Jag vet inte om jag blir mest arg på mig själv för att jag inte lyckas låta bli att göra saker jag vet kommer att göra mig rädd, eller om jag blir mest arg för att jag blir rädd.
Jag skulle sätta ihop en plantorkställning. Plaströren bråkade med mig, så jag tog stöd mot nedre delen av magen med rören när jag skulle ta i lite extra och trycka ihop dem.
Jag tryckte alltså ett plaströr ganska hårt mod nedre delen av magen.
Dumt.
Ja, jag vet. Jag har hört tusentals gånger: ”den ligger så skyddad därinne”, eller, som sambon uttrycker det, ”om det vore så känsligt så skulle vi människor inte finnas, det skulle aldrig födas några barn”.
Men ändå.
Tänk om.
Fan, tänk om jag skadat eller dödat mitt barn.
Katastroftankar…
Nu efteråt gör det lite ont där. Vilket självklart oroar mig.
Blä.
på mig själv.