Tag Archives: amning

Föräldraskap är även att minnas

Det är förhållandevis ofta så att barnfria helger för mig infaller just i mitten av februari. Den här gången är det visserligen framför allt för att det är sportlov nästa vecka. Men dessutom är det ju mittlördag för spexet. Och det missar en gammal directeur inte gärna – medan jag då hellre är hemma och ugglar för mig själv ;-) Inte för att jag inte uppskattar spex – för det gör jag – men för att jag uppskattar chansen att vara hemma själv mer nuförtiden. Det handlar väl om tillgång och efterfrågan ;-)

Min första barnfria helg av spexslag inföll för åtta år sedan. Den helgen tänker jag på nu. Då bröt jag upp uthuset och klippte häckar. Och dessutom var det helgen då jag slutade amma första barnet. Han som är nio nu, alltså.

Det tänker jag på, denna lördag då jag latar mig å det grövsta: bloggar på löpande band trots att jag kommer att förbanna det när ryggen sedan säger att jag suttit för mycket.

Liten uppdatering

Han sover huvudsakligen ganska bra nu. (Ja, bortsett från just för tillfället. Han är förkyld och har varit hemma några dagar – t.o.m. med någon sorts tendens till feber! Och han hade krupphosta en natt den gångna helgen Så de senaste nätterna har det varit stökigt och bökigt och krångla på mamma och bara mamma duger och ligga och sparka på mamma och krypa nära och upp på och in i, typ…) Han vaknar visserligen till flera gånger varje natt, men det brukar räcka med att man lägger sig bredvid honom en liten stund och klappar om honom och kramas, eller bär in honom till vår säng och lägger ner honom där, så somnar han om.

Amningen… är ganska begränsad. Max en gång på morgonen och en gång på eftermiddag kväll. Han vill egentlige gärna ha mer, men jag är trött på trasslet – han ligger inte still i famnen utan knölar och bökar för att få uta allt allt allt av det nästan ingenting som är där. Och får han bestämma så ska han upp och ha bröst när vi sitter och äter, och det vill inte jag, så därför säger jag nej, utom då eventuellt en gång strax efter att vi vaknat (de dagar jag är hemma så dags) och en gång ungefär när jag/vi kommit hem på eftermiddagen. Det funkar när jag är konskvent, typ.

För som sagt var, jag får ju inte äta själv annars. Eller, det får jag inte ändå. Sitter inte jag bredvid honom så kommer han rantades bort till min sida av bordet så fort han stillat sin värsta hunger – och sedan får jag knappt äta. Det är ibland en riktigt besvärlig strid, för det är bara jag som duger – vi kan välja på att jag låter honom vra hos mig och att jag äter klart när de andra är klara, eller att mannen tar J och J vrålskriker medan jag äter. Eller – och så gör vi ibland, att jag tar min mat och sätter mig i ett annat rum och äter. (Fast då skriker han ändå.)
Jag vill i alla fall ha bort amningen ur den situationen, och det har jag lyckats med nu… genom att amningen är bara när jag säger att det är OK.
(Fast nu när han varit riktigt förkyld har jag ammat några fler gånger. Både på natten – när han hade krupphosta – och på dagen, t.ex. för att få honom att somna igår. Men det är ändå enstaka gånger det rör sig om.)

Annars då?

Han pratar en hel massa. Många ord. Dagmamman tycker att han är tidig. Vet inte om jag egentligen håller med om det, men det kvittar. Det är kul att han kan uttrycka saker. Jag fascineras över hur många abstrakta saker han uttrycker. Ganska tidigt började han använda “uppe” (först “uppa”), både om saker uppe på en hylla och om oavnvåningen (ja, vi säger “uppe”, som i “pappa är där uppe” eller ska vi gå upp och leka med legot?”). Sedan kom “ner” också.

Han har börjat sätta ihop till tvåordssatser också. Fast det kommer med ett markerat mellanrum, som för att förtydliga varje ord. Häromdagen påpekade han “Mössa. Bilen.” Han skulle liksom bekräfta att hans mössa blivit kvar i bilen

Och han artikulerar väldeliga på en del ord. Uttalet har blivit viktigt, och han liksom verkligen betonar.

Ska vi iväg är han väldigt mån om att alla ska klä på sig ordentligt. Han pekar och talar om så att alla ska få på sig de vänetliga sakerna – “mössa”, jacka (kan inte riktigt härma hans uttal) och “kon”/”kona” (skor/skorna).

Han gillar bilar, men leker inte så mycket med dem. Gillar att bädda ner dockor i docksängen (ska göras noga) och köra runt dem (sängen har hjul). Älskar att sitta i sin soffa och läsa böxker. Eller sitta i soffan under en pläd. Älskar sin välling. Gillar att laga mat – både på leksaksspisen och riktiga spisen (och det senare funkar bättre nu). Älskar att balta vatten i diskhon och att borsta tänderna – läääääänge (d.v.s. han doppar tandborsten i vatten och stoppar den i munnen – repetera!). Sjunger gärna Lille katt och Blinka lilla stjärna.

Jodå, det är bättre.

Han sover bättre.
Efter ett antal veckor, när han inte somnade förrän halv elva-elva på kvällarna (på nyår var han vaken förbi midnatt…) så somnar han nu åter strax efter nio.
Han vaknar på nätterna, men han är inte vaken/halvvaken/gnällig evinnerliga långa stunder vareviga natt – bara vissa nätter, och då ofta av någon anledning, som till exempel att han är förkyld. Och det behövs inte en extra flaska välling mitt i natten för att han ska sova vidare.

Han sover i sitt eget rum! Ja, inte hela natten (mer än tre gånger hittills, tror jag – och bara det är totalt kryss i taket!). Men han somnar där.

Vi hade planerat att köpa en soffa SOLSTA från Ikea, att ha i studion tids nog, både som soffa när man sitter och spelar men också som reservsäng till gäster. Men det har inte blivit av att vi köpt den, för det är ännu inte sådan odrning i studion att det går att klämma in soffan där… Samtidigt var ju risken att Ikea skulle sluta sälja den innan vi kom loss att köpa den. Någon gång under julledigheten slog det mig plötsligen att vi ju kunde köpa den och sätta den i Jonatans rum så länge. En utbäddad bäddsoffa av det slaget är ett ganska mysigt ställe att sova på. Bädden är bred nog att mamma eller pappa ska kunna ligga bredvid när han ska somna/somna om, och trillar man ur så trillar man inte så långt Så nu står det en utbäddad Solsta, med extra bäddmadrass, i J:s rum, och där somnar han nu på kvällarna efter sagoläsning och vällingflaska. Han tycker det är mysigt och är med på att han ska “owa”, även om det ibland tar en stund att komma till ro. Sällan slagsmål om det, i alla fall – mer milda protester och att han springer och hämtar fler böcker i värsta fall.

Vaknar han på natten så är det smidigt att gå in och lägga sig bredvid honom och få honom att somna om. (Men ibland blir man ju kvar därinne för att man somnar… )

Amningen, då… Ja, jag ammar fortfarande. Men inte alls lika mycket. Jag säger ifrån om jag inte vill. Jag ammar inte om vi äter eller ska äta snart eller om jag inte fått äta klart Jag undviker att söva honom med amning (mer än möjligen mitt på dagen om jag är hemma) – men visst kan det bli någon gång ibland om det är trassligt. Fast ärligt talat somnar han lättare utan, även om han blir putt över att han inte får. Så det är inte jättemycket amning, men lite grann. Och inte samma tjat från honom.

Ettochetthalvtårstrots, skrik, amning och trötthet

Jag minns det från när Simon var i den åldern. Man hade hört talas om 2-årstrots – men så dök det upp: en kraftfull trotsperiod redan vid ett och ett halvt års ålder. Jag tror nästan jag minns den som värre än den “riktiga” trotsen.

Och ja, där är vi nu. J är snart 1½ år.

Han har STARK vilja. Han blir fruktansvärt arg när han inte får som han vill. Kastar saker. Drar en i halsen och försöker ta stryptag. Skriker högt och gällt så det gör ont i öronen och man nästan tappar hörseln.

Han vill en massa. Han ska klättra på ALLT. Han ska ha telefonen. Han ska klicka på datorn och leka med musen. Han ska blåsa ut ljusen – även de elektriska.

Det är bara han, bara BARA han, som får köra dammsugaren. Ingen annan. Att försöka dammsuga är alltså ganska hopplöst just nu. Ja, det är jättekul att han vill dammsuga, och han är inte helt kass på det. Men han går inte med på att någon annan ska ha en åsikt om var det ska dammsugas, och ingen får ta dammsugaren ifrån honom.

Han ska laga maten. Ja, inte på leksaksspisen. På den riktiga. Han ska stå på en pall och vara med – nej, det är han som ska laga maten. Han ska röra i grytan. Han ska skaka på stekjärnet med köttbullar. Och man får inte ens hålla en hand om ryggen på honom där han står på pallen. (Jag klarar knappt av det – är rädd att han ska trilla ner, bränna sig etc – min man klarar det aningen bättre.) När han häromdagen faktiskt trillade ner från pallen så skrek han något vansinnigt, otröstligt – men det visade sig att han bara var arg för att han trillat ner och inte var kvar uppe på pallen.

(De har från grunden med sig en enorm tro på sig själva, våra barn. Att de inte skulle kunna allt ingår inte i deras världsbild. Att mamma eller pappa skulle behöva lösa vissa moment – att ens acceptera den tanken – har väl Simon möjligen nu börjat gå med på. Det är förstås prncipiellt bra, men gör ibland i praktiken många situationer ohållbara.)

Ovanpå detta har vi amningen. Och ja, nu börjar jag bli riktigt less på den.
När jag är hemma ska det ammas stup i kvarten, till leda. (Och han är mammig, mammig, mammig, klängig, klängig, klängig, klängig – och pappa duger inte alls.)

Jag tänte ju amma förbi dagmammestart och svininfluensa. Nu är vi förbi dagmammestart med 4 månader. Hela familjen är vaccinerad mot influensan, och jag har ammat igenom en omgång magsjuka gångna helgen. Visst, han kan fortfarande bli sjuk och amningen kan vara ett tillskott eller en bra livlina eller reserv om han blir riktigt sjuk – men jag kan ju inte fortsätta amma hur länge som helst av det skälet… sjuk kan han ju bli hela livet

Och jag börjar längta efter att få sova på nätterna. Jag har inte sovit en hel natt på läääääänge – åtminstone sedan långt innan han föddes.
Och länge var nattamningen inget större problem – han vaknade kanske varannan var tredje timme, skulle ha bröstet och somnade sedan om gott.
Så är det inte nu. Han vaknar oräkneliga gånger. Eller vaknar bara nästan – är inte helt vaken, men sover inte. Skriker, gnäller. Det är bara jag som duger – försöker pappa ta honom går världen under. Fast han är inte nöjd hos mig heller. Han vill ha bröstet. Många många gånger per natt. Somnar ändå inte om ordentligt.
Ibland får han en flaska välling på natten. Ibland hjälper det och han somnar om och sover sedan gott ett par timmar. Kanske är han hungrig? Men å andra sidan brukar han somna och sova ordentligt några timmar frampå morgonen (till största delen efter att jag gått upp ) oavsett välling, så jag vet inte.

Less på det är jag i alla fall. Det är nog snart slut på nattamning – kanske amning helt och hållet…? Men för att kunna ta den kampen måste jag vara mer utvilad, ha mer ork, inte vara så sliten. Och så blir det ju knappat nu Det är en så kallad rund cirkel…

Egentligen stör det mig inte att amma

Men det finns tillfällen när det känns besvärligt.
Det är midsommar. Jag har en massa fina klänningar, men det var gräsligt längesedan jag kunde ha dem. Först var det graviditeten, när jag för det första inte kunde ha många av klänningarna och för det andra inte alls kände för det. Och sedan amningen. Jag kan ju inte ta på mig kläder som inte funkar att amma i… vilket gör att i princip alla klänningar jag har är omöjliga

Sprängfyllda bröst (2009-03-30 – på väg hem)

Efter att ha varit hemma fem dagar i sträck, p.g.a. förkylning och sedan helg, och alltså ammat betydligt mer än på länge, så är nu mina bröst, efter en hel dag på jobbet, sprängfyllda. *ont*

Och jag vet att jag kommer att sakna det där, i alla fall lite, den dagen amningen är över.
Känslan av välfyllda bröst.
Känslan av till bristningsgränsen fyllda bröst.
Känslan när det liksom plötsligt säger”ping” i brösten – av kyla, av att man tänker på Jonatan, eller av att brösten bara tycker det är dags att bli “ätna” – och så går de på två röda sekunder från att vara bara lite välfyllda till att hålla på att explodera och faktiskt spruta ut mjölk över hela världen, som fontäner, om de bara får chansen till det.
Det gör visserligen ont. Fast ändå skönt ont. Eller om det bara är att det onda är förknippat med något trevligt i slutändan, och att det onda kommer att ta slut inom en rimlig framtid. Jag kommer att komma hem, han kommer att äta nöjt av överskottet. Visste jag inte att det skulle komma att lätta, så skulle jag nog tycka att det vore värre.
Det är på något vis lite som träningsvärk

Man kan jämföra med graviditet.
Graviditet är också jobbigt.
Graviditeten har visserligen sina ljuspunkter.
Det är häftigt att gå och undra om man faktiskt är gravid.
Det är häftigt att faktiskt få plusset.
Det är coolt att magen växer, och att känna sparkarna – i alla fall i början.
Men sammantaget står det coola och häftiga för max fem minuter per dag. Resten av tiden är det bara för jävla jobbigt, med illamående och trötthet och obekvämhet.
Jag kan känna en liiiten sorg över att aldrig mer kommer att uppleva de coola och häftiga bitarna. Men jag saknar verkligen inte att vara gravid. Jag avskyr det.

Vad gäller amningen så har den visserligen också sina nackdelar. Men totalt överväger fördelarna. Inte så att jag vill amma resten av livet. Jag satsar nog på till strax efter året den här gången också, tror jag. Men jag kommer att sakna det när det är slut. I alla fall lite.

Att förstå, lyssna – och bita

Jag tror det var i helgen jag såg det.

Han satt i sin säng, och så ville han ha igång speldosan, så då kravlade han bort till den, för att få igång den.

Inget nytt i det – så har han gjort innan också. Men då har han dragit i den – och aldrig släppt. Bara fortsatt att hålla den i maximalt utdraget läge. Och så har man fått lirka loss hans hand för att han ska släppa, och då har han genat velat dra igen.

Nu släppte han. Och så spelade den. Och så tog det slut, och då drog han igen, och släppte, så den kunde spela. Precis som det ju ska vara. Så självklart för oss – inte lika självklart när man är åtta månader.

Sedan ett tag tillbaka försöker han också få fatt i saker under fåtöljen – tar sig in under om en boll rullat in eller så.

Och han använder saker som redskap, för att slå på något annat eller nå något annat.

Ljud är väldigt intressanta. Häromsistens ville han egentligen inte alls äta – det är rätt kinkigt på det området just nu, kanske för de där tänderna som jobbar sig upp, eller ändå. Och han skulle inte alls sitta i stolen. Men så plötsligt så fick han syn på en skallra och en sked som låg där, och då ville han sitta där. Han roade sig med att slå med skeden på skallran för att få ljud. Efter ett tag var det uppenbart att han även lyssnade på det ljud som uppstod av att det låg ett grytlock en bit bort på matbordet och skallrade när han slog på skallran. Så fick han locket att leka med. Oj oj oj vad han bankade och skramlade! På hans min kunde man se att det var lite besvärligt men mycket roligt med det höga ljudet Efter ett tag slutade han dock väsnas utan övergick till att mer slå locket i bordet en distinkt gång och sedan lyssna på tonen som uppstod. För han lyssnade verkligen, studerade ljudet. Ljud och musik fascinerar honom verkligen. Han är uppenbart intresserad, och det syns att han tänker och funderar.

Annars är han som sagt var inne i en ganska kinkig period. Det är ointressant att äta. Han är väldigt klängig och ganska mammig (i alla fall när jag finns hemma). Separationsfasen, liksom Och vill väldigt gärna ha bröstet.

Amning, ja. Jag tycker man läser väldigt ofta om de som slutar amma när barnet får tänder. Jag kan inte minnas att jag tyckte det var ett problem med Simon, mer än någon enstaka gång av misstag innan han vant sig vid att han hade tänder. Inte nu med Jonatan heller. Jag tror det hänt två gånger hittills att han råkat bita mig i bröstvårtan – båda gångerna de senaste dagarna, när han varit extremt bröstsugen och bröstet liksom inte räckt till, så han tagit i riktigt ordentligt. Däremot biter han mig gärna på andra ställen Typ i axeln, vid nyckelbenet eller i armen. Det gör ONT

Nattning

Rikedom och gåvor kan jag inte ge dig
därför föraktar du mig
Du haver väl någon bättre som väntar
det är väl gott för dig

Men jag har gett dig mitt hjärta och själ
Du kom till mig och lova så väl
Nu så haver Satan med sin falska snara
gjort ditt hjärta falskt

I slutet av oktober (jag tror leveransen kom den siste) beställde jag en försenad födelsedagspresent till sambon från Ginza. Och när jag ändå beställde så kollade jag runt efter om jag skulle köpa något mer. Konstaterade att Svanevit visst hade släppt en nya skiva och köpte den.

Av en händelse kom det att visa sig att Jonatan slappnade av väldigt bra till den skivan. Dansant och sövande (kanske för att vi gärna dansar till den?). Det var lätt (förhållandevis lätt) att få honom att somna till den.

Efter ett tag vande han sig mer och mer vid det. Eller den.
Ibland räcker det med en låt, eller en halv.
Ibland tar vi om efter de fyra första (som funkar bäst).
Ibland funkar det förstås inte alls.

Den följer med på resor.
Är vi utan skivan så sjunger vi tills nöds själva första spåret, “Rikedom och gåvor”, och ibland duger det.
Ofta så växlar jag mellan amning och dansning till skivan när han ska sövas.

Men det är liksom väldigt tydligt: när han hör början, så slappnar han av, känner att “Ja, just det, slappna av, sova, kanske man skulle göra”. Även om det inte alls gick att slappna av sekunden innan.

Visst finns det en del tillfällen när han somnar vutan skivan. För att han är trött nog ändå. I bilen, eller ammad i sängen.
Men “Rikedom och gåvor” och en dans lutad mot mammas eller pappas axel i vardagsrummet, det är trots allt standardmodell 1A.

(Tack, Svanevit!)

Vånda

Jag läser om forskning med SSRI på möss under graviditet och “amning” – om att mössen får problem med depression efter könsmognad/när de blir vuxna.
Läser och våndas.

Har jag ändå gjort fel?
Ska jag leva med oron tills han blir vuxen, oron över att kanske ha orsakat framtida depressioner hos honom genom mitt själviska val att äta medicin när jag väntade honom?
Hur ska jag veta?

Jag försöker påminna mig om varför, försöker intala mig att det var ett klokt beslut – försvara mig, känns det som.

  • Jag baserade det på den kunskap jag hade. (Men letade jag tillräckligt? Eller letade jag bara efter det som sa det jag ville? Hade jag inte redan bestämt mig för vad jag ville?)
  • Utan medicinen hade han inte riskerat framtida depressioner p.g.a. just denna orsak. Men å andra sidan hade han redan från fosterlivet, och kanske även därefter, fått växa upp med en mamma med mer ångest, vilket i sig hade gett en massa otrygghet, kanske sämre anknytning, mindre engagemang från min sida, mindre ork och vilja att göra det som är bra för honom och mig själv – d.v.s. totalt sett en sämre grund att stå på. Vilket både ökar risken för framtida depression och gör det svårare att ta sig ur en sådan. Tror jag…?
  • Om jag skulle “ha varit tvungen” att sluta med sertralinet innan jag blev gravid, så hade jag väntat längre med att bli gravid. Och då hade inte just Jonatan funnits. Hemska tanke! – Jag vill ju INTE byta ut honom!

Men ändå, ändå får jag dåligt samvete. Undrar om jag verkligen, verkligen tog rätt beslut, eller om jag egentligen var oerhört självisk och borde gjort annorlunda. Om jag egentligen borde vetat bättre. Om jag egentligen visste bättre.

Helst vill jag inte alls behöva tänka i de banorna. Helst vill jag krypa ner under täcket, gömma huvudet i sanden, och inte läsa. Låtsas som att jag inte såg, fortfarande inte vet, inte hört talas om… Förneka alltsammans och låta tiden gå. *lalalalala bingo* Fast jag är inget bra på det

Ändå är det väl förmodligen det jag bör göra. Det varje normal människa skulle göra.

(Hur fan gör de som rökt under graviditeten? Hur klarar de av ångesten?)

Att det ska vara så svårt…

Jag helammar. Det funkar bra, och jag trivs med det.
Mitt främsta skäl att amma är att det är smidigt. Maten finns där, alltid, när den behövs – man kan alltid kolla om det är just det som behövs. Inget kladd med att blanda eller hälla upp eller värma. Ingen disk (fast en del tvätt ) Inga förberedelser.

Men jag behöver mina lediga stunder. Och då är ju amningen en begränsning. Det där att ständigt stå på “standby”. Alltid vara redo, ifall att. Alltid kunna komma rusande om det behövs. Då kan man inte vara borta så långa stunder. Kan aldrig vara helt ledig, helt fri.

Jag har inga principer om att det är viktigt att amma. Det känns bra att göra det, men det är inget självändamål.
Och jag kan skriva stärkande svar till andra om att det viktiga är att mamma och barn må bra, att det inte alls är så himla viktigt med amningen.

Men det är mycket svårare att ta steget själv.

Det finns hemköpt för att finnas i beredskap och för att testas. Två tetror med färdigblandad ersättning och en ny nappflaska. Det är bara att testa. Bara att prova och vänja honom, så att jag kan sticka iväg på egen hand en längre stund.

Men det tar emot.
Och då inser jag att det finns någon sorts trösklar ivägen ändå.

Den ena handlar om oron att han plötsligt bara ska vilja ha flaskan istället. För det innebär ju isåfall mer jobb, helt klart. Då försvinner smidigheten. Och det känns lite läskigt att riskera. Fast risken borde väl inte vara så stor? Simon fick ersättning på dagarna, när jag jobbade, från att han var 6 månader. Ändå ammade jag tills han var 13½ månad. Jag vet att det kan funka, liksom.

Den andra tröskeln är nog ändå någon sorts.. pretsige. Eller jag vet inte vad jag ska kalla det. Men det känns liksom ändå bra att helamma. Att kunna säga att det funkar. Och att vilja vara den där duktiga, perfekta mamman. Det känns inte lika bra att säga “vi började ge honom ersättning då och då när han var 2 månader, för att jag skulle kunna hitta på annat”.

Fast jag tycker ju det! Jag tycker ju att det är OK!
Men det är mycket lättare när det handlar om någon annan.
Jag har alltid större krav på mig själv än på andra.
Och det är ju ingen kris. Jag står inte på sammanbrottets rand, är inte nära att stupa. Jag vill egentligen bara ha lite mer frihet – för att förhindra att jag alls närmar mig sammanbrottet. För att se till att jag fortsätter att må bra.
Och det känns själviskt. Att vara självisk är svårt. Kräver mod.

Så jag velar. Skjuter upp det lite till.

J-a duktiga flicka!