Sakta men säkert inkluderas fler vegetariska rätter i hushållets normala kosthållning. Och då tänker jag inte på rena grönsaksrätter, utan rätter där det finns något som ersätter köttet som proteinkälla – rätter med bönor, linser, ärtor och kikärter.
Jag har insett att det tar tid. Och att en hel del av den tid det tar inte handlar om att vänja sig, utan om att hitta sina egna varianter.
Det tar tid att lära sig laga god mat – det tar tid att lära sig laga mat som man tycker om. Skillnaden är att med kötträtter har jag i någon mån haft hela livet på mig. Jag vet hur det funkar. Vet vilka smakkombinationer som blir rätt, vet hur råvaran reagerar när man steker och kokar och blandar på olika sätt.
Jag använder sällan recept i min vanliga matlagning. Jag kan titta på recept, och hämta inspiration – ”Jaha, ja, den smakkombinationen kunde ju bli bra”, ”Ja, så skulle man förstås kunna göra” – men det är verkligen extremt sällan jag följer ett recept till punkt och pricka.
Men med ”nya” råvaror måste jag lära mig från början. Måste utgå från recept för att ha någonstans att börja. Och då smakar det ju inte som jag vill. Och jag kan inte genom att titta på recept få en känsla för vilka delar just jag ska följa och vilka jag ska ignorera för att bli nöjd.
Det krävs helt enkelt en hel del misslyckanden – mer eller mindre allvarliga förstås – innan man får ordning på det. Ett antal kliv in i tråkiga återvändsgränder, ett antal händelser av smaklöst eller med trist bismak eller fel konsistens. Det är ingen konstigt. Det är ju så det är att lära sig laga mat.
Nu börjar det långsamt lossna. Jag börjar få känslan för vd som funkar – inte bara för mig, utan även för resten av familjen.
Fast jag kommer förtås att fortsätta misslyckas länge till ;-)