Monthly Archives: december 2018

Jag kommer inte att lova ett flygfritt 2019

Från olika håll uppmanas sedan ett bra tag tillbaka att man ska ansluta sig till “Flygfritt 2019”. Men nej, jag kommer inte att ansluta mig. Precis som jag tidigare inte gått med i grupper för att sluta flyga, eller ens gått med på att säga att jag ska flyga mindre.

Jag flög senast 2016. Då flög vi till England för att älsklingen skulle hinna träffa gamla vänner igen innan han dog av cancern. Hade det inte varit för älsklingens cancer hade jag inte flugit då.

Dessförinnan flög jag senast år 2000. Och jag var inte en flitig flygresenär innan dess heller.

Med allra största sannolikhet kommer jag inte att flyga under år 2019. Jag känner ingen längtan att flyga, och jag har, som det ser ut nu, ingen anledning att flyga.

Men man vet aldrig vad som händer.

Man vet inte om det plötsligt är någon i familjen som drabbas av sjukdom som kräver behandling långt långt borta för överlevnad. Eller något annat skäl som liksom går utöver det som går att planera för. Jag vill inte utesluta möjligheten att flyga om något extremt händer. Även om jag förstås hoppas att det inte ska ske.

Ja, jag förstår poängen med att visa att man är många som lovar detta tillsammans. Men att lova något sådant… nej, alltså, det funkar inte för mig.

Och alla som känner mig vet rimligen att jag inte flyger. Jag flyger inte på semester (med undantag för de där få tillfällena jag nämnt ovan). Jag flyger inte i jobbet. Reser jag så tar jag tåget, och jag undviker aktivt alla situationer som kräver att jag flyger. Alla som känner mig och vet något om mig vet rimligen om att detta.

Men jag ansluter mig inte till Flygfritt 2019. Det är så mitt ställningstagande ser ut.

Om man bryr sig om klimatet släpper man inte fram en sådan här budget i nuläget

Vi har en klimatkatastrof på ingående, en katastrof som gläntat på dörren och redan smugit in.

I detta läge finns två huvudlinjer:
1. Göra det bästa man kan och mäktar med,
ELLER
2. Förhala, förminska, motarbeta och hävda att problemet inte finns eller är akut.

Alla de politiska grupperingar som INTE vill bekänna sig till linje 2 behöver samarbeta. Det innebär att göra vad man kan för att inte ge linje 2 möjlighet att bestämma kursen.

Om man anser att klimatet är viktigt så prioriterar man det framför andra typer av frågor.

Om man tycker klimatet är viktigt så förhandlar man fram en regeringslösning och en budget som kan gå igenom i en bred lösning, så att man kan hålla linje 2 borta från att bestämma.

Om man INTE är beredd att samarbeta och kompromissa för att hitta lösningar som håller linje 2 borta från den ekonomiska makten i det nu rådande klimatläget, då tycker man inte klimatet är viktigt på riktigt.

Om man släpper fram en budget som minskar anslagen till vår viktigaste miljömyndighet med 40% då tycker man inte på riktigt att klimatet är viktigt.
Då kan man kalla sig grön röst hur mycket man vill. Man är ändå en del i att sabba oerhört mycket av det viktiga arbete som pågår.

Om vårt samhällets strikta uppdelning mellan politik och annat – tankar om Pär Holmgren och miljöpartiet

Pär Holmgren föreslås få en av topplatserna på miljöpartiets EU-vallista.

Jag ska börja med att säga att jag har stort förtroende för Pär, och jag tror han kan göra stor nytta. Dessutom förstår jag till fullo att han känner att det är dags nu. Som det är nu går saker liksom käpprätt åt helvete, och då måste man försöka hitta nya vägar. Jag förstår hans frustration och känslan av att nä banne mig, nu måste jag faktiskt försöka med politiken också.

Tyvärr är min nästa tanke de praktiska problem det här innebär på andra arenor.

Pär Holmgren är en seriös och respekterad expert på klimatområdet. När Pär sagt eller tyckt eller skrivit något är det överlag inget problem att sprida det vidare i kanaler från myndigheten jag arbetar på. Pär Holmgren är en etablerad seriös aktör – och partipolitiskt neutral. Och det där sista är enormt viktigt för en myndighet: det är inte okej att sprida sådant som kan uppfattas som partipolitik.

Visst kan man bjuda in politiker till att tala på konferenser eller på andra sätt uttala sig. Men då ska det helst antingen vara någon som innehar en specifik position och liksom är där i egenskap av sitt ämbete – minister, kommunalråd, nämndsordförande i relevant nämnd eller något liknande – eller så har man bjudit in politiker som representerar olika sidor för att ge balans. Möjligen kan man också bjuda in en före detta politiker ensam. Eller en politiker som jobbar specifikt med ett visst område som samtidigt inte är direkt kontroversiellt.

Men sammanfattningsvis: det är aldrig okomplicerat att sprida det en politiker framför. Det måste alltid vägas, balanseras – är det här neutralt nog? Borde vi balansera upp det på nåt sätt?

Genom att kandidera för Miljöpartiet går Pär Holmgren från att vara enkel och neutral expert till att bli något man måste göra ett övervägande kring varje gång.

Och jag gissar på att det blir samma sak i TV: om TV bjuder in honom till att säga något så är han inte längre experten utan hamnar istället som motståndare till en moderatpolitiker som tycker att det här kan marknadskrafterna lösa. (Kanske är det jättebra att faktiskt placera Pär i det läget. Men ändå.)

Dessutom innebär ju detta förstås att motståndarna kommer att hävda att allt Pär sagt tidigare genom åren inte alls är neutralt. Att allt han sagt om klimatet i själva verket är för att hjälpa miljöpartiet.

För det finns en märklig uppfattning att anledningen till att det är många miljöpartister som jobbar med miljöfrågor innebär att man har en politisk agenda. Att man inte är neutral nog att arbeta med frågorna. Av någon anledning är det väldigt svårt att fatta att det går åt andra hållet: att anledningen till att man röstar på miljöpartiet är att man är insatt i frågorna och ser att miljöpartiet (eller för den delen vänsterpartiet) har den bästa politiken för att åstadkomma de förändringar som behövs.

Och allt det här går på en märklig kollisionskurs med det man väldigt ofta får höra om man är engagerad, till exempel inom miljöområdet: “Du borde engagera dig politiskt!”. För grejen är att det är så himla svårt att kombinera. Så fort man bryter den partipolitiska neutraliteten så anses det som säger som rent fakta plötsligt mindre värt för att man är politiker. Är man politiker antas man säga och tycka och vilja driva igenom saker av egen personlig. Vill man kunna fortsätta som en seriös aktör som får säga hur saker är så förutsätter det oftast att man håller sig borta från partipolitiken.

Jag tycker det är sorgligt. Och jag ser att det ställer till med en massa problem.

Med allt detta sagt: Jag förstår att Pär tar detta steg nu. These are desperate times och man måste försöka. Jag hoppas att han ska slippa alltför mycket av den skit jag beskrivit ovan eller att han ska klara av att hantera den på ett bra sätt. Jag hoppas att folk ska fortsätta se hans expertkunskap och inte avfärda honom som politiker. Jag hoppas att han ska kunna locka människor som annars inte skulle rösta på miljöpartiet att ta det steget i EU-valet så att miljöpartiet får ett större mandat.

Och jag önskar lycka till.