Han vill röra sig!
Han försöker på alla möjliga sätt att komma i någon sorts krypställning. Genom att sträcka eller kasta sig framåt när han sitter. Genom att resa sig upp när han ligger på mage. (Ja, han kommer nääästan upp i krypläge, men så halkar magen ner och benen iväg.) Han försöker vrida benen på konstiga sätt under sig från sittläge.
Allt förgäves.
Han kan röra sig lite bakåt. Och rätt mycket runt, med magen mot golvet, som en kompassnål. Sitta och skjuta sig bakåt med fötterna. Men inte åla eller krypa i önskad riktning.
Han kan resa sig upp, mödosamt, om han har något att hålla i. Sedan vill han gå. Han har fattat att man ska flytta ett ben i taget. Så med alldeles för långa steg, med ben som sladdrig spagetti, som om han hade en allvarlig sjukdom, skyndar han iväg, med mina händer och fåtöljen som stöd. Han kan inte. Han har inte balansen, inte styrkan, inte omdömet, har inte riktigt fattat hur man gör. Han ska ändå! På ren vilja, liksom.
Han bli arg och ledsen för att det inte går och för att jag inte orkar hjälpa honom i det omöjliga.