Monthly Archives: februari 2009

Vitt! (Första)

Igår stack det slutligen upp två små vita piggar: vardera ytterkanten på en tand. Idag syns hela överdelen på tanden.
Nedre vänstra från hans håll.
Den har kämpat läääänge…

Kämpar gör han också
Ålar effektivt. Eller ja, han sätter ner båda händerna en bit framför sig och drar sig fram. Men som sagt, mycket effektivt.
Det han helst tar sikte på är trummorna: en djembe och en annan afrikansk trumma som står under ett litet bord. Han gillar att trumma på dem – det får han gärna – samt att tugga på dem (mindre lämpligt) och att välta dem (eller ja, det vill han inte utan gör av misstag, och då slår han sig).
Sladdar är också vääldigt tilldragande
Snabb är han.
Det fanns en kort tid när han satt vldigt stadigt men egentligen inte kunde förflytta sig något direkt, när man faktiskt kunde sätta ner honom med några leksaker och så satt han där (om han var på bra humör). Den perioden varade väl sådär två veckor – och är long gone…

Han går gärna upp i krypställning, och står ganska stadigt. Både på knäochhänder och på fötterochhänder. Men han kan inte krypa. Han försöker flytta sig i dessa ställningar, men då rasar magen genast ner.

Går gör han inte så mycket. Han vill gärna stå, tar tag i ens händer och reser sig (”jag ska UPP!”), men gå kan man tro att han inte alls kan eller vill. Tills han får syn på något intressant – då stolpar han iväg med älgkliv som är långa som halva honom själv och mer därtill.

Och han vill resa sig mot möbler, och kan om det finns något vettigt att göra det mot. (Ont om sådant, bara.)

Han kan nästan, men bara nästan, sätta sig från krypställning och ner på baken.

Fredagskväll

Drivor med disk överallt.
Gnäll och tjat.
Vi orkar inte.
Vi går och lägger oss.

När kommer våren?
När kommer orken?

Nedgång och förfall

Ibland undrar jag om hela jag, kroppsligen och själsligen, ska kajka ihop.

 

Nacken och huvudet bråkar igen. Annars har det liksom varit helt OK med den – lääänge.

 

Genom hela graviditeten – det var bara lite grann på slutet jag märkte av det, och med tanke på hur jäklig graviditeten var så får väl det ses som fantastiskt.

 

Genom hela föräldraledigheten. Trots att jag dag ut och dag in burit och burit på en tung och allt tyngre bebis, på ena (DEN) axeln, helt snedbelastat. (Och det kan jag fortfarande göra, utan att det blir värre.)

 

Men nu. Så fort jag började jobba 4 dagar i veckan så ökade problemen Framför allt i huvudet. Tinningen. Runt ögat. Upp i pannan. Ner i kinden. Och som trötthet i själva ögat.

 

Det är fruktansvärt jobbigt och irriterande.

Ja, jag är otränad.

Ja, musklerna är spända.

Men det skrämmer mig ändå. Oron kommer tillbaka. Ska det komma tillbaka på riktigt nu? Ska det bli värre? Ska jag ha det så här resten av livet? Måste jag resten av livet träna jämt jämt jämt för att hålla det på en dräglig nivå?

 

Jag försöker variera sittställning. Försöker stå och jobba. Försöker upp och röra på mig. Hjälper möjligen lite lite i stunden.

 

Jag minns inte längre mina övningar, mina stretchningar och annat att ta till. Man glömmer när man inte behöver.

 

Fan, jag vill inte!

 

 

Kroppen sjangserar i övrigt också. Det är deprimerande när kroppen inte längre kan det den kunde. En gång i tiden definierade jag min kropp som en dansares kropp. Ja, inte fullt ut, men till viss del. Dansen hade satt en tydlig prägel på den. Jag var inte oerhört vig med dansmått mätt, men rätt OK med andra mått. Jag hade styrsel och kontroll.

 

Vigheten har gått sin väg. Kontrollen över musklerna har upphört.

Det har inget med graviditeterna att göra, utan beror helt på skillnaden mellan att träna 10 danspass i veckan och att inte träna alls. DET i sin tur beror på brist på lust och inspiration, men också på brist på tid (och det sista kan till viss del kopplas till barnen – men bara till viss del).

 

Men usch, vad trist det är att träna, när kroppen inte längre kan vad den kunde. Så deprimerande att känna att den är stadd i förfall…

 

 

Och i övrigt då?

Jag är grymt oinspirerad.

Jobbet är tråkigt. Jag är inne i det gamla, med att jag är helt beroende av material eller samarbete med andra – som inte har tid. Så jag hattar mellan en massa småsaker, och det känns mest som att jag ingenting får gjort.

 

Samtidigt är det långa dagar – jag jobbar ju heltid de dagar jag jobbar – så det blir inte mycket tid hemma. Inte mycket tid att göra något med Simon, eller umgås med sambon, eller göra något annat av allt det jag vill, bör eller måste göra. – Nej, det är ingen skillnad mot när jag själv var hemma. Det är ungefär lika illa som det varit hela föräldraledigheten, och egentligen bättre än under graviditeten. Men det är lika oinspirerande nu som då. Och det har varit så så länge nu.

 

Jag tappar bort mig själv. Hinner inte läsa. Hinner inte lyssna på musik. Hinner inte ta hand om trädgården. Hinner inte ta hand om mig själv. Hinner inte komma ihåg vem jag själv är.

 

Och det är gråtrist och vårvinter.

 

Inget är kul.

Inget hinner jag.

Inget är kul när man inte hinner göra det ordentligt.

 

Kroppen förfaller.

Själen förfaller.

 

Var har älvan blivit av?

(Och här borde det komma ett Lasse-citat om gråa dagar, men jag minns ju inte ens längre… )

”Du ska vara ledig snart igen, ser jag”

Va?
För en kort stund ser jag nog verkligen ut som ett levande frågetecken. Ja, jag är ledig imorgon – men det är väl inget direkt att kommentera, jag är ”ledig” en dag var vecka.

Sedan tittar jag ner och fattar. Hon tycker alltså att jag har mage, att det ser ut som att jag är gravid igen!?

”Nej, jag är bara tjock. Inga magmuskler ännu.”
Hon tycker det är pinsamt.
Jag tycker inte det är direkt pinsamt. Däremot lite förvånande. (Och lite tråkigt, ledsamt, eller vad man ska säga.) Jag tycker ju ändå att jag har RASAT i vikt efter förlossningen. Däremot inte hunnit komma i form – men det måste väl ändå vara OK sju och en halv månad efter förlossningen – eller?

För ja, jag vill också bli av med den där magen. Jag har bara inte hunnit än.

Undantagstillstånd och standby

Jag längtar tills bebisåret är slut. Tills det rådande unantagstillståndet är över.
För jo, undantagstillstånd är det. Inget är ju ”som vanligt”. Det är hela tiden någon som har hand om bebis. Hela tiden någon sorts hänsyn till att man har en bebis. Maten är väl det mest uppenbara – men det gäller ju hela tillvaron.

Inte minst är det ju synd om Simon, som får mycket mindre tid än tidigare. Jag vill verkligen ha tid att göra saker med honom – jag längtar efter det! Men det blir ju inte det, inte på riktigt.

På det hela taget är det svårt att slappna av på riktigt och faktiskt göra saker. För man är ju liksom ständigt jourhavande, ständigt på standby. Ifall han vaknar. Ifall han blir missnöjd. Så det går liksom inte att göra vad som helst. Egentligen tror jag bara jag slappnar av när jag jobbar eller sover…

Men som jag minns det så går en ganska påtaglig skiljelinje runt ungefär ett års ålder. En skillnad i hur det känns Så jag längtar dit. Tills undantagstillståndet är över.

Med tio kilo sovande nötter på axeln i affären

Han hade inte sovit mycket på förmiddagen (p.g.a. diverse stök runtom), men han var pigg som en lärka. Så vi åkte till affären för att handla, han och jag. Han satt så glad i bilstolen och mässade ”Da-da. Da-da-da.”

Vi var nästan framme.
Jag hade fullt upp med att titta på trafiken en liten stund, kanske en halv minut. Nästa gång jag tittade på honom tvärsov han.

Vi kom fram till affären. Jag tänkte ”ja ja, jag plockar upp honom och går in och tar en vagn, så vaknar han snart”.
Pytt heller. Han sov.
Jag växlade pengar för att kunna ta en vagn.
Hämtade vagn.
Började plocka varor.
Han sov. SOV. Som en lealös påse nötter på min axel. En tuuuung påse. (Ja, tio sovande kilon är mycket när man fullt påpälsad går runt och plockar ihop matvaror i en affär.)

Till slut, när jag fått ihop allt det nödvändiga, gick jag till kassan. Väntade en stund. Och så till slut lyckades jag väcka honom så pass att jag kunde sätta ner honom i vagnen – för jag hade inte rett ut att lasta upp på bandet, betala och packa – i fulltempo – med honom sovandes på axeln…

Ålar framåt också

Långsamt – men han rör sig faktiskt framåt!

Förflyttar sig

Han ligger inte längre kvar där man lagt honom.
Han har trillat ur vår säng, fastän kudden som låg bredvid honom, ivägen, inte hade rört sig.
Han ålar bakåt. Inte oerhört effektivt, men tillräckligt.
Han vill stå upp, och håller man hans händer så börjar han gå – i sidled! Flytta vänster fot åt sidan, flytta efter höger, flytta vänster fot åt sidan…
Han vill stå själv och försöker knuffa bort de händer som stöder honom. Det har han förstås inte balans till. Utom vid sitsen på fåtöljen. Där kan han stå och banka frenetiskt i dynan med båda händerna, utan något mer stöd än att han lutar lätt mot sitsen -)

Vånda

Jag läser om forskning med SSRI på möss under graviditet och ”amning” – om att mössen får problem med depression efter könsmognad/när de blir vuxna.
Läser och våndas.

Har jag ändå gjort fel?
Ska jag leva med oron tills han blir vuxen, oron över att kanske ha orsakat framtida depressioner hos honom genom mitt själviska val att äta medicin när jag väntade honom?
Hur ska jag veta?

Jag försöker påminna mig om varför, försöker intala mig att det var ett klokt beslut – försvara mig, känns det som.

  • Jag baserade det på den kunskap jag hade. (Men letade jag tillräckligt? Eller letade jag bara efter det som sa det jag ville? Hade jag inte redan bestämt mig för vad jag ville?)
  • Utan medicinen hade han inte riskerat framtida depressioner p.g.a. just denna orsak. Men å andra sidan hade han redan från fosterlivet, och kanske även därefter, fått växa upp med en mamma med mer ångest, vilket i sig hade gett en massa otrygghet, kanske sämre anknytning, mindre engagemang från min sida, mindre ork och vilja att göra det som är bra för honom och mig själv – d.v.s. totalt sett en sämre grund att stå på. Vilket både ökar risken för framtida depression och gör det svårare att ta sig ur en sådan. Tror jag…?
  • Om jag skulle ”ha varit tvungen” att sluta med sertralinet innan jag blev gravid, så hade jag väntat längre med att bli gravid. Och då hade inte just Jonatan funnits. Hemska tanke! – Jag vill ju INTE byta ut honom!

Men ändå, ändå får jag dåligt samvete. Undrar om jag verkligen, verkligen tog rätt beslut, eller om jag egentligen var oerhört självisk och borde gjort annorlunda. Om jag egentligen borde vetat bättre. Om jag egentligen visste bättre.

Helst vill jag inte alls behöva tänka i de banorna. Helst vill jag krypa ner under täcket, gömma huvudet i sanden, och inte läsa. Låtsas som att jag inte såg, fortfarande inte vet, inte hört talas om… Förneka alltsammans och låta tiden gå. *lalalalala bingo* Fast jag är inget bra på det

Ändå är det väl förmodligen det jag bör göra. Det varje normal människa skulle göra.

(Hur fan gör de som rökt under graviditeten? Hur klarar de av ångesten?)

Välling

Vi testade välling för första gången i onsdags kväll. Majsvälling, som jag köpte hem utifallat när kräksjukan härjade storebror. Jag tänkte att det kunde vara vettigt att testa nu.

I onsdags verkade han mest konfunderad, tuggade lite på flaskan och ville sedan inte ha.

Igår kväll slukade han tydligen 150 ml rakt av.

Ikväll åt han ungefär 80 ml, knuffade undan flaskan och tvärsomnade i min famn. (Detta till ljudet av sin favoritsomnaskiva; innan den sattes på funkade det mer tveksamt, för han var egentligen väldigt trött.)