Category Archives: Föräldraskap

Bakom alla som gör mer än att överleva dagen står…

Mat. Vatten. En lagom temperatur och skydd från akuta faror.

Det där är våra grundläggande behov.

(Den som läst facklitteratur i ämnet har säkert invändningar och säger att jag missat något, men det kan kvitta. Det är inte poängen här.)

Det vi har att prioritera är, precis som för alla andra arter, att överleva. I första hand överleva dagen. I andra hand överleva som art, genom att även fortplanta oss. Det är grunden. Det viktigaste vi gör från dag till dag är hela tiden överlevnad: att fixa fram tillräckligt med mat och vatten och avstyra akuta faror i vårt liv. Och den tid som blir över hinner vi återhämta oss, så att vi ska orka nästa dag också.

Men människan kan så mycket mer. Människan gör så mycket mer. Vi har byggt civilisation och specialisering, vi bygger fantastiska byggnader, har klurat ut och konstruerat fantastisk teknik, vi gör underbara saker på vår fritid, och så vidare.

Grunden för det är dock i princip alltid att vi utnyttjar någon annan. Människor som anser sig vara mer värda än andra låter de där som anses vara mindre värda göra mer än sin andel av jobbet för överlevnad. Detta oavsett om vi gör uppdelningen mellan hudfärger, kön, eller mellan vilka som råkat födas som barn till vem inom den lokala byn. Grunden är ändå densamma: För att vissa personer ska kunna ägna sig åt det där mer avancerade – utforska världen, fördjupa sig i forskning, bestämma vilka fantastiska byggnadsverk andra stackare ska uppföra, styra ett land som president, eller för den delen skriva böcker – så krävs att någon annan (ofta många andra) tar på sig en större andel av det där grundläggande med mat och vatten.

“Bakom varje framgångsrik man står en kvinna…” eller hur det nu brukar sägas. För det är så det ofta hanterats sett i den lilla skalan: det är kvinnan som tagit hand om hem och barn för att mannen ska kunna förkovra sig. Och ren förkovran har det väl bara varit i familjer där det dessutom funnits en nivå till nedanför så att inte kvinnan på egen hand behövt odla den mat som behövs.

I vårt tidevarv har vi dopat det ett snäpp till. Med hjälp av uppgrävd olja och kol, från urtida växter och djurs växtkraft, har vi sett till att göra det enklare att fixa vårt levebröd. Fast de som får betala i det fallet är de som kommer efter oss – ALLA kommande generationer – men också människor i fattiga och utsatta delar av världen.

Om DU (eller jag) vill ägna dig åt annat än din rena överlevnad i form av mat och vatten och annat akut för stunden så förutsätter det alltid att någon annan fixar maten åt dig. Annars kommer du att dö. Att du vill förverkliga dig och göra något som är kul eller känns meningsfullt eller bara tillverka och sälja ofantligt med en meningslös pryl förutsätter ALLTID att någon annan producerar mat du kan äta.

Det här förstås inget nytt eller revolutionerande. Det är saker som inte behöver sägas eller förklaras (även om jag efter den här sommaren verkligen stundtals undrar om folk tror att mat bara är något som magiskt finns i affären).

Men att jag skriver det här nu beror på min egen sommar. Min egen privata sommar.

Jag har alltid haft en inre konflikt, en konflikt mellan att ägna mig åt det jag tycker är viktigt och det jag tycker är kul. Jag har pluggat biologi och miljövetenskap men ändå stundtals trillat tillbaka i min längtan att få ägna mig åt mina kreativa sidor.

I sommar har jag lagt mina världssamveten åt sidan. (Försökt i alla fall.) Jag har tagit långsemester. Jag fixar inte med huset. Jag tar inte hand om min trädgård. Mina odlingar i trädgårdslandet torkar bort och dör, och det handlar inte bara om torkan utan om att jag nogsamt ansträngt mig att inte prioritera det. Det faller äpplen från äppelträden och jag låter dem falla och försöker att inte ens ha dåligt samvete. Och jag är världens mest oinspirerade mamma. Barnen vill ändå inte hitta på något annat än att sitta vid sina datorer, och jag låter dem hållas. Jag struntar i rimliga läggningstider och vettiga mattider och gemensamma måltider och låter dem huvudsakligen hållas. Och även om jag har dåligt samvete (det finns inte en Sanne utan dåligt samvete) så låter jag det ändå vara så.

För i sommar prioriterar jag det där andra. I sommar ägnar jag mig åt skrivande. Kreativt meningslöst skrivande som inte har någon bäring på överlevnad, vare sig för mig själv eller mänskligheten. Jag gör det bara för att jag vill. För att jag har velat det så länge. För att jag behöver det för att komma vidare. För att jag behöver den här luckan.

Fast behöver är alltid ett relativt begrepp. Det vi alla behöver är mat och vatten och skydd mot faran.

Egentligen är skrivande på den nivån omöjligt i min situation. Jag är ensamstående mamma. Det finns ingen annan som tar över och sköter markservice, ingen annan som tar över föräldraskapet, ingen annan som odlar så att vi får mat på bordet. Jag ägnar mig åt lyxlirande som inte är relevant för en person i min position. Jag är traditionellt den som borde stå bakom en framgångsrik man ;-) Å andra sidan kan man fråga sig vem som egentligen har rätt att kliva upp på den där positionen och förvänta sig att någon annan människa ska täcka upp för hens matbehov? Men nej, en ensamstående mamma är förstås den sista som ska göra det.

Så jag vet detta. Jag vet att det jag gör går emot allt rimligt, alla principer. Jag borde ägna mig åt att diska, tvätta, laga kläder och odla mat samt åt att lära mina barn om världen.

Nå. Överlag tror jag inte jag är mer förtappad än de flesta av er. Jag bara tänker på det mer. För vem är mer synlig när hon prioriterar annat än överlevnad än en ensam mamma?

Deklarationshelvete och dödsbyråkrati

Det är deklarationstider.

Eftersom min man är död så behöver jag hantera inte en utan fyra deklarationer. Ja, för barnen får ju pension pga att deras pappa är död, och har alltså inkomster. Och min döde man behöver jag uppenbarligen fortfarande deklarera för. Hans inkomst kommer visst från några fonder. Och jag orkar inte kolla upp om det där är nåt som är avslutat eller inte, jag bara utgår från att det stämmer.

Själv går jag tydligen och blir höginkomsttagare pga döden. Ja, jag får ju också pensionsutbetalningar. Och de där pensionsutbetalningarna har förstås sett till att höja beloppen jag ska betala till CSN varje kvartal. Dessutom dras det uppenbarligen inte tillräckligt i skatt. Så utöver att jag ska betala några hundralappar i kvarskatt åt älsklingen så ska jag – som alltid förr fått någon tusenlapp tillbaka på skatten – betala kvarskatt på 17000.

Nå. Jag klickar godkänt och antar att saker stämmer. Jag har inga magiska spännande saker för mig med ekonomin, liksom. Och jag har varken ork eller tid att grotta ner mig i detaljer. Jag har en synnerligen påfrestande föräldratillvaro där jag förväntas ha ork till en väldig massa betydligt mer tyngande saker.

Jag skulle ha behov av ett liv. Påfyllnad av något positivt innan jag drunknar under all tyngd.

(Jag antar av att det här kommer att försämras ytterligare framöver av att jag använt av de pengar döden genererat och betalt av det sista av huslånen.)

Dränerad ekorrhjulsförälder

Hej älskling!

Jag är inte den förälder jag tänkte jag skulle vara eller skulle vilja vara. Förmodligen inte ens den förälder jag borde vara.

Jadå, barnen får mat och allt sånt där.

Det är mitt engagemang som tryter. Orken att hitta på saker (när ändå ingen av dem vill hitta på saker), orken att palla vara drivande i att få dem att engagera sig i hushållsarbete, orken att diskutera viktiga samhällsfrågor etc med dem eller få dem att ha givande fritidsintressen och så vidare.

För om jag ska orka vara den mamman jag vill så måste jag ju själv ha något att ge av. Jag måste ha egen påfyllnad. Och det har jag inte. Det finns i princip ingen och inget som fyller på mig. Det finns bara saker som dränerar mig i olika hög grad. (Att försöka få barnen att medverka i vardagens tråkiga nödvändigheter är väldigt dränerande. Att jämt utföra dem på egen hand är också dränerande fast på ett lite annat sätt.)

Så jag är inte den förälder jag vill vara och borde vara. Jag är inte den person jag vill vara, och då kan jag inte vara den föräldern.

Jag går på tomgång. Laga mat diska tvätta jobba. Få upp barn på morgonen, få barn i säng på kvällen. Meningslöst långsamt ekorrhjul.

Det är inte så här jag vill ha det. Men jag kämpar fortfarande från samma nivå som för två år sedan, traskar runt i samma hushållssörja, i en värld där inget roligt nånsin händer.

Julväntan i ensam själ

Idag gör själen ont.

Och ja, till stor del hänger det nog samman med den stundande julen. Inte julen i sig, utan förberedelserna.

Det är ensamt nog i vanliga fall, liksom.

Delad glädje är dubbel glädje, säger man. Ensam glädje är knappt ens glädje, skulle jag vilja säga ibland. För så väldigt många glädjeämnen blir så hemskt mycket mer om man har någon att glädjas tillsammans med. Göra tillsammans med.

Speciellt när man som jag får väldigt mycket av glädje av att göra saker. Saker som kanske kräver planering, arbete, genomförande, innan man når fram till själva huvudpunkten. Och alla de där förberedelsebitarna är också glädje – om man gör dem tillsammans med någon som också gläds, någon annan som också ser framstegen, någon annan som också myser inombords och glittrar utåt av längtan och förväntan och fixatfärdigtglädje.

Men om man inte har någon att dela det med så blir allt det där som är vägen till något bara tråkighet och tröstlöshet och meningslöshet och sorg.

Slutklämmen blir kanske bara enkel istället för dubbel, men vägen dit blir bara elände. Och elände är väldigt dålig motivation för att alls orka genomföra.

Och det där blir extra påtagligt så här innan julen. Advent. Väntan. Förberedelser. Jättekul och jättemysigt om man gör det tillsammans med någon. I bästa fall omotiverande och i sämsta fall sorgligt tyngande om det man vill glädjas tillsammans med inte längre finns.

Nej, jag vet. Man behöver inte baka pepparkakor och göra korv och så vidare. Men alltså, om problemet vore att jag inte ville så vore det ju en sak. Problemet är att jag vill. Att jag älskar att planera och förbereda och fixa och glädjas. Tillsammans.

Själv har jag inte tillräckligt med drivkraft. Ingen att diskutera med, ingen som bekräftar. Ingen som gläds med mig.

Barnen? Jodå, barnen vill att det ska hända. Men de har inget intresse av att planera eller hjälpas åt, ingen drivkraft att vara aktiv del i det. Julen ska bara magiskt uppstå.

Eller förväntas det vara en aha-upplevelse för en mamma till en trettonåring om det finns en pappa som också kan ta ansvar?

Jag är på vårdcentralen med ena sonen.

Vi behöver boka en ny uppföljande tid.

Jag får förslag på en tid. En tid den där enda dagen när jag räknat med att faktiskt få kunna ta mig in till mitt jobb, till kontoret, dit jag alldeles för sällan kan ta mig på grund av livets hopplösheter och omständigheter.

Jag påpekar detta. Frågar om jag som förälder behöver vara med – ja, det behöver jag. Jag förklarar att den dagen faktiskt inte riktigt funkar, just för att det var den dagen jag tänkte få komma till jobbet.

“Men finns det ingen pappa som kan följa med istället?”

“Nej, han är död”, säger jag.

“Ja, det kunde ju inte jag veta”, säger sköterskan.

Nej självklart inte. Men å andra sidan kunde du ju antagit att om jag uttrycker mig på det sättet, att jag konstaterar att det blir problematiskt för att jag inte kan den dagen, och jag inte alls tar upp möjligheten att det finns någon annan som skulle kunna istället, ja, då kanske det rimligen beror på att det faktiskt inte finns någon pappa som är relevant i sammanhanget? Det kanske är rimligt att anta att jag är den första som borde fundera på den sortens lösningar? Eller förväntas det vara en ahaupplevelse för en mamma till en trettonåring om det finns en pappa som också kan ta ansvar?

Barnfria dar

Barnfri några dagar. För storbarnet är på Jamboree hela veckan. Och lillbarnet, nioåringen, är hos mormor och morfar ett par dagar. Under stor protest och stor ledsenhet vid hämtningen – fast rapporterna säger att han har det bra – för jag behövde kunna få komma iväg till mitt jobb, vara fysiskt på plats där, för att sortera och rensa och packa inför jobbets flytt.

Så jag har jobbat extra långa dagar igår och idag. Och sedan varit ute och målat på kvällen. För när mamma och pappa var och hämtade barn passade pappa på att hjälpa mig att plocka loss verandafönstren igen, för att jag skulle kunna komma åt att måla på de där besvärliga ställena. Och då måste jag ju passa på att måla innan de kommer tillbaka med ungen imorgon, för då ska vi sätta tillbaka fönstren. Så jag parerrar med regn och målar och hoppas det inte ska regna bort. I tisdags kväll vågade jag bara måla insidan av stolparna som inte hade fått någon färg alls hittills, eftersom det skulle komma regn igår morse (och det gjorde det). Igårkväll målade jag insidan av övriga stolpar (som hade fått färg en gång innan), samt ovansidan av plåten. Och ikväll har jag målat samma ställe som i förrgår.

Sent imorgon kväll/natten mot lördag förväntas regn, eventuellt stora mängder.

Intensiva dagar. Igår var jag så trött så trött på kvällen.

Så jag hinner inte tänka och känna så mycket. Det är väl bra på sitt sätt. För ensamheten och saknaden har en annan karaktär när jag är själv hemma, och dessutom håller på med praktiska hussaker.

De allra flesta år sedan barnen kom, från att äldstingen var 1½ år, har barnen varit hos den äldre generationen en vecka. En vecka när vi varit barnfria. En vecka som varit ett skönt avbrott, en möjlighet att leva normalt, som två vuxna – men också en ständig slitning mellan att vilja hinna göra så mycket som möjligt med hus och annat och att samtidigt hinnas umgås på tu man hand. En vecka var alltid alldeles för kort.

Och ibland blev vi förstås handlingsförlamade av annat. Vi hade barnfri vecka och målade tvättstuga när världen plötsligt rasade av Utöya.

Jag tänker på de där barnfria veckorna nu. Det här är en sådan, fast inte en vecka utan bara ett par dagar, och det är bara jag, inte vi.

Och det är lätt att tänka att vi borde använt de där veckorna annorlunda. Prioriterat annorlunda. men nej, det är inte det jag känner. Jag önskar inte alls att vi skulle ha hunnit mindre av det praktiska och att jag skulle haft mer kvar jag var tvungen att klara själv. Möjligen önskar jag att jag haft mer ro i själen, mindre av att ifrågasätta varje steg. Men det är ju inte jag, liksom.

Varför ska jag vilja ge mitt barn bra förutsättningar

[Skrivet i viss affekt samt snabbt och slarvigt eftersom jag borde göra annat.]

Det dyker upp någon sorts filmsnutt i flödet, om vad som är viktigt för barns tidiga utveckling – hur man gynnar sina barns utveckling, gör dem “smarta” (ursäkta för förenklad beskrivning).

Och jag tänker: Men varför skulle jag vilja hjälpa mina barn med sånt?

Alltså, mina barn är ju “stora” nu. Val av pedagogiska leksaker och aktiviteter och vad det nu må vara är inte relevanta längre på det sättet som när de var små skruttar. Men visst, på den tiden försökte jag ju tänka på att välja vettiga saker – eller framför allt välja bort skiten, liksom.

Men nu i efterhand tänker jag, som sagt var: Varför ska man vilja hjälpa sina barn med det där? För det ställer ju bara till problem!

Mina barn är smarta av sig själva. De är intresserade och engagerade och suger åt sig kunskap.

Jag har inte tvingat på mina barn kunskap. Jag har bara, lite halvhjärtat, försökt mätta deras mest akuta kunskapsbehov genom åren. Och varit människa. Ändå ligger de för långt fram i skolan – trots livets övriga vedermödor, liksom. Och att ligga för långt fram i skolan, i en skola som huvudsakligen är inriktad på att alla ska ligga på samma nivå, att alla ska nå en miniminivå, en skola som inte alls är inriktad på att stimulera fortsatt intresse hos dem som redan klarat av det där man ska lära sig i en viss årskurs, det är ett handikapp. Och stundtals en plåga.

Varför ska jag vilja utsätta mina barn för det? Hade mina barn kanske varit lyckligare om jag hade hållit dem borta från de bra leksakerna, om jag inte hade bejakat deras kunskapstörst?

Nä, förmodligen inte det heller. De hade förstås lidit av det – eftersom den där kunskapslängtan tycks komma mer av något inneboende än av något utifrån.

Men enkelt är det inte. För det där som var gynnsamt och utvecklande och bra är en påtaglig del av att inte passa in.

Trädgårdsland och allt jag inte hinner

Idag har jag slutligen fått lite fröer i marken. Ja, tack vare att pappa grävde klart en del av trädgårdslandet när de barnvaktade häromdagen.

Det är inte kul att fixa med trädgårdslandet på egen hand. Utan älsklingen. Jag behöver någon att bolla tankar med, någon att diskutera kring vilka saker som ska prioriteras att fås i marken, vilka som ska odlas var. Behöver känslan av att någon bryr sig, att någon ser.

På egen hand känns det inte meningsfullt att göra något fullt ut, noggrant, ordentligt. Jag gör, utan att ha hjärtat i det på riktigt, gör det mer för att jag vet att jag i alla fall vill ha resultatet av det sedan, men det är liksom ingen njutning eller glädje i att göra.

Ja, barnen vill att vi ska odla grönsaker. Men de har inte mycket intresse av arbetet. Och de är inte älsklingen, den där personen som vill tillsammans med mig.

Nå. Trots allt, nu har ja fått ner saker i marken. Snabbt och slarvigt och oengagerat, men i alla fall. (Och med en säck hönsgödsel utslängd där i fredags.)

Längst bort två rader bondbönor (Aquadulce Claudia och A Grano Violetto). Mellan dem Gråärt Solberga.

En ruta med spritböna Båstad (eget utsäde, e.u.). En ruta med mjölmajs Painted Mountain (e.u.) och mellan majsen sockerärtan Oregon Sugar Pod (e.u.). En ruta med Sugar Snap (e.u.), en med störböna Blauhilde (både eget och köpe), en med odefinierad rosenböna (e.u.). En ruta morötter, en ruta mangold (e.u.). Ett par rader Dragon’s langerie, tre pytterader dill, en rad sockerärtor De Grace. Tre stackars ärtor av Märta och sex av Lokförare Bergfälts jätteärt. Och så en drös ärtor Tom Thumb nedtryckta bland de vitlökar som vägrat fatta att jag grävde upp all vitlök i höstas.

Det var nog det, tror jag.

 

Idag var den här veckans enda lediga dag (jo, även kontorsråttor som jag har vid enstaka tillfällen jobbjobb på lördagar ;-) ). Jag har utöver sådd hunnit med att hänga tvätt, hantera disk, laga mat, olja delar av verandan som ännu inte blivit klar, vattnat, grävt och rensat lite i annan del av trädgårdslandet.

Och så har jag skrivit lite och tittat lite på netflix. Och känt mig som en ganska rejält otillräcklig mamma och kontemplerat allt annat jag borde göra och hinna. Och undrat vad fan jag som ensam mamma gör i det här huset på egen hand, för jag kan aldrig hinna och orka allt jag borde och jag gillar inte att vara en börda för andra.

Åren när barnen skulle bli stora

I början är barn små. Små och i konstant behov av att tas omhand. Det är en krävande tid, när man som förälder får sätta sig själv åt sidan ganska mycket. Väldigt mycket. Man får balansera på en spindeltråd för att hantera: ta hand om sig själv och göra saker man själv i så stor utsträckning att man inte går sönder, men i övrigt i ganska stor utsträckning sätta livet på vänt, för att saker inte går att göra under de omständigheterna eller för att de ändå blir ganska meningslösa när de ska göras om man har barn med som avskyr det.

Sedan blir barnen större. Det innebär att man som förälder får större möjligheter att återgå till att vara den man själv är och inte bara förälder. Att man som föräldrar kan få större möjligheter att göra saker tillsammans, som det par av livskamrater som en gång var grunden för det hela. Men också att man i större utsträckning kan göra saker tillsammans med barnen som både de och man själv har behållning av. För att de är människor som lärt sig kommunicera och fått ordning på sina förmågor och man därmed kan umgås som människor.

Vi var på allvar på väg vidare ditåt… när han blev sjuk. Och då stannade världen och livet liksom upp. Och vi gjorde vårt bästa för att fortsätta leva, under de nya förutsättningarna, så länge vi fick möjlighet.

Men det innebar samtidigt att vi liksom stannade upp precis där och då. I ett vakuum. Vi hade liksom inte möjlighet att fortsätta framåt längs den där linjen på det sätt och i den takt vi annars skulle gjort. Vi stod kvar där och stampade tills döden kom.

På ett sätt står vi fortfarande kvar och stampar där, i alla fall till viss del.

Fast barnen har ju fortsatt att bli äldre. Mognat och blivit klokare och smartare, utvecklat personlighet och förmågor. Under allt det jobbiga.

Och vi kommer ikapp… på sätt och vis. Fast ryckvis. Tiden och utvecklingen är liksom inte linjär under de här omständigheterna. Ingen av oss följer de linjer vi borde. Vi följer flera olika linjer samtidigt, var och en av oss. En del av linjerna leder bakåt. Andra går mer bakåt, på grund av det som hänt.

Jag fick aldrig den där välbehövliga luckan, andningshålet, av att barnen började bli stora och jag och älsklingen fick tillbaka varandra. Vi hann inte det, mer än några enstaka tillkämpade tillfällen. Istället har omständigheterna lett till att jag på vissa påtagliga sätt fått återgå till att vara småbarnsförälder. Fast nu som ensamstående.

Och ja, barnen är ganska stora. Tretton och snart nio. Och den där snart nioåringen har jag tänkt på som tioåring ganska länge. För han är delvis där. Och delvis inte alls. För det är påfrestande att mista en förälder. Och påfrestande att förlora en livskamrat och medförälder.

Och alla mina försök att få lov att vara den där vuxna människan jag skulle få lov att vara vid det här laget gräver runt i det jobbiga, med saknad och längtan och en känsla av att jag egentligen måste börja om…

När jag av olika skäl inte kan skriva rakt ut klarspråk så har ni tendens att alltid tro en specifik sak

Det är lite spännande på nåt sätt…

Jag skriver öppet om många saker här i bloggen. Men det finns saker jag inte skriver lika öppet om. Ibland handlar det om saker som involverar relationer eller vänner eller sådant, där jag av hänsyn till dem som är berörda inte kan skriva öppet. Likaså handlar det ibland om mina barn, för dem och deras problem har jag inte rätt att skriva om öppet. Och ibland handlar det om områden som av olika anledningar är svåra för mig att skriva om, för att jag har egna personliga spärrar – spärrar som kanske inte är logiska för alla andra, men de sitter i vägen för mig.

Ibland blir behovet av att skriva om dessa saker ändå för stort. Och då hittar jag något sätt att skriva om det: att sätta saker på pränt, på ett sätt som gör att det lättar för mig, utan att ni som läser ska kunna veta exakt vad det handlar om. För att ingen ska bli uthängd, för att jag inte ska inkräkta på andras integritet om det går att undvika.

Dessa gånger är det helt uppenbart så att ni som läser väldigt ofta missförstår det jag skriver. Och det är förstås inte så konstigt, tvärtom.

Det jobbiga är att så fort det inte är helt uppenbart vad det jag skriver om handlar om så verkar det som att många av er direkt antar att det handlar om sorgen. Inte bara i bloggen, men även i sociala medier i övrigt. Skriver jag att livet är jobbigt och jag inte preciserar vad jag menar så sätter folk igång att beklaga sorgen igen, typ.

Men alltså, det försiggår mycket annat i mitt liv. Och ja, sorgen och förlusten av en livskamrat och en föräldrapartner är förstås en påtaglig del av tillvaron, ungefär hela tiden. Det finns där som en aspekt. Men det betyder inte att allting verkligen hela tiden i grunden handlar om just det. Ibland är sorgen och förlusten bara en komplicerande faktor, i form av den praktiska komplikationen av att vara en istället för två, att inte ha någon att diskutera vardagens problem med, och att ha ett mentalt sorgeflor över tillvaron.

Och att jag har ett behov av att få vara svag handlar egentligen väldigt lite om ett behov av att få prata. Det är liksom ytterligare en aspekt av något som nästan mer handlar om en fysisk känsla, ett fysiskt behov, av det slag som jag generellt har ganska svårt att skriva om. Mer besläktat med det jag beskriver här än med behovet av att prata.