, saker jag uppskattar. Och saknar.

Däremot känner jag ingen längtan efter att göra dem nu.

Jag längtar inte efter att träffa folk. Längtar inte efter att gå iväg på en coronaanpassad konsert eller distansdansa folkdans med löfte om att alla som känner symptom stannar hemma.

För jag vet att jag inte skulle kunna slappna av och njuta. Jag vet att jag skulle vara fullt upptagen med att fundera över avstånd och handtvätt och hostningar. Hur nära den där personen var jag? Tvättade jag händerna tillräckligt efter att jag åkt tåget? Petade jag mig i ansiktet? Verkade inte hen lite sjuk?

Dessutom vet jag att även om jag har fokus på avstånd och hänsyn hela tiden, så har inte andra det. Väldigt många andra verkar glömma allt sånt där väldigt snabbt när de väl träffar folk. Som att de kopplar av och kopplar bort. Jag förstår inte riktigt hur det där går till, men plötsligt verkar det bara vara väck. Och det innebär ju att det blir dubbelt ansvar för mig. Det räcker liksom inte att jag själv tar ansvar för vad jag gör, jag måste dessutom hela tiden förutse vad andra ska göra. Dessutom gör det tydligen mig till den märkliga. Och skulle jag påpeka så är det ju jag som ställer till med problem på nåt vis.

Det där blir på det hela taget rätt obekvämt. Nej, det blir faktiskt ruskigt obekvämt. Det finns inget trevligt alls i att försöka göra roliga och trevliga saker när man hel atiden måste vara på sin vakt. Och med tanke på hur länge jag kan gå och oroa mig i efterhand så är det ganska lätt att konstatera att det inte är värt det.

Så jag känner ingen längtan efter att delta i coronaanpassade träffar eller konserter. Saknad efter friheten att kunna göra trevliga saker utan att oroa sig, ja. Men ingen längtan efter att delta under nuvarande omständigheter.

Jag stannar mycket hellre hemma och är tråkig.

Inte var väl alla korkade bara för att det var “förr i tiden”?

Förr i tiden var det spågummor och kloka gubbar som sprättade i abborrar och tittade i kaffesump för att kunna tala om hur vädret skulle bli. Folk ville veta, eftersom så många arbetade utomhus med jordbruk.

När vi idag ser “Vädret” på TV, så bygger det på noggranna mätningar och undersökningar. De som arbetar med att försöka förutsäga vädret kallas meteorologer. Till sin hjälp har de …

Så står det i min sons lärobok i fysik och kemi. (Boken om Fysik och Kemi, av Hans Persson, på Almqvist & Wiksell, tryckt 2012.) Min son går i sjätte klass.

Det är ju förstås helt sant att vi har mer sofistikerade metoder att göra väderprognoser idag än man hade förr. Men jag tycker inte riktigt om tonen eller attityden i beskrivningen av hur det var “förr i tiden”. Visst fanns det folk som förlitade sig på rena “spågummor” och liknande. Men det gör det idag också. Men det fanns med all säkerhet folk som hade någon sorts rimligare sätt att bedöma kommande väder genom att titta på olika konkreta tecken på himlen. Sånt som vi lätt avfärdar, som Bondepraktikan och olika lokala traditioner, har säkert ofta åtminstone någon grund i hur det ofta brukade vara vid den tiden på året i det området.

Jag, som är uppvuxen på västra sidan av Skåne, vid kusten, har fått lära mig att om solen går ner i en säck så blir det regn eller dåligt väder nästa dag. Det är på det hela taget ganska logiskt. För det mesta blåser det från väster. Om solen går ner i en säck, alltså solen går ner i ankommande molnfront, så är det “ett väder” på väg in, och då är regn dagen efter ganska sannolikt. Självklart ingen garanti, men en kvalificerad gissning i alla fall.

Jag har väldigt svårt att tro att alla människor “förr i tiden” var korkade. Hade de varit det skulle det knappast lyckas odla etc. Snarast tror jag att åtminstone en del av dem var ganska vettiga och kunde konsten att observera och notera och lägga ihop erfarenheter.

Men vi “moderna” människor verkar ha en förkärlek för att distansera oss från dummingarna förr i tiden och förklara hur överlägsna vi är. Trots att det alltså finns gott om folk i vår tid som tror på minst lika dumma saker.

Om min man hade levt skulle han nu ha berättat om sin religionslärare som sa ungefär “I Afrika, där tror de på pinnar!” med ett hånfullt kluckande skratt. Det är lite grann samma sak.

Söndagsbullar

1 pkt jäst (50g)
5 dl ljummet vatten
lite honung
lite salt
5 dl grovt dinkelmjöl
1 dl kornmjöl
4(?) dl vetemjöl

Jäs en timme.

Baka ut till 12 bullar.

Jäs 30 min.

14 minuter i 220 grader.

Blåregn och stockrosor

Utanför mitt köksfönster, på andra sidan den lilla blåsiga innergården, har jag det vi kallar orangeriet. Det som en gång var bykhus och hönshus. 

Mot den vägg som vetter mot innergården växer blåregn och stockrosor. Blåregnet växer egentligen precis vid sedan om väggen, vid den mur som förlänger orangeriet och förbinder det med uthuset i hörnet av innergården. Men blåregnet klättrar också vidare under/längs takkanten längs hela orangeriet. 

Längs orangeriets vägg växer också stockrosor. Stockrosorna växer alltså under blåregnets utlöpare längs takkanten.

Det är förstås jättefint. 

Blåregnet behöver egentligen klippas kontinuerligt under säsongen. Det skickar ständigt nya bågar och lianer åt olika håll. Och de kryper helst vidare där de får bra fäste i något. Som in under hängrännan på uthuset, och in under takkanten på orangeriet och in under taket. Och det är liksom inte riktigt bra. Det gör att taket på sikt håller sämre. Och bäst är förstås att förebygga problem. Helst bör jag klippa av de nya utväxterna innan de ens tar sig in på dumma ställen. 

Men blåregnet växer förstås som bäst under sommarmånaderna. Det vill säga under den tid stockrosorna blir allt högre och sedan blommar vackert under månader. Då är det väldigt bökigt att försöka klippa blåregnet. Det är ganska bökigt ändå. Men jag vill ju inte trampa ner eller knäcka stockrosorna! Dessutom är det svårt att nå upp vettigt att klippa blåregnet på drygt två meters höjd. I princip behövs stege för att göra det. Speciellt innan det hunnit bli långa lianer. Och stege är förstås ännu knepigare att få till ihop med stockrosorna. 

Kontentan är förstås att det nästan aldrig blir av. Och att jag nu, i slutet av september, står och försöker åtgärda det värsta. Klippa av de längsta lianerna. Lirka ut tvåmetersutväxter inne i orangeriet. Sucka och tänka att det hade varit bättre om jag gjort det tidigare. Och när jag klipper ner stockrosorna för att komma åt så har jag ändå lite dåligt samvete.

För på några av stänglarna blommar det fortfarande rosa stockrosor. 

Det är en konstig höst när minsta förkylning blir ett stort trassel

September. Höst. Förkylningstid.

Det är en ganska naturlig sak att åka på förkylningar efter skolstart. Omständigheterna är dessutom lite speciella i år. Dels har sextonåringen börjat gymnasiet: ny skola, ny kommun, nytt umgänge. Dels har tolvåringen, som inte gått i skola tillsammans med klasskamrater på nästan tre år, plötsligt gått in i klass igen och umgås alltså med jämnåriga igen för första gången på evigheter. Klart som sjutton att det innebär att det blir lätt att bli förkyld.

Första rundan kom när tonåringen hade gått i skolan i ett par veckor (tror jag). Han har haft envis påverkan av pollenallergi hela säsongen, men nu blev det värre och han fick stanna hemma ifall att. Eftersom rekommendationen var att testa för Covid ifall att, och eftersom hans bank-ID tydligen inte har full behörighet (så han inte kan logga in på vårdtjänster) så fick han efter många om och men bli testad på vårdcentralen. (Nej, han hade ingen Covid. Så efter en vecka hemma fick han gå tillbaka till skolan.)

När tonåringen varit hemma ett par dagar fick jag yttepytteont i halsen. Eftersom jag under rådande omständigheter ändå jobbar hemifrån påverkar det inte så mycket. Det största problemet består i att jag inte kan handla mat. Å andra sidan, att som ensamstående förälder inte kunna åka och handla mat är ganska begränsande.

Och eftersom rådande rekommendationer var att man ska testa sig för minsta symptom, så bokade jag test. jag bokade på torsdagen; första möjlighet att bli testad var följande måndag. Det innebär att jag var tvungen att ragga upp någon i bekantskapskretsen som hade möjlighet att åka och hämta mitt ID, bege sig till apoteket mitt på blanka eftermiddagen, komma ut till mig på landet, vänta medan jag testade mig (fy FAN vad äckligt och besvärligt det var!), och sedan åka och lämna mitt test på apoteket igen. (Även mitt test var negativt. Och mitt halsonda var long gone när jag väl fick testa mig.)

Ungefär samtidigt som jag började känna av det där lilla halsonda så nös tolvåringen en del. Så han fick också stanna hemma två dagar den veckan (sen var det helg). Honom testade vi inte ens. Han var ju egentligen inte sjuk. Ingen skulle ha reagerat på det där ett vanligt år.

Jaha. Sen gick det en dryg vecka innan nästa omgång. Halskli på mig och förkylningstendenser på tolvåringen i torsdags för snart en vecka sedan. För min del blev det inte mycket mer än extra trötthet och yttepyttehalsont och lite snorigt. men tolvåringen blev ordentligt förkyld. Och vi bokade test igen, nu för honom och mig, måndag morgon. Nu på drive-in! (Nope, det fanns inte förra varvet.) För om man får ett negativt provsvar får man gå tillbaka till skolan så fort symptomen är borta, och annars måste man vänta 48 timmar förbi symptomslut.

Så den här gången satt vi två personer i en bil på en parkering och följde instruktioner med att hälla saltlösning i näsan, peta långt in i halsen och reta kräkreflexen, peta i näsan och spotta i ett litet provrör. Örk.

Hans provsvar har kommit. Negativt. Mitt har inte kommit än. Han är på bättringsvägen. Jag har inte haft sjukkänsla på flera dagar (men idag kände jag mig lite lite snorigare igen :P )

Och eftersom jag ju är i väntan på provsvar så tycker jag inte jag ska gå och handla. Så två gånger den här hösten (hittills) har lösningen varit att jag kört till affären men suttit kvar i bilen medan tonåringen går in och handlar åt oss.

Det är nog egentligen det där som är det påtagligaste i tillvaron just nu: hur fruktansvärt låst man blir så fort man har minsta lilla känning av något förkylningsliknande. Alla sådana där saker som man i vanliga fall behövt lösa på egen hand till varje pris – nu får man inte göra dem. Istället måste man lösa dem genom andras försorg.

Tyvärr är det – att behöva få andra att hjälpa en och lösa saker åt en – betydligt mer omständligt. Och därmed också mycket mer belastande för en utbränd hjärna.