Så här års skulle jag kunna leva på enkla vegetariska sallader – eller, de skulle i alla fall kunna vara en påtaglig del av min kost. En bas av couscous eller quinoa eller någon gång ibland pasta. Lite soltorkade tomater, hackad lök och vitlök, lite olja och balsamvinäger, lite kokta bönor av nåt slag. Eller lite pesto. Och kanske en yoghurtsås till. Kanske lite rucola också (färsk från landet).
Mannen äter med glädje detsamma. Men så är det barnen…
Generellt sätt är våra barn inte alls den typ som bara vill ha klassisk ”barnmat” – de vill inte alls ha bara korv och köttbullar, de gillar en hel del grönsaker, och de älskar fisk. (Fast den yngre är generellt kinkigare än den äldre.) Men när det kommer till den här sortens mat blir det knepigt.
Nioåringen äter varken couscous eller quinoa (vilket fyraåringen gör), och vill inte heller ha rucola eller bönor.
Fyraåringen vill inte ha lök, inte rucola, inte soltorkade tomater (och inte färska heller), och han vill inte ha något nergeggat i sin yoghurt. Och ingen pesto och ingen vinäger. Bönor kan ibland gå an, men det är svårförutsägbart.
Plötsligt blir det så ruskigt komplicerat. Jag får ju fixa tre varianter av meny till fyra personer. Och då är den där enkla maten plötsligt inte så enkel och avslappnad längre.