Obsession

Jag har haft mina perioder i livet när jag gått helt upp i saker. Kulla-Gulla. Anastasia/Anna Andersson. Sound of Music. Keltiska språk. Alla möjliga olika saker.

Men jag har för det mesta dolt det för omvärlden. Eller om inte dolt det så i alla fall jobbat på att det inte skulle vara alltför uppenbart.

För omvärldens budskap har varit tydligt: det är fult att gå totalt upp i något. Fult att vara besatt. På något sätt under någon sorts underförstådd värdighet jag förväntats ha. Sånt ska man inte ägna sig åt, liksom. Man ska vara lagom. Annars är man ju en sån där – ja, oklart vad, men på något vis samma som till exempel unga tjejer som mer eller mindre lämmelmässigt följer ett pojkband. Eller nåt sånt. Jag vet inte riktigt :-)

Så jag har försökt att inte låta det synas och märkas när jag under olika perioder till exempel läst allt som gått att hitta i ett ämne på biblioteket. Och om det har synts på böckerna jag lånat, eller hörts på musiken jag lyssnat på, så har jag i alla fall inte pratat om det. För pratar man inte om det så är det liksom ändå på något vis lite mindre illa.

Ja, det innebär att man trycker undan sig själv. Surprise?

Och ja, jag har fortfarande väldiga problem med det här. Jag tillåter inte mig själv att bli besatt – eller i alla fall inte att visa det. Så GÖR man inte. Sån får man inte vara. Då är man banal. Fånig. Fel. Löjlig.

Och så ser jag den där underbara besattheten hos min fem-snart-sexåring… Den där underbara förtjusningen och fokuseringen, som började med regalskeppet Vasa för ett par år sedan, sedan utökades med regalskeppet Kronan, och som nu glidit vidare till Titanic. Han har suttit en lång stund ikväll och tittat på olika klipp om Titanic på Youtube och på svtplay. Bland annat om en utställning som pågår i Halmstad, och där en av de inblandade är en mogen man – som också började sin fascination för Titanic i unga år (8-årsåldern).

Min femåring har för övrigt också någon sorts liknande känsla för rymden.

Och jag funderar kring vad det är som gör att min femåring inte alls har någon känsla av att det är fel att vara ”besatt” av ett ämne. Och hur vi kan se till att få honom att behålla känslan av att det är okej.

Och så funderar jag kring hur stor del av problemet som handlar om att jag är av ett annat kön.

4 responses to “Obsession

  1. Oj då. Jag har inte känt så när jag har fördjupat och nördat ner mig i något. Har du sett den fina facebookgruppen Geek Women Unite? Där uppmuntras sådant.

    • Jag känner till att gruppen finns men har inte letat upp den. Jag har väl inte känt samma behov av sånt på senare år. (Vilket ju förstås kan hänga samman med att jag ”vant mig av” för att jag inte känt att det varit okej?)

  2. Pingback: Sanne skriver » Att det ska vara så förbannat svårt att vara sann mot alla delar av sig själv

  3. Pingback: Sanne skriver » Att uppmuntra en sexåring med storhetsvansinne

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *