Jag är en extremvädersjunkie

Jag håller som sagt var koll på väderprognoserna – inte från en utan flera webbsajter. Och visst, en del av mitt intresse handlar om det praktiska. Alltså: Jag har en trädgård och har behov av nederbörd för det jag odlar. Jag renoverar hus och behöver veta om det går att måla och putsa ute. Jag vill kunna hänga ut tvätten på tork. Och det är bra att kunna veta ifall det är någon snöstorm på gång och vi riskerar att bli insnöade eller inte kunna komma hem. Det är väl egentligen den här sortens praktiska aspekter som fått mig att bli smått ”beroende” (nja, inte riktigt) av smhi, dmi och de andra.

Och ja, visst är jag väl kanske lite av en kalenderbitare eller statistiknörd. Siffror är kul, på nåt vis.

Men… ja, jag erkänner. Jag gillar faktiskt extrema väder.

Alltså, jag vet ju att det inte är vettigt. Jag vet att åskan kan slå ner och tända eld på hus och döda människor. Jag vet att skyfall kan orsaka allvarliga översvämningar, med skador på egendom, natur och människor – och stora ekonomiska konsekvenser. Jag vet att snöstormar kan orsaka allvarliga olyckor – och att gamla och sjuka som behöver vård kan drabbas hårt när de blir avskurna. Och så vidare. Jag vet. Förnuftsmässigt vet jag att extrema väder är farliga, och att det är skitdumt att gilla dem. Jag vet det!

Men det hindrar inte att jag trots allt liksom jublar inombords när väderprognosen visar 40 mm nederbörd på att halvt dygn eller 25 minusgrader eller en massa åska. Det ger liksom lite spänning åt livet. Någon sorts variant på skönont? Eller kanske på något sätt samma sak som de som bestiger Mount Everest upplever? (Eller rökare? De vet ju att det är dumt men röker ändå.)

För närvarande visar väderprognosen att det ska regna dryga 20 mm på ett halvt dygn på midsommarafton. Och alltså, jag vill ju inte ha ösregn på midsommarafton. Verkligen inte. Men ändå kittlar det lite grann av att se prognosen.

Och ja, extremväder antas bli vanligare av klimatförändringarna. Det är självklart inget jag önskar eller hoppas på. På något vis är väl kanske grunden för att uppskatta de låtsasextrema vädersituationer jag beskrivit ovan just att jag vet att de för det allra mesta faktiskt är ofarliga, när det rör sig om den omfattning det handlar om, här och nu.

Däremot drabbas jag då och då av någon sorts önskan om att få uppleva de framtida klimatförändringarna. Men då inte för att uppleva det extrema vädret i sig. Utan mer som någon sorts vara en av dem som lever och får se – och får säga om inte ”vad var det jag sa” så i alla fall tänka nåt ditåt.

Fast att tänka sånt är förstås ännu mycket ondskefullare än att sitta och längta snöstorm i februari.

Läs även mitt gamla inlägg ”Obesvarat” – om det här med att aldrig få facit.

One response to “Jag är en extremvädersjunkie

  1. Pingback: Sanne skriver » För att det är så befriande och ovanligt och vanligt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *