Monthly Archives: januari 2009

Igårkväll var han glad som en lärka och inte ett dugg sömnig. Somnade slutligen strax innan midnatt när jag liggammmade.

I morse var han fortfarande glad. Sedan dalade det en aning men var ändå OK. Fick i honom en liten portion gröt. Det var inte grötätarmonstret precis, men han protesterade inte heller.

Sedan har det växlat mellan okej och för jäkligt… Stundtals är han glad, stundtals är han fruktansvärt arg och/eller ledsen.

Lunch åt han några små skedar, men sedan öppnade han inte munnen mer, och jag vill inte vara påstridig.

(Anti)klimax var ett blöjbyte för ett par timmar sedan. Han hade bajsat, så det var tvunget att byta. Han bara tvärskrel och snurrade runt så fort jag la ner honom på skötbordet. Efter att ha försökt en lång stund och inte ens kunnat komma så långt som till att börja få ta av blöjan, flyttade jag ner honom på en handduk på golvet. Ytterligare en evighet senare hade jag fått av blöja och tvättat av bajset. Men att få på en ny blöja var omöjligt. Han bara skrek och skrek och snurrade och skrek, värre och värre ju mer jag försökte. Jag tror han var arg men mest ledsen och förtvivlad, och jag kände mig bara jätteelak. Istället tog jag honom i famn och kramade och vaggade, men han skrek och skrek lika illa ändå. Samt kissade ner alla mina kläder, förstås, Så där satt jag tillslut på golvet, i skräddarställning, och ammade en bebis utan blöja… och i det läget lyckades jag till slut få på blöjan.

Det var ledsamt en bra stund efteråt, men sedan var det helt okej – i alla fall ett tag…

Humör växlande som på en tonåring… Så mest tror jag att det är en utvecklingsfas. Men samtidigt så börjar det se lite ljust och knaggligt ut i munnen, som om det är tänder på G.
Eller kanske båda?

Det har liksom inte stämt.

Eller ja, en del har varit bra. I morse när han vaknade var han nöjd och glad och låg och pratade en bra stund. (Det är inget klassiskt joller, och nästn inga konsonanter. Det är långa harangor av ”aaaayyaaayyeeeeeeeeeeeeeeeeyaayee”. Ganska entonigt men ändå med nyanser. Helt klart pratar han, säger han, något ) Och han har suttit upp en ganska lång stund i spjälsängen och lyssnat på speldosa och pillat med nallar.

Men annars har det varit… skevt.

Han har inte velat äta mat. Annars gillar han sin mat nu och äter med frisk aptit, både gröt och puréer. Men idag har det inte passat vid något tillfälle. Till lunchen var vattnet i pipmuggen mer intressant än maten Däremot har han velat ha mer av bröstet än vanligt.

Han har haft svårt att komma till ro, svårt att sova. Sovit oroligt och för korta stunder.

Och så har ju humöret varit därefter.

Klängig.
Klöser naglarna djupt in i armarna på mig.
Tuggar på min haka.
Går inte att lägga ner.
Allmänt missnöjd. Stundtals faktiskt riktigt ledsen.

Utvecklingssprång?
Tänder?
Förkylning eller tjorvigt med magen?
Tja, alltsammans är ju fullt möjligt runt 6 månader…

Då och då händer det att han sitter i mitt knä. Jag sitter skräddare, och han sitter på mitt ena lår, alldeles lugnt, lutad mot mig. Helt avslappnad. Bara myser, eller är nöjd, eller sitter där och tänker, eller snarast ÄR.

Det är mycket udda. Så gjorde Simon ALDRIG. Så har nog Simon i princip fortfarande aldrig gjort – inte så avslappnat och enkelt.

Det är mysigt. Jag gillar det

På det hela taget är nog Jonatan mer bekväm med att vara bebis. Med att inte kunna allt ännu. Med att vara beroende av någon annan.

Ja, han är inte en kopia av sin bror

Vid första ögonkastet är de ganska lika. Tittar man på gamla bilder från när Simon var bebis, så är de väldigt lika – mer lika än vad jag minns det som. (Vi har tittat mycket på gamla bilder på sistone, eftersom vi fixat ett fotoalbum till Simon i femårspresent.) Fast Jonatan har en mycket distinkt naturlig ”sidokamning” av håret i pannan, eller vad man ska kalla det

Jonatan är, precis som sin bror, inte nöjd med att ligga på en filt någon längre stund. Men sammantagt är han ändå, generellt sett, nöjdare. (Även om jag totalt sett triggas lättare den här bebisperioden, eftersom jag minns den förra, och dessutom har två att ta hand om. Men egentligen kan det ändå inte riktigt jämföras.) Och han har inte lika bråttom. När Simon var så gammal som Jonatan är nu, så hade han tagit sig fram med ålning i åtminstone några veckor. Jonatan jobbade på att försöka sig på sådant för ett par månader sedan eller så, men sedan har han liksom lugnat ner sig.

Han har fullt upp ändå. Han sitter i sin matstol och pular med sina leksaker. Grejar, undersökar, pillar, skakar, väsnas. Slänger ner på golvet och tittar efter dem. Håller ner saker från matstolen, ner mot golvet, och studerar hur de rör sig. Puttar på andra saker med hjälp av leksakerna. Undersöker, experimenterar, gör empiriska studier.

Över huvud taget har han mycket mer behållning av lksaker än vad Simon nånsin hade i den åldern. Vi skaffade aldrig särskilt mycket leksaker åt Simon i den åldern, för det tjänade inget till. Leksaker användes möjligen till att distrahera för att han skulle ha ro att äta. (Jonatan älskar att äta. Ja, utom idag.) Jonatan älskar leksaker. och det behövs många, för han får ha en hög framför sig, och sedan hamnar de på golvet allteftersom.

Nu är det ju inte precis så att han sitter oändligt länge i matstolen. Max en kvart är det kul. Så den allra allra största delen av tiden går man fortfarande omkring med honom i famnen. Det är huvudsakligen i famnen han sover dagtid. Att lägga ner honom när han somnat är nästan omöjligt. Att söva honom liggandes skulle ingen av oss ens försöka Men vi har ofta god hjälp av Svanevits skiva ”Rikedom och gåvor”, som ofta får honom att slappna av och möjliggör att han somnar om han är trött. I famnen, då. Skiva på, och så dansa

Men jag kan laga mat! Tack vare att Jonatan är nöjd i matstolen, så kan jag laga mat! I alla fall ibland. Det händer faktiskt ganska ofta att maten är klar, eller nästan klar, när sambon kommer hem. När Simopn var bebis skulle jag inte ens kommit på tanken att försöka laga mat innan sambon kommit hem/ensam hemma med bebis. Det hade inte gått. Nu går det, och det är inte en alltid plågsamt. Man sätter Jonatan i sin stol i köket, med leksaker framför, och så sitter han och pillar med dem, tittar på katterna som äter, tittar på mig. Jag kanske sjunger en trudelutt… Första fem minuterna funkar utmärkt, sedan blir det långsamt tråkigare… Så max en kvart – men då kan man ha fått igång sakerna på spisen Inte blir det några under av kokkonst, men det blir mat, i alla fall…

Katterna, ja. Katter är spännande! Jonatan försöker klappa. Fast ibland är han nog hårdhänt Men katterna söker liksom ändå kontakten – även om de inte gillar när det gör ont när han drar i pälsen.

Som sagt, var han ålar inte. Sitter gör han ”nästan”, och drar sig sedan lääänge till sittande och stående om man håller händerna. Men gå är han inte alls intresserad av. Om man håller honom stående och han ser något han vill till, så viftar han en massa med armarna, men fötterna gör inga tendenser till att gå. (Simon var mycket mer inne på det här med att ta sig fram – långt tidigare.)

Så – en stillsammare, mer undersökande unge I alla fall jämfört med storebror

Idag fyller Jonatan sex månader! Hipp hipp hurra för vår lilla skrutt

Jag tittar på den där siffran ibland. Siffran som visar antal besök i bloggen. Det är ett högt tal. Jättehögt. Jisses, är det så många som läser min blogg? Varför då?

Och vilka är alla dessa människor? Är det folk jag känner, eller okända människor – och varför i hela fridens namn fastnade de för att läsa om mig?

Av en händelse provade jag att sätta ner honom framför mig i sängen för ett par kvällar sedan. Det visar sig att han sitter ganska bra. Jag har händerna på några cm avstånd, så att jag kan fånga vid behov, men han sitter faktiskt själv typ en hlv minut (eller om det är ännu mer – jag har inte kollat på klockan). Sådär kan man sitta en rätt lång stund, medan han sitter och grejar med någon leksak.

Nej, jag vet att det inte räknas som att sitta ”på riktigt”. Jag kan inte gå ifrån. Men det väsentliga är att det ger nya perspektiv och nya lekmöjligheter – inte att kunna bocka av

kokte jag igår, på fläskkött, morot, purjo och kryddpeppar. Han fick yttepyttelite igårkväll och lite till lunch idag. Han är avvaktande/försiktigt nyfiken.

Igår fick han andra sprutan – lite sent p.g.a helgerna. Han har sedan varit lite extra trött och hängig, sovit oroligt i natt och känts lite febrig både i natt och på förmiddagen.

9 235g
68,5 cm lång
46 cm om huvudet

Banan är stoppande – vet vi efter att lilleman fått prova banan första gången på nyårsafton (när vi åt marängsviss). Banan gör att han får fasta bajsklumpar

I förrgår fick han testa lax för första gången.