Monthly Archives: maj 2007

Gamla skolböcker

Jag har kvar alla mina gamla skolböcker. ALLA. Varenda skrivbok, varenda glosbok, varenda stencil.

Jo, för sånt sparar man på. Sånt KAN man inte slänga.
Varför? Svårt att förklara. Det är ju fullständigt självklart att så GÖR man.

Men, tja, några skäl:

* Det är kul att ha kvar och se vad man gjort.
* Ifall man någon gång vill kolla hur det nu var, t.ex. börja repetera franskan eller funderar på vad vi egentligen gjorde på lågstadiet.
* Det är en del av mina minnen. Dokumentation, liksom.
* Det finns en stolthet för de saker jag gjort bra, mina prestationer. Lärarna uppskattade visserligen inte alltid att jag gjorde bra i skolan – men desto mer skäl att behålla sakerna och känna mig stolt.
* Har man en gång börjat spara dem så kan man ju inte sluta. Har man sparat allt i ettan, så får man spara allt i nian också.

Länge stod lådorna hos mina föräldrar. Då var de ju inget problem – för mig, i alla fall. Sedan tog mina föräldrar med lådorna hit. Så de har stått på vinden ett tag. Men vinden ska bli bostadsyta, och vi sorteraroch gör oss av med saker.

Man kan ju inte spara allt.

Så nu har jag börjat gå igenom lådorna. Det är svårt. Svårt att slänga räknehäften med ändlösa uppställningar av mattetal. Svårt att slänga historieböcker och läsövningshäften.

Vissa saker kan jag inte slänga. Skrivhäftena från första klass, med först en hel sida IIIIIIIIIIIIIIIiiiiiiiiiiiiii och därpå följande andra bokstäver. En massa matteböcker. (Matte var KUL! Bara positiva associationer där.) En del stenciler. (Japp. RIKTIGA stenciler pratar vi om nu. Handskrivna, med blå text, stencilerade på skolans vevbara stencilmaskin. Jag minns fortfarande hur de luktade när de var nygjorda.)

Men jag lyckas ändå slänga en hel del. Högen ”slänga” blir ungefär lika stor som högen ”spara”. Det är jag stolt över, det är bättre än vad jag hade vågat hoppas. Det känns nervöst att slänga så mycket. Tänk om jag missat något viktigt! Tänk om jag råkat slänga ett PROV, gud bevare. MAN SLÄNGER INTE PROV. Och tänk om jag ångrar mig – om jag slänger något som jag sedan inser att jag ville ha kvar.

Det är så definitivt. Slutet på en epok. På något vis känns det som att jag slänger en del av mitt liv. Det är ett lättnad att slippa en del börda – men samtidigt fruktansvärt. Lite som att jag slänger en del av mig själv.

Det är inte det jag sparar – utan det jag slänger – som blir mest påtagligt.

Sambon förstår inte. ”Vad ska du med det till?” säger han och skakar på huvudet.

Ja, säg det.

Moccakoppar i Måsen – en samvetsfråga

När jag var liten så fick jag sex moccakoppar i Måsen. (Jag tror att det även är fat, assietter, grädkanna och sockerskål. Men det var länge sedan jag senast öppnade lådan.) Vackra vita måsar på blå botten, med guldkant.

Som liten tyckte jag de var väldigt vackra. De var dessutom presenter från mycket nära vänner till familjen – numera döda. De är på det viset ett kärt minne.

Men mockakoppar!?! Finporslin?!? Alltså, det där är INTE min grej, inte för fem öre. I vanliga fall dricker vi kaffet i bastanta muggar; till fint kan jag möjligen plocka fram Grön Anna.

Mockakoppar är hopplsöt små. Måsenporslin är hopplöst dyrt, vilet innebär att jag liksom ändå aldrig skulle våga använda det – om jag nu ens ville.

Den där lådan har flyttats runt länge nu. Jag packar inte upp dem. Men nänns ändå inte göra mig av med dem.

Endera dagen ska jag ta mod till mig och sälja dem. Det borde kunna bli en liten slant, som jag kan använda till nåt. Och så kan kopparna komma till användning för någon som gillar dem. Bättre för alla, ju.

Men det där samvetet…

Väggar, väggar, väggar

I fyra dagar har jag varit ensam hemma. I fyra dagar har jag jobbat ostört. Vad mycket man får gjort!

Inte behöva ta hänsyn till någon annan. Kunna fortsätta läääänge.

Dessutom är det en vansinnig lyx att jobba med vettiga mått för en gångs skull.
* reglar med 60 cc – så isoleringsbattarna PASSAR
* reglar med 60 cc – så att det finns något vettigt att spika fast panelen i med korta mellanrum (de gamla takbjälkarna är på sina ställen snarast 150 cc)
* lodräta väggar – vilken grej när man sätter panel! Wow, liksom Mycket enklare, ju!
Dessutom har jag kunnat köra på utan skarvar hela tiden, eftersom det varit så korta stycken.

Ja, visst har jag haft en del snedtakssaker och så att ta hänsyn till, men ändå.
LYX!

Och de två väggar vi hade reglat upp är nästan klara – det fattas panel på en halv sida, samt lite småslattar och småpill.

*nöjd*

När grabbarna är borta dansar Sanne på vinden

GUD så skönt jag har haft det!
I fyra dagar har jag varit ensam herre på täppan. (Förutom katterna, då ) Sambo och son har varit bortresta, och jag har fått hållas helt själv.

Jag har sovit tills jag vaknat på morgnarna. Vilket visserligen inte varit längre än till 8 – idag så sent som 9 – men ändå, vakna, inte av väckarklockan eller av någon som tjatar att jag ska upp, utan för att kroppen tycker det är dags.

Jag har kunnat gå upp i det jag gjort. Prioriterat efter eget huvud. Vilket inneburit att jag prioriterat ner disken… *hmpf* (fast nu ÄR den fixad – nästan i alla fall) …och maten. Eller, ja, inte ätit på så fasta tider. Jag har FORTSATT med det jag hållit på med, fastän det blivit lunchdags, för att jag VELAT. (Jo, jag HAR ätit. Fast det har blivit lite sent. Än sen då, liksom? )

Och jag har kunnat lyssna på samma skiva om och om och om igen För vem skulle bry sig, liksom? Det är ju bara jag här

Vad jag har gjort? Tja, inte städat, inte tvättat, inte plockat, inte rensat ogräs. Och inte latat mig så hemskt mycket heller…

Jag har BYGGT

Mäta, såga, raspa, skruva, skråspika…

…och så är stommen till den långa väggen i vårt rum också klar

Härligt! Det går faktiskt framåt

Reglar och blyertsstreck

Väggarna börjar ta form. Ja, åtminstone som nån sorts skisser eller nåt Väggen in till ”barnavdelningen” består nu av regelverk.

Märklig känsla det där. Att se stommen, var väggen ska sitta. Det känns bra

Lite udda också, med en vägg där reglarna sitter på rätt avstånd, så att isoleringsbattarna faktiskt kommer att passa Typ standardmått, liksom, åtminstone på en ledd. Skumt

Och väggen in till vårt sovrum består för närvarande av… ett blyertsstreck på golvet och ett blyertsstreck på snedväggen.

En början

:-(

Jävla mens.
Jävla trots.
Jävla ångest.
Jävla nacke.

Fryser

Kallt ikväll. Av allt regnande. Eller så är det bara för att jag har gråtit så mycket som jag fryser?

Jag har satt på värmen, i alla fall. Det har inte behövts på ett tag, men nu har jag dragit på rejält.

En räddande ängel på perrongen

Jag var ledsen i morse. Riktigt ledsen. Tårarna kom där jag satt på huk på perrongen och väntade på tåget.

Gråta där, bland alla människor – det gör man förstås inte. Pinsamt. Vad ska folk tro och tänka?

Jag bestämde mig för att strunta i det och gråta ändåå. Förtvivlans tårar, och de måste ut. Jag har låtit bli att gråta så många gånger, när jag verkligen behövt men det inte ”passat” sig, av ena eller andra skälet, stängt in känslor så många gånger, tills jag till slut inte längre har kunnat gråta ens när jag vill.

Så när nu tårarna faktiskt kommer, så försöker jag komma ihåg att låta dem komma ut. Fel tid och plats är bättre än inte alls.

Så där satt jag på perrongen. Grät så tårarna forsade, hulkade…

…och så plötsligt satte sig någon ner bredvid mig. Någon frågade ”Hur är det?”. En ung tjej.

”Inte bra alls”, svarade jag.

Och hon sa åt mig att resa mig upp, och hon kramade mig, och hon pratade med mig och sa att jag skulle gråta ut, låta det komma. Att jag kunde sitta med henne på tåget. Att det var okej. Frågade hur det var, vad som var fel. Hämtade papper att torka mina tårar och mitt snor med.

En vilt främmande medmänniska tog hand om mig och tröstade mig.

Mina förtvivlade hopplösa pinsamma tårar på perrongen var inte pinsamma – utan gav mig en hjälpande hand, som just då värmde nåt oerhört.

Tack!

Ångest och noja – det brakar igen…

Jag ska snart kliva av bussen. Jag har plingat, och har precis rest mig för att gå bak till utgången.

Då tvärnitar bussen. (För att bussen framför gjort detsamma.)

Jag har inte hunnit få balansen riktigt, och jag står med vänster sida framåt i bussen.
Jag tappar den lilla balansen jag hade hunnit få. Håller på at välta, far framåt i bussen med vänster sida före. Landar – fångar upp mig själv? slåt i med axeln? vet inte – mot ryggstödet framför där jag suttit.

Hur gick det? Hur gick det med min nacke, med mitt huvud?

Jag vet inte.

Just då tror jag att det nog klarade sig. Att det kunde gått illa, men gick rätt OK.
Fast jag vet inte. Vågar inte tro att det gått bra.

Allteftersom tiden går – på tåget hem, medan jag hämtar sonen, efter att jag kommit hem – så blir jag mer och mer orolig. Ångest. Ältar.
VAD hände egentligen?
Hur mycket slog jag i?
Hur illa tappade jag balansen?
Är det farligt med de krafter som blir när en buss bromsar? Nä… det ska det ju inte vara. Väl? Och det är väl delvis säkerhetsbältet som gör att det blir så dåĺigt när en bil kör in i en bakifrån?
Man kan väl inte få whiplashskador av att tappa balansen i en bromsande buss?

Sjukgymnasten har sagt att jag är lika tålig som innan det hände.
Men hur tålig var jag då?
Skadas vanliga människor av en sådan här incident på bussen?

Älta.
Älta.
Älta.
Och för vart varv som går blir det värre.

Ångest.
Gråt. (Tack och lov!)
Ångest.
Kraftlöshet.

Sambon kommer hem. ”Nä, det är ingen fara. Så länge du inte slått i huvudet så är det ingen fara.”
Jag blir osäker.
Slog jag i huvudet?
SLOG JAG I HUVUDET?
Jag vet inte.
Jag vet inte säkert vad som hände.
Hur gick det till?
Kan inte reda ut. Kan inte svara säkert. Allt blir ett virrvarr. Kaos. Ångest. JAG VET INTE.
Och vet jag inte säkert, så kan jag ju inte utesluta att det är någon fara.
JAG VET INTE.
Dumma jag, som inte vet.
Dumma jag, som inte har koll.
Dumma jag, som reste mig just då.
Dumma jag, som inte höll balansen.
DUMMA DUMMA JAG!!!!