Spår

Man kan googla hans alias och läsa gamla konversationer han haft, på LysKOM och SAS-listan (Svenska analogsympatisörer? Folk som äger, köper, byter, pillar med och spelar på synthar. Eller pratar om det.). Hans efterlämnade spår på nätet, med en blandning av trams och allvar, som gör honom så levande att det gör ont att veta att han är död.

Eller läsa hans gamla mejl till mig från de första åren. Mina mejl till honom har, trots att jag sparat dem från början, försvunnit genom mejlkontobyten, men mejlen från honom har jag kvar. Och det strålar sådan förälskelse och kärlek och omtanke och genuin… bry sig genom tid och rum, liksom.

Det gör så ont.

Och det är fortfarande så obegripligt. Obegripligt att någon så fantastisk ville vara med mig. Obegripligt att han skulle gå och dö.

Rimligen borde jag ha blivit ytterligare en i raden av före detta flickvänner, jag som aldrig vågade tro att det skulle vara en månad, så osannolikt var det. På något vis tror jag det bidrar till känslan av att det är mitt fel att han dog – för det blev ju liksom ingen tid kvar till honom efter mig…

Vi skulle bli gamla tillsammans. Odla morötter och dricka te och klara oss här. Spela in musik och pyssla med trädgården.

Tacksamheten. Osannolikheten. Smärtan.

Tårarna, de varma, tunga, så fort jag släpper förlusten in i hjärtat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *