Det krasmar när jag kliar mig i pannan :-(

Mäta. Längd. Lutning. Bredd. Urtag för rör. Urtag för bjälke.

Allt försiggår på en höjd runt 185-215 cm ungefär. Det vill säga, jag står på en stol och sträcker armarna uppåt, in över bjälkar, in bakom masonit, in i kanten på tidigare isolering, in över konstiga kanter. För att mäta, klura ut hur det ska sitta, vinklar på ditt och datt i förhållande till varandra.

Mäta. Hålla en massa mått i huvudet.

Såga isolering. Lite sticksigt.
Detaljsåga för rör och annat. Sticksigare.
Trycka upp den j-a isoleringsbatten upp över kanten, in på plats. Trycka lite här, dra lite där. Det sticker i händerna, rasar ner stenullsdamm i ansiktet, i håret. Jag har halva armen in mellan två tätt ihopträngda lager av isolering, för att kunna dra det sista biten på plats, så att det sitter rätt och det inte blir några glipor. Det kliar banne mig överallt.

Och så var det det där lilla skrymslet, där det inte går att stoppa några vettiga bitar. Fylla i med lite isoleringsspill. Massor med ”fria” ändar av stenullsfibrer. Sticker ännu mer.

På väg in i duschen efteråt konstaterar jag att det krasmar och krasar när jag drar fingret över pannan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *