Semestern har börjat. Och vi började den, som för det mesta, lagom till midsommar.
Det är ett effektivt sätt att dra igång ångesten och locka fram mina egna demoner. För på midsommar ska man umgås, ha storstilade fester som är planerade långt i förväg – gärna fester av det slag som är traditioner: återkommande plats, återkommande gäster etc. Helst dessutom på romantiskidylliskperfekta platser…
Och alltså, jag skulle inte ha något problem med den sortens fest. Inte alls. Inte med mindre midsommarfest av rätt slag heller. Men grejen med allt sånt är att det kräver framförhållning, planering – och därmed alltså ORK.
Men sträckan fram till semester handlar liksom mest om att överleva, eller ja, orka fram till semestern utan att gå sönder. Då finns inte utrymme för sånt. Då är det snarast frågan om att göra ett minimum av tänkande och bara fixa det nödvändigaste. Inte alls planera midsommar.
Och när man då snubblar in i midsommar, med midsommarafton varandes första lediga dagen, innan det ens officiellt hunnit bli semester, då… känns det nästan mest besvärande att behöva fira midsommar. När man liksom mest vill lulla omkring och göra saker som faller en in och man har lust med.
Så det blev lite midsommarstångsdansande nere i byn, och det blev sill och nypotatis och jordgubbar. Och inget midsommarmässigt mer alls.
Ja, det är ungefär vad jag ville för stunden. Fast det ger mig ändå ångest. Kanske för att jag gärna skulle vilja fira lite mer än så – fast först om några veckor, när jag orkar…
Resten av helgen har vi ägnat åt städning. Eller, ett försök att bringa så mycket ordning i kaoset att inte kaoset i sig får oss att må illa och därmed hela tiden ändå känna att vi borde städa istället för att göra annat. Städning på en nivå som ska möjliggöra semester, liksom.
Det gav en skön känsla framåt eftermiddagen igår: känslan av att det faktiskt ser okej ut, allmänt drägligt så där. En annan nivå av avslappning.
Som ju i sin tur öppnar upp för annan sorts ångest, lockar fram semesterdemoner.
För alltså, vår plan i år är inte avancerad. En vecka hos mina föräldrar. I övrigt drälla här hemma, åka till stranden, besöka museer och annat i närheten. Hinna genomföra småprojekt, hinna följa impulser. Återhämta. Och beta av lite sånt man borde.
Och det är ju inte sånt man ska göra på semestern. På semestern ska man resa! Uppleva saker! Och det duger liksom inte att uppleva det man har hemma runt knuten. Det är liksom inte fint nog. Även om det är fint nog att turista i, så är det liksom inte okej att tillbringa semestern i när man bor här. För då har man inga ambitioner. Då gör man inget med sitt liv. Man ska vilja resa och uppleva världen, annars är man inget att ha.
Jävla demoner.
Jävla normer.
Jag önskar att jag kunde känna mig så alltigenom nöjd med att vara här som jag egentligen är. Att jag kunde släppa den här dumma känslan av krav på hur jag borde vara.