Så gick en vecka till… Ja, nog för att jag anade att jag inte skulle skriva så ofta, men så många gånger jag tänkt under den här veckan att jag skulle skriva, men sedan har jag inte hunnit, eller orkat, eller… Så nu ska jag försöka ”skriva ikapp” lite; får se hur mycket jag hinner – megadisken står och väntar på mig i köket… :(
Mammanervositet
I måndags skulle jag för första gången hämta Simon hos dagmamman. Ja, det var t.o.m. så illa att jag faktiskt skulle träffa henne för första gången. Det låter kanske inte så bra, med tanke på att Simon varit hos dagmamma i över en månad vid det här laget. Men eftersom jag jobbat och sambon varit pappaledig under inskolningen, och sedan huvudsakligen fortsatt arbetslös, så har det ju blivit han som hämtat och lämnat. Visst har vi tänkt se till att jag skulle vara med nån gång också, men det har liksom inte blivit ännu… Så i måndags så blev det plötsligt, av olika skäl (bl.a. för att sambon ju tillfälligtvis haft lite jobb på timmar) så att det var jag som fick åka och hämta Simon. Och som den nojmamma man är så var det jag som gick och blev nervös. Nervös – för att jag kände att det var jag som skulle bedömas – ”Duger hon som mamma?”.
Som de där första nervösa gångerna när man skulle till BVC, med det där nyfödda knytet, som man inte alls visste hur man skulle hantera, som man knappt klarade av att byta blöja på, klä av och på, amma eller bära bekvämt… Tänk om BVC tyckte at man inte dög!
Så kände jag mig alltså åter i måndags – fast det ju borde vara tvärtom: det var ju dagmamman som borde vara nervös för om jag tyckte hon dög som dagmamma åt mitt barn! Men jag var jättenervös, redan under dagen, nervös för att göra bort mig, nervös för att säga fel saker, göra fel saker, inte hitta dit… och ja, jag körde faktiskt fel, så nervös var jag :( Och när jag väl kom dit, så gjorde nervositeten mig verkligen så där hopplös fumlig som jag inte ville vara: jag klarade knapp av att sätta på Simon skor och ytterkläder, än mindre få med mig overall, skötväska, Simon och alla lösa attiraljer i famnen ut till bilen; och det har sällan tagit mig så lång tid att sätta fast Simon i bilstolen… Jag gjorde nog ett ganska misslyckat intryck, minst sagt. För inte kan väl alla föräldrar vara lika hopplöst nervösa och osäkra i sin roll i början?!?
Fortsättning följer; evenetuell redan efter disken :)