Monthly Archives: oktober 2016

Dansen och fyllan

– Ska jag köpa ut till er?

– Nej tack, vi dansar hellre.

Nåt sånt stod det på en av de affischer jag fick från UNF på den tiden jag var med där, i tonåren. Jag är väldigt osäker på vad den fule typen som stod för första repliken egentligen sa; svaret däremot är jag ganska säker på (bortsett från om det var ”vi” eller ”jag”.

Jag kom till UNF via deras showdanskurs när jag var tretton år. För trettonåringen Sanne var det självklart att inte dricka alkohol, och så har det också förblivit. Och det är väl visserligen fullt möjligt att den kloka förståndiga duktiga rättskaffens Sanne hade fortsatt som nykterist i alla fall. Men dansen, danslektionerna, kanske hindrade mig från att vara tråktrattsnykteristen Sanne.

Inte så att jag specifikt använt det jag lärt mig på showdansen på dansgolvet. Eller för den delen baletten, jazzdansen eller nåt av allt det andra. Självklart inte. Men det där att jag som trettonåring fångades upp till dansen har liksom ändå haft sitt värde. För danslektionerna har säkerligen ökat min dansmässiga trygghet. I en ålder när man går från att vara omedveten och bara göra, till att istället vara alltför medveten om sig själv och sina eventuella brister, så gör det skillnad att ha tryggheten i sina rörelser. Veta var man har kroppen, veta hur den fungerar, och veta att kroppen lyder en så pass att man liksom inte behöver fundera på om man vågar.

Och jag älskade att festa under min ungdom. Jag var nykter varenda jävla gång. Men jag var med. Och det är ytterst få gånger som folk velat få mig att överge min nykterhet. För jag har varit så tydlig med den från början.

Mina fester har varit på dansgolvet. Alltid en av de första att börja dansa. Under många år en av de sista att gå hem framåt morgonen (och på den tiden utslagen och rejält deppig dagen efter). Jag har gett mitt allt, min själ, på dansgolvet. Nästan aldrig hållit igen. Ägt stället, liksom.

Dansen är min drog, min berusning.

Samtidigt ska det erkännas att jag lite grann utnyttjat andras fylla. För att jag ska kunna dansa loss på det sättet bygger på en accepterande atmosfär, där det är okej att släppa loss den där berusningen som dansen ger mig. Och för många människor är det helt uppenbart så att de behöver fyllan för att (tillåta sig att) hamna i den stämningen. Det vill säga det är tack vare att folk varit fulla som de kommit i sådan stämning att den miljö skapas som gör att jag kan släppa loss mig själv till att vara den jag är när det kommer till dans.

Ja, det finns också människor, fler än jag själv, som kan klara det utan alkohol. Det finns fler än jag som klarar det bara med musik, golvytor och rätt stämning i övrigt. Men tyvärr är de inte så många som man skulle önska.

Och det är väl därför dylikt dansande, om det sker dagtid, får ske bakom stängda dörrar och i ensamhet. För jag vet ju det: i den stora världen är sådant egentligen inte accepterat. Utom när folk är fulla, liksom.

Dagar när saknaden är större

Vissa dagar och stunder är saknaden större.

Som när jag betalade träkningar igårkväll. Varenda räkning, och varenda detalj i upplägg och konton i internetbanken, har någon tanke och koppling till dig.

Och när någon är död, när något är slut, då finns det liksom en ram runt den perioden. Att något tagit slut innebär liksom att man kan se början igen. Innan var liksom allting bara ett flöde som fortsatte. Men sedan du dött har det tjugosjuåriga du funnits i mycket större utsträckning än du gjort sedan typ då. Och idag är en dag när det gör extra ont att minnas den där tjugosjuåringen och undra vad vi gjort med livet.

Vid den stång som inte finns

Musik i öronen. Och i hela kroppen. En kropp som envisas med att använda det höj- och sänkbara skrivbordet på jobbet som balettstång under tiden jag står och arbetar. En kropp som inte kan låta bli att plocka fram känsla och muskelminne och steg och rörelser och övningar. En kropp som virvlar runt hemma på vardagsrumsgolvet och nästan piruettar ihjäl sig över golvljusstaken.

Och muskelminnet och känslominnet plockar fram önskan om att ha någon bakom, starka händer, som håller ett lätt grepp om min midja när jag lyfter från en snabb plié i tredje eller femte, upp i passé och vidare runt, händer som genom sin blotta närvaro ger det där extra mentala stödet som kroppen vill ha när man släpper stången…

… och jag vet inte ens om jag varit i den sitsen någon gång, för dansårens minnesbilder ligger så långt bak, och det är nog få lärare som ens varit i närheten av det där, och kanske är det bara fantasi. Och jag har aldrig haft någon längtan efter pas de deux och att vara den där som lyfts och bärs, men just den här känslan kan jag ändå hitta och längta efter och samtidigt bli lyft bara av tanken på.

Och så funderar jag över det bisarra i internt i huvudet gå och sjunga

… she’s addicted to nicotine patches…

Och jag tänker på de som tyckt att mitt skrivande stundtals varit för privat under det här senaste halvåret. Och själv känner jag att jag här gränsar mycket mer på gränsen till vad som är för privat, och att jag här är mer återhållsam och balanserar mina ordval. För det här är saker som man ju liksom aldrig pratar om eller uttrycker. Och om det beror på att andra inte känner och tänker sånt här, eller inte ens har några dansmässiga känslor, eller på något annat, det har jag ingen aning om. Men det är så outforskat område uttrycksmässigt, och därmed så stor risk att folk lägger in helt andra saker än vad som är menat i de där orden.

Livet, piruetterna och de fem

Hej älskling!

Det är så märkligt det här livet. Livet efter din död.

Jag tänker väldigt lite på dig. Du är död, du finns inte, du är long gone. Och jag lever. Och känner mig så ofantligt full med liv. Jag fyller kroppen med musik, Tori och Suzanne Vega. Mestadels Tori just nu. Ungefär hur mycket som helst.

You can miss me for five minutes a day. And you’d better do it properly. You’d better be sad. I expect my five. But all the rest of the time, Clara, all the rest of the time, every single second, you just get the hell on with it. Clear?

(Danny, i Doctor Who: Last Christmas.)

Och… jag har inte ens ambitionen att följa Dannys uppmaning. Det bara är så ändå. Jag tror inte ens jag lever upp till de fem minuterna. I alla fall inte ”properly”.

Det är så konstigt det här. Att känna sig så oerhört levande. Det är ingen mask, det är i mitt innersta väsen. Och det förefaller mig på något vis hemskt att det är så. Att jag redan glömt dig. Eller inte glömt, men att du redan sjunkit så långt ner i min tillvaro att jag inte går omkring och sörjer, utan istället har luft under vingarna, springsteg i gummistövlarna, piruetter i fötterna.

Men jag är levande. Det finns så mycket liv inom mig.

Och det är bisarrt att tänka att om du hade varit vid liv så hade jag inte varit ”här”. För det får det liksom på något vis att verka som att det är bra att du är död. Och att du skulle ha haft en hämmande inverkan på mig. Och det är ju inte sant. Du har haft en oerhört bra och positiv och bejaka dig själv-inverkan på mig. Och jag hade velat ha dig kvar. Fast jag vill ha det här också… Att dela livet med någon har påverkan på en, på gott och ont, och med dig var det nog så lite av det onda som nånsin skulle vara möjligt. Men det hindrar inte att frånvaron av dig släpper fram saker som inte skulle släppts fram om du var kvar. På gott och ont. Det hade funnits andra bitar som var bra och som inte finns nu.

Och det kommer sannolikt att komma alldeles underbara tillfällen i livet som aldrig hade kommit om du hade varit kvar i livet. Det känns förbannat elakt och ondskefullt att tänka så, för jag ville verkligen inte att du skulle dö. Men det är nu så det är. Och jag kan inte låta det där samvetet döda resten av livet för mig.

… all the rest of the time, every single second, you just get the hell on with it. Clear?

Det var ju inte så du uttryckte det. Men något med liknande andemening. Att din sjukdom, din dödsdom, inte skulle hindra mig från att vara jag, från att fortsätta göra de saker jag ville.

Så jag lever. Är. Suger ut det mitt hjärta vill ur det här livet. Och utgår från att jag har din välsignelse till det.

Och nu när jag skriver det här så gråter jag. Och det var det väldigt länge sedan jag gjorde nu.

Alla vi enstöringar

Det sägs att människor är sociala varelser. Att det är en viktig sak i vår överlevnad och vårt evolutionära arv. Att vi är flockdjur och trivs och fungerar bäst att bo tillsammans.

Ändå är vi så många. Så många som egentligen inte alls funkar eller trivs i de normala sociala sammanhangen. Så många som klassas som introverta på olika sätt. Så många som mår bäst om vi större delen av tiden får rå oss själva. Och vi löser det på olika sätt. En del som jag, med att bosätta oss långt bort från andra. Andra genom att bosätta sig där de kan försvinna i mängden och inte behöver umgås med grannarna, som i en lägenhet i ett höghus i stan där ingen egentligen vet vem du är.

Är vi verkligen så jävla mycket flockdjur som det påstås? Är det verkligen så att flockmentaliteten är det bästa för människan? Om det är så kasst evolutionärt sett att vara enstöring, hur kan vi då vara så många?

 

Nej, det här är inte alls färdigtänkt. Bara en liten reflektion till lördagskaffet, för mig själv i vardagsrummet, med Suzanne Vega på hög volym för sjuhundraåttiotredje varvet.

Jag kan inte ens sätta en vettig rubrik i oväsendet här

När man tänker på det är det väl ganska märkligt egentligen? Att vi känner att de där sakerna vi är bra på inte riktigt räknas, liksom.

Åtminstone upplever jag att det ganska ofta är så. Saker vi har lätt för anses inte ha något värde. Ska det vara värt något så ska det vara något man fått jobba och kämpa för. Det är det vi fått lära oss.

Och jag tror att det dödar glädjen i mycket. Oavsett om det handlar om skolarbete eller fritidsintressen. Om man liksom hela tiden får veta att man ska ägna sig åt det som inte faller sig naturligt, och att det som faller sig naturligt liksom inte är nåt värt, ja, då kommer man i längden att vara ganska elak mot sig själv. När man egentligen kunde vara snäll mot sig själv och åstadkomma lika mycket, fast inom andra områden, men istället vara lyckligare och må bättre.

—–

Jag skulle skriva längre om det här om jag hade någon chans att koncentrera mig. Men jag har en åttaåring i rummet som utkämpar en strid med hjälp av ljussabel och mängder med explosioner, och det är så svårt att alls lyckas tänka då. Hjärnan blir banne mig helt blockerad.

 

Bygg- och husstatus

Murarna var alltså här i förra veckan. Murade upp nederdelen av verandan i ett kick. Och har sedan även putsat in- och utsida.

Igår var elektrikern här. Det innebär att den nya ugnen är på plats (fast jag har inte hunnit testa den; jag vill först läsa manualen och har inte hunnit eller orkat än). Dessutom innebär det att ytterbelysningen på innergården är på plats, och att vi fått upp två lampor i orangeriet. Och att belysningen i hallen utanför badrummet funkar för första gången sedan älsklingen dog.

Kyrkans körsångsmonopol

I den debatt som varit på sistone kring kyrkans roll och kyrkans värde så argumenteras det bland annat för att det finns stora poänger med att vara medlem i kyrkan även om man inte tror på gud, för att kyrkan gör en massa bra saker. Vilket ju i sig är bisarrt, för om inte de pengarna gick till kyrkan, om kyrkan verkligen blev av med den rollen man har, så skulle de pengarna kunna gå till liknande verksamhet fast i annan regi.

Nå. Ett av delargumenten i det där är musik och körer. Jag har sett personer argumentera för hur fantastiskt det är att kyrkan ser till att det finns möjlighet för så många människor att få sjunga i kör.

Jag tänkte på det, när jag satt och sjöng till stereon i bilen innan idag. Tänkte på den där längtan i magtrakten att få sjunga. Att hitta människor att majsjunga och gå luciatåg med. Och så la jag liksom plötsligt ihop det ena med det andra: det där blir sannolikt aldrig av – för på en liten ort är det liksom kyrkan som har ensamrätt på att samordna engagerade människor som vill sjunga tillsammans. Kyrkan har monopol på körsången. Vill man sjunga tillsammans med andra så får man svälja den religiösa förtreten och acceptera att halva den repertoar man ska sjunga har religiös koppling och att det är kyrkans lokaler som kommer att vara replokal och konsertlokal.

Hade inte kyrkan funnits så hade förmodligen sångälskande människor sökt sig samman och valt repertoar och sammanhang baserat på gemensamma önskemål. Och så är det förstås på större orter; där finns det i alla fall tillräckligt många människor för att det ska finnas båda delar. Men på små orter blir det så lätt att kyrkan, med sin stora verksamhet, med både pengar och lokaler, får monopol. På både det ena och det andra.

Möss

En del av verkligheten pockar väldigt tydligt på uppmärksamhet. För om kvällarna och nätterna hör jag nu ljud inifrån bjälklaget mellan våningarna och i väggarna på ovanvåningen.

Jag inser att jag måste ta tag i att sätta musfällor. Och jag drar mig för det. Jag är ett våp. Jag har alltid låtit älsklingen sköta det där. Eller, han har skött det, och jag har kunnat strunta i att det känns besvärligt.

Nu finns det bara jag. Nu är det jag som måste. Jag vill inte!

Nå, ikväll kommer jag inte att göra något åt det. *skjuter på bekymren en dag till*

Bubbel

Och så sänkte sig stillsamheten och höstmörkret över det lilla vita huset på landet. Och mamman lät dammet samlas i hörnen och högarna med disk växa. Brasa i kaminen, stora blockljuset tänt, och albumet ‘Little Earthquakes’ mer eller mindre på repeat.

Mamman visste vad hon borde göra. Samvetet satt inom henne och smågnydde. Men hon ignorerade det. Lät barnen sitta vid sina skärmar.

För inspirationen och längtan hade bubblat upp. Och hon stoppade den inte. Hon släppte fram den. Bejakade sin inre fjortonåring. Trots allt förnuft som sa att det var fel och det fanns tusen saker som borde göras, både tråkiga och roliga saker. Men bubblet ville inte de där andra sakerna. Inte ens hotet om att eventuellt vara en dålig mamma tog tillräcklig skruv.

Visst, hon hade en kliande känsla, från det dåliga samvetet, från känslan av att vara lat, av att inte få något gjort. Men ändå.

Ändå. Ändå letade hon lösningar för att komma vidare från den stampande känslan av de praktiska hindren. Ändå satt hon uppe för länge om kvällarna. Ändå lät hon sin inre fjortonåring få flyga.

Det kändes liksom inte schysst att stänga undan fjortonåringen en gång till.

Till och med känslan av hur bisarrt det var att känna allt detta bubbel, all denna livsglädje, när ens älskade livskamrat så pass nyligen försvunnit bort till döden, lyckades hon hålla stången. Han skulle inte ha sett någon poäng med att jag skulle känna mig olycklig i onödan, tänkte hon. Han skulle ha tyckt att det var bra och rätt. Han skulle ha uppmuntrat mig om han haft chansen.

Världen utanför var bisarr. 2016 måste vara ett skämt, sa folk därutanför. Ja, tänkte hon. Det måste det vara. Men då passar väl det här bra in. Jag kan lika gärna köra på.