Monthly Archives: december 2013

Så varför fira nyår när allt verkar gå åt fanders?

Det går inget bra med klimatet.

Rasism och nazism verkar öka (?).

Varför då fira det nya året? Varför fira att tiden har sin gång?

Det finns förstås flera svar på det.

Ett av svaren är att människan behöver ritualer. Och att vi behöver firanden att se fram emot – att det händer nåt vi tycker är kul och trevligt, oavsett hur mycket skit tillvaron bjuder. (Det hänger väl samman med det här om att man behöver extra mycket festande i krigstid – “festa som om ingen morgondag fanns”.)

Vi firar cykliciteten (heter det så?). Tid är inte bara något som går framåt, utan också något som går runt. Efter vintern, oavsett om det kommer snö eller inte, så kommer det en vår och en sommar. Och oavsett om det blir torrt eller blött, varmt eller kallt, så förändras året med årstiderna. Vi behöver liksom markera detta på något vis. Kalla det firande eller ritual eller nåt annat. Men utan någon form av avstämningar längs med vägen så skulle livet bli ganska trist. Sedan kan man ju välja att hänga upp sina avstämningar på olika tillfällen – inget säger att man behöver fira just nu, om man inte vill.

Men att markera ingången till ett nytt år handlar väl också om att väcka lite nytt hopp. Även om mycket går käpprätt åt h-e, så finns det fortfarande ljuspunkter av olika slag i tillvaron. Oavsett hur eländigt man än må tycka att det är med en massa saker, så får vi ändå inte bortse från de glädjeämnen som tillvaron har och kommer att föra med sig under året. Barn som kommer att födas, människor som kommer att finna varandra och bli vänner eller förälska sig i varandra, och så vidare. Glömmer man det så tappar man också meningen med att leva – då kan ju liksom de stora sakerna också kvitta?

Men självklart är det upp till var och en att fira på det sätt man själv trivs med – traditioner skapar man själv :-) Femåringen här har deklarerat att vi ska fira genom att spela carcassonne fram till midnatt och sedan titta på fyrverkerierna (från omgivande byar, som syns över nejden från alla fyra väderstreck). Så jag antar att det var det vi gjorde förra året ;-) Snarttioåringen däremot är bortrest.

Och för ovanlighetens skull ska vi äta oxfilé på nyår. Jag kan inte minnas vilket år jag senast åt oxfilé, men eftersom vi köpte ekologiskt naturbeteskött i låda i våras, så hade vi en oxfilé i frysen, och då kan ju nyår vara ett lämpligt tillfälle att äta upp den.

Av år 2014 önskar jag att världen vänder i en hoppfullare riktning, med valresultat som leder till bättre förutsättningar att hindra allvarliga klimatförändringar. Men alldeles oavsett tänker jag ha en trivsam kväll. Brasa, god mat och lite spel – det kan väl inte vara fel, liksom?

Att trycka in i en mall funkar sällan bra på mig

Det var måndag igår. Sista måndagen för året, vilket twitterkontot för Köttfri måndag påpekade – och undrade om man tänkte skippa animalierna.

Jag konstaterade att det inte skulle bli vegetariskt, eftersom jag priorietarade att äta upp av julmat som annars riskerade att bli dålig; dock hade jag på söndagen ätit lakto-ovo-vegetariskt (lunch på resande fot blev en vegoburgare, och kvällsmat blev pannkakor eftersom vi hade mjölk som var fyra dagar förbi bäst före-datum).

Och då svarade Köttfri måndag

Om du ska synda, gör det i smyg. Det är nämligen viktigt för miljön,folkhälsan och djuren att vegetariskt är NORM på måndagar

och senare i ordväxlingen

Poängen är att en ny regelbunden VANA som dessutom utövas i grupp är ett oerhört kraftfullt verktyg för beteendeförändring.

Heskt ledsen, men det där funkar verkligen inte på mig – utan får mig verkligen bara mer anti.

Jag strävar sedan ett antal år att minska köttkonsumtionen, och att välja kött med omsorg. Men jag och min familj tillsammans väljer när det passar för oss. Vad vi väljer att äta när beror på så många saker, med vilka aktiviteter vi ägnar oss åt vilka dagar, vilket humör vi är på, vilka saker affären säljer ut för att slippa slänga, vad vi skördat i trädgården beroende på årstid, och en massa andra saker. Och för den delen när vi har dagar då det till exempel funkar att lägga bönor i blöt i förväg eller liknande.

Att hänga upp sitt vegetariska ätande på en enda veckodag är enligt min uppfattning idiotiskt. På just måndagar finns det ofta rester från helgen att äta upp; att behöva slänga dem för att äta vegetariskt en specifik dag är inte miljövett utan bara klassisk fanatism. Att kalla det för att jag syndar ökar bara på fanatismen. Att dessutom anse att jag ska smyga med det går verkligen rakt mot alla mina principer!

I det här fallet så hade vi firat jul hemma, för att därefter resa bort i fyra dagar. Innan vi reste bort åt vi upp en hel del, stoppade det mesta övriga i frysen, men sillen kunde vi inte frysa in. Därför åt vi alltså rester av inlagd sill tillsammans med stekt (rest-)potatis och pannkaksrester igår. Och till kvällen fräste jag upp löksillslöken som var kvar efter att sillen var slut och serverade ihop med pastasås på broccoli och svamp. Detta var alltså att synda?! Herregud.

Apropå idén om att skapa en norm och en vana: tja, jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om vad andra människor har för normer och vanor. För jag har ändå aldrig passat in. Det är en styrka – och en svaghet – men det är JAG. Utan den egenheten, vanan att gå min egen väg och göra som jag vill så hade jag inte heller kämpat för att göra miljökloka val sedan 25 år. För att kämpa för miljön är att ständigt avvika. Att då tycka att jag borde inrätta mig i en norm nu, utifrån de här premisserna – sorry, det funkar bara inte.

Jag antar att idén är att etablera något som motsvarar idéer om att äta tacos på fredagar (vilket jag förstått att många människor gör). Bra, kör då den modellen på människor som faktiskt har den sortens vanor. Men klanka inte ner på oss som funkar på andra sätt. (För övrigt har vi ätit tacos fler gånger senaste året än totalt sett tidigare, eftersom jag insett att det är en smidig vegorätt.)

Trist bemötande av inlämnad idé

För ett tag sedan kläckte jag en bra idé, tyckte jag. Jag ville ha kundvagnar vid busshållplatser och tågstationer som ligger i anslutning till externa handelsplatser etc. Som Svågertorp – det var på Svågertorp jag kom på idén – men idén är förstås användbar på massor av ställen.

Idén finns närmre beskriven här.

Eftersom jag tyckte det var en bra idé, och flera bekanta höll med, så vände jag mig till bland annat Malmö stad på twitter. Där fick jag besked om att den rätta vägen att lägga fram den sortens förslag var via den här sidan. Så det gjorde jag. Jag beskrev i korthet samt skickade länken till mitt blogginlägg.

Efter ett par veckor kom svaret, med rubriken “Färdigbehandlat ärende”:

Svågetorpstationen tillhör inte Malmö stad i sin helhet. Det är Järnhusen och Trafikverket som samäger stationen. Man skall vända sig dit med förslag.

Så jag svarade:

Hej!

Det här svaret visar bara att ni inte ens läst vad jag skrivit. Mitt förslag rör i huvudsak handelsområet eller vad det heter, alltså inte stationen. Det är dessutom ett generellt förslag, där Svågertorp var ett exempel eftersom det var där jag var när jag kom på idén. Och det var Malmö stad på twitter som ansåg att det var via den här förslagsfunktionen jag skulle framföra idén.
Det här tycker jag var ett fullkomligt uselt bemötande, helt enkelt.

Och en vecka senare kom ett nytt svar, återigen med rubriken “Färdigbehandlat ärende”:

Hej!
Någon måste vara ansvarig för detta, kommunen kommer att ta ut en årlig avgift.

Ja, jo, självklart, det begriper jag också. Men alltså, ändå. Lite trevligare än så kan man väl ändå bemöta? Även om man tycker det är en skitkass idé så borde man kunna bemöta med lite mer engagemang? För jag har tidigare fått intrycket av att Malmö stad verkligen är intresserade av att utveckla staden i en positiv riktning, både för miljö och människor. Men det här är ju verkligen inget som uppmuntrar allmänheten att komma med idéer.

Snart tioåring

Om några dagar är det tio år sedan min förstfödde föddes. Tio år sedan jag stod den där tidiga vintermorgonen med värkar utanför huset på väg mot bilen och insikten om att en stor förändring var på väg – även om jag inte alls anade hur jag skulle uppleva förändringen på riktigt.

Tio år.

Det är obegripligt.

Inte så att det gått snbbt, för det har det verkligen inte. Tio år är en lång tid, och de första åren var ovanligt långa år.

Men ändå ofattbart.

Till exempel innebär det ju förstås att jag blivit tio år äldre. Och det är ogreppbart, för jag har ju inte hunnit uppleva tio år på den är tiden – jag har haft alldeles för fullt upp med att ta hand om barnen för att hinna med att leva så många år. Jag hann med mycket mer liv på de tio åren dessförinnan. Eller för den delen fem år. Åren innan första barnet kom var intensiva. Går jag tio år bakåt från första barnet så får jag med studenten, dryga fem års studier på högskola och universitet i tre olika städer, musikalutbildning och dansutbildning, bo i ännu fler städer, spela två musikaler, jobba som lärare, få mitt första jobb inom området jag är utbildad i, få mitt nuvarande jobb, köpa hus. Och inte minst hitta kärleken :-)

Det är som ett annat fjärran liv, det där intensiva livet jag levde då, där det hände massor, på nåt vis. Eller som flera olika liv, som hanns med under de där åren. Så fruktansvärt långt bort. Ibland känns det som att jag har glömt, som att det är nåt jag drömt.

De senaste tio åren har jag bott på samma ställe, jobbat på samma ställe, och varit mamma.

Jag är inte missnöjd, jag vill inte annorlunda, jag bara noterar. För jag tror att det är stabiliteten som gör att det känns extra märkligt att det gått tio år.

(Jag har för övrigt aldrig bott så här länge någonstans tidigare, om man inte räknar med månaderna i mammas mage; då ligger fortfarande barndomens boende högst på listan.)

Så… snart har vi en tioåring. Och det har jag väl liksom inte riktigt greppat. Eller jo, jag har inga problem med att se att han är stor och klok och förståndig, och egentligen betraktar jag honom redan som tio år – sedan lång tid tillbaka. Det är väl mer att jag fortfarande har svårt att greppa att jag är mamma. Och att jag genomlevt bebistiden. Och att den där lille skrutten som låg i min mage nu är halvvuxen.

Men det är väl så det är – jag gissar att de flesta aldrig greppar det?

Inköpslista till jul?

Under de gångna veckorna har jag brottats många gånger med det här med att köpa ekologiskt kontra den tid det tar att ränna runt för att få fatt i det och den samtidiga viljan att handla i mataffären inne i byn. Jag vill ju köpa så vettigt som möjligt och ändå handla hemma. I år har dessutom orken och tiden räk sämre än vanligt till det här med att flänga runt till många affärer inne i stora staden efter jobbet.

Och ja, jag har frågat affären i byn om ett antal av de saker jag verkligen ville ha fatt i. En del har de lyckats fixa, annat inte. Men det slog mig på sluttampen, när jag satt och skrev “riktig” inköpslista inför riktiga julmatshandlandet några dagar innan jul, att egentligen borde jag förstås ha skrivit ihop en lista och lämnat till handlaren i byn: det här vill jag att ni tar hem till jul. Me allt från mandelmassa och citrusfrukter till julskinka.

Och ja, det är en bra och tillmötesgående affär, som nog hade uppskattat den sortens förfrågan om man framförde det på rätt sätt :-)

Idag dök tanken upp igen, när jag med vänner diskuterade problemet med allt överblivet kött i affären så här på juldagen. Att lämna en beställningslista till affären inför jul, där man meddelar vad man vill köpa av till exempel kött, vore ju ett sätt att minska mängden överblivet kött efter jul. Och när jag tänker på det så har jag en vag känsla av att det nog kan vara så det fungerade fortfarande ungefär när jag var en pytteliten flicka på landet? Eller i alla fall strax dessförinnan?

Det gör ju förstås inget åt problemet att man faktiskt måste använda alla delar av de djur som slaktas, men underlättar planering i “produktionsleden”.

Men till nästa jul kanske jag ska lämna en beställninglista till affären i slutet av november? Jag ska i alla fall höra med dem hur de ser på saken.

 

Men om den styrande djurarten inte vore allätare, då?

Människor är allätare (eller är den korrekta benämningen blandkostare?). Vi äter både djur och växter och en del annat. Vi kan överleva på en strikt vegetarisk kost, men det kräver en hel del kunskap om det ska funka bra i längden.

Människan är en ganska avancerad varelse, både vad gäller tänkande, känslor och färdigheter. Oavsett vad man tycker om saken så får man nog konstatera att vi är den art som i nuläget huvudsakligen kan sägas styra världen/påverka mest.

Som en konsekvens av hur avancerade vi blivit har vi möjlighet att tänka på konsekvenser, ha en moral och kräva ansvar. Vi kan tycka synd om andra – även om andra än vårt eget släkte.

Och som en konsekvens av detta tycker en del numera att det är moraliskt fel att äta djur. Principiellt fel. Inte bara för att vi behandlar djuren fel, utan oavsett hur vi behandlar dem. Att det faktum att vi kan tänka på konsekvenser etc borde få oss att helt sluta äta djur.

Och som sagt var, vi kan överleva ändå.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera ibland. Om en djurart spm var strikt köttätare hade hamnat i vår situation, med samma möjlighet till tänkande, känslor, moral etc, borde den arten då också sluta äta kött? För att den hade insikten? Även om det skulle innebära att arten garanterat skulle dö ut?

Julgodisfrosseri

Jag är inte mycket för godis. I vanliga fall är det i princip bara mörk choklad och hårda mintsaker (poklagrisar, strong och mentos) jag gillar, och så finns det ytterligare några sorter jag kan klara av att äta om artigheten kräver det.

Men julen är en speciell tid ;-) De sorters julgodis vi bruar göra är alla sådana att jag i princip kan äta hur mycket eller länge som helst :-) Chokladfudge, mandelmassakulor doppade i choklad, chokladtryffel och pepparmintspastiller.

Till på köpet funkar jag likadant när det gäller nötter, som jag kan sitta och knäcka på läpande band. Godis och nötter är en betydligt större fara för mig än julmaten, som jag ganska snabbt tröttnar på.

Julbortresande

Sedan några år tillbaka firar vi julen hemma. Men i år, till skillnad från de senaste åren, ville mannen i år att vi skulle åka upp till hans släkt till annandan – di gamle blir trots allt äldre och närmre döden för vart år som går.

Så därför sitter vi nu, på juldagskvällen, i bilen för en 45 mils bilresa norrut.

(Ja, bilresa. Efter övervägande kring priser och planeringsmöjligheter och tid vi behöver vara på plats för annandagskalaset och behovet av julklappstransporterande så landade det trots allt i bil.)

Att resa bort på juldagskvällen, med avsikten att vara borta flera dagar, efter att ha haft julafton hos sig, innebär en del pusslande för att undvika matsvinn. Det som igår var efterlängtade beståndsdelar på julbordet är idag att betrakta som rester som sannolikt är dåliga tills vi kommer hem om de lämnas i kylen. Det gäller alltså att tänka till. Skinkan blev infryst, liksom en hel del bröd. Julkorv, köttbullar, revben, blandade kålsorter och gravad lax blev kvällsmat innan avfärd. Sillen klarar sig nog tills vi är tillbaka, liksom spickeskinkan. Och prinskorven var redan slut.

Så nu sitter vi på väg i bilen, med Robyn på bilstereon.

Det är ganska märkligt i övrigt också. Visst, att vi inte har snö är i sig inget konstigt. Men efter kontroll av väderprognos och snödjupskarta har vi inte plockat med några termobyxor åt barnen heller.

Det är en ledsam dag att besöka mataffären

Vi behövde mjölk och frysta ärtor, så jag begav mig till affären för en stund sedan. (Ärtorna skulle vara till lutfisken, men det fanns inga ärtor i affären, de var slut.)

Däemot fanns det mycket kött i köttdisken. Oändliga mängder med butikspackade revben (eller ja, ett drygt tiotal paket, gissar jag på), med utgångsdatum idag och nedsatta till halva priset. Och ett antl paket med butikspackad blandfärs, med utgångsdatum igår; på dem satt det inte ens någon nedsattpris-lapp.

Det gör mig så oerhört ledsen. Så stora mängder kött, som bara kommer att kasseras. (Idag är det inte många som handlar mat, om man säger så…) Hela “produktionskedjan”, med allt vad den innebär av påverkan på olika sätt – och till ingen nytta, liksom.

Jag köpte tre paket revben, som jag sedan här hemma skurit och delat upp på fem middagar och frusit in. Köttfärsen lät jag dock bli – inte ens jag vill köpa “för gammal” färs, speciellt inte när den inte är vakuumpackad (helt kött som passerat bäst före-datum har jag däremot köpt ibland).

Och jag funderar king julen. Jag har inga problem med gamla tiders “frosseri” kring julen, där grundprincipen trots allt var att ta tillvara så mycket som nånsin var möjligt och at passa på att njuta när man faktiskt hade nyslaktat kött. Det blev banne mig inget matsvinn då inte. Problemet nu förtiden är att du går till affären och köper just de delar du sälv väljer (och i viss mån det affären erbjuder, förstås). Och väljer du att bara köpa julskinka och inte resten av grisen, så blir det någon annans problem. Du behöver inte ta något ansvar för det eventuella matsvinn som uppstår av din kräsenhet eller dina preferenser. Det matsvinn som uppstår av dina val hamnar på någon annans ansvar.

Jularna brukar inte vara vita här – men ändå känns det skumt

Det blir ingen snö till jul i år.

Fast det brukar det å andra sidan väldigt sällan bli i Skåne. De vita jularna hör till undantagen.

Ändå känns det märkligt i år. Annorlunda. För det är liksom milt på ett annat sätt, tycker jag. Eller är det bara inbillning?

Vid det här laget brukar vi alla fall ha haft en hel del kyla. Men den här säsongen har vi haft några enstaka frostnätter, och ett dygn med snö. Och de senaste veckorna har det varit regnigt samt framför allt väldigt blåsigt mest hela tiden. Och milt.

Idag kändes det som vår ute.

Enligt väderprognosen ska vi få tio grader varmt sent imorgonkväll eller natten mot juldagen.

Men som sagt var, här i Skåne är det trots allt inget konstigt i sig med en grön jul. Desto märkligare är det längre norrut.

För tio år sedan hade Naturvårdsverket en reklamkampanj (eller vad man ska kalla det) om klimatfrågan, i samband med julen. Den gick inget vidare (eller, det drevs visst med den), för i den vevavn blev det tydligen kallt och snö, och folk klarade inte av att skilja på väder (=kortsiktigt) och klimat (=långsiktigt, sammanfattande, genomsnitt), utan tyckte att det kalla vädret därute var ett bevis för att klimatförändringar inte var något att bry sig om. Men nu är tiden kanske mogen?

 

(För den som vill: SMHI:s julväderstatistik)