Category Archives: Föräldraskap

Eller förväntas det vara en aha-upplevelse för en mamma till en trettonåring om det finns en pappa som också kan ta ansvar?

Jag är på vårdcentralen med ena sonen.

Vi behöver boka en ny uppföljande tid.

Jag får förslag på en tid. En tid den där enda dagen när jag räknat med att faktiskt få kunna ta mig in till mitt jobb, till kontoret, dit jag alldeles för sällan kan ta mig på grund av livets hopplösheter och omständigheter.

Jag påpekar detta. Frågar om jag som förälder behöver vara med – ja, det behöver jag. Jag förklarar att den dagen faktiskt inte riktigt funkar, just för att det var den dagen jag tänkte få komma till jobbet.

”Men finns det ingen pappa som kan följa med istället?”

”Nej, han är död”, säger jag.

”Ja, det kunde ju inte jag veta”, säger sköterskan.

Nej självklart inte. Men å andra sidan kunde du ju antagit att om jag uttrycker mig på det sättet, att jag konstaterar att det blir problematiskt för att jag inte kan den dagen, och jag inte alls tar upp möjligheten att det finns någon annan som skulle kunna istället, ja, då kanske det rimligen beror på att det faktiskt inte finns någon pappa som är relevant i sammanhanget? Det kanske är rimligt att anta att jag är den första som borde fundera på den sortens lösningar? Eller förväntas det vara en ahaupplevelse för en mamma till en trettonåring om det finns en pappa som också kan ta ansvar?

Barnfria dar

Barnfri några dagar. För storbarnet är på Jamboree hela veckan. Och lillbarnet, nioåringen, är hos mormor och morfar ett par dagar. Under stor protest och stor ledsenhet vid hämtningen – fast rapporterna säger att han har det bra – för jag behövde kunna få komma iväg till mitt jobb, vara fysiskt på plats där, för att sortera och rensa och packa inför jobbets flytt.

Så jag har jobbat extra långa dagar igår och idag. Och sedan varit ute och målat på kvällen. För när mamma och pappa var och hämtade barn passade pappa på att hjälpa mig att plocka loss verandafönstren igen, för att jag skulle kunna komma åt att måla på de där besvärliga ställena. Och då måste jag ju passa på att måla innan de kommer tillbaka med ungen imorgon, för då ska vi sätta tillbaka fönstren. Så jag parerrar med regn och målar och hoppas det inte ska regna bort. I tisdags kväll vågade jag bara måla insidan av stolparna som inte hade fått någon färg alls hittills, eftersom det skulle komma regn igår morse (och det gjorde det). Igårkväll målade jag insidan av övriga stolpar (som hade fått färg en gång innan), samt ovansidan av plåten. Och ikväll har jag målat samma ställe som i förrgår.

Sent imorgon kväll/natten mot lördag förväntas regn, eventuellt stora mängder.

Intensiva dagar. Igår var jag så trött så trött på kvällen.

Så jag hinner inte tänka och känna så mycket. Det är väl bra på sitt sätt. För ensamheten och saknaden har en annan karaktär när jag är själv hemma, och dessutom håller på med praktiska hussaker.

De allra flesta år sedan barnen kom, från att äldstingen var 1½ år, har barnen varit hos den äldre generationen en vecka. En vecka när vi varit barnfria. En vecka som varit ett skönt avbrott, en möjlighet att leva normalt, som två vuxna – men också en ständig slitning mellan att vilja hinna göra så mycket som möjligt med hus och annat och att samtidigt hinnas umgås på tu man hand. En vecka var alltid alldeles för kort.

Och ibland blev vi förstås handlingsförlamade av annat. Vi hade barnfri vecka och målade tvättstuga när världen plötsligt rasade av Utöya.

Jag tänker på de där barnfria veckorna nu. Det här är en sådan, fast inte en vecka utan bara ett par dagar, och det är bara jag, inte vi.

Och det är lätt att tänka att vi borde använt de där veckorna annorlunda. Prioriterat annorlunda. men nej, det är inte det jag känner. Jag önskar inte alls att vi skulle ha hunnit mindre av det praktiska och att jag skulle haft mer kvar jag var tvungen att klara själv. Möjligen önskar jag att jag haft mer ro i själen, mindre av att ifrågasätta varje steg. Men det är ju inte jag, liksom.

Varför ska jag vilja ge mitt barn bra förutsättningar

[Skrivet i viss affekt samt snabbt och slarvigt eftersom jag borde göra annat.]

Det dyker upp någon sorts filmsnutt i flödet, om vad som är viktigt för barns tidiga utveckling – hur man gynnar sina barns utveckling, gör dem ”smarta” (ursäkta för förenklad beskrivning).

Och jag tänker: Men varför skulle jag vilja hjälpa mina barn med sånt?

Alltså, mina barn är ju ”stora” nu. Val av pedagogiska leksaker och aktiviteter och vad det nu må vara är inte relevanta längre på det sättet som när de var små skruttar. Men visst, på den tiden försökte jag ju tänka på att välja vettiga saker – eller framför allt välja bort skiten, liksom.

Men nu i efterhand tänker jag, som sagt var: Varför ska man vilja hjälpa sina barn med det där? För det ställer ju bara till problem!

Mina barn är smarta av sig själva. De är intresserade och engagerade och suger åt sig kunskap.

Jag har inte tvingat på mina barn kunskap. Jag har bara, lite halvhjärtat, försökt mätta deras mest akuta kunskapsbehov genom åren. Och varit människa. Ändå ligger de för långt fram i skolan – trots livets övriga vedermödor, liksom. Och att ligga för långt fram i skolan, i en skola som huvudsakligen är inriktad på att alla ska ligga på samma nivå, att alla ska nå en miniminivå, en skola som inte alls är inriktad på att stimulera fortsatt intresse hos dem som redan klarat av det där man ska lära sig i en viss årskurs, det är ett handikapp. Och stundtals en plåga.

Varför ska jag vilja utsätta mina barn för det? Hade mina barn kanske varit lyckligare om jag hade hållit dem borta från de bra leksakerna, om jag inte hade bejakat deras kunskapstörst?

Nä, förmodligen inte det heller. De hade förstås lidit av det – eftersom den där kunskapslängtan tycks komma mer av något inneboende än av något utifrån.

Men enkelt är det inte. För det där som var gynnsamt och utvecklande och bra är en påtaglig del av att inte passa in.

Trädgårdsland och allt jag inte hinner

Idag har jag slutligen fått lite fröer i marken. Ja, tack vare att pappa grävde klart en del av trädgårdslandet när de barnvaktade häromdagen.

Det är inte kul att fixa med trädgårdslandet på egen hand. Utan älsklingen. Jag behöver någon att bolla tankar med, någon att diskutera kring vilka saker som ska prioriteras att fås i marken, vilka som ska odlas var. Behöver känslan av att någon bryr sig, att någon ser.

På egen hand känns det inte meningsfullt att göra något fullt ut, noggrant, ordentligt. Jag gör, utan att ha hjärtat i det på riktigt, gör det mer för att jag vet att jag i alla fall vill ha resultatet av det sedan, men det är liksom ingen njutning eller glädje i att göra.

Ja, barnen vill att vi ska odla grönsaker. Men de har inte mycket intresse av arbetet. Och de är inte älsklingen, den där personen som vill tillsammans med mig.

Nå. Trots allt, nu har ja fått ner saker i marken. Snabbt och slarvigt och oengagerat, men i alla fall. (Och med en säck hönsgödsel utslängd där i fredags.)

Längst bort två rader bondbönor (Aquadulce Claudia och A Grano Violetto). Mellan dem Gråärt Solberga.

En ruta med spritböna Båstad (eget utsäde, e.u.). En ruta med mjölmajs Painted Mountain (e.u.) och mellan majsen sockerärtan Oregon Sugar Pod (e.u.). En ruta med Sugar Snap (e.u.), en med störböna Blauhilde (både eget och köpe), en med odefinierad rosenböna (e.u.). En ruta morötter, en ruta mangold (e.u.). Ett par rader Dragon’s langerie, tre pytterader dill, en rad sockerärtor De Grace. Tre stackars ärtor av Märta och sex av Lokförare Bergfälts jätteärt. Och så en drös ärtor Tom Thumb nedtryckta bland de vitlökar som vägrat fatta att jag grävde upp all vitlök i höstas.

Det var nog det, tror jag.

 

Idag var den här veckans enda lediga dag (jo, även kontorsråttor som jag har vid enstaka tillfällen jobbjobb på lördagar ;-) ). Jag har utöver sådd hunnit med att hänga tvätt, hantera disk, laga mat, olja delar av verandan som ännu inte blivit klar, vattnat, grävt och rensat lite i annan del av trädgårdslandet.

Och så har jag skrivit lite och tittat lite på netflix. Och känt mig som en ganska rejält otillräcklig mamma och kontemplerat allt annat jag borde göra och hinna. Och undrat vad fan jag som ensam mamma gör i det här huset på egen hand, för jag kan aldrig hinna och orka allt jag borde och jag gillar inte att vara en börda för andra.

Åren när barnen skulle bli stora

I början är barn små. Små och i konstant behov av att tas omhand. Det är en krävande tid, när man som förälder får sätta sig själv åt sidan ganska mycket. Väldigt mycket. Man får balansera på en spindeltråd för att hantera: ta hand om sig själv och göra saker man själv i så stor utsträckning att man inte går sönder, men i övrigt i ganska stor utsträckning sätta livet på vänt, för att saker inte går att göra under de omständigheterna eller för att de ändå blir ganska meningslösa när de ska göras om man har barn med som avskyr det.

Sedan blir barnen större. Det innebär att man som förälder får större möjligheter att återgå till att vara den man själv är och inte bara förälder. Att man som föräldrar kan få större möjligheter att göra saker tillsammans, som det par av livskamrater som en gång var grunden för det hela. Men också att man i större utsträckning kan göra saker tillsammans med barnen som både de och man själv har behållning av. För att de är människor som lärt sig kommunicera och fått ordning på sina förmågor och man därmed kan umgås som människor.

Vi var på allvar på väg vidare ditåt… när han blev sjuk. Och då stannade världen och livet liksom upp. Och vi gjorde vårt bästa för att fortsätta leva, under de nya förutsättningarna, så länge vi fick möjlighet.

Men det innebar samtidigt att vi liksom stannade upp precis där och då. I ett vakuum. Vi hade liksom inte möjlighet att fortsätta framåt längs den där linjen på det sätt och i den takt vi annars skulle gjort. Vi stod kvar där och stampade tills döden kom.

På ett sätt står vi fortfarande kvar och stampar där, i alla fall till viss del.

Fast barnen har ju fortsatt att bli äldre. Mognat och blivit klokare och smartare, utvecklat personlighet och förmågor. Under allt det jobbiga.

Och vi kommer ikapp… på sätt och vis. Fast ryckvis. Tiden och utvecklingen är liksom inte linjär under de här omständigheterna. Ingen av oss följer de linjer vi borde. Vi följer flera olika linjer samtidigt, var och en av oss. En del av linjerna leder bakåt. Andra går mer bakåt, på grund av det som hänt.

Jag fick aldrig den där välbehövliga luckan, andningshålet, av att barnen började bli stora och jag och älsklingen fick tillbaka varandra. Vi hann inte det, mer än några enstaka tillkämpade tillfällen. Istället har omständigheterna lett till att jag på vissa påtagliga sätt fått återgå till att vara småbarnsförälder. Fast nu som ensamstående.

Och ja, barnen är ganska stora. Tretton och snart nio. Och den där snart nioåringen har jag tänkt på som tioåring ganska länge. För han är delvis där. Och delvis inte alls. För det är påfrestande att mista en förälder. Och påfrestande att förlora en livskamrat och medförälder.

Och alla mina försök att få lov att vara den där vuxna människan jag skulle få lov att vara vid det här laget gräver runt i det jobbiga, med saknad och längtan och en känsla av att jag egentligen måste börja om…

När jag av olika skäl inte kan skriva rakt ut klarspråk så har ni tendens att alltid tro en specifik sak

Det är lite spännande på nåt sätt…

Jag skriver öppet om många saker här i bloggen. Men det finns saker jag inte skriver lika öppet om. Ibland handlar det om saker som involverar relationer eller vänner eller sådant, där jag av hänsyn till dem som är berörda inte kan skriva öppet. Likaså handlar det ibland om mina barn, för dem och deras problem har jag inte rätt att skriva om öppet. Och ibland handlar det om områden som av olika anledningar är svåra för mig att skriva om, för att jag har egna personliga spärrar – spärrar som kanske inte är logiska för alla andra, men de sitter i vägen för mig.

Ibland blir behovet av att skriva om dessa saker ändå för stort. Och då hittar jag något sätt att skriva om det: att sätta saker på pränt, på ett sätt som gör att det lättar för mig, utan att ni som läser ska kunna veta exakt vad det handlar om. För att ingen ska bli uthängd, för att jag inte ska inkräkta på andras integritet om det går att undvika.

Dessa gånger är det helt uppenbart så att ni som läser väldigt ofta missförstår det jag skriver. Och det är förstås inte så konstigt, tvärtom.

Det jobbiga är att så fort det inte är helt uppenbart vad det jag skriver om handlar om så verkar det som att många av er direkt antar att det handlar om sorgen. Inte bara i bloggen, men även i sociala medier i övrigt. Skriver jag att livet är jobbigt och jag inte preciserar vad jag menar så sätter folk igång att beklaga sorgen igen, typ.

Men alltså, det försiggår mycket annat i mitt liv. Och ja, sorgen och förlusten av en livskamrat och en föräldrapartner är förstås en påtaglig del av tillvaron, ungefär hela tiden. Det finns där som en aspekt. Men det betyder inte att allting verkligen hela tiden i grunden handlar om just det. Ibland är sorgen och förlusten bara en komplicerande faktor, i form av den praktiska komplikationen av att vara en istället för två, att inte ha någon att diskutera vardagens problem med, och att ha ett mentalt sorgeflor över tillvaron.

Och att jag har ett behov av att få vara svag handlar egentligen väldigt lite om ett behov av att få prata. Det är liksom ytterligare en aspekt av något som nästan mer handlar om en fysisk känsla, ett fysiskt behov, av det slag som jag generellt har ganska svårt att skriva om. Mer besläktat med det jag beskriver här än med behovet av att prata.

De missade skicka med deklarationsbilagan ”Du som dött under året”

Bland det allra sista älsklingen gjorde innan han dog var att deklarera – jag tror det var samma dag som jag senare skjutsade honom till sjukhuset för sista gången.

Som en effekt av Döden (TM) ska jag i år uppenbarligen deklarera för fyra personer.

Deklarationspappren kom nog så sent som i förra veckan. Sent var det i alla fall: en bra bit in i april, ett bra tag efter att alla andra verkade ha fått sina att döma av sociala medier. Fyra stycken sådana där platta blåa plastförsändelser. En till mig, en till älsklingen (dödsbo), och en till vardera barnet. Ja, för barnen har ju fått efterlevandepension eller vad det heter.

Jag har inte ens vågat öppna plastpåsarna förrän idag. Nu har jag gjort det.

Jag konstaterar att den här gången har både min och älsklingens försändelse fått en ”Dags att deklarera”-bilaga. Fast den är ju tunnare än nånsin. Och verkar ändå inte ha punkten jag letar efter, punkten jag skulle behöva för att reda ut hans deklaration: ”Det här gäller om du har dött under året.” Och det kan väl inte bara vara jag, utan det måste väl ändå rimligen de flesta som får deklarationsförsändelse för någon döing undra – de allra flesta av oss drabbas väl rimligen inte så ofta av det att vi har koll sedan tidigare på hur man gör?!?

Jag konstaterar för övrigt också att älsklingen nästan har lika högt belopp under ”Lön, förmåner, sjukpenning” som jag, trots att han bara levde en tredjedel av året. Och visst, det kom någon stor klumpsumma för innestående semester och sånt, men det låter ändå mycket… men jag har ju inte koll. Dessutom har jag sämre ordning på papper än jag brukar. Sorg och slut på ork och själv med allt och så vidare – ja, ni vet.

Så… jag drar mig för det här. Samtidigt som jag känner att det förmodligen inte är läge att bara köra på varianten anta att allt stämmer och skicka in – eller?

För en är så väldigt mycket mindre än två

Det här med att vara ensam förälder istället för två… det påverkar på så många sätt.

När man är två vuxna så är man två vuxna med liknande viljor och ambitioner. Två vuxna som vill hitta på saker som man också ser till att dra med barnen på. Två vuxna som gemensamt bestämmer och motiverar och lirkar och tjatar – och också får med sig barnen.

Som ensam förälder är det jag mot de två barnen som helst inte vill. Det är jag som måste dra hela lasset av att övertyga. Det som händer istället är förstås att jag själv tappar övertygelsen. Ytterst få saker känns motiverade nog för att ta den kampen. Jag skiter i det istället. Vi stannar hemma. Vi gör inte saker tillsammans. För jag pallar inte motivera både dem och mig själv.

Det är liksom inte alls samma sak som att bo ihop med sin livskamrat som vill samma saker som jag och som är med och peppar och får saker att hända.

Som ensamförälder försvinner också alla de där samtalen i vardagen. De där samtalen med någon jämngammal vid matbordet eller i soffan eller i köket: samtal om världshändelser och politik och väder och miljö och musik och böcker och… allt. De där samtalen som gör att barnen träffarpå en massa saker, hör en massa saker, lyssnar och fångar upp och halkar in och lär sig och får en uppfattning.

Ska jag prata med barnen om viktiga saker så blir det Avsiktliga Samtal (TM). Och det är liksom en helt annan sak. Inte alls lika funktionsdugliga.

Och nej, det blir inte samma sak när andra människor kommer på besök. Jag pratar inte på samma sätt med andra människor som jag gjorde med honom, som jag kände utan och innan och dessutom valt att leva med för att vi funkade bra ihop och verkligen kunde prata. Sorry, men ni kan inte ersätta det.

Men så att vara ensam förälder handlar inte bara om eländet att vara den som ska hinna och orka allt. Det handlar också om att en aldrig är ens i närheten av två. Och att så mycket av det som formar en finns i de små dagliga sakerna, som jag aldrig kan fylla på egen hand. Och som jag inte ens orkar försöka fylla upp på egen hand eller ens i närheten av.

Och så blir jag per automatik en alldeles otillräcklig förälder och en alldeles otillräcklig människa. Långt bortom de praktiska aspekterna och i ett universum jag inte vet vad jag ska göra åt.

Otillräcklighet och att ta konsekvenser

Jag har inte ork att vara den mamma jag skulle vilja vara. Den mamma jag tänkte mig att jag skulle vara för att ta hand om oss när älsklingen var borta.

Jag vill läsa för mina barn. Och lära dem laga mat. Lära dem ta ansvar. Prata med dem om världen och livet och viktiga saker.

Men jag orkar inte. Jag har inget driv. Ingen lust med sådant. Den lilla lust jag har behöver jag för att göra de små saker jag kan för att fylla på mig själv, liksom. I övrigt är det mest genomlevnad.

Och barnen vill ju inte hitta på saker. Om jag föreslår så vill de inte. Om jag bestämmer att vi ska något så blir det en kamp. Det är oftast inte värt det. Och ja, det är mycket mycket värre att vara ensam förälder än att vara två när det kommer till sånt. Jag har ingen att hitta stöd hos när jag bestämmer eller när jag föreslår eller när jag vill. Ja, självklart kan jag bestämma själv. Men det krävs mycket mer övertygelse och motivation. Och därmed får man välja sina strider mycket noggrannare.

Och alltså… det här med att prata om världen och livet. Det var ju sånt som kom naturligt när man hade en samtalspartner som man pratade med för det mesta. Barnen hörde. Barnen halkade med. Men nu? Nu krävs det konstruerade samtal. Någon som sätter igång samtalet. Jag. Hela tiden jag.

Och vore det en jag i fullt skick så kanske det skulle gå. Men så är det ju inte.

Så… jag är inte den mamma jag skulle vilja vara. Jag är ett spöke som vandrar runt och försöker genomleva. Fastän det skulle behövas så mycket mer i nuläget. Jag räcker inte till för det som skulle behövas. Och jag behöver påfyllnad för att ens orka fortsätta på den här nivån.

Och under ytan, väldigt ytligt, finns en väldig massa *dåligt samvete* och *det är nog mitt fel*.

Ja. Känslan av att det nog är mitt fel. Utöver mitt fel att älsklingen dog så har vi mitt fel att barnen mår som de gör. Att jag är en kass förälder. att jag inte gör tillräckligt. Att jag aldrig varit bra nog. Att det i grunden är mitt fel, mina gener, saker jag gjorde under graviditet, och så vidare. Att sådana som jag inte borde skaffa barn. Att det var fel av mig att skaffa barn. Och det kombinerat med övertygelsen att det är jag som ska ta konsekvenserna av mina misslyckanden, mina felgöranden. Att jag inte ska belasta samhället och omvärlden med konsekvenserna av mina misslyckanden. Att om jag skaffat barn, fastän jag kanske inte borde, så är det också jag som ska hantera alla konsekvenser av det, inte belasta någon annan. Om mitt barn behöver extra resurser så är det ju i grunden mitt fel, liksom, och inte någon någon annan ska belastas av. Utan det är jag som borde ro iland det – och krympa mitt eget utrymme en bit till och en bit till…

Ja. Det låter orimligt. Det är inga krav jag skulle ställa på någon annan. Men när det gäller mig själv är det så jag resonerar.

Kung och kung?

Just ja, jag hade ju ett spår till i funderingarna kring ord för regerande monark (ja, alltså kung och drottning), ett spår som dök upp i tankarna under tiden jag skrev inlägget men som hann trilla bort. Ett spår som väl historiskt sett aldrig varit relevant, men som åtminstone teoretiskt skulle kunna bli det idag: Vad händer om det regerande paret är samkönat? Kung och kung? Drottning och drottning? Eller kung och gemål respektive drottning och gemål? Vilken status har de båda relativt varandra? Är det olika beroende på om paret består av kvinnor eller män?

Eller är ett regerande pars viktigaste uppgift fortfarande att producera arvingar?

Ja, jag inser att detta ju bara är ett teoretiskt resonemang. Sannolikheten att situationen ska uppstå är sannolikt liten, eftersom djupt rotade traditioner är en så påtaglig del av monarkin att man förmodligen fortfarande ännu i våra dagar skulle trassla sig ur situationen på något sätt som innebar att man inte behövde lösa grund-”problemet”.

Inte desto mindre är det intressant. Både språkligt och kulturellt. Och sätter väl dessutom fingret på en del i det märkliga med monarkins konstruktion över huvud taget…