Monthly Archives: mars 2008

Hb:t sjunker!

Ja, det låter kanske inte som så mycket att jubla över Men det känns liksom bra att det faktiskt går i den riktningen. Med tanke på att det inte alls börjat sjunka på samma sätt som i förra graviditeten, så hade jag börjat undra om det alls “tänkte” sjunka – eller om det istället skulle börja stiga.

Nu är det inte på något vis så att det sjunkit mycket. Det låg på 119 igår hos BM, men det är i alla fall mindre än innan, det är på väg ner. Och det innebär att jag faktiskt kan börja stoppa i mig lite järntillskott, och i bästa fall hoppas på at det gör någon skillnad för den eländiga tröttheten…

Övrig rapport från BM
Blodtryck: 109/71
Vikt: 84,6 kg (De bryr sig tydligen egentligen inte om att kolla vikten mer än två gånger under graviditeten numera, men jag tycker att när jag ändå är där så VILL jag kolla. Lika bra att veta, liksom.
SF-mått: 26
Fosterljud: har hon bara skrivit ua, men hon sa att de låg på ca 130-140. Inte så att hon räknade efter noga, med hon har väl rutin på det där, antar jag (och det är ju för övrigt inte så viktigt egentligen
För övrigt ville bebisen inte alls att vi skulle lyssna på hjärtat BM fick leta en lång stund för att kunna höra hjärtat på riktigt och inte bara navelsträngsljudet. Bebisen låg och tryckte i ryggen på mig Men till slut gick det – och då lät det så fint, så

Och så konstaterade vi att jo, lite vätska har jag nog börjat samla…

Urinet blev jag aldrig ens ombedd att kolla (jag vet inte om de helt enkelt är mindre nitiska under andra graviditeten?), men eftersom jag ändå behövde kissa innan vi gick, så kollade jag själv med en sticka. Inget protein, inget socker; pH ungefär 7.

Sammanfattning: allt väl

Vad hände med respekten för gravida?

Alltså, det är inte det att jag förväntar mig att alla ska passa upp på mig – inte alls. Men någon sorts liten extra hänsyn vore trevligt.

När jag väntar på tåget, så är det nästan som att rökarna dras till mig. Så upplevde jag det aldrig som ogravid. (Och då gillar jag verkligen inte tobaksrök i vanliga fall heller.) Varenda morgon så är det en gubbe som liksom av en händelse ställer sig och bolmar på sin cigarett alldeles intill mig. (Nej, jag står inte på samma fläck varje dag.) Och jag flyttar mig, för att slippa. Nästa dag – samma visa…

Och folk knuffas och trängs, nästan mer nu när jag har en stor mage. Skulle det inte gå att visa lite hänsyn? Lämna lite mer plats runtom mig? Inte tränga sig på lika intensivt, inte stångas och knö fullt lika intensivt? Det är som att folk (okända människor, som alltså inte vet hur jag ser ut annars) tycker att jag ska ta lika lite plats nu, rent fysiskt, som när jag är smal och smärt. (Ja, jag har en stor och påtaglig mage. På jobbet får jag ideligen förklara att nej, jag ska inte ha snart, det är faktiskt mer än tre månader kvar. Så det är liksom inte så att det inte syns att jag är gravid.)

Och att någon skulle lämna sin plats på knökfulla bussar eller tåg – nej, det kan man visst bara drömma om. Däremot kan man få många konstiga blickar när man ser smått yr och illamående ut. Nästan mer som om jag vore ett fyllo än en gravid kvinna…

Diverse gravidgnäll

Kramp
Sedan typ en vecka tillbaka har jag börjat dras med kramp i vaderna på nätterna. Eller vissa nätter (inte alla, tack och lov). Vaknar med kramp och skriker till sambon att han ska hjälpa mig – vilket innebär att han ska komma och agera motstånd som jag kan flexa foten mot utan att behöva ta mig ur sängen. Jag avskyr verkligen kramp i vaderna. Jag får fullkomlig panik om jag inte lyckas avstyra den…

Åka tåg
Jag brukar gilla min stund på tåget på väg till och från jobbet. Oftast brukar jag slumra en stund.
Nu är det en plåga att åka tåg. Jag behöver plats åt sidorna för att få plats med armarna (magen tar plats!), och det är inte det lättaste på ett proppfullt pågatåg Med ihopklämda armar får jag ingen vettig blodcirkulation, och då mår jag riktigt otrevligt.
Och även om jag lyckas hugga mig en plats utan någon “granne”, så märker jag ändå av det. Jag kan inte sitta bekvämt.


är inte heller kul längre. Jag blir andfådd och alldeles slut hur fort som helst. Även om jag drar ner på tempot.

Gick in för att säga godnatt till sonen…

“Mamma, hur gör man en telefon?”

Precis det man vill svara på kl 9 på kvällen!
“Oj. Jag vet inte”, svarade jag – sanningsenligt.

Slutligen ringde då läkaren…

…och tyckte att vi visst kunde göra som jag föreslagit. (Han hade bara velat fasa ut kvickt eftersom jag är gravid…?)
Varvid jag påpekade att ja, som den snälla, duktiga flicka jag är, nu ätit 50 mg om dagen i en dryg vecka

Nåja, kontentan blev att jag kör på med 50 mg i totalt tre veckor, och sedan minskar till 25 mg. Så blir det ändå lite mjuknedtrappning.

Ja, tröttheten tar knäcken på mig

Orkar inget.
Gör ingen nytta på jobbet.
Orkar inte fokusera.
Orkar inte ta itu med något.
Bara tvärtrött. Fysiskt och psykiskt tvärtrött. En trötthet som genomsyrar varje del av mig och ger mig ett lätt illamående.
Jag fattar inte hur jag ska palla 15 veckor till. Än mindre hur jag ska orka jobba större delen av den tiden – även om jag håller ambitionsnivån till att vara på jobbet rent fysiskt.

Jag avskyr att vara gravid.
Ja, jag har en fin gravidmage. Den har jag inget emot.
Jag skulle vilja orka njuta av att vara gravid. Men i detta finns inget njutbart. Bara på sin höjd dagar som är något mindre illa.
Jag har mått skit så länge att jag undrar om jag minns fel när jag tror att det nånsin varit bättre – eller om det bara är inbillning och kommer att fortsätta att vara så här för jävligt även efter graviditeten.

Jag avskyr att inte orka.
Jag avskyr att inte ens orka vilja.

Dessutom blir jag helt dum i huvudet av tröttheten

Denna jävla trötthet.

Påsken har väl varit lite halvhektisk. Vi stannade hemma för att jag kände att jag inte orkade åka iväg – men jag vet inte jag…

* Skärtorsdag, efter jobbet, åkte vi till Ikea för att skaffa en del hyllor och annat. Och Ikea var som Ikea alltid är: har man bestämt sig för att åka dit och vet vad man ska köpa, så är sakerna SLUT. (Ja, jag vet att man bör kolla upp sånt innan. Men det glömmer man ju.) Dessutom försökte vi fixa en del andra ärenden. Mer än vad jag egentligen mäktade med, insåg jag i efterhand.

* Långfredag. Simon vaknade ungefär 4.20, med jätteont i magen. Efter en stunds plåga och så, blev lösningen att gå ner och titta på film, för att ha något som distraherade det onda. Så jag tittade på “Fem myror…” tillsammans med honom tills klockan var ungefär 06.30; sedan bytte sambon av.
Under förmiddagen städade vi en del. Från lunch och under eftermiddagen hade vi gäster.
Under kvällen gjorde jag några fuskinläggningar med matjessill.

* Påskafton: Bakade bröd. Bakade rulltårta. Påskpyntade. Hade familjen på ägg-sill-bröd och därefter lammstek. (Jag blev totalt utslagen av en massa god mat. På ett ganska otrevligt sätt.)

* Påskdagen: Familjen åkte väl vid halv tolv-tolv. På eftermiddagen åkte sambon ett varv till Ikea (som nu hade fått hem hyllorna). Sedan dök en kompis till sambon upp för övernattning. Jag byggde en hylla på kvällen. När jag gick och la mig mig hade jag ont i huvudet.

* Annandag påsk: byggde lego med Simon. Sambon skjutsade kompisen till tåget. Sedan började vi bära upp LP-skivir till den nya hyllan.

Efter ett antal varv med skivor i trappan, insåg jag plötsligt att jag inte mådde bra. Jag mådde skit.
Satte mig och vilade en stund, men det hjälpte inte. Jag mådde helkonstigt, ont i huvudet, illamående av huvudvärken. Mådde konstigt, dåligt, i hela mig.
Så jag gick och la mig. Bortsett från lunch, kvällsmat och nattning av Simon, så sov jag resten av dagen. Och natten.

Idag mår jag lite bättre…

Fortsättning sertralin

Efter ytterligare en del grunnande förra tisdagen skrev jag ett mejl till läkaren. Innehållet var ungefär som följer:

Vi träffades igår och diskuterade min medicinering med sertralin – eller snarast nedtrappningen av medicinen. Din åsikt var att jag skulle minska från 100 mg om dagen till 50 mg från och med idag och två veckor framöver, för att sedan sluta helt.

 

Jag kände mig lite osäker på detta, men tänkte att ja ja, det ska väl gå.

 

Nu, efter att ha tänkt och känt efter lite till (eller snarast tänkt ganska mycket på det), så anser jag att det är en för snabb nedtrappning.

 

En så snabb nedtrappning gör att jag alldeles för mycket kommer att gå och tänka på det, undra över hur det kommer att funka, oroa mig över det. Och det i sig är helt fel – jag kommer att få igång en massa ny oro i mig, en negativ spiral.

 

Ja, det GÅR självklart att reda ut det, att klara en så snabb nedtrappning. Men då blir det en duktighetsgrej, något jag “presterar” för att leva upp till krav och förväntningar. Och det kommer bara att bli dåligt.

 

Tvärtom tror jag det är väldigt viktigt att det görs i små etapper, så jag hinner känna att jo, det här funkar – och att jag liksom inte känner mig stressad, inte känner prestationsångest. Annars kommer det bara att slå tillbaka. Och det är inte de förutsättningar jag vill ha för den avslutande delen av graviditeten, för förlossningen och för spädbarnstiden. Annars har jag liksom tyckt att jag har bättre odds att det ska funka bra den här gången. Och då känns det väldigt dumt att rasera det, genom att trappa ner för snabbt.

 

Jag tror mer på en mer stegvis nedtrappning:

75 mg – 50 mg – 25 mg. 10 eller 14 dagar per steg.

Då kan jag känna att jag hinner med, att övergången blir mer gradvis. Och slippa känna press.

Sedan när jag skulle skicka iväg det, hittade jag förstås ingen mejladress till vårdcentralen. Jag vet att det har funnits en – jag har mejlat förut för att avboka en tid när deras telefonsystem strulade, men det var ett tag sedan – men nu fanns det då ingen.

Lösningen blev att skriva ut brevet (inkl kontaktuppgifter av alla de slag till mig) och stoppa det i ett kuvert. Onsdag morgon körde sambon inom vårdcentralen och lämnade brevet, som stämplades i kassan, och sköterskan lovade att det skulle komma till läkaren “pronto”.

Och sedan?
Jag har inte hört ett ljud från läkaren.
Och som den snälla och duktiga flicka jag är, så har jag fortsatt med 50 mg om dagen, precis som överenskommet…

Ibland gör man fel :-(

Jag nämnde det för en kollega i morse: att jag ska trappa ner, och ganska snabbt dessutom. Jag tänkte att det borde funka: hennes döttrar mår inte helt bra, och därför har hon också en del erfarenhet av SSRI.

Men nej, jag fick skräckhistorier. Eller kanske inte skräckhistorier – det är att överdriva – men historier om hur jobbigt det blivit att trappa ner, även när det varit långsammare, och någon historia om någon som mått riktigt jävla dåligt.

Faktiskt inte alls vad jag vill höra just nu. Jag känner mig tillräckligt osäker och nervös i detta ändå. Jag hade ju lyckats börja känna att jomendetordnarsig, ta det som det kommer, inte fundera för mycket, det blir som det blir och funkar det inte så finns det en lösning på det också.

Nu känns det mer som att världen kommer att rasa. Eller som att jag kommer att gå och känna efter om världen kommer att rasa, så att jag kommer att få världen att rasa bara av att känna efter…

Dumt att prata med folk. Skulle låtit bli.

För övrigt

så har jag förstås känt mycket mindre av bebisen sedan jag skrev häromdagen. Visst, ändå lite varje dag, men betydligt mindre påtagligt, och i någon mån ständigt minskande (tror jag).

Och ja, när jag tänker på det så gör det mig självklart en aning nojig – även om jag vet att det kan vara så…