Tag Archives: normer

De flesta beter sig faktiskt aldrig som svin

En före detta minister har varit på fest, druckit mycket alkohol och uppfört sig som ett svin*. Och då dyker det upp kommentarer av typen “Vem har aldrig uppfört sig som ett svin på fester med alkohol?”.

Självklart har jag aldrig uppfört mig som ett svin på fester med alkohol.

Jag har för övrigt aldrig varit full. Nånsin. Men många dricker alkohol men i måttliga mängder och uppför sig aldrig som svin.

Jag var på många studentfester när jag pluggade. Andra drack alkohol. En del drack mycket. Jag var alltid nykter. Men de allra allra flesta uppträdde aldrig nånsin som svin.

Det är ett märkligt antagande att alla människor ibland uppträder som svin.

För övrigt skrev  jag visst något om accepterade ursäkter för ett tag sedan. Det blev visst liksom lite småaktuellt nu.

* Jag ber om ursäkt till alla av grissläkte.

Sydsvenskan tycker visst inte tåget är relevant som ressätt till Lofoten

Sydsvenskans framsida lockar idag med resereportage om Lofoten.

Och jag tänker att åh vad bra, nu har de satsat på resereportage med något man kan ta sig till med tåg och buss. För man kan ju ta sig dit på det sättet, nattåg och sedan sista biten med buss.

Men Sydsvenskan missar den chansen. Det är bara flyg som tas upp som möjligt sätt att resa dit.

Nå. För den som vill åka tåg, så är det egentligen inte särskilt svårt. Steg ett är tåg till Narviks station. Det verkar finnas ett par resmöjligheter varje dag från Malmö; den med färst byten ser ut så här:

Priserna ser ut så här i nuläget, om du vill slippa sitta upp på natten:

Från Narvik tar du sedan bussen till Lofoten.

Mer om hur du reser med bland annat buss och tåg till Lofoten kan du läsa här.

 

Och ja, jag borde skriva till Sydsvenskan om det här. Igen. Fast de har ju tidigare svarat mig att deras läsare är intelligenta och att det därför inte gör någon skillnad att de har sådana här reportage, typ.

Jag personligen tror att vi alla är med och påverkar normer. Om tågresor oftare lyfts fram som ett naturligt och självklart sätt att resa så tror jag fler ser det så efterhand. Och det gäller både i resereportage och i folks berättelser om vad de gör på semestern på facebook.

För närvarande får jag i mina facebookminnen upp en hel massa minnen från när jag, älsklingen och barnen tog tåget ner till Frankrike för tre år sedan. Och i sommar är det många (Ja, många!) av mina vänner och bekanta som tar familjen med sig på tågluff i Europa. Det är så vi ändrar världen. Jag tycker Sydsvenskan kunde bidra, med den där lilla lilla detaljen att ta med tåg som resealternativ när det inte ens är svårt eller komplicerat.

Normalisering, symboler och små skillnader åt rätt eller fel håll

Litet facebook-flygplan [Namn Namnsson] reser till Norrköping från Centralstationen Linköping.

Det talar facebook om. Eller, det är förstås en vän som talar om det: hen reser från Norrköping till Linköping och meddelar detta via facebook.

Men det är facebook som illustrerar detta med en symbol i form av ett flygplan (även om ordningen på riktigt är en annan än den jag visar ovan) samt en karta med en böjd linje mellan de båda orterna som tydligt visar att facebook tänker sig en flygresa – det är så resor brukar illustreras.

Det är nog ytterst få som reser med flyg mellan Norrköping och Linköping. Det vet alla vi som ser det om: ytterst få som ser en facebookpostning som denna tror nog egentligen att det handlar om en flygresa – vi antar ändå att det rör sig om en resa med tåg, bil eller buss. Speciellt när resan utgår från Centralstationen Linköping känns flyg väldigt osannolikt?

Men ett flygplan är facebooks standardsymbol för resor. Och även om vi vid det här laget lärt oss att det är så, att det egentligen inte säger något alls om vilket färdmedel som används under resan, så kan jag inte låta bli att fundera över hur det påverkar vad vi ser som normalt. Eller kanske just därför kan jag inte låta bli att fundera över det.

Och jag kan inte svara för hur stor skillnad en sådan normaliseringsprocess gör för sociala normer och beteenden. Men jag kan inte låta bli att tycka att det vore bra om facebook bytte till en annan symbol som standard. Tänk om vi kunde få se ett tåg som standardsymbol? Och resvägen på kartan kunde för enkelhets skull bara visa kortaste vägen mellan orterna.

Men så får man väl inte säga i det här landet?

Då och då samlas det in pengar till att köpas presenter till folk. På jobbet till människor som fyller jämt eller ska sluta. I andra sammanhang som till exempel nu inför skolavslutning till lärare och andra.

Jag är i grunden skitkass på det där. Man ska komma ihåg att lämna pengar, och man ska ha kontanter på sig – och jag som tycker det är så smidigt att betala med kort har sällan kontanter på mig.

De senaste åren har ytterligare en aspekt tillkommit. För när de där pengarna sedan samlats in, så ska man också hjälpa till att tänka ut något att ge. Till en människa man inte känner särskilt väl. Eller en människa som är vuxen och egentligen redan har allt hen behöver – utom möjligen långt dyrare saker som inte alls är relevanta att köpa för pengen.

Eller så köps det något av klassföräldrar, något banalt och meningslöst.

Och alltså, ärligt talat så bär det mig väldigt mycket emot att bidra till en konsumtion av prylar som liksom mest har ett symboliskt värde. Saker som inte behövs. Saker som löper stor risk att bara bli stående i ett hörn eller på annat sätt bidra till en ökad stress över saker eller sånt som ska hinnas.

Ärligt talat ökar det inte min ambition att komma ihåg att lämna den där pengen.

Och ja, jag vet. Tanken är fin och god och bra. Det är fint att visa uppskattning. Men det kan man göra på andra sätt. Skulle det bara handla om det kunde vi köpa gåvobevis på något hos Unicef.

Det är det ingen som gör.

Och ja, jag vet. Det här gör mig till en dålig människa. Så här får man inte tycka eller säga i det här landet.

Varför vill män bli chefer?

Jag funderar ibland på det här med att bli chef. Man vill att fler kvinnor ska bli chefer. Och ja, jag håller ju med om att det behövs kvinnliga chefer.

Men jag vill verkligen inte bli chef.

Att vara chef verkar mest väldigt tråkigt. Och jobbigt. Det är ekonomi/budget, personalansvar, administration, ta hand om alla jobbiga bollar och allt som inte lyckas bli löst annars. Och det är att liksom aldrig vara ledig. Att i någon mån alltid kunna prioritera arbetet. Att jobba deltid är i de flesta fall inte att tänka på.

Varför skulle man vilja ha den rollen?

Jag jobbar ju med saker som jag tycker är viktiga, för att åstadkomma en förändring. Det är det som är min drivkraft. Utan det skulle jag inte må bra av att jobba. Varför skulle jag vilja byta bort det mot något tråkigare och jobbigare?

Nej, högre lön gör inte chefsrollen intressantare. Inte ett dugg.

Och nej, jag klagar inte på chefer. Chefer är jätteviktiga. Det är ju en faslig tur att det finns folk som vill göra jobbet.

Men om vi ska återgå till det här med män eller kvinnor som chefer… Den intressanta frågan är väl varför män i större utsträckning än kvinnor går med på att ta jobbet som chef. För ärligt talat, generellt måste väl män tycka det är precis lika tråkigt med allt det där jag radade upp? Generellt sett måste väl män vara lika ointresserade som kvinnor av att släppa roiga arbetsuppgifter för tråkgörat? Generellt sett måste väl män vara lika ointresserade som kvinor av att ge upp sin fritid och frihet?

Ändå gör män det i större utsträckning. Varför?

Ja, det finns självklart en historisk del: män har historiskt sett varit chefer i större utsträckning.

Men ändå. Det räcker inte.

Är det ett större ansvarskännande hos män? Känslan av att någon måste göra det här, så det är lika bra jag gör det? Eller har de fått lära sig att känna ansvar för andra saker än kvinnor?

Har de helt enkelt lärt sig att det är så här man gör, man ska sträva efter att bli chef, i större utsträckning än kvinnor – så att det liksom är ett sådant där mål de har utan att man egentligen reflekterat över det (som det ju är med många saker man får med sig “kulturellt”)?

Eller har de tvärtom i större utsträckning lärt sig att inte ta ansvaret så blodigt allvarligt, så att de har lättare att ta chefsskapet med en klackspark, och det därför inte känns särskilt betungande?

Eller jobbar män i mindre utsträckning med saker de brinner för, och därför känns det inte som någon uppoffring? Det skulle ju kunna hänga samman med att kvinnor, generellt, får kämpa mer för att få lov att göra det de vill (eller möter mer motsånd av olika slag) och därför är mer angelägna om att faktiskt få fortsätta med det när de nått dit?

Jag vet inte. Jag bara spekulerar och funderar ;-) Säkert har någon forskat på det här?

Och ja, det här är ett inlägg fullt av generaliseringar och förenklingar. Iblnd får det vara så :-)

Barns sömn – ska drevet gå igen, då?

Ny varning: Så drabbas barn av sena kvällar

10.000 barn undersökta Barn som lägger sig senare än nio på kvällen och på oregelbundna tider kan få beteendeproblem som bland annat hyperaktivitet och emotionella problem enligt omfattande brittisk studie.

Många föräldrar oroar sig för när de egentligen ska natta sina barn. Nu pekar en stor brittisk studie på att föräldrar har fog för sin oro.

Att regelbundet komma i säng i tid är mycket viktigt för ett barns utveckling, enligt de forskare som studerat 10.000 engelska barns vanor för läggdags.

Oregelbunden och senare läggdags kan orsaka beteendeproblem som i sin tur kan få negativa konsekvenser för barnets uppväxt och fortsatta liv, enligt forskarna.

/—/

Läggdags innan nio!

Resultatet visade alltså på att barn som gått och lagt sig senare än nio på kvällen och med oregelbundna tider hade mer beteendeproblem än barn med regelbundna sängtider.

(Texten hämtad från svt.se)

Mina barn kommer ibland i säng efter nio. Även på vardagskvällar. Fastän de “bara” är fem och nio år.

Är jag en dålig mamma då?

Och ja, TV:n är ofta med i bilden när de kommer i säng sent. För många av de bra dokumentärer och naturprogram som mina barn älskar är mellan åtta och nio på kvällen. Ibland jagar vi dem i säng innan programmet är slut. Ibland ser vi till att de är “klara för sängen” innan programmet börjar, så att de kan hoppa snabbt i säng prick nio när programmet slutar. Men ibland blir det helt enkelt att de kommer i säng efter nio.

Ja, jag har dåligt samvete för det. Även om det kanske rör sig om en gång i veckan. Och även om jag är stolt och glad över att de gillar den sortens program och gärna vill uppmuntra intresset.

(Nej, det är inte samma sak att sätta sig framför datorn i kontoret och titta på SVTplay på någon annan tid som det är att sitta alla tillsammans i soffan i vardagsrummet och titta på programmen.)

Det där med sömn är en av alla de där saker som man får en massa kritik för när ens barn är små. Det finns en massa fixa idéer om hur man “ska” göra som förälder, och ack nåde den som inte lever upp till det – då är det på något vis fritt fram att kritisera en från alla håll – på föräldraforum, från BVC och så vidare. Barn SKA somna tidigt på kvällarna, och gör de inte det så är du helt enkelt en dålig förälder.

Skrev jag förälder? Mamma, ska det förstås stå. Det är i princip alltid mammorna som får ta emot den sortens kritik.

Vår äldste sov inte mycket när han var bebis. Långt mycket mindre än bebisar “ska”. Trots våra försök på olika sätt. Och hade det varit något som hade hjälpt att få höra i det läget så hade det varit att helt enkelt fått veta, från insatt håll, att barn är olika, och att det är okej att anpassa sig efter barnets rytm, ÄVEN om det innebar att barnet inte sov så mycket som det “skulle”.

Det jag också insett med tiden är att hans naturliga dygnsrytm hela tiden stämt bäst med att somna kring 20.30-21. Självklart med viss variation genom åren, men i huvudsak har det stämt sedan början. Och egentligen sover han inte hemskt mycket mindre nu som nioåring än han gjorde som bebis; skillnaden mellan honom och “normen” har minskat.

Vår andre sov mer som bebis, men ändå mindre än den “standard” som brukar anges. Och även för honom ligger den naturliga sömnrytmen ungefär nåt liknande vad gäller tid att somna på kvällen.

Det där att lära sig lyssna på sina egna barn, hur de funkar, vad de mår bra av, och våga lita på sin magkänsla, trots att omgivningen säger något annat, det är sånt som tar tid att lära sig. Det är egentligen det stora svåra med föräldraskap.

Och så kommer då en sådan här artikel. Med motsägelsefulla budskap. Där ett klockslag tolkas som magiskt och viktigt – trots att det en bit senare står

Problemet är att de oregelbundna sängtiderna kan påverka barnens inbyggda dygnsrytm och leda till sömnbrist som är negativt för hjärnans utveckling.

Och sedan gör man i artikeln kopplingen till mammor med lägre utbildningsnivå. Jag hör inte till den kategorin – jag har fem och ett halvt års utbildning på universitetsnivå och ytterligare utbildning utöver det. Det gör att jag trots allt någonstans slappnar av och tänker att artikeln inte handlar om mig.

Men det är väl knappast schysst? Min utbildningsnivå ska väl inte göra det mer legitimt att våga lyssna på egen erfarenhet och sunt förnuft?

Så vad vill jag då? Tja, säg det. Att man tänker sig för när man skriver den sortens artiklar och funderar över hur de kommer att användas av översittartyper på typ familjeliv.se och BVC? :-)

Mina barn har regelbundna läggtider. Men inte mer regebundna än att man kan frångå dem när det finns goda skäl. Och läggtiderna är satta utifrån mina barns förutsättningar och behov, även om det råkar krocka med ett magiskt klockslag. Och det gör mig inte till en dålig förälder, utan till en bra.

Svåra ämnen och socialt handikapp

Det är svårt det där med att ha andra människor i huset. Människor med andra värderingar och andra prioriteringar.

Ännu svårare blir det när de ska laga maten. I vårt kök.

Köttfärssås kommer som förslag. Tja, det går ju bra, snabbt och smidigt när det ska vara mat till många, varav en drös barn. Och jag har inte orkat tänka till idag. Jag kan plocka fram ett paket färs från frysen. (Ekologiskt naturbeteskött från Skåne.) – Men de kan åka och köpa färsk färs i affären, det går snabbare.  Ja, visst, det gör det ju. Så jag bearbetar det här med att det då blir ett oekologiskt kött, och känner mig hemsk över att det blir det trots att jag kunde propsat på det ekologiska. (Fast det kan jag inte. Jag kan inte konsten att tala om för andra vad de borde göra. Annat än om det är folk jag känner nära och väl. Väldigt nära och väl. Allra närmsta familjen.)

Köttfärsen kommer hem. Ica basic. Råvara från Danmark och Irland.

Och tomatkross på plåtkonservburk. Fastän jag sagt att det finns tomatkross hemma. (Ekologisk, i papptetra.) Själv köper jag numera bara plåtkonserv i nödfall, på grund av bisfenolen i liningen på plåtburkarna.

Jag tittar åt ett annat håll. Håller mig borta från matlagningen. Man får inte kommentera sådant, då blir det bara skit. (Säger erfarenheten och de normer jag fått med mig.) Jag pallar inte med sådant, mer än när det gått till någon sorts spets och jag blivit riktigt förbannad. Och det är jag inte nu. Inte alls. Jag bara har en annan åsikt, ju, andra prioriteringar, inte mer än så. Och jag kan inte bestämma över andra människors prioriteringar. Alla får ha sin åsikt och göra sina prioriteringar.

Så det lagas köttfärssås i mitt kök. Och färsen bryns och grytan rörs. Med gummislickepott. Som hela tiden står nere i grytan, längst ner där det värmer som mest från platta. Den svarta gummislickepotten, som jag i möjligaste mån udviker ändå. Eftersom svarta plast- och gummiredskap ofta innehåller ett giftigt färgämne. Och jag skulle aldrig komma på tanken att använda en sådan slickepott i varm matlagning. Inte plastredskap alls, faktiskt. Så det vrider sig liksom i orostarmen på mig.

Jag tänker att han väl inte hittat var andra redskap finns. Så jag drar ut och visar var träslevar och riktiga stekspadar och sånt finns. Men nejdå, han är så nöjd, det funkar så bra med den här.

Jaha.

Jag går och plockar med annat. Håller mig långt borta från köket. Jag pallar inte riktigt att hantera. Försöker tänka tankar om att en gång är ingen gång och att folk ju uppenbarligen lever även om de gör så här jämt ;-)

Men det är svårt sånt här. Jag vet inte hur man gör, hur man hanterar. Det stör mig att jag inte på ett enkelt sätt klarar av att säga vad jag tycker i mitt eget hem. Det ska jag ju kunna göra utan att det blir en stor grej av det.

Fast det är nog delvis det som är problemet. Jag har varit med om flera gånger när jag tycker jag sagt enkla okomplicerade saker hemma eller i sammanhang där jag känt mig som hemma. Och det har tagit hus i helvete. Sånt sätter sig.

Och så vet jag inte heller vad jag ska anta om folks kunskapsnivå. Eller, jag utgår ju från att folk inte är dumma i huvet – och alltså bör folk generellt känna till till exempel problem relaterade till plast och kemikalier (det står ju om det i tidningar  och pratas om på tvnyheter etc då och då, det är inte raketvetenskap). Så om folk ändå gör de val de gör, ja, då är det svårt.

Man får inte kritisera folk.

Och man får inte skrämma folk. Vilket ju är vad jag gör om jag bara rakt av antar att de handlar av okunskap. Om jag ställer mig och säger “det där kan vara lite dumt, för när plasten blir varm ökar risken att farliga kemikalier frigörs”, då är det ju jag som skrämmer upp. Och vad ska de göra med sin nyvunna kunskap? Slänga maten? Allting blir ju mitt fel. Oavsett hur de reagerar.

Så jag gör mitt bästa för att sticka huvudet i sanden. Håller mig borta.

För hur jag än ska framföra det, så måste jag liksom spela någon sorts teater. Ta på mig en roll. Att bara spontant säga vad jag tycker och tänker, utan omsvep och analys och konsekvenstänkande, det är inte accepterat, det får man inte göra – det blev förbjudet nånstans när jag passerade femårsåldern. Som vuxen ska man ha vett att tänka efter. Ta in alla aspekter och konsekvenser. Och jag är inte den som tänker för lite – utan för mycket.

Och jag klarar ju inte ens av att säga sånt här till barn, trots att det är mycket mer socialt accepterat att “säga till” barn än vuxna. Jag klarade ju inte av popcornspåseproblemet… Hur sjutton gör man då för att prata med vuxna om det?

Alltså, det här är ett allvarligt problem i mitt liv. Ett socialt handikapp. Ett socialt arv från diverse håll. Jag känner att jag faktiskt inte riktigt vet hur det är jag borde göra, ens… Kan någon komma med lite goda råd? För så här kan vi ju faktiskt inte ha det.

Och nej, det är inte det att jag inte kan prata om jobbiga saker alls. Jag kan berätta om någon frågar. Och jag kan berätta om det liksom är på neutral mark, alltså när det liksom kommer rakt ut från ingenstans. Som föredrag, eller i en allmänt hållen diskussion. Det är liksom inte så att jag är rädd att prata om problemen, så där i allmänhet.

Problemen uppstår när det kan uppfattas som kritik, riktad mot någon specifik – mot någon av dem som är närvarande.

Och så har vi liksom den där märkliga biten med att jag liksom själv tar på mig alla saker som kan gå fel i en sådan här situation. Att om något blir snett eller knasigt eller någon blir ledsen eller stött eller orolig eller vad det nu än kan vara – så är det mitt fel. Det är jag som är fel, gör fel. Min skuld. För det har jag ju också lärt mig.

Det är trots allt enklast att hålla käft.

Ja, det här är ett rörigt inlägg. De är ganska ovanliga nuförtiden – men det finns mycket mer av dem bland äldre inlägg. Om jag inte ens kan skriva röriga inlägg i min egen blogg nu när ni är många fler som läser den, så är det ju liksom ingen vits.

Midsommar, demoner och städning

Semestern har börjat. Och vi började den, som för det mesta, lagom till midsommar.

Det är ett effektivt sätt att dra igång ångesten och locka fram mina egna demoner. För på midsommar ska man umgås, ha storstilade fester som är planerade långt i förväg – gärna fester av det slag som är traditioner: återkommande plats, återkommande gäster etc. Helst dessutom på romantiskidylliskperfekta platser…

Och alltså, jag skulle inte ha något problem med den sortens fest. Inte alls. Inte med mindre midsommarfest av rätt slag heller. Men grejen med allt sånt är att det kräver framförhållning, planering – och därmed alltså ORK.

Men sträckan fram till semester handlar liksom mest om att överleva, eller ja, orka fram till semestern utan att gå sönder. Då finns inte utrymme för sånt. Då är det snarast frågan om att göra ett minimum av tänkande och bara fixa det nödvändigaste. Inte alls planera midsommar.

Och när man då snubblar in i midsommar, med midsommarafton varandes första lediga dagen, innan det ens officiellt hunnit bli semester, då… känns det nästan mest besvärande att behöva fira midsommar. När man liksom mest vill lulla omkring och göra saker som faller en in och man har lust med.

Så det blev lite midsommarstångsdansande nere i byn, och det blev sill och nypotatis och jordgubbar. Och inget midsommarmässigt mer alls.

Ja, det är ungefär vad jag ville för stunden. Fast det ger mig ändå ångest. Kanske för att jag gärna skulle vilja fira lite mer än så – fast först om några veckor, när jag orkar…

Resten av helgen har vi ägnat åt städning. Eller, ett försök att bringa så mycket ordning i kaoset att inte kaoset i sig får oss att må illa och därmed hela tiden ändå känna att vi borde städa istället för att göra annat. Städning på en nivå som ska möjliggöra semester, liksom.

Det gav en skön känsla framåt eftermiddagen igår: känslan av att det faktiskt ser okej ut, allmänt drägligt så där. En annan nivå av avslappning.

Som ju i sin tur öppnar upp för annan sorts ångest, lockar fram semesterdemoner.

För alltså, vår plan i år är inte avancerad. En vecka hos mina föräldrar. I övrigt drälla här hemma, åka till stranden, besöka museer och annat i närheten. Hinna genomföra småprojekt, hinna följa impulser. Återhämta. Och beta av lite sånt man borde.

Och det är ju inte sånt man ska göra på semestern. På semestern ska man resa! Uppleva saker! Och det duger liksom inte att uppleva det man har hemma runt knuten. Det är liksom inte fint nog. Även om det är fint nog att turista i, så är det liksom inte okej att tillbringa semestern i när man bor här. För då har man inga ambitioner. Då gör man inget med sitt liv. Man ska vilja resa och uppleva världen, annars är man inget att ha.

Jävla demoner.

Jävla normer.

Jag önskar att jag kunde känna mig så alltigenom nöjd med att vara här som jag egentligen är. Att jag kunde släppa den här dumma känslan av krav på hur jag borde vara.

Semesternormen

Det närmar sig semestertid. Välbehövlig efterlängtad ledighet.

Det pratas ganska ofta om normer: alkoholnorm, heteronorm och så vidare. Jag upplever på något vis att det finns en påtaglig semesternorm.

När det är semester upplever jag att det finns någon sorts “krav” på att man ska vilja resa iväg. Har man pengar ska man resa. Har man inte pengar så ska man i alla fall avundas dem som reser och beklaga sig över att man inte kan resa – det är liksom synd om en, men man är ändå en del av semesternormen.

Att inte vilja resa är däremot inte riktigt okej.

Stannar man hemma förväntas man ursäkta sig. Helt utan att jag tänker på det säger jag ofta, när jag beskriver semesterplaner av det slaget, “bara”. Vi ska “bara” vara hemma. Till och med om vi ska resa till Danmark, eller uppåt landet (vilket är längre iväg), eller besöka intressanta museer och vackra platser inom Skåne, så säger jag att vi ska “bara”. För att liksom urskulda mig. För jag vet att det inte anses gott nog. Det finns ett utbrett krav eller i alla fallen förväntan på att man ska vilja mer – om man inte är en loser. Jag borde vilja resa till Thailand eller Egypten.

Man ska längta efter något annat. Vilja komma bort.

Märkligt nog verkar det dessutom vara så att ju bättre man bor desto större är kraven på att man ska resa någon annanstans på semestern. Fastän ett bra boende ofta, generellt, kostar mer än ett sämre boende och alltså borde lämna mindre utrymme för resor.

Vi bor underbart. Vi har ett trevligt hus, en stundtals underbar trädgård. Vi har havet en halvmil bort, och en fin badstrand ytterligare lite längre bort. Det finns massor med kul saker att hitta på i närområdet, både saker vi ännu inte hunnit med och saker som vi redan sett men gärna ser igen. Området vi bor i skulle säkert inte anses dåligt att turista i – om vi bara inte bodde här.

Det jag längtar efter är tid att ta det lugnt. Tid att hinna njuta av det vi har hemmavid. Hinna med att vara i trädgården. Sitta på en stol och njuta. Eller hinna med att påta i trädgårdslandet. Tid att hänge mig en hel dag åt projekt – oavsett om det är något jag ska sy eller bygga eller något barnen hittat på. Det är det jag behöver, det jag mår bra av, det jag längtar efter.

Kan vi inte bara ändra den här “normen”? Det borde ju på många sätt vara eftersträvansvärt att försöka skapa sig en tillvaro man trivs med och kan njuta av även när man är ledig, istället för att dessutom känna krav på att man ska fly så fort man får chansen. Jag tror fler än jag skulle må bra av att bara få känna oss nöjda. Och dessutom skulle det förstås vara bättre för miljön.

Tänk på vad du säger inför mina barn!

Ibland är det så tröttsamt att behöva vara beredd hela tiden. Att behöva hantera och bemöta alla onödiga saker folk säger inför mina barn.

Så smal [valfri kändis] har blivit!

Jaha, kanske det? Och? Ärligt talat vad har du med det att göra?

Om du sätter lite lego på sidorna av huvudet på figuren du gjort så ser det ut som en flicka!

Åhå, hur menade du nu? Att man ser ut som en flicka om man har långt hår? Och det säger du rakt ut till min nioåring, som har långt hår – när du pratar om figuren som han har byggt? Hur tänkte du?

Jaha, gillar han att baka? Inte visste jag att små pojkar gillar att göra sånt?

Nähä – vad trodde du att små barn gillar att göra? Och hur tror du det påverkar min fyraåring att du säger detta, inför honom, flera gånger om – han som älskat att baka och laga mat sedan han först klarade av att stå på en pall och röra i grytan vid ungefär ett års ålder?

Jag kan inte ens komma ihåg alla de exempel som kommer av att i några dagar umgås med familjen. Så många små grodor. Så många sådana där små uttalanden som är med och formar mina barns bild av världen. Så många små uttalanden från dem de bryr sig så mycket om.

Och jag kan i någon mån bara sitta och se på. Eller ja, självklart kan jag argumentera emot. Men det stör mig att jag ska behöva göra det. För det markerar ändå att det här är något som folk bryr sig om. Att diskussionen alls kommer upp gör att mina barn inte får lov att vara bara barn, utan förutfattade meningar om kön – eller om folks kroppsstorlek och ideal. Och jag skulle mycket hellre se att de slapp fundera på detta ett tag till. Istället för att jag ska behöva sitta där och argumentera för och förklara grundläggande saker som att det visst påverkar dem vad ni säger.

Suck.