Vissa dagar känner jag mig som en ganska usel förälder. Eller, jag lever inte upp till den standard som förväntas av mig, i alla fall.
Det som förväntas av en som förälder är nämligen i första hand ordning och reda när det kommer till skol- och barnomsorgsrelaterade saker.
Barnen ska ha bra kläder i skolan. Det är viktigt att varje dag se till att det finns regnkläder, termobyxor och vinterjacka, stövlar och vinterkängor, mössa, vantar och ombyten, tjocktröja under jackan, och så vidare.
Jag ser till att alla de där sakerna finns att tillgå inför säsongen. Men jag orkar och hinner inte hålla mig uppdaterad på att sakerna hela tiden passar. Eller att de finns med varje dag. Om vi har sett till att det tagits med regnbyxor och termobyxor, så utgår jag från att de finns kvar – och sedan kan jag inse efter ett tag, när det påpekas att något saknas, att de tydligen inte alls hänger kvar. Nej, jag kollar inte varje dag. Samma sak gäller mössa och vantar. Jag tvingar inte heller på barnen de där sakerna, utan utgår från att de själva får ta ansvar för att känna om de fryser och i så fall ta på sig. Eller jo, jag påminner elvaåringen om att ta på vantar när det är kallt (ibland, i alla fall), för hans händer blir (precis som mina) hopplöst nariga om han går för mycket utan vantar när det är kallt. Men de har sällan någon tjocktröja under jackan när de åker till skolan – fastän jag själv inte skulle drömma om att gå utan det så här års – för jag tycker det är upp till dem att själva känna när de fryser. Hur ska de annars kunna lära känna sina kroppar? Plus att jag inte orkar tjata om det. Det finns tillräckligt många saker att tjata om ändå, och de vet trots allt bättre än mig om de fryser eller inte.
Frukt ska man också skicka med barnen. Fast äldstingen vill inte längre ha med frukt, för han har inte tid med sånt på rasten (och han äter massor med frukt hemma). Och minstingen gillar i princip ingen frukt; han kan äta äpple om han får det klyftat. Råa morötter däremot är okej. Och tja, vi lyckas komma ihåg att skicka med honom råa morötter i en burk de flesta dagar, i alla fall.
Och så är det alla lappar och grejer. Det kommer lappar om lov och simresor och skoldisco och annat. Saker som ska fyllas i och svaras på och hållas reda på. Och det kommer veckobrev med mejlen, och läxinformation och annat med mejlen, och man förväntas läsa det samma dag och svara med vändande post.
Jag är usel på det. Usel på att svara, usel på att komma ihåg allt. Mitt huvud är redan överfullt av allting i tillvaron, och huvudet vägrar liksom ta till sig allt som öses över. Extra usel är jag på de saker skolan förväntar sig att vi ska göra med barnen varje dag. Som att läsa läsläxa. I höstas förväntades vi låta äldstingen läsa högt 15 minuter för oss varje kväll måndag-fredag i fyra veckors tid. Hahaha! Det blev tre gånger totalt. Och allt sånt där som lovledighetslappar och sånt ska ju alltid in så himla tidigt, långt innan jag egentligen har en aning om hur det kommer att bli… det gör ju inte saken lättare, liksom.
Ibland känns det som att mina ungar liksom blir nidbilden av stackars barn till dålig förälder: ärvda kläder, mindre påpälsade än de andra barnen på skolgården, och sist att lämna lovlapparna.