Harry Potter, halvblodsprinsen och verkligheten

Jag läser Harry Potter. Ja, egentligen för barnen – tvåan för sexåringen, sexan för tioåringen. Fast lika mycket för mig själv. Speciellt efter den dystra gårdagen. När tioåringn somnat läser jag i förväg.

Det är på något vis skönt att läsa om mörkret, i det mörker som nu råder. Lättare att hantera det i Rowlings parallellvärld. Ibland ser man sin egen värld tydligare genom fantasivärldens omskrivningar, där rasismen handlar om trollkarlsblod och där märkliga stormar med uppslitna träd inte beror på klimatförändringar utan dödsätare. Tydligare, men också hanterbarare. Det blir ett sätt att kunna distansera sig. På gott och på ont.

Den riktiga världen är så luddig och ogreppbar i sin ondska.

Så jag läser i förväg. Fast inte så långt. Dels vet jag ju att jag ändå kommer att få läsa om det igen väldigt snart. Dels har jag insett att jag läser noggrannare när jag högläser. Får med alla detaljer på ett helt annat sätt, när jag måste säga varje ord högt och inte kan snabbskumma passager på vägen till med avgörande händelser. Visst det går långsammare – men det är det nog faktiskt värt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *