Monthly Archives: mars 2014

Längre om dagens läkarbesök med diverse infällda sidospår

Så den långa versionen då… :-) Eller i alla fall delar av den; en del bitar får nog komma som egna separata inlägg trots allt.

Jag kom alltså hem ohemult sent inatt; efter ersättningsbuss och taxi sista sträckan så kom jag hem strax efter 00.30. Och för att kunna komma säkert i tid till tiden på ögonkliniken skulle jag gå hemifrån kvart i sju på morgonen för att åka med bussen. Och som alltid när man vet att det är för få timmar tills man ska upp och det dessutom är något särskilt som ska hända nästa dag så sov jag inte fullt så djupt som jag skulle ha önskat.

Jag kom i alla fall iväg som jag skulle, trött men i tid och med lite frukost i magen. Väl i Malmö tillät jag mig att slå ihjäl lite av tiden innan jag skulle vara på plats med att ta en kopp kaffe och en slät bulle på kafé. Men sedan traskade jag iväg till kliniken och var nog där en halvtimme innan utsatt tid.

Jag fick sitta in i ett väntrum. En stund innan min utsatta tid fick jag komma in till en sköterska och kolla synen, med glasögon på, på en vanlig synkollstavla. Det gick inte så jättebra :-/ Jag fick också kolla synen på nära håll; där var det inga problem. Sedan fick jag två sorters droppar i ögonen. Den ena skulla vidga pupillerna; den andra minns jag inte vad den skulle ha för effekt.

– Har du solglasögon med dig? Inte? Vad synd, för det vore br att ha sedan när du går härifrån, eftersom effekten kommer att klinga av långsamt, sa sköterskan.

Det kan man ju tänka att det hade varit smidigt att skriva på kallelsen? Eller, hur skulle jag kunna veta det? Jag visste ju inget alls om hur undersökningen skulle gå till.

Nå, jag fick sitta ut i väntrummet igen. Det skulle ta 15-20 minuter innan full effekt skulle uppnås av ögondropparna.

Det var intressant att sakta märka effekten av ögondropparna. På nära håll blev synen successivt allt suddigare, i alla fall med glasögon på; utan glasögon såg jag däremot skarpt på nära håll, men definitivt inte på avstånd. Och när jag smet iväg på toa efter att ha varit där typ en timme så synte det mycket tydligt att pupillerna var ruskigt stora.

Toa, ja. Det var en av de saker jag satt och funderade mycket på där i väntrummet. Det blev ganska tydligt allteftersom jag satt där, att det här skulle komma att ta tid. Och det gjorde mig egentligen inget i grunden. Men det hade varit smidigt att veta i förväg. För att kunna planera sin dag. För att kunna meddela andra på jobbt. Och så. Men på kallelsen hem stod det ju bara dag och tid. Och då brukar det vara den tiden, eventuellt med viss förening, som gäller.

Här var det tydligen så att man kom hit, och tiden var någon sorts riktmärke som angav ordningen på patienter. Och det satt stora anslag i väntrummet där det påpekades att det här var en akutmottagning och att turordningen därmed berodde på olika personers behov etc och att tider var ungefärliga. Vilket blev extra konstigt eftersom ju en stor del av oss som satt där hade kallelse och tider, fast just till denna akutmottagning. Och det som överraskade mig mest var att det verkade finnas något system för att faktiskt kunna komma dit akut, och få ett nummer och sitta tills man fick komma in. Varför hade ingen tipsat om det? Det hade jag varit beredd att göra många gånger under de här veckorna… Men jag trodde allt måste gå genom vårdcentralerna nuförtiden?

Ja, det där med toa, det satt jag också och tänkte på, som sagt var. Det är ju en av de mer stressande sakerna med att sitta i ett väntrum på en akutmottagning eller liknande: man måste sitta kvar där hela tiden, för man vet aldrig när det blir just ens tur. Och ju längre tiden går desto kissnödigare blir man och desto närmre den där okända tidpunkten när det kommer att bli min tur kommer man, och ja… det är ju inte så lyckat, för när man slutligen kommer in så är man vrålkissnödig. – Skulle de inte kunna sätta upp en skylt i väntrummen där de klargör hur de gör? Kunde de inte bara skriva typ ”Om du behöver gå på toa: gör det! Vi ropar upp dig igen efter några minuter om du gått på toa första gången!” – Eller hur de nu gör.

I alla fall, den här gången tog jag faktiskt mod till mig och rusade på toa ett snabbt varv. Utan att någon hann ropa upp mig.

Och efter långt mer än tjugo minuter fick jag komma in till läkaren. Hon undersökte och tittade och hittade inget som såg konstigt ut. Men hon skulle säga till en sköterska att ta bilder av gula fläcken, och sedan skulle jag få komma in igen.

Så jag satt ut i väntrummet en lång stund till. Och så fick jag komma in till en ny sköterska och fotografera gula fläcken, och så var vi inne i ett rum till och gjorde någon sorts undersökning eller fotografering till. Och sedan fick jag vänta i väntrummet igen. Och slutligen fick jag komma in till doktor igen, och hon droppade en ny omgng ögondroppar och kollade mina ögon ett varv till och gjorde någon tryckmätning och något annat.

Det slutliga utlåtandet tror jag kan sammanfattas så här:

Hon hittar inga skador eller fel på mina ögon, inget onormalt. Inga ålderförändringar på gula fläcken. Inget fel på synnerven (även om den var ganska ljus i kanten?). Inget som helst skäl att tro att det är någon hjärntumör eller något annat sjukligt.

Sannolik förklaring: stress, som i kombination med astigmatismen ger dessa effekter. Lösning: försöka ta det lugnare, samt i alla fall strunta i ”krökningarna”. Och de bör försvinna med tiden – men är i alla fall inte farliga.

Och så fick jag gå därifrån, efter två och en halv timme. Med en lättnad som jag fortfarande har lite svårt att ta till mig.

Lättnad över att få livet tillbaka

Jag är trött. Trött efter intensiva dagar, för lite sömn och allmänning anspänning. Och bara för att det är vanlig torsdagkväll. Och det finns så många tankar att blogga ur mig, så många ändar att börja i.

Men jag börjar i den här:

Även om det är svårt att ta till sig och våga lita på att det är lugnt, att det är okej, att det inte är någon fara, så är det ändå en stor sten som lyfts från mitt bröst.

När jag gick hem från bussen ikväll så insåg jag att jag hade fått livet tillbaka. Att plötsligt så vågar jag tro på sommarens semester, minstingens skolstart och annat längre fram i tiden igen. Inte som saker som kanske kanske måste hända utan mig – och att lite någonstans försöka vänja sig vid den tanken, eller helst undvika tankarna alls för att inte fastna i jobbigheter – utan som riktiga saker i en riktig värld, saker att se fram emot och glädjas åt. Det är att få livet tillbaka. Att få framtiden tillbaka.

Ja, det är svårt att leva utan framtid. Det är väl därför jag har så svårt för det här pratet om att man ska leva i nuet, för nuet är ju så beroende av framtiden. Utan framtid blir det mest tomhet kvar, någon sorts panikartat urkramande av det sista i filpaketet.

Och det låter säkert patetiskt att det känns så stort att få besked om att något ofarligt är ofarligt. Inbillningssjuka och hypokondri och överdrivet och så vidare. Nå, men det är så det funkar.

Efter doktorn

Ingen fara, säger doktorn.

Nu ska jag bara lyckas få det att landa i magen och hjärtat och tro på det. Och inte fastna i tankar om att jag kanske missat att säga eller förklara den där enda saken som skulle gett ett helt annat utlåtande.

Ja, det kommer längre inlägg senare. Eller flera. Just nu orkar jag nog inte.

Äntligen svar från H&M!

Svar från H&M

För bakggrundshistorik:

Inlägg 1

Inlägg 2

(Svaret kom efter att jag slutligen kontaktat H&M via twitter och de bett mig mejla.)

Biffar på svarta okokta bönor

Dag 1: blötlägg 1,5 dl svarta bönor. Byt vatten på dem vid tillfälle under det närmsta dygnet.

Dag 2:

Häll av vattnet från bönorna och skölj dem. Skala två vitlöksklyftor och skär grovt. Mixa bönor och vitlök i matberedare. Häll i ett ägg och tre msk vetemjöl och fortsätt mixa. Smaksätt med salt, peppar, timjan. Stek biffar i smör.

Servera med potatismos och en sås gjord på creme fraiche och citron (saft och rivet skal).

Detta gjorde jag lite improviserat igår. Fascinerande nog gick det hem hos hela familjen. Tioåringen deklarerade från början att han inte ville ha så mycket, men tog ändå om och åt en rejäl portion. Femåringen åt ganska lite som vanligt men sa inte ett knyst om att det skulle vara fel på maten, och när jag frågade honom gjorde han tummen upp. Heureka!

Och mitt i alltsammans känner jag mig priviligierad

Fast inte på det sätt man brukar mena. Inte för att jag lever i Sverige, med hyfsad jämställdhet. Inte för att jag kommer från levnadsvillkor där jag fått en dräglig uppväxt materiellt och mentalt. Inte för att jag har ett vettigt jobb och en inkomst och så där. Utan just för att jag haft turen att hittills klara mig undan allvarliga sjukdomar. Genetiskt och slumpmässigt priviligierad. Inte så att jag aldrig drabbats av nåt, men än så länge har jag trots allt klarat mig bra.

Jag hoppas innerligt att jag ska fortsätta höra hemma bland dessa priviligierade. Jag hoppas så innerligt att det inte ska ta slut nu.

Två dagar

Två dagar.

Om två dagar, minus några timmar, ska jag till läkare. Och kanske få någon sorts besked. Eller bara nya besked om väntan.

Jag väntar. Huvudet mal.

Två dagar. Under dessa dagar ska jag åka tåg, bo hotell, gå på konferens, åka tåg igen och komma hem riktigt sent kvällen innan jag sedan har läkartid på morgonen. (Plus att det verkar bli ersättningsbuss sista sträckan och därmed ytterligare senare hemkomst.)

Två dagar till att överleva med malande ångest.

Tankarna vandrar, runt runt runt.

Ögat blir långsamt sämre. Eller, problemen blir mer och mer påtagliga. Det är frekventare. Mer. Känslan av att någon liksom drar i kanterna av saker, in mot ögats mitt. Eller inte känslan, men det är så det ser ut.

(Kan man säga så, att det ser ut på ett visst sätt? Det gör det ju inte. Men för mig ser det ut så. Jag vet att det är fel, att någonting i mig tolkar verkligheten fel.)

Det är förmodligen bisarrt att jag går och oroar mig för att det ska vara en hjärntumör eller nåt sånt. Alltså, hur sannolikt är det egentligen? Om ögat gör konstiga saker så är väl det rimliga första antagandet att det är ögat det är fel på? Vem mer än jag skulle fundera i de banorna som någon sorts förstatanke?

Men nej, jag funkar ju inte så. Om det finns en liten liten risk att det kan vara något sådant, ja då finns risken, och då måste den hanteras. Oavsett hur stor eller liten den är. Procent och promille är ganska ointressanta begrepp i det sammanhanget.

Och något knas är det ju.

För bara några dagar sedan, i helgen, kändes det på något vis återigen som en inte helt omöjlig tanke att det trots allt skulle vara någon utmattningsgrej. Fast nu tvivlar jag igen. Om det vore nåt sånt så borde det ju minska, inte öka?

Samtidigt är liksom min spontana känsla att ögat gör fel. Bryter fel. Att det är något i ögat som inte orkar gör det det ska, inte hänger med. Glaskropp eller lins eller nåt som strejkar. Eller något inuti ögat som liksom drar i något. Inte fan vet jag.

Men jag mal runt. Varv på varv på varv.

Ja, jag borde låta bli att tänka på det. Men det är så lagom lätt, när det finns där och påminner mig hela tiden. Det är liksom inte så lätt att välja bort att titta hela tiden!

Två dagar till att genomleva. Att försöka skaka av sig ångesten, hantera ångesten, försöka tänka på annat. Försöka intala mig att det inte är någon fara, inte få panik – eller att jag i alla fall inte kan göra något åt det i vilket fall så det är lika bra att skita i vilket. (Skita i vilket – ja vad gör det med en i längden?)

Två dagar till att fundera på om jag ska tro att lösningen är sjukskrivning för att vila, nya glasögon, operation, medicinering – eller döden.

Och jag är så jädra kass på att hantera tanken på döden. Jag har så svårt att tänka mig världen förutan mig. Jag vill inte!

Men varför skulle jag skonas? Det är så många andra som drabbas av hemskheter och dör. Jag är ju inte värd livet mer än dem.

Ja, det är lätt att hamna i existensiella frågor och svart.

Jag vill få besked nu. Jag tvivlar på att jag får besked på torsdag. Och det så jobbigt att leva i ångestvakuum

 

Distansarbetar

Blommande scillor.

Överblommade och blommande krokusar.

Blommande balkansippor.

Pärlhyacinter och påskliljor i knopp.

Blommande vintergröna.

Lärkdrill.

Är nyväckt kirskål nyttigare eller mindre nyttig?

För övrigt, en liten sak jag funderade på, för ett par veckor sedan eller så… Då hade kirskålen precis börjat ”vakna”: det fanns gott om små rödaktiga knoppar i jordytan. De såg så lockande ut: så där liksom stinna på nyttigheter, precis som alla groddar och liknande. Och jag blev så nyfiken: är de där nya knopparna av kirskål så där mäktigt nyttiga som de ser ut? För i så fall innebär det ju att trädgården är proppfull av nyttigheter man borde stoppa i sig då när kirskålen vaknar ur sin vintervila.

Men det skulle ju precis lika gärna kunna vara så att de faktiskt inte alls är lämpliga att äta i det skicket :-)

Är det någon som vet?

Den moderna tidens raka linjer

För övrigt noterar jag, att hade jag inte levt i denna moderna tid, med skärmar och raka brädor och böcker och annat, så hade jag vid det här laget ännu inte upptäckt att något är knas med ögat. När jag är ute och jobbar märker jag inte av det, för då finns det inga raka linjer att relatera till.