Jag har varit hos frisör tre gånger i livet. En gång när jag var liten. Jag satt enligt vad mamma säger snällt och stilla som ett ljus, men frisören klippte jätteslarvigt. Mamma tyckte inte det var värt pengarna när hon kunde göra det bättre själv, så därefter klippte hon mig under alla år jag bodde hemma och ett bra tag efter det också. Bortsett från en gång på gymnasiet, då jag gick till frisör och både klippte och permanentade håret. Och till studentbalen gick jag till frisör och fick håret uppsatt.
Numera är det min man som klipper mig, och jag klipper honom. Någon av oss – oftare jag – klipper barnen.
Jag kan väl förstå att det kan vara kul att gå till frisören, utifrån någon allmän ”någon pysslar med mitt hår-känsla”. Men jag har väldigt svårt att förstå att så många människor ser det som något självklart. Det måste ju kosta massor med pengar i längden! Jag, som håller mig till att ha håret rakt avklippt i någon lagom smidig axellång längd, skulle definitivt inte lägga de pengarna – dem kan jag ju använda till något annat.
Till att gå och få massage, till exempel. Det försöker jag göra med någon sorts regelbundenhet. Det behöver mina muskler.
(Men andra kanske får sina spänningar i håret? ;-))