Category Archives: Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg

Ett uppdämt behov av att röja ut och få ordning och en rädsla för att dö under tiden

Semestern närmar sig sitt slut. Så vad har jag gjort den här semestern?

Röjt. Jag har röjt. Sorterat, plockat, gjort av med saker, sålt, slängt, strukturerat…

Jag har ett uppdämt behov av att få ordning. Bli av med. Får ordning på surdegar, göra mig av med saker som inte borde finnas här, sortera saker och få ihop vad som hör ihop.

Det är tråkigt. Och det är mentalt krävande – även om man bortser från aspekten av att en hel del av det jag röjer bland är sånt som tillhört min döde man, och ungefär allt annat jag röjer bland i alla fall väcker minnen av honom på ett eller annat sätt. Det blir ju så, när man levt ihop i sjutton år, och bott i det här huset sedan 2002… Som sagt var, det är mentalt krävande även bortsett från det: att bita ihop och fortsätta med det tråkiga, som innebär ett konstant flöde av jobbiga beslut.

Ja, jag behöver ju vila också. Och jag behöver att det händer roliga inspirerande saker. Men det är liksom som att geggan av saker som behöver röjas och sorteras och slängas är i vägen för att jag ska kunna slappna av, njuta, bli inspirerad och köra igång med saker. Jag har ignorerat det så länge, eller låtit det rinna av, eller vad man ska säga, men det är som att det inte går längre. Att det kliar för mycket av det, att jag inte kan blunda längre.

Så jag kämpar på. Fastän jag stundtals känner att jag inte pallar mer.

Ibland känns det som att jag kommit en bit på väg. Andra dagar, eller stunder, känns det som att det jag åstadkommit egentligen är ytterst marginellt.

För det är ju oändligt mycket kvar ändå på något vis. Jag hinner ju inte klart under den här semestern, liksom.

Men ändå. Jag behöver liksom få en fräsch nystart, eller vad man säger.

Och samtidigt… samtidigt gnager det. Den där oron. Dödsångesten. Tänk om jag plötsligt dör alldeles för tidigt jag också, och så har jag slösat bort den där lilla tiden jag fick på att sortera retrodatorer och pysselhyllor?

Det är samma dödsångest, samma rädsla för att dö innan jag hinner, som jag stångats med förr om åren, den där som gjorde att jag inte ville vänta för länge med att skaffa barn till exempel.

Jag har typ alltid varit rädd för döden. Han var inte rädd för döden, han hade inga ångestproblem. Han dog. Och jag är kvar och har ångest och rensar saker.

Snart är semestern slut. Då drar det vanliga ekorrhjulet igång. Med delvis andra och delvis samma otillräckligheter som semestern.

Så du där borta i döden, hur skulle du lösa det här med lutning och vatten på verandan?

Det har regnat större delen av dagen idag. Mestadels ganska stillsamt tråkregn, men stundtals kraftigare. Inga löjliga mängder totalt sett heller: regnmätaren slutade på 6,5 mm. Nu har det slutat sedan några timmar.

Jag var ute och tittade till verandan nyss, den där verandan som är på väg att återuppstå. Tänkte framför allt kolla färgen jag strök igår och hur den klarat regnet. Det var i huvudsak inga problem.

Däremot noterade jag att vattnet verkligen blir stående vid stolparna. Ovanpå plåten, under och vid stolparna. Alltså, det rinner inte av, det rinner in mot mitten.

Och jag börjar undra om vi gjort samma misstag som de som byggde verandan från början. Inte helt, för den här plåten täcker hela ovansidan av putsväggen och alltså kommer inte putsväggen att spricka av att det runnit in vatten. Men ändå… borde vi ha fixat lutning på hela grejen, liksom?

Jag tänker på alla de gånger – och de är många – då du stått och pratat på på ditt vanliga sätt för besökare om den där plåten som de som byggde verandan varit sådana klåpare att de satt så att den lutat inåt, och att det var därför problemen uppstod. Och nu har vi satt en plan yta av plåt, och så stolparna mitt på så att det är där det trycks ner lite lite extra…

Hade vi gjort annorlunda om du varit med? Mnja. Säkerligen hade lösningen sett annorlunda ut, men just den aspekten tvivlar jag på att vi hade tänkt på. Eller, vi hade knappast byggt en fasad [betoning på första stavelsen!] överkant, liksom, för det skulle ju vara massor med extra jobb, och jag tror inte ens vi skulle kommit på den tanken.

Men i alla fall… Nu när jag tittar på resultatet – som ju inte är klart ännu, vilket liksom blev ännu tydligare nu efter regnet – så skulle jag gärna vilja diskutera lösningar med dig. Ja, det finns andra att diskutera med. Självklart. Och det är ju det jag måste göra. Men ändå. Jag saknar att diskutera med någon som jag vet hur hen tänker, och som vet hur jag tänker, så att man liksom kan värdera alla reaktioner på ett rimligt sätt och foga dem till sina egna tankar och komma fram till något klokt gemensamt…

År och tid och parenteser

Vid månadsskiftet hade jag bott här i femton år. Här, i vårt hus. Det är med bred marginal det längsta jag bott någonstans. Mitt barndomshem på Ängelholmsslätten, dit mina föräldrar flyttade strax efter min tillblivelse, bodde jag från att jag föddes tills vi flyttade när jag var elva och ett halvt år. Det är alltså fortfarande det näst längsta jag bott någonstans.

Jag funderar vidare på saken och inser att även för älsklingen, som ju inte hann bo här i femton år, så kan det ha varit så att det här var det längsta boendet. Visserligen var det inte förrän jag dök in i hans liv som han flyttade sig från Linköpingstrakten, men jag tror ändå att det längsta sammanhängande boendet för hans del var huset hans föräldrar byggde, från att han var sex år och… tills han började plugga? Men jag är osäker. Det är ju inte den sorts detaljer man memorerar i detalj för någon annan än sig själv och kanske sina barn.

De senaste dagarna har tankar de där tankarna, om tid och honom, varit mer påtagliga igen. Den där insikten om att om jag lever ett normallångt liv så kommer åren med honom, de där knappa sjutton åren, i slutändan bara att vara en parentes. Det är på ett sätt så märkligt att tänka sig. Och på samma gång så väldigt nödvändigt. Det där att komma vidare, att leva nu och framåt, det innebär ju hela tiden ett liv utan honom. Det är ju det jag lever nu, ett liv utan honom. Och ja, det gör jag, i allra högsta grad. Beroende på vad jag gör påminns jag ibland mycket om honom, och saknar honom. Men han blir, trots det, hela tiden en allt mindre del av mitt liv. Det känns elakt och fult. Men herregud, jag kan ju inte ägna mitt liv åt att minnas honom eller tvinga resten av världen att minnas honom. Det blir liksom bara patetiskt. Och framför allt: det är inte jag.

(Och nej, det är inte vad han hade velat heller. Ni behöver inte påpeka det, för jag vet det, och jag hade vetat det även om han inte uttryckligen hade sagt det, och alldeles oavsett är det inte så jag funkar – och på det sättet har jag väl aldrig anpassat mig efter vad jag förväntar mig att andra förväntar sig av mig heller. Det här är inte ett ursäktande eller en önskan om acceptans och bekräftelse. Det här är bara nedtecknande av vad som rör sig i mitt huvud. Ju.)

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en ”riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med ”brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…

Because at least it’s an answer

Oliver Queen, a k a Green Arrow, är världsmästare på att alltid ta på sig skulden för när något går dåligt. (Eller, frågan är ju om han verkligen slår mig i den grenen.)

I ett av de avsnitt vi sett idag, säger han så här angående att ta på sig skulden:

Do you know why I always blame myself in situations like this? Because at least it’s an answer. Sometimes, we just need a reason when a situation is completely unreasonable.

(Canary Cry)

Det är väl inte utan att det ligger något i det…

Det är så svårt att slänga bort en människa

Dina kläder har legat kvar i dina byrålådor.

Utom strumpor och kalsonger: dem sorterade jag ut och la i en kasse som skulle till Stadsmissionen i Malmö, som faktiskt tar emot sådant för att det faktiskt behövs hos de som har det sämst ställt. Den kassen har stått redo sedan innan jul någon gång, men den står fortfarande kvar härhemma, för de få gånger jag lyckas ta mig till Malmö har jag inte tid att planera in sådant.

Men resten har legat kvar i byrån. T-shirts och hoodies och skjortor och byxor. För jag vet inte vad jag ska göra med det… Och ännu mer för att jag har svårt att göra mig av med det. Dina t-shirts med tryck: fyndiga blodgivar-t-shirts, t-shirts med tryck för saker du varit med och kickstartat (”Mutant år 0” till exempel) och andra datanspelsrelaterade saker som jag inte ens vet vad de egentligen är kopplade till men som liksom är så mycket du att det räcker med att se tröjtrycket på foton för att veta att det är du (och säkert är det så för fler än mig, liksom).

Slänga? Skänka bort? Det är svårt. För det känns som att det är dig jag slänger eller gör mig av med. Och det vill jag inte. Jag vill hålla kvar dig.

Dessutom gör det ont att gräva runt bland det där. Det blir så påtagligt igen att du är borta – och att du har funnits, och inte längre finns.

Men det vore ju liksom smidigt att ha lådorna i din halva av byrån också. Dubbelt så mycket utrymme i anslutning till sovrummet, istället för att behöva ha kläder nere på bottenvåningen också. Skulle underlätta för att hålla ordning.

Nu har jag lagt fram sakerna på soffan däruppe. Trettonåringen ska få kolla om han vill ha någon t-shirt. Jag ska lägga av mina kläder i din byråhalva.

Sedan vet jag inte. Det finns en risk att kläderna blir liggande där i soffan. Fast det vill jag ju inte heller. Men fan så sabla svårt det är.

Bilkörning

Idag har jag kört och hämtat barnen hos mina föräldrar. Ungefär femton mil i vardera riktningen.

Jag tror inte jag kört så långt sedan älsklingen dog.

Jag tror inte jag kört till mina föräldrar sedan påsken 2016. Då var han med, men inte längre kapabel att köra.

Och som med allting annat så river det runt i känslor och minnen. För det är liksom fel med långkörning utan att han är med – som förare eller passagerare. Han ska vara med. Ju.

Och även hemma hos mina föräldrar är det liksom fel att han inte… är. Det är numera konstigare att komma dit och han inte är med än att vara här hemma och han inte finns.

Men ja, jag har kört. Det är ungefär det enda jag gjort idag, förutom att titta på Anne på netflix.

Och herregud vad jag är trött.

Åren när barnen skulle bli stora

I början är barn små. Små och i konstant behov av att tas omhand. Det är en krävande tid, när man som förälder får sätta sig själv åt sidan ganska mycket. Väldigt mycket. Man får balansera på en spindeltråd för att hantera: ta hand om sig själv och göra saker man själv i så stor utsträckning att man inte går sönder, men i övrigt i ganska stor utsträckning sätta livet på vänt, för att saker inte går att göra under de omständigheterna eller för att de ändå blir ganska meningslösa när de ska göras om man har barn med som avskyr det.

Sedan blir barnen större. Det innebär att man som förälder får större möjligheter att återgå till att vara den man själv är och inte bara förälder. Att man som föräldrar kan få större möjligheter att göra saker tillsammans, som det par av livskamrater som en gång var grunden för det hela. Men också att man i större utsträckning kan göra saker tillsammans med barnen som både de och man själv har behållning av. För att de är människor som lärt sig kommunicera och fått ordning på sina förmågor och man därmed kan umgås som människor.

Vi var på allvar på väg vidare ditåt… när han blev sjuk. Och då stannade världen och livet liksom upp. Och vi gjorde vårt bästa för att fortsätta leva, under de nya förutsättningarna, så länge vi fick möjlighet.

Men det innebar samtidigt att vi liksom stannade upp precis där och då. I ett vakuum. Vi hade liksom inte möjlighet att fortsätta framåt längs den där linjen på det sätt och i den takt vi annars skulle gjort. Vi stod kvar där och stampade tills döden kom.

På ett sätt står vi fortfarande kvar och stampar där, i alla fall till viss del.

Fast barnen har ju fortsatt att bli äldre. Mognat och blivit klokare och smartare, utvecklat personlighet och förmågor. Under allt det jobbiga.

Och vi kommer ikapp… på sätt och vis. Fast ryckvis. Tiden och utvecklingen är liksom inte linjär under de här omständigheterna. Ingen av oss följer de linjer vi borde. Vi följer flera olika linjer samtidigt, var och en av oss. En del av linjerna leder bakåt. Andra går mer bakåt, på grund av det som hänt.

Jag fick aldrig den där välbehövliga luckan, andningshålet, av att barnen började bli stora och jag och älsklingen fick tillbaka varandra. Vi hann inte det, mer än några enstaka tillkämpade tillfällen. Istället har omständigheterna lett till att jag på vissa påtagliga sätt fått återgå till att vara småbarnsförälder. Fast nu som ensamstående.

Och ja, barnen är ganska stora. Tretton och snart nio. Och den där snart nioåringen har jag tänkt på som tioåring ganska länge. För han är delvis där. Och delvis inte alls. För det är påfrestande att mista en förälder. Och påfrestande att förlora en livskamrat och medförälder.

Och alla mina försök att få lov att vara den där vuxna människan jag skulle få lov att vara vid det här laget gräver runt i det jobbiga, med saknad och längtan och en känsla av att jag egentligen måste börja om…

Förvirrande hål

Ibland är hålen efter och saknaden efter så svår att överbrygga.

Folkmusik. Folkdans. Sedan sommaren 1999 har det nästan bara varit honom jag dansat med. Det var jag som lärde honom polska.

Inte så att vi dansat mycket. Det har varit för mycket av att släpa runt på barnen överallt – jag hade velat dansa mycket mer. Men det är med honom jag dansat när jag dansat. För han har alltid funnits där, och det är med honom jag haft möjlighet att stjäla mig en dans.

Två kroppar som dansar som en, som vet hur den andra fungerar och dansar som en enhet. Vi två blir ett gäller på så många saker liksom – och dansen är en sådan.

Jag minns inte hur man dansar med andra. Jag minns inte ens hur man gör för att få dansa med någon annan.

Det är inte att jag har ett känslomässigt problem med att dansa med någon annan. Jag bara inte vet hur…

Och jag är inte rädd för att göra saker på egen hand. Så jag går iväg på danskväll. Går på entimmeskursen en timme före. Och lyssnar på konserten. Men sedan, när det är dags för dans ”på riktigt”…

Polskans tretakt sitter i blodet, ja, verkligen rytmen i blodet, så där så att jag andas och tänker och drömmer i polsketakt (typ) när jag väckt det.

Men ensamheten blir så påtaglig. Saknaden. Som att ett av de två hjärtan som vår dansenhet bestod av är borta.

Saknaden står i vägen för att ”bara” njuta av musiken.

Nära två decenniers vana står i vägen för att veta hur man… gör.

 

”Du får inte sluta leva på grund av det här” sa han när han blev sjuk. ”Du måste fortsätta leva.”

Och jag försöker. Men det är inte alltid så lätt.

Så jag går hem långt tidigare än jag skulle gjort under andra omständigheter. Och på väg till tåget gråter jag några förvirrade tårar. Tårar som inte är specifik saknad utan kanske mest av allt en vilsenhet hur ska jag kunna få till en kontinuitet, en fortsättning på mitt liv, när jag måste börja om? Och hur gör jag det när saknaden och sorgen dessutom står där och krafsar under tiden?

Men ja, jag försöker. Faktiskt. Även om resultatet blir förvirrat och tveeggat och oklart.

Sorgeår

Jag fick frågan för några dagar sedan om jag har tankar kring föreställningen om ett (första tyngre) sorgeår, alla årstider och högtider som ska gås igenom utan den som dött. Jag svarade ungefär så här:

Jag ska väl börja med att påpeka att jag ju bara kan prata utifrån min upplevelse, och andra kan uppleva det annorlunda. Och att jag ju dessutom fortfarande befinner mig i det första året – jag kanske ser på det annorlunda med några års distans. Men för mig känns det som en väldigt förenklad bild.

Ja, det är säkert relevant att prata om ett första tyngsta sorgeår. Kanske mest av allt för att påminna sig själv och andra om att det tar tid. Men att knyta det till första gången man firar varje högtid utan personen ifråga eller upplever årstiderna och så vidare, det bygger ju på att att det finns någon sorts normalitet i det där året. Att sorgeåret ändå följer rutinerna från ett vanligt år.

Till stor del gör det inte det.

Skulle man resonera som så så skulle jag ju redan ha klarat av första sommaren utan honom. Fast förra sommaren var inte en sommar. Sommaren 2016 var ett vakuum som vi genomlevde. Och det var varmt utanför huset, och folk gjorde sommarsaker, och det gjorde kanske vi också? Men det var ju inte en sommar, liksom.

Likaså med högtider. En del av dem har vi upplevt under året. Andra har vi nog mest låtit glida förbi.

Och det var ju inte heller så att året dessförinnan var något normalt. Det var ett konstigt och skruvat sjukdomsår.

Och sorgen är ju inte särskilt linjär heller…

 

Med ytterligare några dagars distans, när det idag är exakt ett år sedan han dog, så vill jag lägga till en sak:

Det finns en lättnad i att det har gått ett år, en lättnad som inte bara ligger i den känslomässiga och tidsmässiga distansen för egen del, utan i det siffermässiga och kulturella, på något sätt. För oavsett om man hör till en generation som tänker i termer av sorgeår eller inte, så finns det något siffermässigt magiskt med att tala om ett år. Något att förhålla sig till. Att det har gått ett år gör att jag inte behöver fundera över om folk tycker det är konstigt att jag gör si eller så när det ”inte ens gått ett år”. För det har gått ett år. Och även om jag inte tror att jag har människor omkring sig som egentligen bryr sig om sånt, och även om jag inte tror att jag bryr mig om det själv heller, så är det liksom något jag på något vis ändå känt att jag förhållit mig till. Att det inte ens gått ett år.

Nu har det det.

Dessutom behöver jag sedan ganska lång tid inte längre förhålla mig till känslan av att om jag bara hade gjort si eller så så hade han kanske levt lite lite längre, eller om jag bara backar tiden si och så många dagar eller veckor eller månader så levde han fortfarande.

Idag har mitt flöde fyllts av människor som gått barfota till hans minne. Det gläder mig. Och jag har också gått barfota (fast med sandaler när jag kört barnen). Men flödet har också innehållit en hel del kommentarer om sorg och saknad och vilken jobbig dag det är. Och jag känner mig skrämmande opåverkad av sorgen idag. Det är väldigt mycket som vilken dag som helst. Det får mig att känna att jag nog måste vara väldigt känslokall.

Och visst, det kan nog finnas en liten del i det som handlar om att jag håller sorgen lite på avstånd, inte släpper fram tankarna på honom helt och fullt. Fast mycket mer handlar det om att jag liksom inte har ork och lust att sörja just nu. Jag vill hellre leva. Just nu, i alla fall. Jag har inget behov av att plocka fram sorgen extra mycket just idag.

Så jag har gått barfota, och jag har ställt en kruka med gullvivor på graven, och jag har läst folks sorgliga kommentarer. Och i övrigt har jag haft en dag bland många i början av maj som ensamstående mamma med distansarbete och skrivarambitioner och musikintresse.