Category Archives: Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg

Nu har du varit död en diskmaskinslivslängd

Torsdagen den 28 april 2016 installerade vi en ny diskmaskin. Eller vi och vi. Det var nån från den lokala vitvaruaffären som levererade och installerade den. Jag bistod och pratade. Du satt i fåtöljen i vardagsrummet, för det var vad du orkade. Knappt.

Diskmaskinen var hett efterlängtad. Den förra vi hade – vår första här i huset – var aldrig särskilt bra. Nu hade vi köpt en som skulle vara riktigt bra. En Miele. Vi hade till och med haft med oss dricksglas och annat till butiken för att testa så att den var bra att sätta in disk i (en del diskmaskiner verkar vara gjorda för vissa specifika modeller av glas och porslin och passar urkast annars).

Den 28 april var också den allra sista kvällen du var hemma. På fredag förmiddag deltog jag i någon jätteobligatorisk jobbutbildning hemifrån (inget av den utbildningen fastnade i mitt huvud) medan du genomled tiden. Sen körde jag in dig till ASIH/palliativa, för du skulle få dropp där några dagar och pigga på dig, för att du inte längre lyckades äta tillräckligt för att få energi. Du lovade att du skulle komma hem igen.

Natten till lördagen la din tarm av. Helt perforerad. Sen överlevde du fram till sent måndag kväll, så att folk som hunnit fatta att det var sista chansen att träffa dig hann komma och säga hejdå. Och sen var det slut.

I måndags, den 30 oktober 2023, gav diskmaskinen en felkod (F70) som innebär att tekniker måste tillkallas. Den har faktiskt haft den felkoden en gång tidigare, precis före jul eller nyår 2022. Men den gången hjälpte det att jag stängde av och på (eller nåt sånt, jag minns inte exakt) och sen var diskmaskinen snäll igen. Men inte den här gången.

Redan samma kväll loggade jag in på Mieles webbplats och bokade in tekniker. Första lediga tid var på torsdagen, men eftersom det inte gick att boka tid, bara dag (preciserat till nån gång mellan kl 8 och 16), och jag skulle iväg på en sak på torsdagen, så fick det bli fredag.

Fast på tisdagskvällen hörde teknikern av sig. Han hade fått en lucka på onsdagen och undrade om han alltså kunde dyka upp nästa morgon. O ja, det fick han gärna.

Det var en trevlig servicetekniker. Engagerad, svarade gärna på mina tusen frågor, gick bra att resonera med och så där.

Först hittade han inget fel. Så han kopplade den moderna mätutrustningen till diskmaskinen och kunde tanka ut en massa info till sin dator, på samma sätt som man gör med moderna bilar. Och då fick vi svaret: det var cirkulationspumpen som var trasig.

En cirkulationspump gör visst mer än att cirkulationspumpa, den har visst tre olika typer av uppgifter (fråga mig inte vad, för det minns jag inte). En cirkulationspump kostar också rätt mycket pengar. ”Fem-sex tusen, i alla fall. Och så tillkommer arbetskostnaden för att byta den.” När han räknade på det i datorn konstaterade han att det skulle landa på drygt 8000 kronor.

Mm. Men vi hade ju köpt en maskin av ett bra märke och bra kvalitet för att den skulle hålla länge, och kört rengöringstabletter hyfsat regelbundet, och allt sånt där. Saker *ska* ju i första hand repareras, inte slängas och ersättas med nytt.

”Våra direktiv är att inte rekommendera reparation om kostnaden överstiger halva nypriset för motsvarande maskin”, sa han.

Jag frågade honom vad han ansåg om skicket på maskinen i övrigt. Jo, han höll väl med om att den var i ganska gott skick i övrigt, men att sju och ett halvt år ändå inte är så jättekort. ”Vi kan kolla hur många timmar den har gått”, påpekade han. Det gick tydligen också att läsa av med ”diskmaskinsstetoskopet”.

Det visade sig att den tid den gått, alltså antalet timmar den varit i drift, motsvarade 15 år. ”Vi brukar räkna med max 20 års livslängd”, la han till.

Jaha. Ja, då var väl det rimliga trots allt att köpa en nya. Även om det känns jättedumt och principiellt fel och så där.

Resten av min ledig onsdag ägnade jag åt att googla och jämföra diskmaskiner, och för att inte göra den här historien alltför lång (vilket den väl redan är) så beställde jag slutligen en ny diskmaskin senare den dagen. (Nej, inget åka och titta på och prova, för inga av de modeller jag var intresserad fanns att titta på i någon butik inom rimligt avstånd.) Idag har den nya, en Husqvarna, installerats, och den gamla forslats iväg. Jag har ruskigt dåligt samvete över detta.

Och den nya? Den nya har vissa fördelar jämfört med den gamla. Och helt klart vissa nackdelar också, när det handlar om att pussla in disken optimalt. Ja ja, jag vänjer mig väl.

Man behandlar inte människor i sorg på det sättet

När någons man nyligen dött, och någon annans pappa nyligen dött, då finns en särskild sorts ömtålighet. Allting är som ett öppet sår. Det finns ingen skyddande hud. Det finns inga marginaler. Stressbägaren är proppfull med en gigantisk oformlig osynlig kula, som kilar ner sig och fyller ut bägaren.

I det läget behövs omhändertagande. Det behövs att omvärlden minskar kraven, eller accepterar att man inte lever upp till kraven. Det behövs människor som stöttar upp för det man inte mäktar med.

För i de lägena är det ens ömtåligaste områden som krackelerar. Man tappar förmågor. Man blir sämre på det man redan har svårt för. Och man försöker samtidigt långt mer än man borde, om omvärlden inte ger utrymme att låta bli.

I det läget ställde en rektor orimliga krav, på både mamman och barnet. Krav på barnet att klara mer än sina förmågor, att vara ”som alla andra” på de områden som var allra svårast redan innan. Krav på mamman att ”stå på skolans sida”, mot barnet. Krav på både barnet och mamman att lägga sina personligheter och behov åt sidan.

Rektorn hade fler vuxna omkring sig. Det blev i alla sammanhang många mot den ensamma mamman och många mot barnet.

Vi tog båda skada, både jag och barnet. Det finns djupa skador efter detta, skador som gav utrymme för annat dåligt att kila in sina skadliga effekter. Grogrund för att ifrågasätta sig själv och sina behov, för att känna att man inte duger som man är, att man måste anpassa sig och smälta in, oavsett hur det skadar en själv. Övertygelsen att det är jag själv, som förälder, som behöver skaffa mig all kunskap, lösa alla problem, fixa mitt barns skolgång, fylla i kunskapsluckorna efter det som skolan inte lärde honom.

Jag brände ut mig på en nivå som gör att mina kognitiva förmågor fortfarande sviktar flera år senare. Jag har sår och skador efter skolans bemötande som aldrig kommer att kunna läka. Mitt barn har en skolgång bakom sig som präglats av att försöka återta det den första skolans inställning tog ifrån honom av trygghet och självkänsla.

Idag började jag plötsligt gråta, när det kom ett skov av insikt om hur mycket skada en person i ledningsställning åsamkat oss. Jag grät och grät. Och ändå har jag gråtit alldeles för lite.

Man får inte behandla människor i djup sorg på det sättet. Det är inte mänskligt.

Trädgårdstårar

Vi byggde drömmar tillsammans. Ett gammalt hus och en stor trädgård. En trädgård som redan var full med häckar av buxbom och syren och annat. En trädgård vi fyllde på med bärbuskar och trädgårdsland och örtagård.

Drömmar som krävde arbete. Som vi inte riktigt hann med. Men snart blir barnen större, snart kan båda vi vuxna jobba tillsammans i trädgården, då är det både roligare och man får mer gjort.

Så kom döden. Han var artig nog att annonsera en stund i förväg, men ett år är ändå en ganska kort tid. Och sedan var Johan borta för alltid.

Jag är kvar. Utbränd sitter jag här i huset mitt i trädgården som kunde vara så fin. Här bor också barnen, numera tonåringar. De är uppfödda på trädgårdsdrömmar, älskar blommor och hemodlade grönsaker, och vill långt mer än tonårsvillkoren med skola och annat tillåter.

Jag tittar ut på trädgården. Jag vet att jag måste prioritera. Välja vilka saker som ska göras, och vara nöjd med det jag får gjort. Men att prioritera och välja har aldrig varit min starka sida. Det var en av de saker jag verkligen behövde Johan till. Jag visste, från det att jag fick veta att han skulle dö, att det där skulle komma att bli en av de riktigt jobbiga sakerna. http://www.sanneskriver.se/2015/07/06/bekraftelse/

Så inte nog med att det är mycket ansträngande för min hjärna att ta alla beslut, dessutom blir det en så påtaglig påminnelse om hur ensam jag är i det som var gemensamma drömmar.Och mest lyckas jag inte alls komma till skott. För att det är så svårt att bestämma. För att ensamheten blir så påtaglig. För att orken numera är så liten. Och för att det är så stor skillnad på att göra något när man drömmer gemensamt framåt och när man gör något bara av dåligt samvete och ändå vet att man bara kommer att hinna och orka en bråkdel.

Ska jag prioritera trädgårdslandet? Barnen vill gärna odla grönsaker. Och det blir så tråkigt om hela den stora ytan vi odlat upp ska tas över för gott av ogräs. Och å andra sidan har jag inte ens ork att ta hand om det ogräs jag rensar bort.

Eller ska jag klippa häckarna? Det vore trevligt om alla de där buxbomshäckarna fick i alla fall lite fason. I alla fall innan de blir högre än mig igen. Fast det är nog några redan. Och sen måste man ta hand om allt klippet efteråt. Klippandet skapar liksom nya problem.

Eller ska jag försöka ta hand om att klippa alla ytor där det kommer mängder med syrenuppslag? Annars kommer snart hela tomten vara en krattskog av syrener. Men det tar sån tid, och de kommer upp så snabbt igen.

Eller ska jag bara skita i det? Låta trädgården växa hög och sitta här som Törnrosa bakom väggar av ogräs, buxbom och syren? Hur jag än gör kommer jag aldrig att hinna ikapp. Och det viktigaste är ju att jag lyckas återhämta mig efter utmattningen.

Jag känner mig så ensam här. Jag ser bilder från andras trädgårdar, där det pågår febrilt arbete och blir ljuvligt vackert. Men sånt händer inte när man är ensam vuxen på 1957 kvadratmeter tomt. Och ensamheten är väl självförvållad. Jag har ändå inte ork att umgås. Den orken har utmattningen tagit ifrån mig. Hur ska man kunna få hjälp när man inte orkar umgås?

Så jag sågar av en syrengren tjock som en arm som fallit över en av de övergivna blomrabatterna, gräver upp lite vinda, oxalis, gråbo och kivickrot ur den trädgårdslandskvart som vi gjort ett litet försök på att börja rensa, dricker upp mitt kaffe och går in och gråter.

http://www.sanneskriver.se/2016/04/25/sedan/

Fem år

Sent ikväll är det fem år sedan du dog.

Om du hade levt så hade så väldigt mycket varit annorlunda. Inte allt, inte de yttre parametrarna, men allting om man kommer ens en millimeter under ytan.

Om du hade levt hade vi renoverat vardagsrummet sommaren 2016. Både verandan och vardagsrummet hade väl förmodligen varit klart innan vintern det året. Sen antar jag att vi hade tagit en renoveringspaus ett tag och fixat med lite mer småsaker, som den dåliga dörren på brädgaraget, innan vi gett oss på nya saker. Byggt nåt nytt och bättre istället för det plåtruckel vi kallar pelletsgaraget, med utrymme för cyklar och annat. För du muttrade över det där rucklet, och hade du funnits kvar hade det förmodligen inte dröjt länge till innan du rivit det, gjutit större platta och byggt nåt nytt. Och vid det här laget skulle vi förmodligen ha snyggat till fasaden och bytt eternittaket till plåt och satt upp solceller.

Fast det där är de mindre, irrelevanta sakerna i sammanhanget. Betydligt viktigare är att tid äntligen skulle ha funnits. Det där när barnen börjar bli större. Friheten av att du och jag skulle ha kunnat göra saker tillsammans, utan att ta hänsyn till små barn i allting. Större möjligheter att åka iväg och dansa tillsammans. Eller för den delen sitta och dricka te på ljugarbänken på kvällen, utan att behöva hantera evighetsnattningar av barn.

Och det skulle ha funnits en du att sitta och prata med vid matbordet. Det skulle göra det enklare att få barnen att sitta med där också. Det hade funnits en naturligare mötespunkt där. De var det där jag drömde om när vi skaffade barn. Att vara en familj. Människor runt ett bord som pratar och umgås. Diskussioner mellan dig och mig som skulle locka barnen att också delta i samtalet liksom.

Som det är nu finns det ingen naturlig punkt för sånt. En utbränd mamma som knappt orkar laga maten är inte alls lika lockande att umgås med som det där som fanns mellan oss, det där magiska mervärdet som uppstod av oss två tillsammans.

I den mån jag och barnen äter tillsammans så gör vi det nästan alltid framför tv:n. Och det är aldrig någon som sitter kvar och pratar. Vi har inte den sortens gemenskap som centrerar kring något på det sättet. Nej, jag har inte ork att bygga det på konstlat vis.

Om du hade funnits kvar hade vi varit två vuxna som tillsammans kunnat slåss mot skolan när de inte såg vårt yngsta barns behov, när de inte anpassade efter hans svagheter och hans styrkor. Vi hade kunnat vara ett team, samarbetat med att hitta lösningar, med att framföra argument, växlat och hjälpts åt. Istället blev jag den ensamma jobbiga bråkiga mamman som man kunde sätta sig på, alldeles ensam mot alla skolans representanter. Ja, de skulle lyssnat bättre på dig. Jag vet inte vad det var med dig, men även om vi sa samma saker så var det något med dig som gjorde att folk lyssnade. Men ensam blev jag den där mamman som inte samarbetade (för att jag inte ville köra över mitt barn). Ensam blev jag så utsatt att såren hos både mig och barnet går så djupt att jag aldrig tror de läker. Och eftersom det var jag som alltid behövde (fortfarande behöver) stå på standby och kunna lösa skolsituationer ALLA arbetsdagar, så kunde jag inte befinna mig på mitt fysiska jobb särskilt ofta, och sällan slappna av när jag var där.

Jag blev utbränd.

Jag skulle inte ha bränt mig så totalt om du funnits här. Det skulle inte ha gått så illa, gått så långt, om vi varit två. Jag hade haft ett val, en möjlighet, att stoppa i tid om vi var två. Och behovet att stoppa hade varit mindre. Det hade aldrig blivit så illa om vi varit två att dela på ansvaret. Jag skulle inte ha behövt bränna min hjärna på en nivå den kanske aldrig hämtar sig från.

Då hade jag haft en hjärna som orkade hjälpa vår gymnasieungdom med både fysik och matte utan problem. Inte för att jag skulle ha behövt det, för du skulle sannolikt ha huggit in med det med liv och lust <3

Men ja. Vi lever. Det gör inte du. Att leva är bättre än att vara död, även med en bränd hjärna.

Och ja, visst, det händer bra saker.

Vi har en ny katt, sedan snart tre år tillbaka. Artemis. Du skulle ha gillat henne.

Och verandan blev klar. Mer eller mindre i alla fall. Det tog tid, men den blev fin och används flitigt. Förmodligen kommer stolparna att ruttna lite för fort, och det regnar in. Vi skulle ha löst det bättre tillsammans, du och jag. Vi var bra på sånt. Vi lärde oss tillsammans, efterhand. Vi var ett fantastiskt team.

Och jag har gett ut min första bok! Du vet, den där jag egentligen hade skrivit redan innan vi träffades. Skulle jag ha gett ut den om du varit kvar i livet? Kanske. Förmodligen inte än. Det var din död som fick mig att plocka fram den och börja bearbeta. För att jag behövde hålla fast vid egna mål, ha saker jag kunde göra även om jag var ensam – och saker jag kunde göra fastän jag var låst hemmavid i väldigt stor utsträckning.

Förmodligen skulle jag plockat fram det där manuset någon gång ändå. Men det hade nog dröjt lite längre. Tills barnen var större. Tills vi hunnit hitta på lite fler roliga saker tillsammans.

Och bok 2, som kommer ut ganska snart … ja, den skulle också blivit skriven tids nog. Den fanns ju som en grundtanke redan innan vi träffades. Men den skulle ha sett helt annorlunda ut om inte du dött. Som det är nu är vissa bitar av den starkt färgade av sorg. På gott och ont. Det var bra att kunna få utlopp för sorgen. Förmodligen gjorde sorgen mig bitvis till en bättre författare. Men jag hade hellre varit utan det och haft dig kvar. Förstås.

Jag går barfota idag. Jag och många andra. Det är så vi gemensamt håller ditt minne levande. Vi har inte glömt dig.

Men det är inte i det barfota jag saknar dig. Jag saknar det vi var tillsammans. Jag saknar den självklar med vilken du fick mig att känna att jag dög, att jag var bra, att jag fick vara jag. Och jag saknar det där som fanns nånstans mellan oss, i meningarna vi avslutade åt varandra, i det där självklara som gjorde att det var omöjligt att tänka sig tillvaron utan dig.

Och jag längtar fortfarande efter en möjlighet att riktigt kunna få känna hela vidden av förlusten av dig. men det kräver att jag kan lita på att någon finns här och kan fånga upp mig, sopa upp resterna av mig. Och det är ingen annan som har den effekten på mig än just du.

Existera som levande död?

För ett tag sedan var det en som skrev så här på twitter:

Hur länge ska vi existera som levande döda den här gången tror ni?

Det var i slutet av oktober. Jag frågade vad hon menade. Det visade sig att det handlade om de nya skärpta råden för Stockholm.

Jag svarade:

Jag antar att jag huvudsakligen existerat som levande död de senaste 4½ åren.

Hon menade att hon är en social typ som deppar ihop rätt snabbt utan sociala kontakter. Nånstans i det fanns ett underförstått antagande om att jag inte är det.

Och visst, jag är kanske inte den som har det allra största sociala behovet. Tur är väl det..

Men ändå. Jag har också behov av sociala kontakter. Utbyte med andra. Möjlighet att umgås på mina villkor, avslappnat, med bara mina egna behov i fokus.

Grejen är att när man inte har något val så anpassar man sig. Även om man inte mår bra av anpassningen, så gör man det.

När man plötsligt blir ensamstående förälder till ett barn som inte längre fungerar i skolan. När det plötsligt blir mer eller mindre omöjligt att ens åka till sitt jobb och träffa kollegor, något man lär sig att betrakta som en undantagslyx, och när allt socialt umgänge utanför arbetstid definitivt blir omöjligt (för det finns ingen annan som kan ta över, för det finns bara en förälder=jag, och det finns väldigt få andra det funkar med), och ska man prioritera så är det ändå arbetet man måste prioritera.

Jag har inte haft något val. Jag har anpassat mig till de här förutsättningarna. För det är så man gör som förälder. Man anpassar sig, även när man själv går sönder av det.

Jag må ha mindre sociala behov, men jag är inte utan sociala behov.

Har jag existerat som levande död sedan min man dog? Kanske rentav sedan han fick sin cancerdiagnos?

Mnja. Inte riktigt. Det finns liv även i min hårt begränsade tillvaro.

Men visst, det är säkert nyttigt för mig att vända det åt andra hållet. Att påminna mig om att det som jag lärt mig att betrakta som vardag för någon annan ses som ett existera som levande död … innebär också att jag kanske själv får större förståelse för att jag gått sönder av det. Även om jag tycker hennes sätt att uttrycka det är en fruktansvärd överdrift, så är det tärande att leva så här. Det går. Och så går det ett tag till. Och ett tag till. Och det finns inget slut i sikte, varje förhoppnings om att det ska gå över känns som önsketänkande. I längden mal det sönder en, att hela tiden orka lite till och lite till av något som är väldigt påfrestande. Att påminna mig om det kanske ger mig nyttiga perspektiv.

Perspektivet att det inte är så konstigt att jag gått sönder.

Men nej, jag tycker inte det är synd om de som tvingas leva utan att träffa människor under några veckor eller ens månader. Vi är många som, av olika skäl och på olika vis, tvingas leva så här under många år.

Vi är definitivt inte levande döda för det.

Trygghet

Jag gräver trädgårdsland. Sedan några dagar tillbaka jobbar jag på att gräva upp ett av de fyra fälten i trädgårdslandet.

För ett tag sedan erbjöd sig några kompisar, som ville låna jordfräsen, att passa på att fräsa mina land också. Men sedan drabbades de av coronan eller nåt liknande. Och i vilket fall måste det värsta av ogräset bort innan fräsning ändå, så jag började gräva ogräs i ett kvarter och sextonåringen i ett annat.

Det är väl egentligen bara jag som fortsatt efter första dagen. Och efter att jag grävt de värst ogräsiga delarna så har jag fortsatt att gräva rutan klart. För det känns så jobbigt att behöva köra jordfräs, och jag vet inte om jag vågar med mitt konstiga öga.

Jag känner på något vis större motivation att ta mig an trädgårdslandet och odlandet än jag gjort på flera år. Luften gick annars ur mig när jag blev ”ensam” – det var som att jag helt tappade förmågan att sträva framåt, tänka framförhållning, bygga beredskap. Men nu… det är något med coronan som får mig att hitta ork till det igen. När stanna hemma är det man ska göra, hålla sig långt borta från alla är det bästa man kan göra, och det dessutom sägs att det kan bli grönsaksbrist pga coronan, då känns det liksom fullt rimligt att ta itu med och göra sitt bästa (eller något rätt okej) med det egna odlandet – och på köpet få lite av den där motionen man ju behöver trots att man bara är hemma.

Så jag går där och gräver i det som var potatisland 2019. Och medan jag går där och gräver så påminns jag om att det var potatisland även 2015. Jag minns hur jag gick och försökte rensa i potatislandet medan tårarna rann, i slutet av maj 2015, när vi nyss fått veta att han hade cancer och han var på sjukhuset och jag var ensam hemma. Då när jag bloggade utan att lägga ut, för att jag inte ville lägga ut saker om honom utan att han fått säga att det var okej.

Jag går där och gräver. Tung jord. Jag är otränad och det känns i mina ryggmuskler. Jag plockar bort grästuvor och rosetter av nävor, rötter av oxalis och spiralsnurrade vinderötter. Nånstans bakom alla tankar finns tårar, fast ändå inte.

Jag funderar på trygghet. På den trygghet som försvann med honom, och på den trygghet som försvann redan med beskedet om den dödliga cancern. Den där tryggheten som fattas hela tiden. Och så tänker jag på en annan sorts trygghet, kopplad till nuet. För tårarna som lite grann skrapar på insidan av mig hänger även samman med coronan, med att det trots allt är skrämmande att läsa om människor man kände till som blivit sjuka och dött och inte finns längre. Det finns en oro och en otrygghet i tillvaron nu, mer än vanligt. Och samtidigt med det, eller på grund av det, så finns det en trygghet i att fler än vanligt är oroliga. Plötsligt tycks vanligt folk, som normalt sett inte har ångest, ha mer ångest än jag. Det finns en trygghet i det.

Och så finns det en trygghet i att det finns något konkret jag kan göra i den här situationen. Att hålla mig hemma, att gå här och gräva i mitt trädgårdsland, det är konkret, och det är något som ökar min trygghet. Är jag här så minskar min risk att bli sjuk. I detta läge är ensamheten i sig en trygghet. Just det, att kunna göra något för att öka tryggheten, skiljer sig från hur läget var då för fem år sedan. För då försvann min trygghet, rann mellan fingrarna, utan att jag kunde göra något åt det.

Men nånstans i alla dessa tankar lurar också oron för att nya blixtar ska slå ner från oväntade håll. Det är snart fem år sedan den där dagen i maj. Och jag är livrädd för att invagga mig själv i minsta lilla trygghet och våga tro att något nånsin ska få vara bra. Jag vågar liksom inte riktigt tillåta mig själv att tro det på riktigt. Jag nöjer mig med att låta mig själv vila i stunden, men inte mer än så.

Att säga upp sig från hemmets projektledarroll

Ibland blir jag så trött på allt tjat om att man ska säga upp sig från projektledarrollen för hemmet och kräva att mannen gör sin del. Eller, det jag blir så trött på är självklarheten i antagandet att det finns en förälder till.

Jag vet hur det är att leva i ett bra förhållande, där man delar på tråkgöra och ansvar och där båda har samma rätt att hitta på annat än ta hand om hemmet.
Men det hjälper liksom föga nu. Det finns ingen jag kan säga åt att göra jobbet istället.

Om jag låter bli så finns det ingen annan som tar över. Jag är ensam förälder. Alltid. Alla dagar. Hela dygnet. Året om.

Det finns snälla människor som kan rycka in i vissa situationer. Men det finns ingen jag kan kräva projektledarskap av.

Och jag vet att det inte är mig det handlar om all dessa gånger det pratas om vikten av jämställt föräldraskap eller att ge upp projektledarskapet. Jag vet. Och det känns fult att komma dragandes med ”What about me?”. För det är ju inte mig det handlar om.

Kanske är det just för att jag brukade kunna säga ”Fast så där är det inte hos oss. Vi delar det bra.” som det blir extra markant? För jag kan inte svara det längre. Mitt svar, som jag oftast sväljer, är: Det finns bara jag.

DET FINNS BARA JAG.

Och jag antar att jag bör låta bli att säga det alltför ofta. Det blir rätt tjatigt, det tillför ingenting, och vi som är ensamstående är inte relevanta i diskussionen. Det är inte oss det handlar om. Det handlar om dem som har privilegiet att ha någon de skulle kunna dela med.

Och samtidigt… samtidigt är vi ganska många. Eller i alla fall inte få. Vi som är ensamma med vårt föräldraskap. Vi som inte har någon vi kan överlåta projektledarrollen på. Vi som liksom inte kan säga upp oss.

En del av oss har dessutom en projektledarroll av ännu större dignitet, eftersom vi har barn med särskilda behov.

Och jag tänker att i alla fall ibland kanske man skulle kunna ta upp oss också när man slänger sig med diskussioner om hemmets projektledarroll. Någon gång kanske man kan diskutera vad vi ska göra när vi känner att vi vi vill säga upp oss från projektledandet.

För jag tror vårt behov är ännu större.

För tydlighetens skull: Jag har inte haft en dålig dag idag. Visserligen har jag mestadels lagat mat, men idag är ingen besvärlig dag. Jag bara råkade läsa en postning för mycket i ämnet ”hemmets projektledarroll” och var tvungen att uttrycka det här.

Världen har cancer – vad gör du?

Världen har cancer.

Nej, jag vet. Liknelsen är inte helt relevant. Men jag anser ändå att jag sitter i en position där jag får lov att göra den jämförelsen. Jag har förlorat den som var viktigast för mig i hela världen på grund av cancer. Jag får dra de paralleller jag känner är relevanta i det här.

När man märker att något inte är som det ska, när man oroar sig för symptom av något slag, så kan man gå till läkaren för att försöka ta reda på om något är fel. Eller så kan man ignorera symptomen för att de oroar en. Olika människor gör på olika sätt.

Men vi kan hoppa över det steget, för vad gäller världen är vi redan förbi det. Läkaren har ställt diagnos: Klimatförändringar orsakade av människans utsläpp. Mänskligheten har informerats om diagnosen. Människan har även informerats om hur prognosen ser ut: Om människan skärper sig så kan världen, människans civilisation, leva länge än. Cancern är visserligen obotlig, men om människan skärper sig, NU, så kan vi fortsätta leva med cancern som en kronisk sjukdom, som behöver kontinuerlig behandling, men vi kan få leva ett bra liv, om än lite annorlunda än innan.

Eller nåt i den stilen.

Det är alltså egentligen en diagnos som är betydligt bättre än den älsklingen och vi omkring honom hade att hantera. I älsklingens fall var beskedet att det här är obotligt. Med behandling KAN du ha tur och leva flera år, eller också inte. I hans fall blev det inte. I hans fall blev det i slutändan ett knappt år från diagnos till död.

När man får ett besked om dödlig cancer så kan man agera på olika sätt.

I vårt fall så fick alltså älsklingen behandling i form av cellgifter och en del annat, enligt det bästa som fanns att erbjuda i nuläget. Tack vare cellgifterna blev han bättre ett tag innan han blev sämre. Och under den tiden han fick så fortsatte vi leva. Vi fortsatte fixa med huset, vi fortsatte vara föräldrar, han fortsatte med sitt jobb de dagar han orkade, vi fortsatte lyssna på musik och prata med människor och vara levande så länge det gick. Vi lyssnade på läkarna, vi gjorde det bästa vi kunde av situationen och anpassade oss utifrån den nya situationen. Och han levde så länge det var möjligt, så länge att folk inte riktigt fattade att han skulle dö.

Ett annat fall i min digitala närhet är @adjunktyras dotter Linnea. Linnea har drabbats av hjärntumör av allra värsta slag. Prognosen för överlevnad typ noll. I Sverige finns inget man kan göra. Men Linneas föräldrar har ändå inte gett upp. De har letat behandlingar utomlands, letat information, lärt sig massor, crowdfundat pengar till behandlingen.

Som det ser ut nu kommer det ändå inte att gå vägen. Oddsen för Linnea är i nuläget ytterst dåliga. Men det är nu 20 månader sedan den ursprungliga diagnosen. Linnea har hunnit bli nästan två år äldre. Linnea har hunnit börja skolan. Familjen har skaffat katt för att Linnea ville det. Familjen har hunnit leva ett tag till. Alldeles oavsett hur fortsättningen ser ut.

Det finns olika vägar att hantera en obotlig diagnos.

Men tillbaka till Jorden. Planeten. Jorden som fått cancer – eller klimatförändringar. Orsakade av människan. Diagnosen är ställt. Läkarna har presenterat läget, talat om vilken behandling som behövs. I princip ingen är ovetande om läget även om inte alla är medicinskt kunniga nog att sköta de olika behandlingsmomenten.

Det läskiga nu är alla de människor som nu tycker att vi ska skita i det. Att det är försent så vi ska bara lägga oss ner och dö. Eller, vi ska ignorera allt det läkarna har sagt för det är inte lönt. Och inte nog med att de själva vill göra så, dessutom har de mage att säga åt oss som vill att vi ska ge oss på den behandling läkarna erbjuder att vi också ska lägga ner, strunta i behandlingen, för det är inte lönt, det är försent.

Det gör mig väldigt ledsen. Inte minst för att för många av oss är detta, att göra det vi kan, det enda sättet att vi ska orka fortsätta. Enda sättet att orka med det värsta är att fortsätta göra det bästa av det.

Kanske köper vi oss bara lite mer tid. Men i slutändan är det just tid allt handlar om. Livet består av tid. De där dagarna när man klappar en kattunge, äter god mat, lyssnar på musik, eller bygger saker tillsammans.

Så snälla, håna inte oss som försöker köpa mer tid åt oss alla.

Den stabila världen är borta

Jag tänker allt oftare på det här inlägget jag skrev för fem år sedan:

Jag är född i miten av sjuttiotalet. Jag har vuxit upp i en värld som, från min horisont, varit väldigt stabil. Visst har samhället förändrats, tekniken utvecklats, politiken varierat (åtminstone eller framför allt på senare år). Men ändå, i huvudsak har tillvaron varit stabil. Det har inte varit krig i Sverige eller våra grannländer. Ingen svält i större skala. Inga allvarliga pandemier (trots allt). Inga större kriser, inga gigantiska samhällsomdaningar. Det har varit stabilt, så stabilt att vi betraktar denna stabilitet som självklar – så självklar att vi inte kan tänka oss något annat.

För den där stabila världen håller på att upplösas. De värden som vi såg som självklara – allas lika värde, allas rätt att finnas, allas rätt att få stöd och hjälp vid svår sjukdom och annat – och allt det där som liksom var en uppåtgående kurva, med mer och mer anpassning till att olikheter skulle respekteras, det raseras nu i rask takt. Rasism och nazism på en nivå som min barndomsvärld sa ”aldrig mer” om börjar bli allmän gods. Och det går så läskigt fort.

Hastigheten i förändringen blir extra påtaglig när jag tänker på hur mycket av det som hänt EFTER att älsklingen dog. När han fortfarande levde, när vi satt hos hans vän i England i februari och han hade två månader kvar att leva… då hade inte Storbritannien röstat om Brexit och Trump var inte president. Det är liksom så väldigt nära i tid. Och jag funderar ofta på hur älsklingen skulle reagera och agera i denna tid som han aldrig kom att uppleva. Ja, han skulle ha mycket klokt att säga, och många suckar och stönanden och himlanden med ögonen. Men jag hade velat få hans analyser. Hans referenser till historia, till filosofer, till all hans stora kunskap. Och jag undrar också om han hade… jag vet inte, gjort något?

Men han dog innan vi helt hann lämna den där stabila 70-talistbubblan.

Utöver att vi lämnar det stabila samhälle jag vuxit upp i, så lämnar vi också den stabila geologiska epok vi alla vuxit upp i.

Under hela den geologiska epok som kallas holocen, och som varade från den senaste istidens slut fram till alldeles nyligen, låg koldioxidhalterna kring 280 andelar per miljon (ppm). Idag ligger halten på 410 ppm, och stiger oförtrutet. Andelen koldioxid i luften har inte varit så hög på årmiljoner. Vad bränderna lär oss är att holocen nu ovillkorligen är över.

(Sydsvenskan.)

Det är en ny tid nu. En ny och osäker tid.

 

Deklarationshelvete och dödsbyråkrati

Det är deklarationstider.

Eftersom min man är död så behöver jag hantera inte en utan fyra deklarationer. Ja, för barnen får ju pension pga att deras pappa är död, och har alltså inkomster. Och min döde man behöver jag uppenbarligen fortfarande deklarera för. Hans inkomst kommer visst från några fonder. Och jag orkar inte kolla upp om det där är nåt som är avslutat eller inte, jag bara utgår från att det stämmer.

Själv går jag tydligen och blir höginkomsttagare pga döden. Ja, jag får ju också pensionsutbetalningar. Och de där pensionsutbetalningarna har förstås sett till att höja beloppen jag ska betala till CSN varje kvartal. Dessutom dras det uppenbarligen inte tillräckligt i skatt. Så utöver att jag ska betala några hundralappar i kvarskatt åt älsklingen så ska jag – som alltid förr fått någon tusenlapp tillbaka på skatten – betala kvarskatt på 17000.

Nå. Jag klickar godkänt och antar att saker stämmer. Jag har inga magiska spännande saker för mig med ekonomin, liksom. Och jag har varken ork eller tid att grotta ner mig i detaljer. Jag har en synnerligen påfrestande föräldratillvaro där jag förväntas ha ork till en väldig massa betydligt mer tyngande saker.

Jag skulle ha behov av ett liv. Påfyllnad av något positivt innan jag drunknar under all tyngd.

(Jag antar av att det här kommer att försämras ytterligare framöver av att jag använt av de pengar döden genererat och betalt av det sista av huslånen.)