Monthly Archives: februari 2016

Kräk

Jaha, en cancerälskling med ont i magen och kräkningar. Och nu även en kräkig sjuåring.

Eller så är det möjligen helt enkelt två kräksjuka. Svårt att veta.

Det som går att veta är att det blir vab imorgon. Eller möjligen vob, beroende på läget.

Märkliga meal deals

När man är i England och vill komma hyfsat billigt undan, så är ett sätt att till vissa måltider leva på mackor. Sådana där trekantsmackor.

Med trekantsmackor i England är det tydligen ofta så att de även finns i en kombination som heter “Meal Deal”. Oftast är ett Meal Deal ganska mycket billigare än att köpa de enskilda beståndsdelarna; ibland är det rentav samma pris för Meal Deal som för bara mackan.

Meal Deal består av 1. en macka (eller ibland ytterligare något alternativ); 2. en dricka och 3. ett snacks.

Mackorna finns förstås i ett antal smaker.

Drickorna är åtminstone på en hel del ställen huvudsakligen olika sorters läsk, nästan alltid delvis sötade med olika (ibland flera) sötningsmedel.

Och snacksen är för det mesta småpåsar med chips, med olika nivåer av bisarra smaksättningar. Enstaka gånger finns även fruktpåsar och liknande som alternativ.

Och alltså, det är ju ett prisvärt lunchalternativ (eller för den delen kvällsmat, beroende på situation). Men vad gör det med folkhälsan om folk äter en liten chipspåse varje lunch?

Med canceristen på semester

Så hur var det då att resa till Storbritannien med canceristen? Ja, älsklingen alltså.

Tja, större delen av tiden har det gått bra. Typ över förväntan. Han har varit med alla dagar. Vi hade ju egentligen räknat med att det skulle kunna komma dagar när han behövde ligga och vila och vi andra fick ge oss ut på egen hand. Fast så blev det i princip inte. Han var med, minst lika mycket som jag, det var han som körde bil (ju), och det var han som tog täten och hade mest koll.

Fast han hade en del ont i magen. Och ju längre veckan led desto mer led han av ont i magen. Ju mindre matportioner funkade. Ju mer besvärligt var det. På lördagskvällen stannade han kvar på hotellet när vi andra gick och åt. På söndagen innan avresan hemåt kunde kan knappt äta någon frukost, han åt ingen lunch före flyget som vi andra utan en liten hamburgare som försenad lunch först när vi kommit till Danmark.

Och idag mår han ännu sämre. Ont i magen. Kräks. Allmänt eländig och ynklig. Han har tappat tråden igen, vacklar runt i vilka kombinationer av mediciner som kanske borde funka – för inga varianter funkar egentligen.

Dag 9: mest tråkigt och väntan

Idag var det den stora hemresedagen. Tidigt upp. Först på plats till hotellets frukost kl 7 – och då hade vi redan packat. Strax före åtta checkade vi ut från hotellet, knatade iväg till tunnelbanan och åkte fyra hållplatser till Victoria samt gick vidare till Victoria Coach station, där vi var en halvtimme innan bussen till Luton skulle gå.

En och en halv timmes bussresa till Luton. Och så incheckning och tidig macklunch och väntan. Flyget gick vid 12.50 och vi var framme i Köpenhamn runt 15.30 dansk/svensk tid. Efter uthämtade väskor gick vi ner till perrongen och väntade på ett tåg som blev försenat i omgångar. Och så slutligen pågatåg och sen taxi sista biten.

Nu väntar jag på tillräckligt med varmvatten för att kunna duscha och tvätta håret.

 

Dag 8: Nästa museum, lite park och så packning

Sista dagen i London har vi tillbringat på Natural History museum. Dinosaurieutställningen har visst varit stängd under den gångna veckan men öppnade igen idag. Så vi har kollat dinosaurier och valar och elefanter och havsevertebrater, och vulkaner och jordbävningar och kristaller och… en massa annat.

Även Natural History Museum är ett gratismuseum, och lite av den kolonialmässiga tanken flödar på något vis in i uppstoppade gamla djur som finns där för människors skull. Men jag gillar naturhistoriska museer, med sina ambitioner att visa så många olika levande organismer det finns och funnits och hur de hänger samman, visa på hur de anpassats och på deras egenvärde.

Problemet uppstår dock när man försöker ta till sig allt, för det går inte – det blir alltid för mycket.

På museet mötte vi även upp med en gammal väl till älsklingen, som sedan slog följe med oss både där och en stund därefter – när vi promenerade genom Kensington Garden (det var inte ett särskilt spännande ställe) och sedan tog en fika.

Sedan åkte vi hem till hotellet och tog det lugnt en stund och packade. Älsklingen hade ganska ont, så jag och barnen gick iväg och åt indiskt till kvällsmat samt köpte med en macka hem till älsklingen.

Nu är det dags att sova.

Åsså kroppen då *peppar peppar*

Efter besöket på Cardiffs sjukhus åt jag den första medicinen i tre dagar. Det hette ju att jag skulle äta den i max fyra dagar men sluta tidigare om jag slutade blöda. Och efter tre dagar var färgskiftningar i flytningarna så små att jag tyckte att jag nog skulle betrakta det som att jag inte blödde längre. Fast det kändes läskigt. Tänk om det var för tidigt. Tänk om jag började blöda igen – vad skulle jag göra då?

Fast jag började inte blöda igen.

Men jag har fortsatt med binda i alla fall. Det känns liksom tryggast så när man hela tiden är på resande fot. Inte förrän natten till lördag vågade jag skippa binda nattetid, och dagtid har jag fortsatt.

Diverse annat lösryckt från Storbritannien

Efter en vecka i det här landet kan man konstatera att människorna här verkar vara ruskigt förtjusta i sötningsmedel. I princip all läsk man hittar, och även en del av det som vid första anblicken verkar vara juice eller juice- och vattenblandning, innehåller sötningsmedel: sukralos och aspartam och en massa andra varianter. Ofta flera tillsammans. Helt omöjligt att undvika.

Det som är betydligt trevligare är att man tydligen har fredagskvällsöppet en gång i månaden på många av museerna i London. Tydligen dessutom enbart för vuxna och med lite extra jippo av olika slag. Så där så att kulturgrejer som museum liksom också blir en fredagsnöjesutegrej. Det tycker jag låter coolt :-)

Dag 7: The British, liksom

Andra heldagen i London tillbringade vi huvudsakligen på British Museum. Och man kan väl säga att det ganska mycket byggde vidare på tankar, känslor och funderingar från dagen innan.

British Museum är, liksom många av de andra stora nationella museerna, gratis att gå in på. Det kan ju på ett sätt tyckas slösaktigt eller vad man ska säga, för det är ju liksom saker det är fullt rimligt att ta betalt för att se. Tanken därefter är att det ju kanske är rimligt att det är gratis för inhemska besökare men att vi från andra länder ju rimligen borde betala. Och därefter tänker jag att med tanke på att väldigt många av sakerna – faktiskt nästan allt, åtminstone av det som drar folk – faktiskt kommer från andra länder, så är det faktiskt fullt rimligt att det är gratis för hela världen att gå in. Och att beslutet att låta det vara gratis för alla kanske åtminstone minskar risken för en verbal revolution från alla länder och människor som egentligen blivit fråntagna sina nationella skatter.

Och nej, jag är inte insatt i frågan. Men det känns bisarrt att ha ett stort British Museum proppfullt med statyer och mumier och krukor och annat från Egypten, Rom och Grekland – och för den delen andra länder. De hör ju inte hemma här! Med vad rätt och så, liksom.

Sedan finns det förstås poänger med att världens värdefulla “skatter” från olika epoker finns spridda på flera ställen i världen, eftersom krig och naturkatastrofer och annat ju kan innebära att allt som finns på ett ställe utplånas, och i det perspektivet är väl dessutom London ett förhållandevis säkert ställe i nuläget.

Men ändå.

Gratis inträde känns i alla fall på något vis aningens mer logiskt när man vägt in hela världen :-)

bpEn effekt av att museet är gratis att gå in på är ju att man måste plocka in pengar på andra sätt. Som VIP-medlemskap, dyra cafeterior och kostnad för mer eller mindre nödvändiga kartor. Men också sponsring. Samsung får mycket reklam på väggarna eftersom appen som kan användas därinne är deras. Och den kommande utställningen om sjunkna städer sponras av … British Petroleum! O ironin i detta…

 

I alla fall: British Museum är stort. Och proppfullt. Och märkligt dimensionerat. Hur många salar som helst med mer eller mindre trasiga statyer från Parthenon är faktiskt ganska tråkigt. Likaså väldigt många egyptiska stayer. Mumier och sånt är ju i alla fall lite intressantare. Men det är liksom en sådan massiv mängd saker och så fruktansvärt mycket information att det ganska snabbt blir information overload. Man blir väldigt trött, helt enkelt. Efter ett antal timmar på museet är man rätt mör.

Därefter tog vi oss till King’s Cross Station och såg den fejkade Platform 9 3/4 som egentligen inte alls fanns mellan plattform 9 och 10 utan bara var en atrapp i stora hallen.

Och sedan åt vi en ytterst försenad lunch på en indisk restaurang nära King’s Cross. Sjuåringen åt sin första Korma nånsin och konstaterade i efterhand att “det var precis den här maten jag ville ha idag, jag bara inte visste det innan”.

Och så promenerade vi bort till Camden och såg oss om lite, innan vi tog tunnelbanan tillbaka till Earl’s Court, köpte någon sorts familjepack på KFC och hade picknick på en handduk på hotellrumsgolvet.

Londontankar kvarglömda bland utkast

När vi körde in i London tänkte jag att storstäder verkligen inte är min grej. Det är för mycket folk. För mycket trafik. För många byggnader. För mycket allt. Rundresande på landet är på något vis rogivande och ger inspirerande intryck. Storstäder ger mig mest stress. Oavsett om det är Stockholm eller London.

Och jag funderade över varför folk över huvud taget vill ha bil i London.

Och sedan slogs jag av tanken att det nog är många människor som tillbringar mer eller mindre hela sitt liv i London. Som aldrig kommer utanför detta, som inte vet något annat. Och jag tänkte att världen är märklig.

Dag 6: London och mänsklighetens värsta sidor

Första heldagen i London ägnade vi åt att utforska mänsklighetens värsta sidor. I alla fall kändes det så. (Och nej, vi har inte råkat ut för något.)

Vi började med att bege oss till Towern. Huvuddelen (själva Towern) är samtida med och “byggd” av samma snubbe som var ansvarig för Rochester Castle. De ser ärligt talat väldigt lika ut. Men till skillnad från Rochester, som har förfallit genom åren och är att betrakta som en ruin, så har ju Towern underhållits och utvecklats och fortsatt användas, och är därför i gott skick. Vår borgtokige minsting tyckte att Towern vann :-)

Informationsskyltar och korta filmsnuttar och annat på Towern gav liv åt de gamla stenväggarna. De målade upp en bild av kungligheter som levat i extrem lyx. Och den sortens extrema lyx är ju alltid på någon annans bekostnad – någon annan som får arbeta väldigt mycket och väldigt hårt under kassa förhållanden och med dåligt betalt, typ.

Och så vidare in till kronjuvelerna. Dessa löjliga mängder guld, diamanter och andra ädelstenar. Nya grejer producerade för varje ny regent, trots de enorma mängder lyxmaterial som gått åt till varje pryl. Så mycket bjäfs och blingbling som liksom inte fyller någon praktisk funktion utan bara är frågan om att visa att jag är bättre än dig. Så mycket mänskligt lidande för att få fram dessa metaller och ädelstenar ur gruvor och annat. Men det fokuserar man ju inte på i Towern. Det är det fantastiska överdådet som är fokus.

Och sedan vidare till en annan del i utställningen med fokus på första världskriget och Towern. För det var tydligen i Towerns torrlagda vallgrav som de som vill ge sig ut i kriget för Storbritannien samlades och registrerades och förberedde sig.

– Men varför vill man gå ut i krig och riskera att dö? frågar sjuåringen?

Ja, vad svarar man vettigt på det? Att man vill vara med och försvara sitt land mot något man anser är ont. Det är ju bra. Fast ändå hemskt och obegripligt och svårförklarat. För det bästa skulle ju vara om alla lät bli att kriga. Men det verkar liksom inte ligga för mänskligheten att göra de vettiga valen och se till att inte börja kriga.

Efter Towern köper vi Fish and chips på planen utanför och sitter på en bänk och äter vår lunch utomhus, med blandade sorters tiggande fåglar omkring.

Sedan går vi en bit genom märkliga finans- och höjdarkvarter, innan vi sätter oss på tunnelbanan en bit, för att istället landa i konsumtionens Mecka: Vi traskar bort till hysteriska Hamleys, den vedervärdigt stora leksaksaffären i sex våningar.

Hela stället stinker lösningsmedel och kemikalier. Om det beror på plastleksakerna eller alla såpbubblor personalen leker med eller något annat eller alltsammans vet jag inte. Det verkar inte störa någon mer än mig.

Personalen ägnar sig hela tiden åt hysteriskt överdivet och högljutt lekande, som gör att det stundtals är omöjligt att ta sig fram om man inte vill ha en boll eller ett flygande tefat i huvudet. Och jag undrar hur man mår om man på jobbet hela tiden förväntas vara hysteriskt entusiastisk å det där sättet, hela tiden, dag ut och dag in.

Och visst finns de klassiska kvalitetsleksakerna där – lego och playmobil och så – både i stora mängder och bra utbud. Men det finns också oändliga mängder skit. Det känns liksom inte alls som stället jag skulle gå till för att hitta bra saker. Dessutom är det verkligen skitdyrt.

Det bästa på Hamleys är att de begripit att föräldrarna behöver få ta en fika medan barnen rumlar rundor. Så vi vuxna köper oss varsin kaffe och får i alla fall dricka kaffet utan att ha uttråkade barn hängande runt oss.

Det näst bästa är att det finns gratis kundtoaletter.

Efter en kraftig överdos av leksaker och hysteri tar vi oss tillbaka till hotellrummet ihop med en påse färdigmackor m.m. från Sainsbury. Efter en snabb kvällsmat beger vi oss iväg igen, till i närheten av Victoria station, där vi efter en del väntan vid åttatiden på kvällen kliver på en sådan där halvöppen dubbeldäckarbuss för en guidad tur av London by night.

Vi har klätt på oss mössor och tjocktröjor, men en kväll i februari på toppen av en öppen buss är trots allt ganska kallt, så vi fryser, och i slutet av den drygt en och en halv timme långa turen flyttar vi in under tak. Men annars är det en bra guidad tur. Guiden kan sin Londonhistoria, fyller på den allmänna infon med små detaljer som ger mervärde. Dessutom slänger han iväg kängor åt diverse håll. Som finansbranschen. Och han pratar också om ungefär de bitar jag tänkt på kring kronjuvelerna: alla människor som lidit och dött för de där sakerna, och vem som egentligen har rätten till de där stora diamanterna – knappast Englands kungligheter, liksom.

Sedan tar vi oss åter mot hotellet, trötta och frusna och med en sjuåring som har rejält ont i huvudet. Tillbaka på hotellet blir det alvedon (eller strikt talat gammal Doliprane från Frankrikeresan) till minstingen och ett varmt bad först för honom och sedan för mig.