Ibland blir man så hastigt påmind om hur bra man har det, vilken fantastisk tid vi lever i (och samtidigt hur sårbar denna trygghet egentligen är).
Igårkväll skulle min man ge ena katten medicin. Det är ju inget katterna gillar, precis, men det brukar lösa sig, om än ibland med lite rivmärken som effekt.
Men katten satte klorna i honom, och en klo träffade uppenbarligen illa i ett finger – och plötsligt hade han ingen känsel i fingret längre.
Han har råkat illa ut med katter förut: en gång skulle han ta ner en främmande katt från uthusvinden och blev biten i tumgreppet, och sedan den gången vet vi att det är akuten som gäller, och penicillin, och att det kan sluta ganska illa om man har otur.
Fast den här gången var det inte tänder utan klor, och inte tumgreppet utan bara ett vanligt finger. Det borde ju inte vara så illa?
Men när känseln i fingret fortsatte att vara borta konstaterade vi ganska kvickt att det nog var läge för akuten ändå. Inte riktigt det han hade tänkt sig en hal söndagkväll, men men…
Det är tryggt i det läget att veta att detta är det rimliga att göra, att veta att det finns antibiotika i världen som trots allt kan reda upp en massa sådana otrevliga situationer, och att akuten finns bara drygt tjugo minuter bort.
Han blev visserligen hemskickad igen, och var kanske inte helt imponerad av läkaren, men han har fått antibiotika, och förhoppningen är att det ska vara svullnaden som ställer till problem. För känseln är inte tillbaka.