Tag Archives: Robin of Sherwood

A year ago – nu är det sportlov igen

A year ago, do you remember?

Robert of Huntingdon berättar för Edward of Wickham: där satt Little John, och där satt Will, och där Nasir – för att övertyga honom om att han var the hooded man som räddade the merry men efter att Robin of Sherwood dödats av sheriffens män.

A year ago, do you remember?

Idag börjar sportlovet. Och jag tänker på sportlovet för ett år sedan.

Då hade vi precis tagit oss igenom förkylningar och förstoppningar och annat. Och trots att det liksom in i det sista verkade smått osäkert om vi skulle komma iväg, så kom vi iväg till England och Wales. Trots den där mensen. Den där mensen som fick mig att tro att jag skulle förblöda på ett hotellrum i Wales, som fick mig att inse att jag aldrig kommer att våga åka iväg på “riktig” semester när älsklingen inte längre finns och ingen annan längre kan ringa ambulansen och ta hand om barnen när det krisar, den där mensen som gjorde att jag åkte ambulans för första gången i mitt liv och sedan tillbringade en natt på universitetssjukhuset i Cardiff och blev kallad “my lovely” fler gånger än vad som skulle varit möjligt att räkna. Och mot alla odds så kom vi ÄNDÅ iväg på The Doctor Who Experience dagen efter, och jag hann upptäcka att Cardiff var en trevlig stad vi skulle vilja återvända till. Och sedan åkte vi till Cotswolds och jag fick alla nerblodade kläder upptvättade hos vänner. Och älsklingen var fortfarande i skick att vara den som körde bil, hela veckan igenom, fastän magen var tjorvlig och han bara åt typ halva portioner stor del av tiden. Och vi åt lokal pubmat i Amesbury och såg sydkustens klippor och bodde på ett fantastiskt vandrarhem och spelade folkmusik i Lewes och träffade älsklingens vänner och traskade runt i Rochester Castle och körde sedan hela vägen in till centrala London med hyrbilen med älsklingen som bilförare och mig som vägbeskrivningsläsare. Och sedan flera dagar i London, med långa museidagar och sightseeing i taklös buss på kvällen.

Och ja, älsklingen var ju inte i fullt skick. Lite för trött, lite för ont i magen. Men i huvudsak ändå alldeles sig själv, bara lite kraftlösare. En bra bit på väg nerför det lutande planet, men lutningen var inte så kraftfull än.

För det gick ju fortare sedan. Allt fortare.

Så obegripligt i efterhand att han körde bil utan problem då. Så ogreppbart att han var död bara drygt två månader senare. Och ändå inte.

A year ago. Do you remember?

Recension: Robin of Sherwood and the Knights of the Apocalypse (KOTA)

Häromdagen kom min 3CD-utgåva av Robin of Sherwood and the Knights of the Apocalypse (numera även känd som KOTA). Eller två CD och en DVD med lite material från produktionen.

Det är alltså frågan om ett manus skrivet av Kip Carpenter, som skapade Robin of Sherwood en gång i tiden och skrev majoriteten av avsnitten. Kip är numera död sedan några år, och manuset har legat länge och aldrig blivit filmat (ursprungsseriens tre säsonger är från mitten av 80-talet). Men under förra året samlades det in pengar via crowdfunding till att kunna göra en audioversion. Alltså i praktiken radioteater. Och så gott som alla de ursprungliga skådisarna skulle komma att medverka. (Några undantag: Robert Addie, som spelade Gisburne, dog av lungcancer för en del år sedan, 43 år gammal. Även skådisen som spelade Herne har hunnit dö.)

Det är i sammanhanget värt att notera att jag verkligen gillar radioteater. När jag var liten var 8.45-9 på sommarlovsmorgnarna helig tid då alla hemma fick hålla käft, för då var det sommarlovsteater på radion. Radioversionen av Tordyveln flyger i skymningen köpte vi på skiva för några år sedan, så att hela familjen kunde få njuta av den precis som jag gjort – och alla i familjen, inklusive minstingen, som borde varit för liten, satt klistrade på bilsemestern.

I radioteater är dessutom röster en extra viktig och påtaglig komponent. Röster är oerhört viktiga för mig. Robin of Sherwood har varit ett synnerligen konkret exempel på det.

Tyvärr… håller det inte riktigt så bra som jag skulle önska.

Det är alltså trettio år sedan de ursprungliga Robin of Sherwood-serierna spelades in. Och… skådisarna, originalskådisarna, har hunnit förändras. Det är förstås uppenbart när man tänker på utseende – de som var unga smala människor har nu mycket mindre hår och mycket mera kropp. Och det kvittar ju i huvudsak när det handlar om radioteater :-)

Men ja, även röster förändras. Självklart olika mycket. Lady Marion (Judi Trott) har inte ändrats mycket – men hon är å andra sidan den enda bärande kvinnliga rollen, så det hade förmodligen funkat oavsett. Friar Tuck (Phil Rose) och Sheriffen (Nickolas Grace) är också fortfarande synnerligen distinkta och igenkännbara. Men Robin (Jason Connery) känns nästan inte alls igen, vilket också gäller för resten av hans Merry Men. Och Scarlet (Ray Winstone) har tappat nästan all sin dialekt, vilket gör att man liksom inte “plockar” honom på det heller.

Och nej, det är förstås inte i sak jätteviktigt att de ska låta som de gjorde för 30 år sedan. Men när det handlar om radioteater är det åtminstone viktigt att man kan höra skillnad på de olika karaktärerna. Speciellt om det stundtals är ganska många karaktärer. Och en handling med ganska många “hopp” mellan olika platser och hopp mellan vilka personer som är med i samma scen och så vidare.

Det är helt enkelt alldeles för svårt att skilja karaktärerna åt röstmässigt för att det ska vara lätt att följa med i historien. Tyvärr.

Tack och lov är det i alla fall en bra uppbyggd historia. Så efter ett tag kom jag in i det så pass att jag ändå tyckte dt var spännande och faktiskt satt och lyssnade igenom de båda ljudskivornas totalt två timmar spelfilm och kom i säng närmre ett på natten. Och jag lyckades hålla fokus på de olika rösterna bättre om jag samtidigt satt och la patience på telefonen, märkligt nog.

Och kanske ska jag lyssna en gång till. Kanske blir det lättare att rskilja de olika personerna i början när jag kan historien.

Men jag är lite besviken. Det känns lite misslyckat. Och det är synd, för det är i övrigt en väldigt bra produktion.

Tröja

Jag har fått hem min första crowdfunding-t-shirt. Min Robin of Sherwood and the Knights of the Apocalypse-t-shirt. Och häromdagen fick jag nedladdningslänk till själva inspelningen. Jag har tankat ner den, men inte orkat lyssna.

För jag orkar inte sånt. Orkar inte sånt som… känns.

Och det känns tillräckligt mycket att jag får den där tröjan som jag skulle ha för att min älskling alltid hade den sortens tröjor och nu skulle jag minsann också ha en.

Snart i en apokalyptisk tröja

Du gick nästan alltid klädd i t-shirt. Oftast svart. Oftast med något lustigt eller märkligt eller obskyrt tryck. På senare år väldigt ofta från olika sortrs kickstarterkampanjer. (Som den du fick med dig i graven.)

I höstas var det för en gångs skull min tur. Jag var med och bidrog till att Robin of Sherwood and the Knights of the Apocalypse skulle kunna bli av. Och på köpet skulle jag bland annat få en t-shirt med tryck. Äntligen skulle jag också få en tröja som kunde mäta sig med dina ;-)

Idag har jag fått mejlet där de frågade efter önskad storlek. För nu är inspelningen klar och t-shirten snart på gång…

Den största fienden

Vi hämtar alla kraft från olika saker. Ibland kan det vara svårt nog att stå för vad man hämtar kraft från, speciellt om man känner att det kanske av vissa betraktas som romantiskt dravel.

Det här är en scen som gjort starkt intryck på mig redan sedan jag återupptäckte Robin of Sherwood i början av förra året. När sedan älsklingens cancerbesked kom för ett knappt år sedan blev känslan i scenen ännu starkare, och jag har återvänt till den inombords många gånger.

Länge har jag velat lägga ut scenen på youtube. Fast jag vet att det är förbjudet – så jag har låtit bli. Men idag känner jag att det inte längre är skäl att låta bli. Så jag har försökt. Men youtube vill inte klippa ner till bara den scenen, för då blir det upphovsrättsbrott. Eller ja, det blir det ju ändå, men så länge jag inte klipper så får jag ändå youtube att visa.

Och jag har inget program jag kan klippa med på datorn. Och ingen här hemma att fråga om hjälp. Och jag är skittrött. Och jag vill verkligen lägga ut den här scenen, för den betyder så mycket.

Jag lyckas inte få inbäddningskoden att få det att hoppa direkt till det ställe ni ska, så ni får själva spola fram till 3:35. Det är uppenbarligen så bra jag lyckas just nu.

EDIT: Nu har jag fått hjälp, så nu finns det ett fungerande klipp!

Och så tar även detta år slut

Snart är 2015 slut. När jag skriver det här är det mindre än sex timmar kvar av året.

På många sätt har det varit ett ganska förfärligt år. Värst på listan är förstås beskedet att min älskade man lider av obotlig cancer. Men hösten har också kantats av en allmänt besvärlig situation för vår yngste son – han har verkligen inte mått bra, och vi är mitt i något som jag inte riktigt vet fortsättningen av.

Och även på andra sätt, utanför det privata, har det på många sätt varit ett skitår. Många människor världen över är på flykt undan krig och katastrofer. Det rimliga är att välkomna våra medmänniskor och ge dem möjlighet att starta nya liv här i vårt land, men varken vårt land eller andra länder har levt upp till de fina värderingar vi pratar om i mindre krävande tider. Våra svenska politiker har tagit en rad mycket märkliga beslut. Och ovanpå det har vi sånt som terroristattentaten i Paris.

Men samtidigt har året 2015 varit mycket bättre än man kunde befarat. I början av sommaren tvivlade jag på att älsklingen skulle leva till min fyrtioårsdag på midsommarafton. Nu vet vi att han svarar bra på cellgiftsbehandlingen, tumörerna i levern krymper, och den sannolika överlevnadstiden räknas nu i år i plural. Dessutom mår han hyfsat bra under behandlingarna.

Trots förutsättningarna har vi dessutom faktiskt kommit vidare med en del saker här hemma. Orangeriet är någonstans i närheten av klart – eller i alla fall så pass klart att det börjar närma sig att bara vara finliret kvar. Vem hade kunnat tro det? Och hallen har blivit tapetserad och fått fint golv, och vattenpumpen är slutligen på plats. För att bara nämna några saker.

“Flyktingkrisen” har trots allt visat många positiva sidor och handlingskraft hos en väldig massa människor. Och även om regeringen fattar märkliga beslut just när det handlar om flyktingfrågan, så har de samtidigt åstadkommit en hel del positivt på miljöområdet. Och vi fick ett Parisavtal! Visst, Parisavtalet hindrar inte klimatförändringarna, men det är trots allt bättre än ett totalfiasko :-)

Dessutom, och det är inte så oväsentligt som det kan låta, så har jag “upptäckt” Doctor Who och återupptäckt Robin of Sherwood. 45 minuter av verklighetsflykt kan vara ytterst värdefullt i en påfrestande tillvaro.

Jag ska inte skriva något om förhoppningar för 2016. Jag tror de är uppenbara för var och en. Och vad jag önskar gör inte mycket skillnad. Vi får göra det bästa av de förutsättningar som bjuds, helt enkelt.

Tankar om den onda och den goda sidans hjältar

I mitt huvud mal funderingar om det här med vem som är ond och vem som är god. Inte bara nu efter Paris, utan med all världens konflikter och elände, i en förvirrad gröt.

Jag ska för tydlighetens skull deklarera att jag inte har några som helst tvivel om vad jag anser vara den goda sidan, vilka värderingar som är de rätta och rimliga och så vidare. Självklart tycker jag att de åsikter, de värderingar, den moral och de handlingar jag representerar är de goda ;-)

Men det jag funderar kring är att det gör förstås de också – de där som vi betraktar som onda och hemska.

Och jag funderar över hur deras sagor, deras berättelser och hjältar ser ur. Påminner de om våra, eller är de väldigt olika? Alltså om man liksom skalar bort allt det där som “taggar” våra hjältar till den goda sidan, som gör att vi vet och förstår att det här är en goding? Om vi rycker loss slagord och känsloyttringar från de omgivande sammanhangen?

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Orden är nog bekanta för väldigt många i Sverige; det är Jonatan Lejonhjärta som säger det i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgr en. Det är ord många av oss hämtar kraft från i jobbiga situationer, när vi behöver vara modiga och kanske till och med göra sånt som vi tvekar inför men tycker vi ska göra för den goda saken.

Men kanske kan en terrorist från Daesh också hämta kraft och mod ur samma ord – om han bara tror att de uttalats av någon som strävar mot samma mål som han?

Eller som Robin of Loxleys brandtal till de som sedan blir hans merry men i Robin of Sherwood:

You were sleeping. You’ve slept too long – we all have. It’s time we woke, time we stopped running.

Det är ett brandtal från en (blivande) ledare för en grupp människor som anser att samhället styrs på fel sätt. Det kan funka för många människor i många sammanhang…

… och kompliceras i sin tur ytterligare av att korstågsriddare från Robin Hoods samtid, dessa kristendomens jihadister, oftast beskrivs som representerande den goda sidan…

… eller för den delen Röda Nejlikan, som visserligen räddar en massa människor – men där de räddade väl egentligen är från den aristokrati som det vanliga folket revolterar mot, av synnerligen goda skäl…?

Inte ens våra hjältar är alltid så självklara när man skrapar på ytan :-/

Vi behöver hjältar, människor som orkar och vågar ta risker för det de tro på. Vi behöver hjältar som står upp mot det onda. Men det blir onekligen komplicerat av att “den andra sidan” ser det likadant: att de är hjältar som bekämpar vår ondska.

Jag vill ju bara ha goda hjältar.
Eller ännu hellre en trevlig fredlig god värld där inga hjältar alls behövs. Där vi lever som hobbitar i Fylke.

Och det här är ett sånt där hopplöst inlägg där jag inte kommer fram till några vettiga slutsatser eller någon trevlig knorr eller nåt sånt. Utan bara sitter kvar med den där klumpen i magen för att världen är så komplicerad.

_______________

Några gamla inlägg om hjältar och sånt – där en del av de här tankarna också finns med och utvecklas:

Jag är en liten lort

Världen behöver så många hjältar

800 år

Om två olika sagofigurer så här i påsktid

Motsättningen mellan saga och verklighet

Nothing is ever forgotten – hjälp Robin komma tillbaka!

Robin of Sherwood: Knights of the Apocalypse

Nu är det alltså dags: Robin of Sherwood kommer tillbaka!

Det rör sig om ett manus skrivet av Kip Carpenter själv, tänkt som en fullängdsfilm och med en historia som utspelar sig direkt efter serie 3. Fast Kip är död sedan tre år, och det blir ingen film utan “film utan bild” = typ radio. Vilket är alldeles jättespännande – trots att det är med “fel” Robin. (Ja, alltså, det är med Jason Connery, så det är självklart rätt Robin givet när historien utspelar sig, men det är ändå “fel”. Men självklart kan de inte använda Michael Praed=Loxley här, det skulle liksom vara ännu mera fel.)

Produktionen finansieras genom crowdfunding på Indiegogo. Eventuellt överskott går till välgörenhet.

Och sheriffen av Nottingham – eller i alla fall Nickolas Grace – talar om för dig varför du ska bidra:

Nothing is ever forgotten – mannen i huvan kommer tillbaka

Och nu ett avbrott för något helt annat mellan texter om trädgård och renovering och… annat…:

I våras skrev jag en hel massa inlägg om den gamla TV-serien Robin of Sherwood. Bland annat skrev jag då också om de planer som funnits vid ett antal tillfällen att göra uppföljare på serien – och varför jag tycker det kanske inte skulle vara världens bästa idé – men att det också finns poänger med det.

Idag kom nyheten: Det blir en uppföljare!

The 1980s television classic Robin of Sherwood is making a comeback – on audio.

The original cast – including Ray Winstone, Jason Connery, Clive Mantle, Judi Trott, Phil Rose and Nikolas Grace – will reunite for a one-off audio adventure, The Knights of the Apocalypse. It will be released in early 2016.

The Knights of the Apocalypse was penned after the end of the television series by the creator of Robin of Sherwood, Richard Carpenter, but never filmed.

Så… det blir (förstås) inte med Michael Praed (det skulle ju inte funka, för den Robin dog ju, liksom) utan med Connery. Men självklart är det spännande ändå.

Och jodå, det blir tillgängligt även för oss utanför UK:

It’s for CD and download, so you can hear it anywhere (though you do need to pay for it!)

Så som sagt var, spännande :-)

Födelsedagspresent

Typ halva våren har jag tänkt att jag nog kanske eventuellt borde beställa de här böckerna:

Hooded Man Volume 1: Robin of Loxley
Hooded Man Volume 2: Robert of Huntingdon

Men dels är det det där med att släppa fram nörden i sig. Och dels det där med att mecka med att beställa saker utomlandsifrån och så. Så det blev aldrig av.

Så jag önskade mig dem i födelsedagspresent. Och idag fick jag dem :-)