När man inte längre tror att man kan något.
När man inte längre känner att man är bra på något.
När man inte längre känner att man är värd något.
När man inte längre tycker att man är värd att göra saker man tycker är kul.
När man inte längre tror på att det räcker att man gillar att göra något för att få göra det.
När man inte längre tycker något är kul.
När man inte längre tillåter sig att tycka att något eller någon är snyggt, bra, vackert, coolt, och så vidare, för att man kommit att intala sig så länge att det är fel att tycka sådant, det är inte väsentligt – och därmed dödar all längtan och strävan och njutning.
När man själv nedvärderar allt man själv tycker är kul, vackert, viktigt, och tycker att man är fånig, fåfäng, barnslig, naiv, romantisk, prioriterar fel eller något annat.
När man tycker att andra saker är viktigare än det man vill.
När man inte längre tror på att det man vill är viktigt.
När man bryr sig alldeles för mycket om vad andra tycker och tror för att ens våga tycka om det man tycker om.
När man inte längre orkar bry sig om att föra fram sina idéer, för att man inte längre tror dem vara bra eller värda att lyssnas på eller genomförbara utan att man bara tar för mycket plats genom att ens föreslå något så dumt.
När man tycker det kan kvitta att någon annan snor cred för ens idé, för att man ändå aldrig tror att man själv skulle kunna få cred för den – eller genomföra den.
När man har stängt undan alla de där sidorna av sig själv så länge att man inte längre vet hur man ska släppa fram något alls av det utan att skämmas, utan att urskulda sig och ta tillbaka det sjutton gånger om.
När man har kvävt och dödat sig själv under så lång tid.
Hur gör man för att lyfta sig själv igen? Hur gör man för att våga vara sig själv när man sedan länge intalat sig att man själv egentligen inte har något värde? Hur gör man för att ta sig upp ur skiten när man inte kan skylla skiten på någon annan än sig själv och därmed alltså bara har sig själv att skylla och alltså bara tynger sig själv ännu mer när man försöker reda upp sörjan?
Nej, det är ingen fara med mig. Inte så. Men det känns som att jag vaknat i ett stort spindelnät, vävt av mig själv, och jag skulle vilja komma ut, men jag snor egentligen bara in mig själv ännu värre.
Så här kan jag ju inte ha det! Men jag vet ju inte hur jag ska göra för att ta mig loss.