Wokgrönt

Ibland orkar man ju inte alls laga mat. Som i förrgår när vi hade med oss ett helt lamm hem som skulle tas omhand. Och då vill man kunna fixa fram nåt ätbart utan nästan någon arbetsinsats. Fast ändå helst med hyfsat gott samvete.

Hämtpizza är på ett sätt det självklara valet vid sådana tillfällen. Snabbt och enkelt och i princip ingen disk. Fast tråkigt och onyttigt och knappast billigt egentligen. Dessutom gillar ju jag inte smält ost, och då är det osmidigare, för det måste alltid beställas en pizza enbart för mig.

Vid sådana tillfällen, eller när det i alla fall ska gå snabbt och/eller man inte orkar fixa en massa, till exempel när man är sjuk och det liksom känns oöverstigligt att ens skala en morot för att kroppen gör ont och man fryser, så kan jag tycka att det är väldigt smidigt med wokgrönsaker, eller överhuvudtaget frysta grönsaker. Då kan jag vara beredd att betala lite extra för att någon annan har skalat och skurit.

Men när jag står där i affären så brukar jag göra det där misstaget, som jag liksom har inbyggt sedan långt tillbaka: jag läser på påsen.

Och sedan slutar det oftast med att jag lägger tillbaka den.

För varför ska påsen behöva innehålla grönsaker som rest runt halva jorden? Varför skicka runt frysta grönsaker med långväga transporter, när det är grönsaker som lika gärna kunde odlats i Sverige eller kanske Danmark?

One response to “Wokgrönt

  1. Pingback: Sanne skriver » Apropå behovet av nya ord…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *