Category Archives: Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg

Uthusvind och skjortor

Vi fortsätter rensa. Mina föräldrar är här och hjälper till, och jag är i slutet av en förkylning och ganska orkeslös, men jag är med på ett hörn.

Idag har jag och mamma rensat ut bland dina skjortor. De allra flesta vanliga skjortorna blir iväglämnade. Likaså “snyggbyxorna”. Kvar hänger vad vi tror är frackskjortor, och så frack (vanlig och spexdito), en kostym och någon studentoverall.

Och igår klättrade jag runt uppe på uthusvinden. Där är det ju bara du som brukat klättra upp och därmed bara du som har koll. Hade koll. Men jag tog ner en del gammal skit som inte behövde vara kvar. Småbarnsskidor och bebispulka och diverse annat.

Längst in på ena sidan stod oändliga mängder med krukor. Min gissning är att vi lastat upp dem i samband med köksrenoveringen, när vi använde uthuset som kök och alltså behövde få undan så mycket som möjligt av det som brukat vara i uthuset. Och sedan har de aldrig kommit ner igen. Oändliga mängder med krukor som i så fall alltså stått där sedan sommaren 2009. Nu är de nerplockade. Och det är inte ordning däruppe, men nu har jag i alla fall lite överblick, och det finns lite golvyta.

Han är död så han är inte längre upptagen

Inatt drömde jag om älsklingen igen. En sådan där ganska konstig dröm, om en vardag som känns alldeles vanlig fastän allting är annorlunda mot hur det var eller är i den vakna verkligheten – massor med detaljer och förutsättningar som är fel fast rätt. Och då dessutom en sådan där dröm där älsklingen fortfarande lever. Och vi bor i ett hus, fast inte det här, och saker är som vanligt fast inte här.

Och det fanns ett par personer i sammanhanget som var uppenbart intresserade av älsklingen. Romantiskt intresserade eller vad man säger, alltså. Och åtminstone den ena av dem frågade mig hur det var, om älsklingen var upptagen eller inte, om han träffade någon eller inte. Och jag sa att nej, han är inte upptagen. Att visserligen bor vi fortfarande ihop och så där, med barn och hus och sånt, men han är ju officiellt död och sedan han dog så är vi liksom inte ihop på det sättet längre, så nej, han är inte upptagen.

Och det enda jag reflekterade närmre över det där i drömmen var att jag lät bli att säga att det fanns någon mer som nog var intresserad så att om hen ville ha en chans så var det nog bråttom.

I drömmen var detta inte det minsta konstigt.

Använd dina hjärtan klokt

Det är den där rosa månaden.

Så, här kommer några tips till dig som tycker illa om att cancer dödar en massa människor:

– Gå på de kontroller som erbjuds via vården. Vissa sorters cancer kan då upptäckas i tid, och många sorters cancer har i så fall en ganska god prognos. (Inte alla. Vissa sorters cancer innebär fortfarande en tvärsäker död, oavsett hur svårt folk har att ta in det.)

– Om du kan utan att ätas upp av ångest: håll själv koll på andra sätt som rekommenderas. (Du hittar dem om du googlar.)

– Låt inte ångesten för cancer äta upp dig. Kom ihåg att leva medan du lever. I efterhand kommer inget att ha blivit bättre av att du gick och hade ångest hela tiden. (Det där rådet är riktat även till mig själv.)

– Om du vill hjälpa till att hitta botemedel mot cancer, skänk en slant till Cancerfonden. (Men om du blir månadsgivare får du tyvärr stå ut med regelbundna klämkäcka utskick.)

– Om du vill hjälpa någon som drabbats av det jävligaste, bidra ekonomiskt till behandling. Till exempel till Linnea: https://www.youcaring.com/linneanordstrom-760690

– Om någon du känner drabbats: fortsätt att vara den vän du är även under sjukdom. Om hen dör och du pallar trots ångest och sorg så finns det säkert sätt du kan hjälpa till även efter döden. Vilka sätt som passar dig vet du bättre än jag.

Och så en sak till:

 kan vara jättebra.  är ibland det enda vettiga sättet att svara när man vill visa att man bryr sig om något jobbigt, eller om något trevligt för den delen, när man vill visa att man bryr sig men alla ord är för stora eller för små eller riskerar att bli för klumpiga eller fel. Men  utan kommentarer och med hyschhysch omkring sig är ganska meningslöst som metod att bekämpa cancer. Använd dina hjärtan till bättre saker.

Begravningsbyrån och blomsterbutiken som månadspåminnelse om döden

Jag betalar räkningar.

När man betalar räkningar i internetbanken så måste man anmäla eller registrera varje ny mottagare man ska betala till. Men när man väl anmält en mottagare så finns den kvar för tid och evighet.

Det innebär att varje gång jag tittar i listan över betalningsmottagare, så får jag syn på blomsterbutiken jag köpte kistdekorationen från, för blomsterbutiken har ett namn som hamnar högt upp i listan.

Och varje gång jag börjar knappa in Telias bankgironummer så får jag inledningsvis även upp begravningsbyrån som har några siffror gemensamt.

Som om det inte vore påminnelse nog om döden varje gång jag betalar räkningar och hanterar det som inte längre är en gemensam ekonomi.

Eller förväntas det vara en aha-upplevelse för en mamma till en trettonåring om det finns en pappa som också kan ta ansvar?

Jag är på vårdcentralen med ena sonen.

Vi behöver boka en ny uppföljande tid.

Jag får förslag på en tid. En tid den där enda dagen när jag räknat med att faktiskt få kunna ta mig in till mitt jobb, till kontoret, dit jag alldeles för sällan kan ta mig på grund av livets hopplösheter och omständigheter.

Jag påpekar detta. Frågar om jag som förälder behöver vara med – ja, det behöver jag. Jag förklarar att den dagen faktiskt inte riktigt funkar, just för att det var den dagen jag tänkte få komma till jobbet.

“Men finns det ingen pappa som kan följa med istället?”

“Nej, han är död”, säger jag.

“Ja, det kunde ju inte jag veta”, säger sköterskan.

Nej självklart inte. Men å andra sidan kunde du ju antagit att om jag uttrycker mig på det sättet, att jag konstaterar att det blir problematiskt för att jag inte kan den dagen, och jag inte alls tar upp möjligheten att det finns någon annan som skulle kunna istället, ja, då kanske det rimligen beror på att det faktiskt inte finns någon pappa som är relevant i sammanhanget? Det kanske är rimligt att anta att jag är den första som borde fundera på den sortens lösningar? Eller förväntas det vara en ahaupplevelse för en mamma till en trettonåring om det finns en pappa som också kan ta ansvar?

Döda kroppar har liksom ingen möjlighet att ha kul ihop

Hasse Alfredsson är död.

Facebook och twitter svämmar över av kommentarer om att nu får han äntligen träffa Tage igen, nu blir det nog roligt i himlen, och så vidare. Alla möjliga människor skriver det.

Och ja, visst, om det funnes en himmel så vore det säkert livat där nu, och älsklingen skulle höra till dem som anslöt till det lusteliga gänget. Men nu tror jag ju inte att det finns någon himmel. Eller, jag är övertygad om att det inte gör det.

Men jag är fascinerad över att så många kommenterar som om det är självklart att det finns en himmel. Gör de det för att det låter fint, för att det ger dem tröst att tänka så, eller för att de faktiskt tror på en himmel eller en plats man kommer till efter döden?

Missförstå mig inte, jag tycker också det låter fint om Hasse skulle få återförenas med Tage. Men det är ändå bisarrt för mig att så många skriver det.

 

Förra årets text i ämnet.

Omgiven av familj och vänner

Häromdagen dog Janne “Loffe” Carlsson. Som så ofta så meddelades det via medier att han hade dött omgiven av familj och vänner – eller något sånt där.

Sånt där får mig att undra så mycket och känna mig så konstig.

Sitter verkligen alla människor utom vi och väntar runtom den döende? Timme ut och timme in?

Man vet ju inte i förväg hur lång tid det tar innan personen dör. Ofta är det väl egentligen oklart om det rör sig om timmar, dagar eller ännu mer ända tills döden verkligen inträffar?

Min älskling dog på en måndag, sent på kvällen, strax innan midnatt.

Han blev inlagd på fredagen, tillfälligt. Till lördag morgon hade läget försämrats så pass att vi insåg att det var på väg mot döden, och under lördagen kom familj och nära släkt. Älsklingen orkade inte några längre stunder utan vilade mellan varven. Till söndagen kom en drös vänner och hälsade på. Och det var begränsade stunder och vila emellan. Och på måndagen var det huvudsakligen familj och vänner kvar, och ännu kortare stunder.

Han orkade inte ha oss därinne för mycket. Ville inte ha oss därinne för mycket.

På kvällen åkte de andra hem för att komma tillbaka nästa morgon. Det var bara jag och äldsta sonen som sov kvar på sjukhuset. Och det var en ren händelse att jag vaknade till av hans rosslande när han tog sina sista andetag.

Han var inte omgiven av släkt och vänner när han dog.

Det betydde inte att släkt och vänner inte ville vara där, inte brydde sig. Utan det handlade dels om att man faktiskt inte kan sitta där, massor med människor, timme ut och timme in, och vänta på att en människa ska dö. Och dels på att han själv inte skulle ha stått ut med att vi gjorde det. Det hade varit elakt mot honom, den döende.

“Ofta är det så att det inte är förrän den döende faktiskt får vara ifred som hen slappnar av och kan släppa taget och dö.” Ja, ungefär något sådant sa en av sköterskorna den sista kvällen, bara någon timme innan älsklingen dog. Så jag tror egentligen inte att det var älsklingen som var unik i just det här.

Men i medier är det så det ser ut: alla som inte dog påtagligt övergivna dog i stället som någon sorts målning på Nationalmuseum, med hela släkten sittandes runtom.

Jag kan utan, och det är jag glad för

När jag stod och målade för ett tag sedan så spelade radion Sanna Nielsen – hon sjöng “Utan dina andetag”. Jag antar att jag hört låten förut, åtminstone med Kent – men jag är inget Kent-fan och har väl inte direkt lyssnat. Men när man står och målar så är man ibland i ett sånt där läge att det som hörs från radion kommer igenom lite mer, för att man liksom inte har tankarna på något särskilt.

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Jag älskade verkligen min man. Men så mycket älskade jag inte honom. Och det är jag väldigt väldigt tacksam för. Att älska någon så mycket att man inte kan leva utan personen skulle vara förödande om personen dör… när personen dör.

(Jag fick skriva “förödande” tre gånger innan jag fick ordning på det, för mina fingrar ville skriva “fördödande”.)

Min älskling är död. Jag saknar honom ofantligt, på väldigt många olika sätt. Men jag kan leva utan honom.

Härdsmälta

Och så är hjärnan nära härdsmälta igen. Fastnar i den konstanta känslan av att behöva göra, göra, göra, lösa, lösa, lösa.

Och när jag funderar på det så inser jag att droppen, det där som tar kål på mig, återigen är att behöva ta ställning till och väga in allt och bestämma.

Verandadörren. För jag har plockat upp kontakterna och offerterna från förra sommaren. Sitter återigen och brottas med vem jag ska anlita och hur måtten bör mätas och hur jag bör agera. Tillverkaren långt upp i landet som trots allt verkar pålitlig och bra och är ett stabilt företag – men som förstås inte kan komma hit och resonera och mäta? Det ganska lokala företaget som vi anlitat för länge sedan och som vi huvudsakligen varit nöjda med men vars dörr på den andra verandan trots allt inte är riktigt bra? Företaget liiite längre bort som verkar göra bra saker men som kostar mer och som jag inte har någon erfarenhet av? Eller företaget vars ägare var här ifjol och tittade och kändes extremt seriös och bra men som aldrig skickade den utlovade offerten trots påminnelser?

Huvudet mal runt runt runt. Det ska både tas ställning till vem som ska tillverka den och en massa annat. Och dessutom måste jag bestämma om lister och skyddsbrädor till utsidan av verandan.

Och jag är själv med alltsammans. Det är jag som måste bestämma alltsammans. Jag vet ju det. Det finns inget sätt att komma undan, det är jag som måste. Och jobbiga saker som måste göras de hanterar man genom att bita ihop och göra. För det finns inget annat val, finns ingen annan, för han är död, och nu är det jag, själv.

(Och ber jag någon om hjälp, så innebär det ju bara att jag måste förklara allt allt allt och därmed vända och vrida på det hur mycket som helst, och det brukar ändå alltid sluta med att det sitter en person till och hjälper mig att älta sönder mitt huvud med att väga alla sakerna.)

Härdsmälta. Jag vet att det är sånt mitt huvud går sönder av. Jag vet att det är sånt jag ska undvika. Ändå går jag i fällan igen och igen. Och när jag trillat dit och tänker efter så inser jag att jag ju inte ens har något val. Jag kan inte undvika härdsmältan, för det finns ingen annan som kan göra det där som måste göras, och när jag gör det så kommer det att leda just hit.

Verandaångest

Utsidan av stolparna är gröna.
Insidan av stolparna håller jag på att måla vita.
Men eftersom vi satte dit plåten nertill precis innan vi började montera dit fönstren så är inte plåten målad, och på de allra flesta ställen inte heller stolparna på den sidan som vätter mot fönstren (sidorna, liksom). Och det är omöjligt att måla mellan fönstren och stolparna, och mellan fönstren och plåten, och mellan fönstren och bjälken över, utan att ta bort fönstren. Och det behöver ju målas där, både av utseendeskäl och materialskyddsskäl.

Det behöver sättas lister eller skyddsbrädor på utsidan för att täcka glappet mellan fönster och stolpe m.m.

Plåten ska målas. Och det vågar jag inte göra förrän plåten är fastskruvad. Och det skulle vi göra nästa gång pappa kommer. Typ.

Jag behöver ha koll på var övergången mellan utsidans gröna och insidans vita färg ska vara.

När jag ska måla det vita på sidorna av stolparna på den inre delen så behöver jag måla över vinkeljärnen om det ska funka. men det vill jag inte göra förrän alla skruvar som ska skruvas dit är på plats. Och som synes ovan behöver jag sannolikt plocka loss fönstren igen.

Jag behöver beställa dörr. Alltså behöver jag ta ställning till vem av dem jag hörde av mig till ifjol som jag vill anlita. Och det är liksom ingen av dem som känns rätt igenom självklar. Och jag vill att de ska komma hit och mäta och titta…

Och innan det tids nog ska läggas nytt golv invändigt i verandan så behöver det plockas ut oändliga mängder med gammalt halvmurket trä och annan skit ur gruset där, för att det inte ska börja växa dåliga saker.Och sannolikt bör man gräva ur gruset också. Och jag försökte börja räfsa ur skiten där, men det dammar så förfärligt och då får jag så många nivåer av dödsångest att det är inte sant.

Du är inte här. Det finns ingen jag kan gå och grunna på de där sakerna med. Ingen som kan hjälpa mig att komma till skott. Ingen som jag på lediga stunder kan ta ett litet ryck på sakerna med. Inte någon som kan trösta när det känns ensamt och hopplöst. och verandan blir bara en oöverstiglighet, en omöjlighet, ett något fyllt av alla saker jag inte reder ut.