Precis som den rann ut för Köpenhamn och för Durban.
Och jag fattar inte.
Jag fattar inte att man fortsätter på den här modellen. Varje år träffas man under två veckors tid (varav de ”viktiga”, de som faktiskt har mandat att ta beslut etc bara är med en knapp vecka). Och så talar alla om vad de tycker, en gång till. Precis som förra året. Alla de rika talar om varför de minsann inte ska behöva göra mest, en gång till. De allra flesta talar om att om inte ni tänker vara bättre än oss, så tänker vi göra nästan inget alls. Vissa länder (Kina, Japan och USA säger TV-skärmen på tåget just nu) fortsätter att ”blockera” nya avtal. Och sedan åker alla hem igen.
För att sedan ses igen nästa år igen. Same procedure as last year. (Nej, ”Grevinnan och betjänten” är inte kul. Det är inte det här heller. Det här är lika sorgligt som den stackars fulla betjänten…)
Varför fortsätter man att göra på det här sättet? Det funkar ju inte! Borde det inte vara ganska uppenbart vid det här laget?
Vid vilka andra riktigt allvarliga kriser agerar man på det sättet? Inga! Har man en allvarlig, galopperande kris av det här slaget så stänger man in sig och pratar klart tills man har en lösning. Och det är Anders Borg beredd att göra när det handlar om bankernas villkor i EU. Men är våra beslutsfattare (i Sverige och resten av världen) beredda att göra det när det kommer till klimatkrisen och den ekologiska krisen?
Problemen försvinner inte för att man går hem och firar jul, eller för att mötestiderna i Doha är slut. Problemen stannar inte ens kvar på samma nivå tills ni träffas igen om ett år. De hinner accelerera en bra bit till.
Hur länge tänker ni, världens ledare, låta detta pågå? Hur länge tänker ni skjuta problemen på framtiden, igen och igen, istället för att fortsätta tills dess ni är klara?
Och om det nu är så att vissa länder vägrar: visa då att ni kan. Gör nåt! Må vara att det inte räcker för klimatet om inte de är med. Men börja ni, utan dem. Istället för att använda dem som en ursäkt för att inte göra.