när han frågade efter bröst igen. Sa först det vanliga, om magen och medicin och så. Och sedan försökte jag förklara att det var dags att sluta helt, ändå, även när magen blivit bra. Minns inte riktigt hur jag sa – det är svårt att förklara på hans nivå men så att det ändå går fram… men jag sa något om att han är stor och klarar sig ändå och det är dags att sluta, men att man ändå kan sitta och mysa i famnen.
Han vart förstås upprörd, gick iväg, ville inte riktigt lyssna, viftade upprört med leksaker och kastade någon sak. Och kom sedan och satte sig i min famn i fåtöljen och grät lite upprört. Så det verkar som att han i alla fall delvis förstod. Och samtidigt, med tanke på hur upprörd han brukar bli när han inte får som han vill, så var det ändå en väldigt mild reaktion 
Som att han sörjer men ändå känner att det är rimligt. (Ja, jag övertolkar säkert – men så känns det i alla fall.)
Nå, vi får väl se hur det går. Blir säkert fler upprörda situationer kring detta.
Och som sagt var, jag sörjer också att det blev just det här avslutet. Men det skulle inte kännas vettigt att börja igen nu, bara för att få ett bättre avslut…