Jag har aldrig fått frågan ”Ska du vara mammaledig?” Det bara antas att man ska det när man blir mamma. Oavsett om man vill eller inte.
Pappor däremot, de får frågan. Och kan få argumentera utifrån att de vill, eller tycker det är bra, eller roligt, eller viktigt. För sig själv, eller för barnet, eller för framtiden. För pappor är det något frivilligt, ett val.
Jag ville inte. Eller jo, inför första barnet ville jag väl. Inför andra såg jag det – utifrån erfarenheterna med första – som ett nödvändigt ont. Något att genomleva.
Kort sammanfattat (och väldigt förenklat): jag avskydde att vara mammaledig.
Men jag var det. Och jag tycker att det var rätt att jag var det. Jag tycker att det är min skyldighet som förälder – oavsett mitt kön – att vara hemma med mitt barn under en tid av barnets första år.
Den skyldigheten tycker jag även pappor har.
(Och så kan vi hoppa över alla undantag där det finns medicinska skäl och annat. För det gäller också både mammor och pappor.)
_____________________________
Länkar till några som ser mer positivt på föräldraledigheten än jag – men med samma grundläggande budskap:
_____________________________
(Och ja, självklart var min man också hemma med barnen. Ungefär lika länge som jag. Det är så självklart så det behöver väl knappast sägas?)
One response to “Mammaledighet – klart jag ska vara hemma!?”