Annica Dahlström är i farten igen. Den här gången tycker hon sig se kopplingar mellan att barn och unga mår sämre (hur hon nu bevisar det) och framför allt två saker: dels att barn placeras i barnomsorg från ungefär ett års ålder, dels att ”de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn”.
Jag antar att jag, ungefär, faller inom kategorin unga som mår dåligt. Okej, jag är inte så ung längre – det är nog några år sedan jag faktiskt föll ur kategorin unga. Men ändå. Jag hörde dit för inte så länge sedan – redan när jag hörde dit pratades det om hur dåligt unga mår.
Självklart kan jag inte motbevisa Annica Dahlström, bara baserat på mina egna erfarenheter, för jag är bara en person, och därmed irrelevant för statitistiken ur det hänseendet. (Å andra sidan kan man ju fråga sig vilken statistik det är hon använt, när man läser den här repliken.) Jag tror själv inte att det knappa år jag gick på dagis (fram till knappt två års ålder) eller alla åren hos dagmamma senare varit avgörande för mitt mående. Men dagistiden kan jag förstås inte minnas något alls av, jag var helt enkelt alldeles för liten för att minnas.
Det jag däremot vet, vill jag hävda, är att en kraftigt bidragande orsak till mitt mående (i form av problem med självkänsla, ångest och balanserande i att våga vara mig själv) är att jag inte passat in i mallen. Jag har inte följt mallen för hur jag ska vara som flicka/tjej/kvinna. Jag har tyckt för mycket, pratat för mycket, märkts för mycket, ”tagit för mycket plats” – redan sedan tidig ålder. Detta är hur och vem jag är, och den jag varit alldeles spontant. Men det har inte alltid varit accepterat – bland lärare, klasskamrater, grannar eller för den delen familj och släkt. På olika sätt har jag fått veta att så där bör jag inte säga, vara, göra – på sätt som gjort ont i själen. Och hur gärna man än vill att det inte ska påverka, så gör det självklart det. Det som en gång var ett självklart att vara just jag själv, utan att tänka närmre på det, är istället något jag kämpar med att stå upp för, ett medvetet val som jag vet kan få jobbiga konsekvenser och dessutom kan riva upp gamla minnen. Och detta är en del i de krav jag ställer på mig själv och de demoner jag slåss med.
Alltså, i korthet: det faktum att jag inte stämmer med den gängse stereotypen av hur jag, baserat på mitt biologiska kön, bör vara, är en viktig orsak till att jag periodvis inte mår så bra.
Den stora poängen med feminism och genusdiskussioner är att ingen ska tvingas in i en roll – intressen, smak, yrken, utbildning, krav, etc – baserat på sitt biologiska kön, utan man ska lika möjligheter (och skyldigheter) oavsett kön. Huruvida det finns statistiska skillnader mellan könen eller inte – och om det råder det nog också delade meningar – är inte intressant. Det viktiga är att alla är individer, och ingen ska placeras i ett fack, baserat på kön. Lika lite som baserat på hudfärg eller religion.