Börjar nog känna att den kan få komma ut nu…

Jag kan ju inte precis säga att jag längtar efter förlossningen. Att ha skitont är liksom inget att se fram emot. Under förra förlossningen ville jag snarast dö… Och jag ser inte heller direkt fram emot sömnlösa nätter, blöjbyten, maratonamningar eller avslag.

Men ändå. Jag är rätt less på det här nu. Less på kroppen som inget kan och inget orkar. Less på att gå och vänta och inte kunna planera. Less på vakuumet.

Så på något vis börjar jag liksom ändå acceptera tanken på att det snart kan vara dags – och till och med tycka att det nog kan vara OK att det drar igång. Lika bra att få det gjort, så man kan komma vidare, typ

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *