Cellosaknad och syrener

Syrenerna blommar nästan. När jag gick till bussen i morse så var de så där mycket i knopp som de kan vara utan att börja spricka upp och slå ut.

Syrener.

Nånting nånstans i bakhuvudet började mala med ngon textrad som jag inte kunde hitta men som jag ändå visste fanns där. Jag hittade inga av de exakta orden, även om jag liksom ändå visste vad de skulle vara. Men jag visste att när jag väl hittade något litet sammanhängande fragment så skulle jag kunna jobba fram alltsammans, bit för bit, tills allt skulle finnas på plats.

Inom några minuter hade jag ett sådant fragment på plats.

… och syrenerna regna i dungen…

När jag klev på tåget en halvtimme senare hade jag hela, trots att jag inte sjungit den på flera år.

Men med minnen väcks saknad. Jag minns – eller inser – plötsligt att jag saknar att sjunga med M:s knäppande på cellon och älsklingens basflöjtstoner. Det är tretton(!) år sedan vi gjorde den där miniturnén, och tretton år är en lång tid.

Du sover i granarnas dunkel i kväll.
Du vaknar när skatorna skriar.
Du bor i en snårig, förtrollad skog
och går aldrig ut i det fria.

Låt häggarna vaja som linne i vind
och syrenerna regna i dungen.
Den är vacker, din skog. Men jag rövar dig bort
till ett slott där skalmejorna sjunger.

Din värld är en häxa på tusen år,
det är din värld, och den är du trogen
och du tror att ett vackrare land inte finns
än den dunkla, förtrollade skogen.

Låt vara att himlen är mulen och mörk
och grälar med månen om natten.
Den är blåsig, min värld. Men jag rövar dig bort
till ett vindsrum med fönster mot vattnet.

Säg en dag, säg en tid då du följer mig bort
viska tyst, jag ska ändå förstå dig
och jag bär dig på händerna långt härifrån
dit där häxorna inte kan nå dig.

Och jag stjäl vad du vill om du vill att jag stjäl
och jag ska aldrig ångra det brottet.
Och lev lycklig med mig i en koja i natt
om vi inte får husrum på slottet.

(Vysotskij, Lyrisk sång)

… och så länk till inspelning, fast med bara cello och sång, ingen basblockflöjt.

3 responses to “Cellosaknad och syrener

  1. Ja. Uj ja. Tretton år, det är innan många nya liv började. Och några gamla liv slutade. Och när man fortfarande var sådär ung och dum nog att vara rädd för en del skitsaker i onödan, samtidigt som man turligt nog inte heller hade vett att ha respekt för en del andra saker som man nu har…

    … men mest av allt hade man vett att redan då följa glädjen och göra bra saker med bra vänner. Kram! och tack för påminnet. :D

  2. Brith Åberg

    vi lyssnar gärna!!!

  3. Pingback: Sanne skriver » … och jag bär dig på händerna långt härifrån, dit där häxorna aldrig kan nå dig…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *