Fram tills du kom in i mitt liv levde jag utan axel att luta mig mot. Jag klarade mig i huvudsak själv, åtminstone när det kom till känslor. Det hade väl liksom aldrig funnits något riktigt alternativ. Jag bet ihop och redde ut och överlevde.
Och sedan kom du, och jag lärde om. Lärde mig att det kunde finnas någon som förstod och någon jag kunde luta mig mot och att jag inte behövde klara det på egen hand.
Men nu är vi där igen. Jag är där igen. Nu finns det inte längre någon axel för mig att luta mig mot. Ingen jag känner för på det sättet att hen kan fungera som en axel på det sättet jag skulle vilja och behöva.
Det är jag som är mamma och behöver vara stöd för barnen. Stöd och motivation och drivkraft. Men jag har ingen axel att luta mig mot och gråta ut mot. Och jag vet inte om det finns någon människa som jag skulle acceptera in den rollen. Jag är så förbannat jävla kräsen av mig att det är ett rent under att jag hittade nån som passade mig.
Typiskt att det skulle vara en axel som skulle gå och dö, liksom. Så att jag nu får sitta här ensam och gråta ut i tomheten.
Och jag är så trött på att vara stark. Det sitter i musklerna, de spända musklerna i handleder och nacke och annat. Men det finns liksom inget alternativ till att vara så stark jag orkar.