Jag har kvar alla mina gamla skolböcker. ALLA. Varenda skrivbok, varenda glosbok, varenda stencil.
Jo, för sånt sparar man på. Sånt KAN man inte slänga.
Varför? Svårt att förklara. Det är ju fullständigt självklart att så GÖR man.
Men, tja, några skäl:
* Det är kul att ha kvar och se vad man gjort.
* Ifall man någon gång vill kolla hur det nu var, t.ex. börja repetera franskan eller funderar på vad vi egentligen gjorde på lågstadiet.
* Det är en del av mina minnen. Dokumentation, liksom.
* Det finns en stolthet för de saker jag gjort bra, mina prestationer. Lärarna uppskattade visserligen inte alltid att jag gjorde bra i skolan – men desto mer skäl att behålla sakerna och känna mig stolt.
* Har man en gång börjat spara dem så kan man ju inte sluta. Har man sparat allt i ettan, så får man spara allt i nian också.
Länge stod lådorna hos mina föräldrar. Då var de ju inget problem – för mig, i alla fall. Sedan tog mina föräldrar med lådorna hit. Så de har stått på vinden ett tag. Men vinden ska bli bostadsyta, och vi sorteraroch gör oss av med saker.
Man kan ju inte spara allt.
Så nu har jag börjat gå igenom lådorna. Det är svårt. Svårt att slänga räknehäften med ändlösa uppställningar av mattetal. Svårt att slänga historieböcker och läsövningshäften.
Vissa saker kan jag inte slänga. Skrivhäftena från första klass, med först en hel sida IIIIIIIIIIIIIIIiiiiiiiiiiiiii och därpå följande andra bokstäver. En massa matteböcker. (Matte var KUL! Bara positiva associationer där.) En del stenciler. (Japp. RIKTIGA stenciler pratar vi om nu. Handskrivna, med blå text, stencilerade på skolans vevbara stencilmaskin. Jag minns fortfarande hur de luktade när de var nygjorda.)
Men jag lyckas ändå slänga en hel del. Högen ”slänga” blir ungefär lika stor som högen ”spara”. Det är jag stolt över, det är bättre än vad jag hade vågat hoppas. Det känns nervöst att slänga så mycket. Tänk om jag missat något viktigt! Tänk om jag råkat slänga ett PROV, gud bevare. MAN SLÄNGER INTE PROV. Och tänk om jag ångrar mig – om jag slänger något som jag sedan inser att jag ville ha kvar.
Det är så definitivt. Slutet på en epok. På något vis känns det som att jag slänger en del av mitt liv. Det är ett lättnad att slippa en del börda – men samtidigt fruktansvärt. Lite som att jag slänger en del av mig själv.
Det är inte det jag sparar – utan det jag slänger – som blir mest påtagligt.
Sambon förstår inte. ”Vad ska du med det till?” säger han och skakar på huvudet.
Ja, säg det.